eggstone 'vive la différence!'

(vibrafon)

 

det svenska popåret 1997 startar med en återblick på 60-talet.

inte som en nostalgitripp, utan mer som en naturlig återkoppling till idéer formulerade av
brian wilson (kring 'pet sounds') och obskyra varianter av easy-listening. bland annat. 

vi talar inte high llamas här, utan eggstone; svensk gitarrpop inspelad i tambourine-studion och med destination japan. bättre än de mer artificiella kollegorna cardigans, intressantare än det mesta på den svenska popscenen. tredje cd:n från skånepågarna är både finurlig och attraktiv, men knappast invändningsfri. fylld av gudabenådade stunder vid en detaljgranskning, men ganska så tråkig och träig i sin helhet. 

största anledningen till denna delvis deprimerande slutsats står att finna i per sundings uttryckslösa röst. entonigt mässar han fram absurda formuleringar om existensens outgrundlighet utan att jag orkar bry mig. fokuserar jag lyssnandet på de instrumentala insatserna och de stundtals ganska så geniala arrangemangen blir det betydligt lättare att inta en positiv attityd. trummorna i 'head around', vibrafonen och vardagskänslan i 'supermeaningfectlyless', det irrationella upprepandet av ordet maybe i 'birds in cages', stråkarna och elpianot i 'taramasalata', den mekaniska latin-rytmen, svajarmsgitarren och den lätt atonala melodislingan i 'il trascurato', ackordgången i 'april and may', de underbara brian wilson-partierna i 'marabous'...

'vive la différence!' kräver ett uppmärksamt lyssnande för att komma till sin rätt, som bakgrund fungerar den inte alls.

 

dan backman
svenska dagbladet, 10 januari 1997