'enastående rockmatematiker

når målet' - studion, stockholm,

22 februari 1997

 

jag läser i tidningen om en författarinna som skriver vers som bygger på matematik. det spelar ingen roll vad hon heter, eller hur genialiska hennes mönster är. det är i matematikens värld mina tankar dröjer ända till kvällen, studion och trion eggstone från lomma.

för visst handlar konst om såväl matematik som dramatik. och eggstone fixar båda. deras musik som en gång i tiden var ganska enkel och rak har till senaste, tredje albumet utvecklats till finurligt konstruerad, mycket genomtänkt och varierad lager-på-lager konstruktion av melodier, sång, stämmor och fler instrument än vad lyssnaren kan räkna till. till studion har en blåssektion på
två man fått följa med. en blås-sektion som agerar sångare och trummis i förbandet the mopeds.

eggstone börjar med en ballad, och det borde vara lika vanskligt det. oron har ju varit stor att de nya, intressantare men mindre direkta låtarna inte ska fungera lika bra på scen som på skiva, särskilt som eggstone under den efterlängtade spelningen på lollipop-festivalen i somras inte verkade riktigt hemmastadda med det nya materialet.

men så är det ju matematiken. om eggstones nya insikter om musik egentligen är svårförenliga med liveframträdandets krav på närvaro är bandet nyutexminerade professorer i ämnet ekvationer. för det är jämnvikt som är målet, och det är dit bandet når. i det gyllene likhetstecknet finns nämligen energin, den som aldrig får gå förlorad. visst tas en genväg till balans genom att materialet blandas upp med äldre, snabbare och poppigare låtar, men inte bara på det viset. mellan blåssektionens vemod, låtgrundernas smarta tossighet och per sundings utmärkta röst byggs en ljudbild så tät och så spetsig att den sticker hål på alla de klichéer rocken så gärna vill omge sig med. kvar finns popmusik; vän, rar, godhjärtad och känslig.

och kvällens konsert kan såklart bara benämnas med ett ord: enastående.

 

 

madelaine levy
svenska dagbladet, 28 februari 1997