Ann-maiä var garspäikå me mi, u var umkring än halls ti ar gamblarä än ja; u var a massäiv duktu päikå, u sag hyggli äut när ha var kled äi säin haugtäidsdräkkt, me stubb u krännuläinar, u lang kållå u smörlädarskänggår me lang skafft;u när ha hadd dän habbitn pa si, så sag ha int aut sum a fäugälskrämmå, me a traså pa täu käppar, sum i Ållens u Hållm plansvärrk, u var skikli ti´ kard u spinnä u vävä, u kund kåir a par galnä russ, u bräuk jårdi, me ti harrvä u plöigä, u um de kåm ann pa, så kunnd ha ro a par arar läikså bra äi än bat sum än kal. Därförä, så hadd ha faslikt mang fräirar, sått ha kunnd ga tårrsko pa dum, bräukäd ha sägä; u strakks ättar ha gikk u lästä, så säggda: att ha allt da´hadd nitt´n u än hallvar fräiarä.

När ha hadd ålldan innä, [eller]* var så gammäl att ha kund fa gifft si, så blai ha gifft me än bondä i grannsokni, sått ha blai bondkälling me de samä. Bond´n sum ha fikk ti mann, var fisskkarä [eller]* strandbräukarä, sum när pa all böindar var pa dän täid´n jär i strandsoknar. Bondn lag för de mässtä bäi strannd ari kring, u Ann-maiä kårrd kring lanndä u sälld strämming, för´n dalar u höigst än tållskilling val´n, u kårrd russi äut där , sått di knappt kund årrk rummpu, sått me jårbräukä blai de int någ gärrt, sått bond´n blai än garsråitarä av. När någän kåmm u frågd Ann-maiä, um bond´n var haimä, så svard ha alltut: nai,bäi strannd, Årrn jär int haimä äut´n bäi strannd. Därförä så fikk än de auknamnä ("Årr´n")Strannd.

 
Pa de väisä livvd Ann-maiä u strannd Årrn än täid av, u skudd läivner si me strandbräukä, män de gikk int i längdi, för jårdi fikk ligg för fäfot, sått di blai skullduä u matt säl gard´n, u för de mästä, di aigäd u haddä; män, di fikk bihalld byggningän, sått di fikk tak yvar häudä, u blai int häusvillä u så än bra träigard u. Strannd-Årrn blai gammäl u årrkäd int bräuk storstranndi längar äutstrands, u var för de mässtä bäi haimä u jällpädd Ann-Maiä me ti´skåit träigard´n, u ti söislä gaitnar, sum di föidäd någlä stykkän, män, sum för di mässtä föidäd si själlvä i skogar u hagar pa anndras marrk, ari kring.

Män, ti´fa säl äppli u pikk-kårr,sum di fikk i träigard´n, så raisädd strand Årr´n äut i sudrä, så sum äut i Gråitlingbo u soknar där umkring me säin äppälpusar u pikpusar, u böitäd ull u föidvarår si till, u någän gang än slannt u föstas.- Män, ti kum så langt ste, ättar sum än int hadd någän hässt [eller]* någän sjurs själlvarr, så gikk de faslitt bra för´n ti´kum så langt, äut´n att de kurstädd´n någä.

Teckning av David Ahlqvist

Jå - de gikk till pa de väisä; att när soknäboar kårrd pa Ronhamn me spannmål u annas pa Ronhamn u kaupt brännväin pa krogän pa haustar, u ti Jaul. Da passäd "Årr´n" pa u fikk ak me daim me säin äppälpusar; u ifran Ronhamn u väidarä längar äut at suda´soknar, så var de alltut någän Sudgutsjuss, sum var kåirnäs pa Ronhamn, sum än fikk ak me äut i Sudrä. När´n hadd blitt av me säin varår i pusar, u fat ull u föidå äi dum i ställä, för äppäll u pikk-kårr, så akädd`n pa Ronhamn igänn me än Sudagutsjuss till Ronhamn, u där var alltut någän soknäsjuss sum än fikk ak me haim.

Så var de a ar, sum än hadd gärrt a sånndär sudagutraiså straks för jaul;u ifran Ronhamn fik än sjuss haim me än garskal, sum hadd varrt ner pa Ronhamnskrogän u kaupt jaulbrännväin äi a brännväinsgait, u Årr´n kaupt u a gait brännväin till Jaulbrännväin.
När di hadd kum haim pa (Årrn´s) Strannds gard´n, så sägg han att nå skudd asstäuän ta u binnd russi, u ga inn i fyllg me mi; så skudd han säg till Mor Ann-maiä att ha skudd kok kaffi, så skud han bistå än kaffihallv pa än för sjussn. Ja, de kund di ha biho tykkt asstäuän, ti fa än varrmar hallvä ti´ värrm upp si me ättar färdi, u han kund u ta inn säin brännväinsgaitå, så kund han u bistå än hallvä.

När di kåmm in till Ann-maiä, så säggd (Årr´n)strand till na, att ha skudd kok kaffi straks,för di skudd ha hallvarr. Jå´, säggd A-Maiä, um di vidd vänntä, så skudd di fa, för ha hadd int någu brännd kaffiböinå, sått ha skudd bränn kaffi fysst, u så bro kaffiböinar sinä, förrn ha kund fa kok kaffi. - Så längä - säggd astäuän - kan ja int vänntä, för russi di jär varrmä u kummar ti´frausä, sått da far de varä me hallvar. Strand (Årr´n) blai arrgar u gynnt tret u skäll pa A-maiä, för ha int kund ha bättar i årning så naug inn pa Jauldagar sått di kåmm gäinäst i hakk bäggi täu, u kåm ti tret bäggi täu, sått risspår sto um de.

U A-maiä sum var mik knäppsinnt sum älld u lugär,u var sum ti´sätt älld i blår blai spitt rasnäs, u rännd där pa gållvä me puss´n i vädrä, u knöitäd nävän undar nasar för strand(årr´n). När di kåm ti tret så mikä, så to Asstuän säin brännväinsgaiti u gik pa dur, män, när´n kåm äut, så aträd´n si, u tykkt att de kund var rolitt ti fa säi va de kåm ti´ga av, u um di kåm ti´slas, så att han to u sättäd säin brännväinsgaiti bäi stäuväggi undar finnsträ, u sto u käikäd inn i ginum finnsträ.Tretu halldäd pa, u A-maiän ränndär pa gållvä; u da vidd de si int bättar än att ha rännäd kull strands (Årrns) brännväinsgaiti, sått pruppän flaug ör, u brännväinä sägd klukk klukk klukk!! när de ranntör gaiti pa gållvä.

Strand(Årr´n) störrtäd si sde u fik tak äi gaiti för ti´ fa na pa ret köl i gänn, sått int allt brännväin kåm ti´rinn ör;u maint pa: att um än gärrd si ret, så skudd´n ta brännväinsgaiti u sla na i skall´n me - Jassså!han vid slas - de skudd hann bläi var de! A-maiä rännäd kring i stäuu för ti´ fa tak äi någätt skaplitt tillhyggä till dramb till strand(Årr´n)me u så fikk ha tak äi a gammällt träibärsmid - så hålldäd ha da i skafftä - um vör så skall kall de förä - u skudd dramb till strannd(Årr´n) i skall´n me dän stor träiklåmms´n me a blöistykkä innäi, sum sitar i en änd av bärs-smidä. Män så vidd de si int bättar än att när A-maiä skudd drammd till strand(Årr´n) så var skafftä så gammällt u makjetä, sått de brant av,u klånns´n glaid äut i ginum finnsträ - u de vidd si int bättar, än att hann to Astäuäns brännväinsgaiti, sum sto bäi stäuväggi undar finnsträ, sått ha gikk i bitarr [eller]* i kras - u allt brännväin va(r)förlorä, sum var äi gaiti.

Ja, de var int någ ann rad för Asstäuän,än ti´kåir pa Ronhamn u kaup Jaulbrännväin dann dagän, u ti fäir Jaul äut´n Jaulbrännväin, de gikk int pa dänn täid´n, u när ofällskalar gik kring i gard´n u jällptäs at, ti´ bjär jaul gräupakk-kän inn, så skud di ha si än jaulgräupakksup pa varrt ställä. -

Ja har hårrt a hisstorjå um än jaulgräupakä, sum var holar. Inn äi dän pakkän, hadd de kräup än gauk inn, u när pakkän blai varrmar så kåmm gauken ti ropä, sått di fikk håir gaukän rop Jaulafftnän.

Orr´n blai gammäl u döidä u Annmaiä blai ännkå u gammäl,u fikk sunkunä inn u slapp ifran husalldsbistöirä, u livvd pa säin gamblä minnar fran ungdomän, u singäd pa säin gamblä dagar, pa de gamblä Källingväisar, sum ja skall fö(r)söikä u sinngä, fasst´n sångrausti för mi jär faslitt skral u dåli för mi, män, de far Ärr ha yvasöiändä mämmi förä:

v.1.) Dän tiden jag var ung då var jag så fin
v.2.) Spinna å väva de kunde jag så bra -
v.3.) Nu är jag gammal årrkar ej mera...

* ersätter ett stenografiskt tecken

TILL SIDANS BÖRJAN

Till första sidan Fyndet i Bringsarve

Om du vill kommentera texten
skriv till webbredaktören
Lena Axelsson

Ann-Maja var gårdsflicka (ogift kvinna på en gård) med mig, och var omkring ett halvt tjog år äldre än jag; och var en gedigen duktig flicka, och såg hygglig ut när hon var klädd i sin högtidsdräkt, med underkjol och krinolin, och lång kjol och smorläderskängor med långa skaft;och när hon hade den habiten på sig så såg hon inte ut som en fågelskrämma, med en trasa på två käppar, som i Åhlén & Holms planschverk, och var skicklig att karda och spinna och väva och kunde köra ett par galna hästar och bruka jorden med att harva och plöja och om det kom an på det, så kunde hon ro ett par åror i en båt lika bra som en karl. Därför hade hon fasligt många friare, så att hon kunde gå torrskodd på dem, brukade hon säga;och straxt efter det att hon gick och läste, så sade hon: att hon då redan hade nitton och en halv friare.

När hon hade åldern inne,eller var så gammal att hon kunde få gifta sig blev hon gift med en bonde i grannsocknen, så hon blev bondkärring med det samma. Bonden som hon fick till man, var fiskare eller strandbrukare, som nästan alla bönder var på den tiden här i strandsocknarna. Bonden låg för de mesta vid stranden året runt,och Ann-Maja körde kring landet och sålde strömming för en daler och högst en tolvskilling valen (en val = 80 st), och körde hästarna därute, så att de knappt kunde orka svansen, så med jordbruket blev det inte något gjort, så att bonden blev en gårdsrötare (en som vansköter sin gård). När någon kom och frågade Ann-Maja, om bonden var hemma, så svarade hon alltid: nej, Årrn är inte hemma utan vid stranden. Därför fick han öknamnet ("Årr´n")Strand.

På det viset levde Ann-Maja och strand-(Årrn) en tid och skulle livnära sig på fisket, men det gick inte i längden, för jorden fick ligga för fäfot, så att de blev skyldiga och måste sälja gården och det mesta de ägde och hade; men, de fick behålla boningshuset, så att de fick tak över huvudet och blev inte husvilla och så (hade de)en bra trädgård och strand-Årrn blev gammal och orkade inte längre fiska långt ut till sjöss (=utanför Lausholmar enl JK),och var för de mesta hemma och hjälpte Ann-Maja med att sköta trädgården och att sköta om getterna, som de födde några stycken, men, som för det mesta födde sig själva i skogar och hagar på andras mark, året runt.

Teckning av DA

Men, för att sälja äpplen och päron, som de fick i trädgården, reste strand Årrn ut på Sudret, så som ut i Grötlingbo och socknarna där omkring med sina äppelpåsar och päronpåsar, och bytte till sig ull och livsmedel och någon gång en slant också förstås. Men, för att komma så langt åstad, eftersom han inte hade någon häst eller någon skjuts själv, så gick de fasligt bra för honom att komma så langt, utan att det kostade honom något.

Ja - det gick till på det viset att när sockenborna körde till Ronehamn med spannmål och annat i Ronehamn och köpte brännvin på krogen på höstarna och till jul. Då passade "Årr´n" på och fick åka med dem med sina äppelpåsar; och ifrån Ronehamn och vidare längre ut i sudersocknarna, så var de alltid någon suderguteskjuts, som körde till Ronehamn som han fick åka med ut på Sudret. När han hade blivit av med sina varor i påsarna, och fått ull och mat i dem i stället för äpplen och päron så åkte han till Ronehamn igen med en suderguteskjuts till Ronehamn och där var alltid någon sockenskjuts som han fick åka hem med.

Så var det ett år då han hade gjort en sån där suderguteresa straxt före jul; och ifrån Ronehamn fick han skjuts hem med en gårdskarl, som hade varit nere på Ronehamnskrogen och köpt julbrännvin i ett brännvinskrus, och (oläsligt tillägg) Årr´n köpte också ett krus brännvin till Julbrännvin.
När de hade kommit hem pa Årrn´s Strannds gården, så sade han att nu skulle grannen binda hästarna, och gå in i sällskap med mig så skulle han säga till Mor Ann-maja att hon skulle koka kaffe, så skulle han bestå honom en kaffehalva för skjutsen. Ja, det kunde de ha behov av tyckte grannen, att få en varm halva att värma upp sig med efter färden, och han kunde också ta in sitt brännvinskrus, så kunde han också bestå en halva.

När de kom in till Ann-maja, så sade Årr´n strand till henne, att hon skulle koka kaffe straxt,eftersom de skulle ha halvor. Ja, sade Ann-Maja, om de ville vänta, så skulle de få, för hon hade inte några brända kaffebönor, så att hon skulle bränna kaffet först och så krossa sina kaffebönor förrän hon kunde koka kaffe. - Så länge, sade grannen, kan jag inte vänta, för hästarna är varma och kommer att frysa, så då får det vara med halvorna. Strand (Årr´n) blev arg och började träta och skälla på Ann-maja, för att hon inte kunde ha bättre i ordning så nära in på juldagarna så att de kom genast i gräl bägge två, och började träta båda två, så att stickorna stod om det.

Och Ann-maja som var mycket hetsig till lynnet som eld och lågor och var som att sätta eld i blånor blev spritt rasande och sprang omkring där på golvet med påsen i vädret, och knöt näven under näsan på strandårr´n. När de började träta så mycket, så tog grannen sitt brännvinskrus och gick till dörren, men, när han kom ut, så ångrade han sig, och tyckte att det kunde vara roligt att få se vad som skulle hända, och om de skulle börja slåss, så att han satte sitt brännvinskrus vid stugväggen under fönstret och stod och tittade in genom fönstret. Trätan fortsatte och Ann-maja sprang omkring på golvet; och då ville det sig inte bättre än att hon sprang omkull Strands (Årrns) brännvinskrus så att proppen flög ur, och brännvinet sade klukk klukk klukk!! när det rann ur kruset på golvet.

Strand(Årr´n) störtade iväg och fick tag i kruset för att få det på rätt köl igen, så att inte allt brännvin kåm skulle rinna ut; och menade på: att om han gjorde rätt så skulle han ta brännvinskruset och slå henne i skallen med - Jaså! han ville slåss - det skulle hon bli varse det! Ann-maja sprang omkring i stugan för att få tag i något skapligt tillhygge att slå till strand(Årr´n) med och så fick hon tag i ett gammalt träbessman - så höll hon då i skaftet - om vi skall kalla det för det - och skulle drämma till strannd(Årr´n) i skallen med den stora träklumpen med ett blystycke inuti, som sitter i ena änden av bessmanet. Men så ville det sig inte bättre än att när A-maiä skulle drämma till strand(Årr´n) så var skaftet så gammalt och mack-ätet, så att det gick av, och klumpen for ut genom fönstret - och det ville sig inte bättre, än att den tog grannens brännvinskrus, som stod vid stugväggen under fönstret, så att den gick i bitar eller i kras -
och allt brännvin var förlorat, som var i kruset

Ja, det var inte någon annan råd för grannen än att köra till Ronehamn och köpa julbrännvin den dagen och att fira jul utan julbrännvin, det gick inte på den tiden och när grannlagets karlar gick omkring i gårdarna och hjälptes åt att bära in julstocken, så skulle de ha sig en julstockssup på varje ställe.

Jag har hört en historia om en julstock, som var ihålig. In i den stocken, hade det krupit in en gök, och när stocken blev varm så började göken ropa, så de fick höra göken ropa på julaftonen.

Orr´n blev gammal och dog, och Annmaiä blev änka och gammal, och fick hjälp av sonhustrun och slapp ifrån hushållsbestyren, och levde på sina gamla minnen från ungdomen, och sjöng på sina gamla dagar, på de gamla Källingvisorna, som jag skall försöka sjunga, fastän min sångröst är fasligt skral och dålig, men, det får Ni ha överseende med mig för:

v.1.) Den tiden jag var ung då var jag så fin
v.2.) Spinna å väva det kunde jag så bra -
v.3.) Nu är jag gammal orkar ej mera...

Anteckningsboken innehåller fler berättelser:

"A Hisstorjå um Ryssarrs Landstäigning pa Gåttland 1808"
"Nåra ård um Gåttlands nattsjonalbeväring"
"Um de sma undar jårdi"
"Hisstorjår um Strandbräukä"
"A Hisstorjå um ordspråk, sidar u bräuk fran gamblä täidn".