A Hisstorjå um Ryssarrs Landstäigning pa Gåttland 1808.
Hisstoriissberättaren jär Olof Olofson Snevide i Hafdhem som var född därstädes den 1 Maj 1793.
I Aprill 1808, landstaig Ryssän i Gråitlingbo, för ti´ ta inn Gåttland, dän traktens fållk, u de yvriä Gåttlänningar till stor förskräkkällsä, när de blai tillkännagivä pa hail landä.De blai bråttum me ti´gåim unndar all värdfull förmål u sakar, så sum silvarpukalar u sillvarskaidar, u annä, u där i blant brännväinsförrådi, sum forslädäss äut i skog u marrk u gåimdäs i fagninghopar u undar stor grastain u döiläikt.
Fållki blai me ains gässtvännlitt mot varandrä, äfvan de mässt snålä u obarrmhärrtuä mot de fattiä, u bjaudäd varanndrä pa förplägning av de bässtä de aigdä, hälldar än att Ryssn skudd ha gutt av de, så gav di bårr´n dail.
Allt arrbetä stännädä, u fållki samblädäss i grannlagi pa´n parrt; kalar pa´n parrt, u kvinnfållki i fyllgä pa´n annar parrt, u slo säin hudar i hop u risslveräd me varandrä, va di skudd ta vägän fö´ ti´ unnflöi Ryss´n, när han kåm ti´härrjä u brännä, u ti´ta de di aigdä u haddä; män, undar täid´n så jetäd di u drikkäd de bässt di haddä, kalar pa sitt håll, u kvinnfållki pa sitt, hälldar än att Ryss´n skudd ha de.
Wäis Passtånn i Gråitlingbo (Åkarman) sum kund någ Rysskå var djärrvar nukk,
u räidäd ner ti´Ryssar bäi landningsplass´n, u säggd Dumm:”Jär finnäs innt försvar äut´n lanndä jär Er givä”.Ättar någu undarhandling, to Ryssars Offiserar Prästän um hand, u någrä av mannskapä fikk ta varå pa hän´n. Fram mot kvälld´n kåm Ryssar marskernäs upp ti´Gråitlingbo Prässtgard, me Präst´n millum täu Offiserar. Där slogs lägar, u Offserarna bodä troligän i Prässtgard´n. All så var di fridliä, män´n dail svärrmäd kring i gardar, u to va di vidd ha i matväg u än Ryss sägg till a gammäl källing bäi Dals: ”livar du ännu Gretä”.
Sumbliä gikk inn i Körrku u fallt pa knäi i Sles körkbännk. Um daim trodäs de, att di var föidä bäi Sles, män sum ungä hadd kum äut i kräig mot Ryssland, u blitt tillfångatagnä, samt att jusst di hadd varrt Ryssarrs laidarä för landstäigningi i Gråitlingbo.
De äikalldnä Klukringningi i soknar, u ryktä um fäiänd´ns annkumst u landstäigning, had uppskrämt traktis fållk så mikä, att´n dail lämnädd häus u haim, u to sinn tillflykt äut i skogän; så hadd a kvinnfållk fran Rånnings sum hadd a läit ban, tat säin tillflykt till a Lambgifft ner äi än hagä.
Karta ur "Från fars och farfars tid" tr.1959
Um landstäigningi haitar de: att ha var mik bisvärli. Sleisväiki där di gik i land var full av äisflingår,
u sum där jär guttum grastain i buttnän så fassnäd landsättningspråmar sum täidässt, så att manskapä matt äut äi de äiskalld vattnä för ti´ fa pråmar låss u vad i land; u de annsags: att där skudd Gåttlänningar ha kunnt möit dum me säin vapän: påkar ykksar u klåbbårr. Män, sinä när di hadd kum i lannd u upptännt älldar, för uppvarmning av de vatä u halldöidä hadd de nukk varrt läit svårarä ti´ tas i mot dum äutn mannspillå.Klukringningi had väkkt uppmärksamhait u oro i Hafdum u soknar därumkring, där sårrkar u moduä dränngar, glaid i väg ti Gråitlingbo, för ti´ håir u säi va de var ti´gäräs el. va de sto pa.
Där i blannt en sum var 15´n ar fran Snaividä i Haffdum, sum haitäd Olän (historibirättan),
han ränndä millum Gråitlingbo u Hafdum, än täu träi ganngar um dagän, sum budbärarä ti´ daim sum var haimä, lains de var ställt. När di släutligän hadd fat set Ryssar, så kåm di haim u birättädä: att Ryssar var int alls faliä, ättar sum de var mik dålitt fållk u sämmar änn Gåttlänningar, för di var latä u svämnuä sväin. De skudd var lissum än trösst för daim sum var haimä, u mik uppskrämmdä.Män, pa nati kåm Fjäringsmann´n me biskening fran Ryssk bifälhavann till Snaividä i Haf-dum, u flair gardar där: att di skudd innfinn si bäi Gråitlingbo Körrkå me en mann, u täu russ u silar, klukku åttä pa mårgnän för ti´ äutgär sjuss ti´Alv Körrkå. Årdärr´n skudd åtlöidäs bäi läivstraff ainlitt Ryssk lag.
De blai bikymmarsamt för Olän, för hussbond´n, ällar Far hanns lag sjaukar, u de var inngän annar ti´sänndä än sun´n, dän fämt´narnä Ol´n.
Han glaid ste ti Gråitlingbo Körrkå me russi u silar u grai, u fikk spänn förä a kräutkärrå,
sum u förspänndäs me flair russ, u sum kåirdäs av kärrus bifälhavarä, sum själlvar räidäd pa ätt av vännstarussi.Tråss´n sättädäs sålundä i väg, män fotfållkä u hässtaigrar matt spasserä el. laupä.
Bodissko räidäd pa aigän hässt, sum än hadd hatt mässi. När di kåm ti´ Kårrsgatu i Hafdum, så gärrdäs där hallt u rasst.
Marrki därumkring lag pa dän täid´n äutä u var obebod u ohängni, u baitädäss av kräk, av vaim sum hällst.Till Ryssar äutdaildäs där provjannt, sum bistos av harrt bröi, u läit brännväin; u di lägräd si pa austrä säidu av landsvägän där sum bakken var mäss tårrä; män all hular u svikktar var vatt´nfylldä. I de vattnä blåitäd Ryssar de harrd bröiä, män, än dail av Ryssar tillraidäd si a mair krafftut dupp u sparrkäd för dänn skulld äut i vattnä, de göisli sum lag pa jårdi, u röird sunndar hännä me langnebnar till a tjåkk välling, varäi bröiä sin dupptäs u jetädäs sinä, me än viss tillfredsställässä; till äutsäiändä läik dän, sum Gåttlänningar erfara, av duppningi i kytgröitu Jaulaftnän – ja, de jär int unda´litt, att ännu de gamblä årdstävä finnäs i Gåttlandsspråkä:”hann jetar sum än Ryss”, sum bitöidar: att´n jetar va´lort sum hällst. - De råä fållkä hadd da välldä yvar Gåttland!
Änn dail Ryssar läggd si ti´ sivä pa jårdi, ättar måltäid´, me givväri i jamt si.
Gåttlandssårrkar sum var nöifiknä, u sum nemarä vidd bisäi de storä flintlåsgivväri, bihagd ta upp ätt u annä till att bisäi dum, u till u me knäpp me han´n. Sum Ryssar sivvd gutt, så vidd täu sårrkar ränn i väg me varsitt givvär, sum möiglittväis kund ha lykkäs män sum avräidädäss av de andrä Gåttlänningar.
Yvar hud tagä, så grupperäd Ryssar u Gåttlänningar si var för si, för ti´undärhållä sig me varanndrä.
Gåttlänningar hadd samblä si fran flair umgränsnä soknar, för att fa säi fäiänd´n; u försedä me vapän, gåimdä i närhaiti, sum bisto av: ykksar u käutklåbbårr me lang skafft, u påkar u stakar u.s.v. Käutklåbbår me lang skafft, sum mässt tillhårrd Näsboar, var bislagnä me vass stor hässkospäik, u var väl de bässt vapni.De var pa dänn täid´n kännt jär pa Gåttland, att bäi innbördes slaggsmål, gälläd de att ti´ kum uppför vädrä i mevinn, u kasst tårrar mehavvdar sannd i augu pa fäiänd´n da de blai letarä ti´ slas ällar u ti´ ränn sin väg.
Gåttlänningar had bäi de
tillfällä de stor lummar fullä av tårrar sannd äi de stor vammalsråkkar
för att skydd si mot fäiänd´n, um så kund bihöväs. Mehavvdä brännväinsflasskårr fikk till´n dail sit uppförä i råkklummår sum Ryssar me mik
bigärlihait glod pa, u än bondsun ifran Bols sum hadd a mik grann krisstalsflaskå blai förmål för Ryssars uppmärksamhait. Di vidd ovillkårliän
kaup flasku av änn, män han vägrädd att inlåt si någon affär. Jusst da blåstäs uppställnings singnalar, da Ryssar matt i väg till säin plassar i lidi,
män en av dum gav Bols`n änn duktur snöiting, töidliän förarrgän yvar dän misslykknä uppgärlsän.
Nå gälläd de ti fa russi u fordoni i årning för marrs´n till Alv´ körrkå, där umböitä av hässtar skud ske.
Unndar rassti hadd fordoni kum i oårning, u de var nuk Ryssars maining att russaigrar skudd säi ättar säin russ, män, sum di int kunnd första Rysskå, så blai de dåli tillsöin, u sum de gynnt vaksupp gras pa vägbrinnkar, så vidd russi jet u gnag där, u så had flair fordon kum ti´hällä, u halldäd pa ti ga kull i vägdäiki. Befälhavrar kåm nå me säin knäutpäiskårr (sum had kårrt skafft , män me träi lang snärrtar) i höigst hugg u pröigläd upp de Gåttlänningar sum befann si i närhaiti av russi. Äfvän dän föräntnamdä fämtänarnä Olän had knäutpäisku höjd yvar si män hann kraup inn till Ryss´n u klappädd han pa braustä u säggdä:”därs good därs good”sum skud bitöidä vännskap, u värrkäd så att päisku gäinässt sättädäs i skäidu i Ryss´ns bälltä.Da när allt kåm i sin årning i gänn, så sättädärs marrs´n at nårr, u de församblädä bäi Kårrsgatu i Hafdum, u sudar därum drog än lättnadäns sukk att di blai av me Rysspakkä.
Vid framkåmsti ti Alv körrkå gärrdäs russumböitä, för färdis fortsättning dän dagän ti´ Fardums Körrkå.
De sum da hadd fullgärrt sinn så kalläd Kronsjurs, var rasskä me ti spänn i fran säin russ ör silar, för att så fort sum möiglitt kum ti´bakas i gänn ti´ säin haim; män däri mot var de nöikumnä traugä u sainä, ti´ föirfram säin russ. Ryssarr sum nå söintäs ti´ ha bråttum, rykktä u slait äi de frantagnä russi, för ti´ fa dum för akdoni i gänn, sått daim sum skudd haim, at Sudrä, hadd mik svårt ti´slipp i ginum Rysshopän me säin russ; u va gladä ti´fa säi någän fräiar vägbit för Ryssar, för haimfärdi.Äuthäusi i Alv Prässtgard sto pa dän täid´n läiksum för umkring 50 ti ar sinä, tet inn til vägkannt´n, u port´n ungefärliän pa mitt´n pa häusi. Dän 15´narnä Ol´n, sum där sag fräi väg, huppädd upp pa ätt av russi, u sättädd i väg me än vålldsam fart. Täu Rysk offiserar kåm äut i ginum port´n när Ol´n kåm däit räidnäs i flyg u i fläng. Russi rännd ätt pa var säidå um Offiserar sått di flaug kull i vägän u blai kullräidnä. När´n kåm framm i mot Stumlä gard, sagän si ti´bakas, da hadd di kum pa baini i gänn, män skräiädd u höitäd me sablar i vädrä ättann. Han bräukäd sägä: hadd da Ryssar fat tak äi mi da, så hadd ja nuk fat Jisuknäppän av dairäs sablar, u int varrt i läivä nå, för de had nukk varrt fåfängt för mi ti´klapp dum pa braustä, u säg: därs god därs god.
Ännu var int de minnäsräikä dagsvärrkä släut. Dän ung Snaivid´n skudd ännu tibakas ti´ Gråitlingbo,
för att där hämmt säin silar, sum pa mårgnän hadd blitt låimnäs där, ättar sum Ryssar till´n dail hadd aignäs silar. Förr´n Ol´n kåm haim så blai de skäumt u mörrkt, u all otöiliä förmål blai misstänktä för ti´var Ryssar.Sin Ryssar dagän där pa hadd hinn Klinntä, äutsättädäss där vaktmanskap bäi hamni, för ti´ hinndrä Gåttlänningar att fa bud ti´ fasstlandä, um dän Rysskä innvasjon´n sum var okännt där städäs. Män dän mäktuä Kaupmann´n Dånnar var int radlausar. Han uppgärrd me någlä moduä sjömännar, att di skudd i ypän bat gi si yvar ti´ Svännsk säidu, me uppgifftar um hänndälsänn (möiglittväis i samråd me Länstöir´lsän?) När dän depesjon´n var färdum, var de Ryssars vaktmanskap, sum fik kallas, me så mik brännväin, att di int förmåd tännkä pa någu vakkthållning, u undarretelsen kåm såledäs i väg till fasstlanndä (kanns yvar Öland?).
Da Ryssar hadd hinn ti Visby, så tos han i bisittning u Ryssar gärrd si bikvämt för si där,
u årnäddä till u me me badstäuår m.m. u måd gutt.De dråigäd nukk mair än 14n dagar, förr´n de Svännsk kräigsstyrrku kåm häit, u da ha blai söinli äutför Vissby, u därstädäs gärrd flair kringgåändä röir´lsär, för att kunna imponerä, el. ti´ skräm Ryssar, me sinn till äutsäiändä stor styrrkå, män sum i värklihaiti var minndar än Ryssars.
En parlamentör innsänndädäs ti´ Bodissko, u um hann haitar de:
Svenska foriren inntill Bodissko gikk
och kasstade på honnom en ”frätande” blikk
och skall det vara någott, så skall de vara fort
ty jag skall låta Eder veta att Ni äro på främmande ort.”
Um Bodisskos svar haitar de:
Om alla mina Härrar de villja som jag
Då skall vi gå från Visspy, ja, om det vore i dag.
Unndarhandlingar innläddäs; u de av Svännskarrnä skrämmd Ryssar, matt lämn all säin vapän, u marsker ti´säin fartöig (antagliän ti Släitä) för att oskadnä kum haim till säin haimort. –
Historibirättan tilläggar: varrje innföidar Gåttlänning, sum har hårrt taläs um dän Ryssk innvasjon´n 1808tä kan int uppfattä talä, um avväpning, för någ annä, än´n förnärrmälsä mot sig.
Här verkar historien som berättats av Olof Olofson i Snevide, Havdhem vara avslutad. Resten är Jakobs egna ord.
De gamblä taltum: att förr´n Svännskar glaid jär ifran Gåttland me sin här, så låimäd di a regemäntä av Jönnköppingars Grenadöirar
(förmodliän värrvnä) för bivakning av Gåttland, i fall Ryssar hadd ävnä gär um affär´n u landstäig jär pa Gåttland, för Svännskar haddda ofrid
me Ryss´n.
Fäir kannonar hadd di da pa Gåttland män um de var Ryssk kanonar ellar Svännskä de har ja int raida pa, u så hadd di all Ryssars
vapän sum di matt låimä; de var Gåttlands fysst försvar.
Jönnköppingar hadd da innkvarterning i Bondgardar langsat kusst´n undar täid´n; u de gamblä talt um: att di låimäd avkåmlingar ätta´si pa säin
ställar förr´n di raist jär ifran.
Jönnköppingar gärrd u vårdkasar, sum ja minnäs sum sårrk täu stukän förfallnä, en pa Lausbakkar, u dann´n pa bakkän i Allskå, bäi vägän sum
kummar ifran Gardä förr´n hinnar framm ti Botä.
Sin kåm Gåttlands Nattsjunal-beväring – antagliän 1811. Värnpliktsålldan var da fran 18n ti´ 50ti ar.
De träi fysst arsklassar haitäd Rykk-kräitrar män fikk för de mässtä hait ”skopinnår”. Sin blai di Jägrar u fikk kum inn i kumpnäiä, u ti släut i Resärrvän el.pikstakgubbar.Var de någän, sum int blai anntagän pa mynnstringar till äkkserä, han fik hait ”Kronvarak” i all sin täid, u de annsogs för a skamm ta fa de namnä.
Ja minnäs att daim sum in blai anntagnä ti äkkserä pa dän fysst mynnstringän, så var di så laisnä att di grattäddä – män, va lains jär de ställt nå fö´täid´n i dänn vägan? Jå, tvärrtumm! Sått de bihovar ja int väidarä talum.
TILL SIDANS BÖRJAN
Till första sidan Fyndet i Bringsarve
Anteckningsboken innehåller fler berättelser:
"Hisstorju um Ann-Maiä Årrnstrand u Jaulbrännväinä"
"Um de sma undar jårdi"
"Hisstorjår um Strandbräukä"
"A Hisstorjå um ordspråk, sidar u bräuk fran gamblä täidn".
Om du vill kommentera texten
skriv till webbredaktören
Lena Axelsson
En historia om ryssarnas landstigning på Gotland 1808.
Historieberättaren är Olof Olofson Snevide i Hafdhem som var född därstädes den 1 Maj 1793.
I april 1808, landsteg ryssen i Grötlingbo, för att inta Gotland, den traktens folk och de övriga gotlänningarna till stor förskräckelse, när det blev tillkännagivet över hela landet.Det blev bråttom med att gömma undan alla värdefulla föremål och saker, så som silverpokaler och silverskedar och annat, och där ibland brännvinsförråden, som forslades ut i skog och mark och gömdes i lövhögar och under stor gråsten och dylikt.
Folk blev med ens gästvänliga mot varandra, även de mest snåla och obarmhärtiga mot de fattiga, och bjöd varandra på förplägning av det bästa de ägde, hellre än att ryssen skulle ha gott av det så gav de bort en del.
Allt arbete stannade och folk samlades i grannlaget på en part; karlar på en part och kvinnfolket tillsammans på en annan part och slog sina huvuden ihop och resonerade med varandra, vart de skulle ta vägen för att undfly ryssen, när han kom för att härja och bränna och att ta det de ägde och hade; men, under tiden så åt och drack de det bästa de hade, karlar på sitt håll och kvinnfolk på sitt, hellre än att ryssen skulle få det.
Vice pastorn i Grötlingbo (Åkerman) som kunde lite ryska var djärv nog
och red ner till ryssarna vid landningsplatsen och sade till dem:”Här finns intet försvar utan landet är Er givet”.Efter viss underhandling, tog ryssarnas officerare prästen om hand och några av manskapet fick ta vara på honom. Fram mot kvällen kom ryssarna marscherandes upp till Grötlingbo prästgård, med prästen mellan två officerare. Där slogs läger och officerarna bodde troligen i prästgården. Alla var fredliga, men en del svärmade omkring i gårdarna och tog vad de ville ha i matväg och en ryss sade till en gammal kärring i Dals: ”lever du ännu Greta”.
Somliga gick in i kyrkan och föll på knä i Sles kyrkbänk. Om dem trodde man, att de var födda i Sles, men som unga hade kommit ut i krig mot Ryssland och blivit tillfångatagna, samt att just de hade varit ryssarnas ledare för landstigningen i Grötlingbo.
Den anbefallda klockringningen i socknarna och ryktet om fiendens ankomst och landstigning hade skrämt upp traktens folk så mycket, att en del lämnade hus och hem och tog sin tillflykt ut i skogen; så hade ett kvinnfolk från Ronnings, som hade ett litet barn, tagit sin tillflykt till ett lambgift nere i en hage.
Karta ur "Från fars och farfars tid" tr.1959
Om landstigningen heter det: att den var mycket besvärlig.Slesviken där de gick i land var full av isflak,
och som där är
gott om gråsten i bottnen så fastnade landsättningspråmarna först så att manskapet måste ut i det iskalla vattnet för
att få loss pråmarna och vada i land; och det ansågs att där skulle gotlänningarna ha kunnat möta dem med sina vapen: påkar yxor och
klubbor. Men, sedan när de hade kommit i land och tänt eldar för uppvärmning av de våta och halvdöda hade det nog varit lite svårare
att ta emot dem utan manspillan.
Klockringningen hade väckt uppmärksamhet och oro i Havdhem och socknarna däromkring, där pojkar och modiga drängar gav sig iväg till Grötlingbo
för att höra och se vad som var att göra eller vad som stod på.
Däribland en som var 15 år från Snevide i Havdhem som hette Ole (historieberättaren),
han sprang mellan Grötlingbo och Havdhem en två tre gånger om dagen som budbärare till dem som var hemma om hur det var ställt. När de slutligen hade fått se ryssarna så kom de hem och berättade: att ryssarna var inte alls farliga, eftersom det var ett mycket dåligt folk och sämre än gotlänningarna, för de var lata och sömniga svin. Det skulle vara liksom en tröst för dem som var hemma och mycket uppskrämda.Men på natten kom fjärdingsman med besked från den ryske befälhavaren till Snevide i Havdhem och flera gårdar där: att de skulle infinna sig vid Grötlingbo kyrka med en man och två hästar och selar klockan åtta på morgonen för att utgöra skjuts till Alva kyrka. Ordern skulle åtlydas vid livsstraff enligt rysk lag.
Det blev bekymmersamt för Ole, för husbonden eller hans far låg sjuk och det fanns ingen annan att sända än sonen den femtonårige Ole.
Han begav sig till Grötlingbo kyrka med hästar och selar och saker och fick spänna för en krutkärra,
som också förspändes med flera hästar och som kördes av kärrans befälhavare,som själv red på en av vänsterhästarna. Trossen sattes sålunda iväg, men fotfolket och hästägarna måste spatsera eller springa.Bodisco red på egen häst, som han hade haft med sig. När de kom till korsgatan i Havdhem så gjordes där halt och rast.
Marken däromkring låg på den tiden ute och var obebodd och oinhägnad och betades av djur, av vem som helst. Till ryssarna utdelades där proviant, som bestod av hårt bröd och lite brännvin och de lägrade sig på östra sidan av landsvägen där som backen var torrast men alla hål och gropar var vattenfyllda. I det vattnet blötte ryssarna det hårda brödet men en del av ryssarna tillredde åt sig ett kraftigare dopp och sparkade för den skull ut i vattnet det gödsel som låg på jorden och rörde sönder den med langnebnar(övers?) till en tjock välling, vari brödet sen doppades och sedan åts med en viss tillfredsställelse, till utseendet lik den som gotlänningar erfar av doppandet i köttgrytan på julafton - ja, det är inte underligt att ännu det gamla ordstävet finns i gotlandsspråket:"han äter som en ryss", vilket betyder: att de äter vad lort som helst. - Det råa folket hade då väldet över Gotland! En del ryssar lade sig att sova på jorden efter måltiden med geväret bredvid sig. Gotlandspojkarna som var nyfikna och som närmare ville bese de stora flintlåsgevären behagade ta upp ett och annat för att bese dem och till och med knäppa med dem. Som ryssarna sov gott så ville två pojkar springa iväg med varsitt gevär, vilket möjligtvis kunde ha lyckats men som avstyrdes av de andra gotlänningarna.Överhuvud taget så grupperade sig ryssar och gotlänningar var för sig för att underhålla sig med varandra.
Gotlänningarna hade samlats från flera angränsande socknar för att få se fienden och försedda med vapen, gömda i närheten, som bestod av yxor och sälklubbor med långa skaft och påkar och stakar osv. Sälklubbor med långa skaft, som mest tillhörde Näsborna, var beslagna med vass stor hästskospik och var väl de bästa vapnen.Det var på den tiden känt här på Gotland att vid inbördes slagsmål gällde det att komma uppför vädret i medvind och kasta torr medhavd sand i ögonen på fienden då det blev lättare att slåss eller att springa sin väg.
Gotlänningarna hade vid det tillfället de stora fickorna fulla av torr sand i de stora vadmalsrockarna för att skydda sig mot fienden om så skulle behövas. Medhavda brännvinsflaskor fick deelvis sticka upp ur rockfickorna som ryssarna med mycken begärlighet glodde på och en bondson ifrån Bols som hade en mycket grann kristallflaska blev föremål för ryssarnas uppmärksamhet. De ville ovillkorligen köpa flaskan av honom, men han vägrade att inlåta sig på någon affär. Just då blåstes uppställningssignaler då ryssarna måste iväg till sina platser i leden men en av dem gav Bolspojken en duktig snyting, tydligen förargad över den misslyckade uppgörelsen.
Nu gällde det att få hästar och fordon i ordning för marschen till Alva kyrka, där ombyte av hästar skulle ske.
Under rasten hade fordonen kommit i oordning och det var nog ryssarnas mening att hästägarna skulle se efter sina hästar, men som de inte kunde förstå ryska så blev det dålig tillsyn och eftersom det började växa upp gräs på vägrenarna så ville hästarna äta och gnaga där och så hade flera fordon kommit att stanna och höll på att gå omkull i vägdikena. Befälhavarna kom nu med sina knutpiskor (som hade korta skaft, men med tre långa snärtar) i högsta hugg och pryglade upp de gotlänningar som befann sig i närheten av hästarna. Även den förut nämnde femtonårige Ole hade knutpiskan höjd över sig men han kröp intill ryssen och klappade honom på bröstet och sade:"därs good därs good" vilket skulle betyda vänskap och verkade så att piskan genast sattes i skidan i ryssens bälte. Då när allt kom i sin ordning igen så sattes marschen mot norr och de församlade vid korsgatan i Havdhem och söder därom drog man en lättnadens suck att de blev av med rysspacket.Vid framkomsten till Alva kyrka gjordes hästombyte för färdens fortsättning den dagen till Fardhems kyrka.
De som hade fullgjort sin så kallade kronskjuts var snabba med att spänna ifrån sina hästar ur seldonen för att så fort som möjligt komma tillbaka igen till sina hem; men däremot var de nykomna tröga och sena att föra fram sina hästar. Ryssarna som nu syntes ha bråttom ryckte och slet i de framtagna hästarna för att få dem framför åkdonen igen, så att de som skulle hem till Sudret hade mycket svårt att slippa igenom rysshopen med sina hästar och var glada att få se någon vägbit fri från ryssar för hemfärden.Uthusen i Alva prästgård stod på den tiden liksom för omkring 50 år sedan tätt intill vägkanten och porten var ungefärligen på mitten av huset. Den 15-årige Ole, som där såg fri väg, hoppade upp på en av hästarna och satte iväg med våldsam fart. Två ryska officerare kom ut igenom porten när Ole kom dit ridande i flyg och fläng. Hästarna sprang en på var sida om officerarna så att de flög omkull i vägen och blev omkullridna. När han kom fram emot Stumle gård såg han sig om, då hade de kommit på benen igen, men skrek och hötte med sablarna i vädret efter honom. Han brukade säga: hade ryssarna fått tag på mig då, så hade jag nog fått jesusknäppen av deras sablar och inte varit i livet nu, för det hade nog varit fåfängt för mig att klappa dem på bröstet och säga: därs god därs god.
Ännu var inte det minnesrika dagsverket slut. Den unge Snevide-pojken skulle ännu tillbaka till Grötlingbo,
för att där hämta sina seldon, som på morgonen hade blivit lämnade där, eftersom ryssarna till en del hade egna selar. Förrän Ole kom hem blev det skumt och mörkt och alla otydliga föremål blev misstänkta för att vara ryssar.Sedan ryssarna dagen därpå hade hunnit till Klinte utsattes där vaktmanskap vid hamnen för att hindra gotlänningar att få bud till fastlandet om den ryska invasionen som var okänd därstädes. Men den mäktige köpman Donner var inte rådlös. Han gjorde upp med några modiga sjömän att de i öppen båt skulle bege sig över till den svenska sidan med uppgifter om händelsen (möjligtvis i samråd med länsstyrelsen?).
När den depeschen var färdig var det ryssarnas vaktmanskap som fick kalas med så mycket brännvin att de inte förmådde tänka på någon vakthållning och underrättelsen kom således iväg till fastlandet (kanske över Öland?).
Då ryssarna hade hunnit till Visby togs staden i besittning och ryssarna gjorde det bekvämt för sig där,
och ordnade t o m med bastur m m och mådde gott.Det dröjde nog mer än 14 dagar förrän den svenska krigsstyrkan kom hit och den blev då synlig utanför Visby och gjorde därstädes flera kringgående rörelser för att imponera eller för att skrämma ryssarna med sin till utseendet stora styrka men som i verkligheten var mindre än ryssarnas.
En talesman sändes in till Bodisco och om honom heter det:
Svenske furiren in till Bodisco gick
och kastade på honom en "frätande" blick
och skall det vara något, så skall det vara fort
ty jag skall låta Eder veta att Ni är på främmande ort.
Om Bodiscos svar heter det:
Om alla mina herrar de vilja som jag
Då skall vi gå från Visby, ja, om det vore idag.
Underhandlingar inleddes och de av svenskarna skrämda ryssarna måste lämna alla sina vapen och marschera till sina fartyg (antagligen till Slite) för att oskadda komma hem till sin hemort.
Historieberättaren tillägger: varje infödd gotlänning som har hört talas om den ryska invasionen 1808 kan inte uppfatta talet om avväpning som något annat än förnärmelse mot sig.
Här verkar historien som berättats av Olof Olofson i Snevide, Havdhem vara avslutad. Resten är Jakobs egna ord.
De gamla talade om: att förrän svenskarna for ifrån Gotland med sin här så lämnade de ett regemente av Jönköpings grenadjärer (förmodligen värvade)
för bevakning av Gotland, ifall ryssarna hade ämnat göra om affären och landstiga här på Gotland för svenskarna hade då ofred med ryssen.
Fyra kanoner hade de då på Gotland men om det var ryska kanoner eller svenska det har jag inte reda på och så hade de alla ryssars vapen
som de måste lämna; det var Gotlands första försvar.
Jönköpingsborna hade då inkvartering i bondgårdar längsefter kusten under tiden; och de gamla talade om att de lämnade avkomlingar efter sig på
sina ställen förrän de reste härifrån.
Jönköpingsborna gjorde också vårdkasar, som jag minns som pojke två stycken förfallna, en på Laubackar och en på backen i Alskog vid vägen som
kommer från Garda innan man hinner fram till Bote.
Sen kom Gotlands nationalbeväring - antagligen 1811. Värnpliktsåldern var då från 18 till 50 år.
De tre första årsklasserna hette rekryter men fick för det mesta heta "skopinnar". Sen blev de jägare och fick komma in i kompaniet och till slut i reserven eller /bli/pikstakgubbar.Var det någon som inte blev antagen på mönstringen att exercera fick han heta "kronvrak" i all sin tid och det ansågs för en skam att få det namnet.
Jag minns att de som inte blev antagna att exercera vid den första mönstringen var så ledsna att de grät - men, hur är det ställt nu för tiden i den vägen? Jo, tvärtom! Så att det behöver jag inte tala vidare om.
Egil Schwab: Fie gård, Lau