Båtar går ut från Nabbu. 1903. Foto: Mathias Klintberg

Strandbräukä, jär a mik gammält yrrkä jär pa kusstn, jär i strandsoknar u de finns ännu lämningar ättar gamblä stranndar [eller]* fissklägar där i Lau langt upp pa landä, uppför Lausväiki strakks ner undar Botvidä, sum de ännu granngivlitt söins ättar länningar, sum di har länd me batar, män sum landä har länd till sinä pa hundrätalsar.

Män pa min bandoms- u ungdomstäid, så var ännu strandbräukä, för ´n 40ti 50ti 60ti ar tibakas i fullt flor, u va ivisst a kalmännskä, i fran sårrkar sid 57 fran 10-12-14n ar till 70ti 80ti ars gubbar, så lag di bäi strand [eller]* bräukäd strandi. Så var de bäi Nabbu, u pa sam väisä var de väl jär bäi sudarstranndar, Djaupdöi, Kappällä, u Hörrtä.

Äi min ungdomstäid så var de 70ti innskrivnä fisskrar bäi Nabbu sum bräukäd vaki [eller]* storstrandi äutstrands u yvar 20gå tveroningar, föräut´n all gubbar u sårrkar, sum vörr kan kall för landstårrmän, sum hadd för dålitt armstål ti hannter träironinarar u ti´sätt träironinsjägli till, äut´n nyttäd de sma fisskbatar, när di sättäd fasst bäi landä u i Lausväiki, u rod pa tåsskän, u kasstäd flunndräanglår i Lausväiki u pa flundräsanndi, me de sma tåsskbatar [eller]* fisskbatar.
Bad träironingar u fisskbatar var mik mindar förr än nå, u small i buttnän u valltä. Ja har unndrä pa mang gangar, att vörr sum sårrkar int to läiv av uss äi de sma vallt fisskbatar - ja, di var så valltä, sått när´n lägg a bölghankäl pa umränningi, så halldäd di pa ti´ ga kring; män let ti ro me gikk di, män sjägälsträivä var di inntä, u slo yvar gärrd di fort när de var sjoutt.

Ja minnäs än strandgubbä sum bräukäd stranndi bäi a strand i Lausväiki sum hätäd Snausräbod, u gubbän haitäd Alä. Han sättäd i Lausväiki u rod pa tåsskän, me än läit´n valltar gammäl rut´n fisskbat, sum ingän annan vågäd gi si äut pa vattnä me. En gang lag än pa tåsskän äut pa aufinn´n. Da kåm a Klauläins pa Jaugan skäutå, siglänäs där förbäi än. Da maint Kafften´n pa mot´N: nu sjunkar snart båtän för Alä - de bräukann int gar de i, för ja hadd´n på snodan i jedäs jär äutä u stuppäd´n, svard Alä.

Mang gamblä orginal strandgubbar där i fran Lau, sum jär hisstorjår ättar, sum de gamblä taltum, finnäs ännu, så sum de var´n mårrgän när vakbatar kåm i land, sum en bat hadd fat´n storar fissk sum haitäd Stör, sum hadd kivlä si inn i gane.
Da skudd all sum var ner bäi Nabbu ner ti´bat´n u säi dän stor ovanliä stäur fissken -
Da maint en gubb i fran Bjärgäs pa: - de var´n baddarä ti´va´stäurar - da svard´n anna gubbä sum hadd varrt sjöiman sum haitäd Laukvisst: - dän jär inntä stäurar - ja har set daim sum jär så stäurä sum skikkliä fisskäbatar, u än annan såmt har ja set, sum haitar Nordkapan, di jär så stäurä sum skikkliä jakktar. -
Da svaräd Bjärrgäs: Alltut så hart däu set mair´n all andrä männskår - Nukk sakknäs har ja set så mikä sum däu, för ja har varrt me mäin röv där sum däu int har varrt me däin nasar. U flair sånn där hisstorjår finns de ättar de gamblä strandgubbar. -

Äi dän gamblä täid´n undar haimbrännväinsbränningis täid´n, så talt de gamblä um: att de var innt svårt ti fa säl [eller]* bläi av me strämmingän u tåsskän, för de var int ont um upplänningar [eller]* kaupfållk ner bäi stranndar um mårrgnar. Kaupfållki had för de mässtä int pänningar ti´bital fisskän me äut´n fysst u främms brännväin u öl, u så matvarår, så sum kakå bröi u kyt - u pa häust´n frukkt: äppäl pikkår u plomår.

De var´n strandgubbä sum säggdä: de var pa hänggnäs har att ja naug hadd fat a tväibakå för´n stäig tåssk, män så kåm Bjärrgäs Jakå i millum, u bjaudäd upplänningen täu (2) stäigar tåssk för tväibaku sått ja fikk na inntä.
De gamblä strandgubbar taltum dän gamblä go täid´n - sum di kalläd´n förä - att när de kåm i lannd um mårgnar u framstammän ståitäd strandbakkän, så sto upplänningar me brännväinsflassku u gav dum flassku i bat´n, sått di to si än dramm ör flassku förr´n di staig ör bat´n.

Min Faffar talt um att de var för de mässt vanlitt, att di to a jåmfräu brännväin för varrt gan sum di bar upp - blai än da int drukknä da förr´n er fikk hjärd gani upp - maint vörr pa sum var sårrkar - ja visst blai vörr knäisvag ti släut, sått vörr fallt pa röv i vikän när vörr skudd ta gani pa uss - da gräinäd vörr sum sårrkar var - da bräukäd gubbän sägä: her skall halldri gräin sårrkar hat någän sum jär drukkän, för de kan änndä dän bässtä, u till hu me så ar de ännt mi. -

Pa min täid när ja bräukäd stranndi så var de än gammäl strandbräukarä sum haitäd Olä u jär döidar för flair Härrn´s ar sinä sum jär mang roliä stråfar ättar. Han kund jet a mål pa en gang me pärår u fissk sått´n int bihövd jet pa flair dagar u han kund u vakä hail vikår män när´n da fallt i svämmn så kund u siv a par dyngn ätta´si. Han tjänt sum strannddräng förr´n blai gifftar u blai sin aigän u fikk sätt baini undar sitt aig bord.

Så hadd´n vart bäi strand a hail vikå u varrt pa vak um netnar u pa tåsskän um dagän. Pa laudäskvälld´n när´n kåm haim u fikk si a dukktut skråvmål me a fat gråit äi si så läggd´n si ti sivä. När´n vakknäd u kåm upp så frågäd´n häusmor um int körkfållki hadd kum haim ännu att di skudd ha körkmiddag snart för han var sullt´n. Häusmor svarädd - de jär mandagar i dag Olä, u ja har stranndmat´n i årning till di, sått de jär täidar pa ti ga ti strand nå, när du nå fat mat fysst, sått da had´n siv i täu dyngn ätta si.

En anna´gang hadd läggt si ti siv äut pa Skarrphållmän i Skarrphållmsbodi pa summan, män sum där jär mik fullt av krykkårr, så att när´n lägg si där i släku, så kåm di ti´jet pa än. Da skjautäd´n fisskbat´n äut i vattnä än bit, u läggd si ti siv i bat´n - män bat´n var otetar u blai fullar av vattn u Olä lag i vattnä u sivvdä, u vaknädd int förr än när vattnä gynnt rinn inn i munn´n för´n. När´n kåm ronäs i land så frågäd vörr´n va än hadd varrt u blitt så vatar? Jå, - jiss änndä, ja har alldri varrt så naug död´n någän gang sum i dag, för ja läggd mi i bat ti sivä, u vakknäd int förr´n vattnä rannt inn i munn´n för mi. -

En dag ättar ovanlihaiti lag än int bäi strannd, äutn var haimä, da var de någlä dränngar sum var nerä - um ja var me kan ju lätt var osäkt - di to hans läil gamblä rutnä fisskbat´n u drog upp pa bodtakä. När Olä kåm ner, så var de de fysstä så såg än ättar så var de bat´n,sum var bårrtå i länningi, u blai int var´n pa bodtakä strakks. Olä gik u svor u doivläd där pa bakkan u slo me käppän där i batar, u maint pa: att um än börr kund fa raidå pa, vaim sum hadd tatäut hanns bat´n så skud´n bigär hamnret, börr hamnfogd´n kåm ner, för han skudd nytt´n u äut i gyli u sätt grunngani (gaitnar) ättar tåsskbaitä. När´n fikk säi att bat´n sto upp pa bodtakä så blai än ännu mair dissperatar u vörr matt jällpän ta ner bat´n av bodtakä, sått´n kund kum äut i gyli u sätt gaitnar. -
När Ol u ja hadd kasst snårar i fyllgä u skudd ga ti stran u dräg dum....äisgatå u halt ti ga... Oläs träiskoar... Hans Olsson slo hässkospäik äi dum.

Män dän gamblä go täid´n sum de gamblä strandgubbar kalläd dän täid´n förä när upplänningar kåm ner ti´stranndar me öl u brännväin u matvaror; to släut, u de kåm säll´n någän kaupfållkosjurs ner ti stranndar u kaupt fissk [eller]* strämming, u de var för de mässt fisskras aigi skulld, för di to si till ti´kåir upp kring landä me strämminglassi, sått upplänningar fik strämmingän haim till si; sått dum skudd di da varä, att kåir ti stranndar u kaupän, när di kunnd fa än haim till si pa gardar. Änn dail Böindar u arrbetskalar, sum hadd russ, kårrd pa vägar kring landä me säin russ me fissk, sått´n dail kårrd russi äut, sått di knafft kund årrk rummpu; u när de vannkäd väl strämming sumbliä ar, så blai landä uppfyllt me strämming sått di matt kåir haim me strämminglassi igän, när di da hadd kårrt flair otli mäil me än, sått russi blai trått förr´n di kåm haim. -

De var´n bond i Lau sum hadd varrt kåirnäs kring lanndä me a lass strämming, män blai int av me än, äut´n matt kåir me än i gänn. När´n kåm haimm så säggd´n, att´n hadd varrt så langt sum i hällvittä - han maint Hällvi - män Närrkar hadd varrt där u u sällt strämming.
När di kårrd kring landä me strämminglassi um summan när de vär mik varrmt, u flugår brummäd kring strämmingän, u strämmingän blai mobränndar u fäular, da hänndäd de: att di kårrd inn i haidar [eller]* i skogar, u vällträdd ör hail strämminglassi där, u kårrd haim me tomå. När di da kåmm haim, u än frågd dum va di blai av me strämmingän pallä. Da bräukäd´n fa ti svar: vängsboar to hail lassä. Där me maint di att flugår to de, sum di kalläd för vängsboar. -

* ersätter ett stenografiskt tecken

Fiskeläge. Teckning av David Ahlqvist.

TILL SIDANS BÖRJAN

Till första sidan Fyndet i Bringsarve

Om du vill kommentera texten
skriv till webbredaktören
Lena Axelsson

Strömmingsfångst vid Nabbu. 1903. Foto: Mathias Klintberg.

Strandbruket är ett mycket gammalt yrke här på kusten i strandsocknarna och det finns ännu lämningar efter gamla stränder eller fiskelägen där i Lau långt uppe på land, uppför Lausviken straxt nere under Botvide där det ännu uppenbart syns spår efter länningar där de har landat med båtar, men som sedan blivit land efter hundratals år.

Men på min barndoms- och ungdomstid så var ännu strandbruket för en 40 50 60 år tillbaka i fullt flor och var eviga karl ifrån pojkar från 10-12-14 år till 70-80-års gubbar så låg de vid stranden eller brukade stranden. Så var det vid Nabben och på samma vis var det väl vid sydstränderna Djupdy, Kapellet och Herta.

I min ungdomstid var det 70 inskrivna fiskare vid Nabben som använde vakare eller fiskade långt ut från stranden och över 20 tvåmänningar förutom alla gubbar och pojkar, som vi kan kalla för landstormen, som hade för dåligt armstål för att hantera tremänningar och sätta tremänningsegel utan nyttjade de små fiskebåtarna när de gjorde fast vid land och i Lausviken och rodde efter torsk och kastade flundreanglar i Lausviken och på flundre-sanden med små torskbåtar eller fiskebåtar.
Både tremänningar och fiskebåtar var mycket mindre förr än nu och smala i bottnen och ranka. Jag har många gånger undrat över att vi som pojkar inte tog livet av oss i de små ranka fiskebåtarna - ja, de var så ranka, så när man lade en tumvante på relingen, så höll de på att slå runt; men det gick lätt att ro dem, men segelstyva var de inte (tålde inte mycket segelyta) och de slog över fort när det var svalligt.

Jag minns en strandgubbe som brukade stranden vid en strand i Lausviken som hette Snausrebod och gubben hette Ale. Han satte i /båten i/Lausviken och rodde efter torsk med en liten rank gammal rutten fiskebåt som ingen annan vågade ge sig ut på vattnet med. En gång låg han och fiskade torsk ute på aufinnen. (övers?) Då kom en skuta från Claudelins på Ljugarn seglande där förbi honom. Då menade kapten på om honom: nu sjunker snart båten för Ale - det brukar inte gå, för jag hade den på(tveksam övers:) snöre nyss där ute och stoppade den, svarade Alä.

Många gamla originella strandgubbar där ifrån Lau, som det finns historier efter, som de gamla talade om, finns ännu, så som det var en morgon när vakbåtarna kom i land, som en båt hade fått en stor fisk som hette stör som hade trasslat in sig i garnet. Då skulle alla som var nere vid Nabbu ner till båten och se den stora ovanliga fisken.
Då menade en gubbe från Bjärges på: det var en baddare till att vara stor - då svarade en annan gubbe som hade varit sjöman som hette Laukvist: den är inte stor - jag har sett dem som är så stora som rejäla fiskebåtar och en annan sån har jag sett som heter Nordkaparn (en valart, 15 m lång), de är stora som rejäla jakter. -
Då svarade Bjärges: Alltid har du sett mer än alla andra människor - nog har jag sett så mycket som du, för jag har varit med min röv där som du inte har varit med din näsa. Och flera såna där historier finns det efter de gamla strandgubbarna.

På den gamla tiden under hembrännvins-brännings-tiden så talade de gamla om: att det var inte svårt att få sälja eller bli av med strömmingen och torsken, för det var inte ont om upplänningar eller köpare nere vid stranden om morgnarna. Köparna hade för det mesta inga pengar att betala fisken med utan först och främst brännvin och öl och så matvaror så som kakor bröd och kött - och på hösten frukt: äpplen päron och plommon.

Det var en strandgubbe som sade: det hängde på ett hår att jag hade fått en limpa ( ett bröd som lades dubbelt före gräddningen) för ett tjog torsk, men så kom Bjärges Jakob emellan och bjöd upplänningarna två tjog torsk för brödet så jag fick det inte.
De gamla strandgubbarna talade om den gamla goda tiden - som de kallade den för - att när de kom i land om morgnarna och framstammen stötte i strandbacken, så stod upplänningarna med brännvinsflaskan och gav dem flaskan i båten, så att de tog sig en sup ur flaskan förrän de steg ur båten.

Min farfar talade om att det för det mesta var vanligt, att de tog en jungfru brännvin för varje garn som de bar upp - blev ni då inte druckna innan ni fick bära upp garnen - menade vi på som var pojkar - ja visst blev vi knäsvaga till slut, så att vi föll på röven i viken när vi skulle ta garnen på oss - då skrattade vi som de pojkar vi var - då brukade gubben säga: ni skall aldrig skratta pojkar åt någon som är drucken, för det kan hända den bäste, till och med så har det hänt mig. -

På min tid när ja brukade stranden så var det en gammal strandbrukare som hette Ole och är död för flera herrans år sedan som det finns många roliga strofer efter. Han kunde äta ett mål på en gång med potatis och fisk så att han inte behövde äta på flera dagar och han kunde också vaka hela veckor men när han då fallit i sömn så kunde han också sova ett par dygn efter varandra. Han tjänte som stranddräng förrän han blev gift och blev sin egen och fick sätta benen under sitt eget bord.

Så hade han varit vid stranden en hel vecka och varit på vak om nätterna och på torskfiske om dagen.
På lördagskvällen när han kom hem och fick i sig ett duktigt skrovmål med ett fat gröt så lade han sig att sova. När han vaknade och kom upp så frågade han husmor om inte kyrkfolket hade kommit hem ännu så att de skulle få kyrkmiddag snart för han var hungrig.
Husmor svarade - det är måndag i dag Ole, och jag har strandmaten i ordning till dig, så det är tid att gå till stranden nu, när du nu fått mat först, så att då hade han sovit i två dygn efter varandra.

En annan gång hade han lagt sig att sova ute på Skarp-holmen i Skarpholmsboden på sommaren, men där är mycket fullt av tvestjärtar, så att när han lade sig där i släken, så började de äta på honom. Då sköt han ut fiskebåten i vattnet en bit, och lade sig att sova i båten - men båten var otät och blev full av vatten och Ole låg i vattnet och sov, och vaknade inte förrän vattnet började rinna in i munnen på honom. När han kom roende i land så frågade vi honom var han hade varit och blivit så våt? Ja,-jisses ändå, jag har aldrig varit så nära döden någon gång som i dag, för jag lade mig att sova i båten, och vaknade inte förrän vattnet rann in i munnen på mig. -

En dag låg han efter ovanligheten inte vid stranden, utan var hemma, då var det några pojkar som var nere - om jag var med kan jag låta vara osagt - de tog hans lilla gamla ruttna fiskebåt och drog upp på bodtaket. När Ole kom ner, så var det det första han såg efter så var de båten, som var borta i länningen, och blev inte varse den på bodtaket strax. Ole gick och svor och härjade där pa backen och slog med käppen där i båtarna, och menade på: att om han bara kunde få reda på, vem som hade tagit ut hans båt så skulle han begära hamnrätt, bara hamnfogden kom ner, för han skulle nyttja den och ut på djupt vatten och sätta grundgarnen efter torskbete. När han fick se att båten stod uppe på bodtaket så blev han ännu mer desperat och vi måste hjälpa honom ta ner båten från bodtaket, så att han kunde komma ut på djupet och sätta garnen. - När Ole och jag hade kastat snaror tillsammans och skulle gå till stranden och dra upp dem....isgata och halt att gå... Oles träskor Hans Olsson slog hästskospik i dem.

Men den gamla goda tiden som de gamla strandgubbarna kallade den tiden för när upplänningar kom ner till stränderna med öl och brännvin och matvaror tog slut, och det kom sällan någon köpfolks-skjuts ner till stränderna och köpte fisk eller strömming, och det var för det mesta fiskarnas egen skuld, för de tog sig till att köra upp kring landet med strömmingslassen så att upplänningarna fick strömmingen hem till sig; så dumma skulle de vara, om de körde till stränderna och köpte den, när de kunde få den hem till sig på gårdarna. En del bönder och arbetskarlar, som hade häst, körde på vägarna kring landet med sina hästar med fisk, så att en del körde hästarna så hårt att, de knappt orkade lyfta svansen; och när det vankades väl med strömming somliga år, så blev landet uppfyllt med strömming så att de måste köra hem med strömmingslassen igen, när de då hade kört flera otaliga mil med dem, så att hästarna blev trötta förrän de kom hem. -

Det var en bonde i Lau som hade hållit på att köra omkring på landet med ett lass strömming, men blev inte av med det, utan måste köra med det igen. När han kom hem så sade han, att han hade varit så långt som i helvetet - han menade Hellvi - men närborna hade varit där också och sålt strömming. När de körde omkring på landet med strömmingslassen om sommaren när det var mycket varmt och flugor surrade kring strömmingen och strömmingen blev skämd och ful, så hände det: att de körde in på hedar eller i skogar och välte ur hela strömmingslasset där och körde hem med tom vagn. När de då kom hem och man frågade dem vad det blev av strömmingen. Då brukade man få till svar: vängesborna tog hela lasset. Därmed menade de att flugorna tog det, som de kallade för vängesbor. -

Teckning av DA.

Anteckningsboken innehåller fler berättelser:

"A Hisstorjå um Ryssarrs Landstäigning pa Gåttland 1808"
"Nåra ård um Gåttlands nattsjonalbeväring"
"Hisstorju um Ann-Maiä Strandårrn u Jaulbrännväinä"
"Um de sma undar jårdi"
"A Hisstorjå um ordspråk, sidar u bräuk fran gamblä täidn".