eggstone 'vive la différence!'

 

betyg: 5 av 6

 

musikbranschens vanligaste klyscha inför en ny skivutgivning? att "den nya plattan är betydligt tuffare, har lite råare produktion, lite mer gitarrer". den enda jag hört säga motsatsen, att "den nya plattan blir lite mesigare än den förra", är orup, inför den helengelska 'orupean songs'. men så gick det som det gick också.

eggstone är naturligtvis för stora popesteter för att falla i den klyschfällan. om man frågar dem svarar de antagligen att 'vive la différence' är "mer 'the big express' än 'mummer'" eller möjligtvis: "mer 'strangeways, here i come' än 'meat is murder'". men i klarspråk är den onekligen betydligt tuffare än vad de gjort tidigare, med lite råare produktion. om det är mer gitarrer vet jag inte riktigt, ibland är där inga gitarrer så långt öronen kan höra - men den är ett oerhört distinkt stycke pop, som borde kunna täppa till truten på alla som avfärdat eggstone som "bra, men lite för finlirande för min smak". mig själv, till exempel. fram till nu har jag kunnat bli imponerad av eggstone, men sällan verkligt engagerad. jag har älskat detaljerna, från omslagsdesign till refränghakar, men inte fallit pladask för helheten. men genom att skynda långsamt, i den kreativa smältdegel som är tambourine studios, har gruppen, precis som the cardigans, utvecklats något enormt till detta sitt tredje album.

i dag gör trion popmusik där finesserna är närvarande i lika hög grad som tidigare, men de tillåts inte dominera lika starkt som på 'in san diego' och 'somersault'. genom att våga kräma på och genom att ägna mer möda åt att utvinna det starkaste ur varje låtidé har de för första gången gjort ett album som känns ivrigt och hetsigt, pockande påuppmärksamhet från första spåret till det sista.

förändringen signaleras tydligt redan med öppningsspåret, 'head around', med bitiga riff över ivriga trummor och de tuffaste oo-ii-oo-körer jag hört på skiva sedan xtcs alter egos the dukes of stratosphear var i farten. den finns också i 'still all stands still', som är en lika perfekt soulpoppastisch som någonsin boo radleys 'wake up, boo' - komplett med trumstocksinräkning, gitarrvägg och fett memphis-blås. men egentligen är skillnaden ännu tydligare i en låt som 'birds in cages', som är en ganska typisk eggstone-låt, med mäktiga stråkar och diskret träblås. där hittar per sunding plötsligt ett tonfall som han bara famlat efter tidigare. orden är trivial självömkan, med rader som "one thing is for sure, i'm not happy anymore", men sättet han sjunger på skulle kunna få morrissey att tappa hakan. sådant finns det mycket av på 'vive la différence!'.

eggstone har ibland en benägenhet att kokettera med sin skenbara ytlighet - som i den ordlekande titeln till 'supermeaningfectlyless' eller i tilltaget att döpa en låt efter en grekisk förrätt - men om man ser bakom den posen finns ett i allra högsta grad mänskligt och personligt band. just 'supermeaningfectlyless' är ett av de bästa exemplen, när ett neil young-rossligt munspel tillåts komma in bland klockspelen som perfekt kontrast till sundings ljusa röst. sedan är naturligtvis produktionen finessrik som få, med en hel del klassiskt småtricksande mellan kanalerna, baklängessnuttar och andraljudeffekter. men de slänger in dem på samma sätt som per gessle brukar göra det: när refrängen redan vunnit över lyssnaren, som en bonus till den uppmärksamme. och de mest klassiska poplåtarna, som den ljuvliga 'never been a better day', lämnar de befriande rena.

när the cardigans 'first band on the moon' släpptes i september var det utan tvivel det mest perfekta popalbum som släppts av tamburinmännen från malmö. 'vive la différence!' är kanske inte bättre - men en ytterst värdig uppföljare. dessutom det första svenska popalbum jag sett på 90-talet där noterna bifogas...

martin jönsson
nöjesguiden, december 1996