Talents

samt hemsidans bokunderlag

En personlig inledning.

60 studierår ger inblick i hur jag trots en extremt helklassisk gymnasieutbildning ägnat mig åt inte bara teologi utan även frågor i gränslandet mellan filosofi, vetenskapsteori, naturvetenskap, astronomi och teoretisk fysik.

Mitt intresse för fysik grundlades redan i gymnasiet. Vår fysiklärare uppmuntrade mina ansträngningar genom att låta mig hålla en av lektionerna i ämnet. Intresset knöts samman med filosofiämnet men kursen i matematik var så rudimentär att den inte gav mycket stöd för något djupare studium. Läraren i filosofi i teol.-fil-examen (mellan studenten och teol. kand.- studierna) prof. Konrad Marc Wogau var specialinriktad mot logik och de kunskaper som han förmedlade gav en formell ram att samla det som jag dittills inhämtat inom.

Låt oss först göra en tillbakablick på studentuppsatsen. Jag valde bland olika ämnesförslag att skriva om Kants lära om rum och tid. Redan vid den tidpunkten var Einsteins speciella och allmänna relativitetsteorier rätt väl kända utanför Fjellstedtska skolans väggar. Men inte innanför denna helklassiska läroanstalt som bar artonhundratalets prägel.

Studentexamen vårterminen 1951.

Tre dagar efter provet i modersmålet skrevs prov i tyska (första året med ”kombinerat prov” = översättning både till och från tyska utan hjälpmedel) och efter ytterligare två dagar i latin. Studentexamen avslutades den 10 maj 1951, där jag fick klassens högsta sammanlagda betyg, med muntliga prov i en grupp tills. med Ingmar Lundgren och Karl-Johan Olli enl. följande schema:

Ämne:	Historia	Tyska	Hebreiska	Grekiska
Censor:	Prof. E. Olsson	Lekt. C. Larsson	Prof. Hj. Lindroth	Prof. Hj. Lindroth
Examinator:	Rekt. G. Landberg	Lekt. O. Lindén	Prof. I. Engnell	Lekt. B. Melin

Examensvittnen: Prof. E. Melin, f. lektor J. Viotti och kontraktsprosten doc. F. Dahlbom.

Studentuppsatsen

Fjellstedtska Skolan, Uppsala PROV I MODERSMÅLET

André Östlund, Ring: IV. Mars 1951 inlämningstid kl. 14.¹⁷Rättad av: Erik Hörnström

Kants lära om rum och tid.

(Ämnen att välja mellan var okända fram till skrivtillfället och inga hjälpmedel tillåtna.)

När den store tyske filosofen Immanuel Kant under åren 1781-1790 framträder med sina tre böcker ”Kritik der reinen Vernunft”, ”Kritik der praktischen Vernunft” och ”Kritik der Urteilskraft” har empiristerna i England haft god framgång med sina idéer. Tankebyggnaderna hos empiristernas föregångare, filosofer, som mest sysslat med metafysiska spekulationer, har nämligen genom naturvetenskapens begynnande framsteg, en omständighet som empiristerna tog fasta på och utvecklade, börjat betraktas med en viss misstro. På detta bygger alltså Kant upp sitt filosofiska system, ur vilket vi skall behandla hans lära om rum och tid.

Kant går så långt på empiristernas linje, att han liksom de antar, att all vår kunskap hänför sig på erfarenhet genom sinnena. Medvetandet är vid utgångsläget som ett oskrivet blad eller ”tabula rasa”. Men här inträder ett problem. Om man antar, att medvetandet är som ett oskrivet blad, vilket så småningom påverkas av sinnesintryck, hur kan då dessa intryck samlas till en enhet? Kant måste lämna den inslagna linjen och göra en undersökning, om det inte möjligen i själva medvetandet finns något, som de helt enkelt samlas i - något, som tjänar till att sammanhålla dem i en enhet.

För detta ändamål undersöker han våra omdömen. De s. k. analytiska (ung. = upplösande) omdömena a priori (ung. = från utgångspunkten), t. ex satsen cirkeln är rund, ger inget av värde i detta sammanhang. Här ligger redan predikatet utsagt i subjektet och löser alltså endast upp en given bestämning av detta. Likaledes finns föga intresse i syntetiska (ung. = sammanställande) omdömen a posteriori (ung. = från en senare tidpunkt), t. ex. satsen rummet är stort, där intet utsäges om predikatet i subjektet, men där ej heller något bestämt predikat behövs. Här är det ett predikat vilket som helst, som genom att läggas till subjektet ger detta en viss icke tidigare given bestämning.

Men så finner Kant, att det även gives syntetiska omdömen a priori.

Han tar själv som exempel 5+7=12. Här kan man inte säga, att begreppet 12 ligger utsagt i sammanställningen 5+7. Alltså är det ett syntetiskt omdöme. Men det finns inte heller någon möjlighet att tvivla på att 5+7=12. Redan från början, a priori, är predikatet givet.

Här menar sig Kant ha nått fram till förutsättningen för att kunna förklara, hur det är möjligt att tala om enhetlighet och ordning i sinnesfunktionerna. Innehållet i erfarenheterna är beroende av en objektivt existerande verklighet; detta är hans förutsättning. Här är vi alltså beredda att följa Kants försök att påvisa de former, som det tidigare nämnda innehållet samlats i. Därvid tar vi exemplet till syntetiskt omdöme a priori till hjälp. Därur kan tiden utkristalliseras i dess rena form. Man kan i stället för 5 skriva 1+1+1+1+1, vilket ju innebär samma sak. Men i det senare fallet är begreppet 5 tydligt utsträckt i tiden. (Tid får här uppfattas som den följd, i vilken intrycken infinner sig.) På samma sätt kan man förfara med 7. Om man sedan sammanställer de ”isärskrivna” begreppen, så ser man genast, att resultatet blir 12. (Alltså: 1+1+1+1+1/+1+1+1+1+1+1+1=1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1). På detta sätt ordnar vi våra erfarenheter i tidens form och får därigenom en viss kontroll över dem.

På ungefär liknande sätt visar han, att rummet i dess rena form finns att söka inom erfarenheter från geometrin. Förf. känner emellertid inte till hans resonemang i detalj, men det bygger på ungefär samma princip som beträffande tiden.

Här har vi alltså hållit fast att åskådningsformerna är subjektiva. De finns i det mänskliga medvetandet redan från början – redan när detta är oskrivet blad. Och det är de, som åstadkommer, att detta oskrivna blad inte översållas av en mängd oordnade erfarenhetsmoment utan präntas av i tidens och rummets former väl ordnade erfarenheter.

På denna grund fortsätter Kant att undersöka de syntetiska omdömena a priori och arbetar fram förnuftets verksamhetsformer, kategorierna, vilka han anser förklara erfarenhetsmomentens inbördes förhållande. Men detta har vi ingen anledning att närmare gå in på. Dock kan sägas, att Kant bygger upp sina teorier om åskådningsformerna och om kategorierna till ett fast system, som slår sönder metafysikernas, bl. a. Swedenborgs, läror.

Han kommer således att skarpt kritisera förvända ytterlighetsriktningar, och förutfattade meningar får mindre rum inom vetenskapen än tidigare.

(Kopian av studentuppsatsen har ställts till förfogande av Landsarkivet i Uppsala där Fjellstedtska skolans arkiv nu har deponerats.)

Senare studier

En mellanperiod då jag tar fil.-mag.-examen med filosofi

Eftersom arbetet som präst i Svenska kyrkan medförde att jag utan att själv kunna påverka det bedömdes av andra utifrån ett fördomsfullt mönster och av arbetsgivaren sällan fick någon uppmuntran började jag söka mig till en plats där jag inte behövde acceptera fördomar.

I sökandet efter kunskap kände jag mig alltid fri. Ett par försök att inom kyrkans ram ta vara på mina erfarenheter och kunskaper var att läsa in diplomkursen på S:t Lukasstiftelsen i samband med att jag var sjukhuspräst vid Skellefteå lasarett. Ett annat försök att kombinera redan vunnen kunskap med en rejäl nysatsning inom kyrkan gjorde jag då jag sökte och fick ett stipendium av Lutherska Världsförbundet för studier i USA under tre månader.

Besök i fler än ett dussin församlingar samt 6 veckors själa- vårdskurs vid Augsutana Hospital i Chicago, Ill., kommenterades inte ens av min arbetsgivare Luleå domkapitel. Med stöd av min fru Berit och en del uppoffringar läste jag in och tenterade i filosofi så att jag kunde få ut en fil. mag. Mina kunskaper var uppenbarligen något som kyrkan inte skulle ha intresse av. Men mitt eget intresse för kunskap var något som inte kyrkans bristande intresse kunde påverka.

Brian Greenes bok "Ett utsökt universum"

har fördelen att ge en redogörelse för både Einsteins speciella och allmänna rela- tivitetsteorier samt kvant- mekaniken. Han gör även nödvändiga tillbakablickar till Einsteins föregångare Newton och andra. Utan kunskaper om detta vore det svårare att ta till sig teorier i strängteori. .Resan in i den värld som är strängteori har starka och sköna upple- velsemoment att erbjuda resenären. Min avsikt är inte alls att referera Greenes bok, som var och en kan läsa eller se i TV:s Vetenskapens Värld. Jag vill bara ge en överblick.

Fysik och/eller teologi. "Tro och vetande".

När vår lärare i filosofi, sedermera ärkebiskopen, Ruben Josefson en dag tog upp en aktualitet vid sin lektion och påstod att prof. Ingemar Hedenius gjort sig skyldig till ett cirkelbevis i sin bok om tro och vetan- de väcktes mitt intresse. I Uppsala var debatten hård med en del häftiga inslag och alla hade åsikter.

När jag senare under livet då och då har konfronterats med frågan har jag förstått att förvånande många fastnat i en rätt oklar uppfattning om själva grundfrågan. Somliga framstående fysiker kan vid förhoppningar om en "teori för allt" uttala att: "då kan man läsa Guds tankar". Frågor som upptar hela mänskligheten blir lätt så allmänna att alla tror sig veta även det som är svårt att veta något om. Gå gärna till gränslandet med tron på ena sidan och vetandet på den andra. Är de förenliga eller inte? Kanske två sidor av en och samma sak? Har den ena makt att ta död på den andra?

Tankar om detta finns på Sid3.