dok1 (1K) www.danokarin.net


Alaska

Sommaren 1998 var vi i Alaska på semester.
Lite allmänt om resan, se närmast nedan, Bilder från resan finns här nedanför i galleriet. Läs också om guldruschen i Klondyke 1898 och om vår vandring på The Chilkoot Trail.


Vad skall man säga om Alaska? Det är fantastiskt vackert! Höga berg, hav och sjöar, fjordar, glaciärer, vulkaner, urskog, hur mycket vildmark som helst, en massa vilda djur. Och det är enormt stort. Vi var borta i fyra veckor och hann bara nosa lite i kanten av Alaska.
Vi åkte båt - Alaska State Marine Ferry - från Prince Rupert som ligger i Canada alldeles på gränsen till Alaska upp till Skagway. En spektakulär båtresa mellan bergiga, skogiga öar. Och chans att se valar, havsutter och annat.

Vi var i land några timmar i Sitka, en liten stad i den yttersta skärgården som en gång i tiden var Alaskas huvudstad. Ett charmigt ställe som gav mersmak. Vi var även några dagar i Juneau, den nuvarande huvudstaden, som ligger inklämd mellan havet och berget. Vacker natur alldeles inpå knuten. Till och med en glaciär med tillhörande glaciärsjö i förorten Mendenhall Valley.
Skagway är en ganska hemsk turiststad, pittoresk, men förstörd av alltför många souvenirbutiker och flockar av turister från de stora lyxkryssarna som lägger till där. En bit utanför Skagway startar en känd vandringsled, the Chilkoot Trail. Här gick guldruschen för ungefär 100 år sedan och vandringsleden följer i guldgrävarnas fotspår: över the Chilkoot Pass och bort till Lake Bennet på den canadensiska sidan. Från Lake Bennet fortsatte folk under guldruschen med båt eller flotte till Klondike men där kan vi idag ta tåget tillbaka till Skagway. Den här vandringen på fyra dagar var verkligen resans höjdpunkt. Enastående vackert och vilken känsla när man klättrat upp genom passet och kommer ut på den canadensiska sidan i strålande solsken!

Vi hann också med att besöka Anchorage (här bor hälften av Alaskas invånare) och var en vecka på halvön Kenai, söder om Anchorage.

På Kenai besökte vi staden Whittier, på östra sidan, mot Prince William Sound. Härifrån gjorde vi en "glacier cruise", dvs åkte ut med båt i Prince William Sound och tittade på en massa glaciärer som går ut i havet där. Annars är Whittier ett väldigt märkligt ställe - i stort sett alla människor i byn bor i ett stort höghus som byggdes av militären under andra världskriget. Vi kan inte rekommendera Whittier som turistmål. Däremot vill vi absolut rekommendera Homer, som ligger på Kenai's västra sida. En trevlig liten stad med en märklig lång sandudde som kallas The Spit där det finns restauranger, barer, butiker, båtar mm. Vi kan också varmt rekommendera muséet i Homer som handlar om stadens natur, historia och kultur.

Från Homer tog vi båttaxi tvärsöver viken till Kachemak Bay State Park där vi gjorde en tvådagarsvandring. Här finns inga ordnade campingplatser utan det är vildmarkscamping som gäller. Stranden till en liten glaciärsjö blev dock ett naturligt ställe att tälta på. Fina omgivningar här, men andra dagen förirrade vi oss in i skogen och följde en liten skogsstig alldeles för länge. Det är roligare att vara upp i bergen med lite utsikt.

Det finns oerhört gott om björnar i Alaska, både svarta björnar och grizzly, fast vi såg bara en på hela resan. Lyckades också få se val och utter och örnar och delfiner och caribou och älg och lunnefågel...

Jaha, storslagen natur, rikt djurliv, dessutom åt vi god mat och hittade gott öl från små microbryggerier och träffade en massa trevliga och gästfria människor. Så vi planerar naturligtvis redan en ny resa till Alaska, och nästa gång måste vi åka till nationalparken Denali, som vi missade på den här resan.




Bildgalleri


1 - På Alaska State Marine Ferry på väg mot Sitka

2 - En fin kväll på soldäck

3 - De gamla kvarteren i Juneau, Alaskas huvudstad

4 - Dan på Mount Roberts, i Juneau

5 - Mendenhall Glacier utanför Juneau

6 - The Chilkoot trail

7 - The Golden Stairs

8 - The Chilkoot Pass

9 - Vi är på toppen av passet

10 - Vandringen fortsätter på den kanadensiska sidan

11 - En liten fjällsjö

12 - Dan tar en rast

13 - Happy Camp

14 - Bear Pole vid Bare Loon Lake

15 - Lake Bennet

16 - White Pass & Yukon Route Railway

17 - Glaciär i Prince William Sound

18 - Lägereld



The Chilkoot Trail

The Chilkoot Trail är värt ett eget kapitel.

Guldruschen 1898

När vi var i Alaska och vandrade the Chilkoot Trail var det precis 100 år sedan guldruschen startade i dessa delar av Alaska/Canada. Det har ju funnits många guldruscher i området, men denna i Klondyke är en av de mest berömda.

Förutom att det var en väldigt vacker vandring så blev det lite extra fascinerande när man tänkte att så många människor gått här före oss, under helt andra omständigheter. Vi gick på sommaren, när kvällarna är långa och ljusa, vi hade strålande väder, bra utrustning vad gäller vandrarkängor, kläder, tält, ryggsäckar. Hundra år tidigare, när guldhysterin slog till, gick tusentals människor denna väg på senvintern, i snö och kyla, med dålig utrustning och långt tyngre packning. För att bli insläppt på den canadensiska sidan var man tvungen att ha med sig förnödenheter för ett år - det blir mycket att släpa på. När vi klättrat uppför den brantaste delen till själva passet, kallad the Golden Stairs eftersom de högg ut trappsteg i snön, kunde vi fortsätta vandringen på den canadensiska sidan efter en tepaus. Under guldruschen var de tvugna att klättra den sista biten flera gånger för att få med all packning.

Någonting som är klart 'sämre' nu än för hundra år sedan är dock servicen på vägen. På den tiden fanns det flera läger, med tält och trähus, som levde på guldsökarna. Det fanns restauranger, hotell, barer, hela städer på ställen där man nu bara ser spåren i form av lite gammalt järnskrot.

Så här gick det för guldletarna, enligt en turistbroschyr:

Here is the dramatic ending: Of the 100,000 hopefuls who headed north, only 30,000 or 40,000 actually reached the gold fields near Dawson. Of those, only about half even bothered to look for gold (the bars and brothels of Dawson, it seems, also had their draw); 4,000 or so prospectors found gold and a few hundred became rich - some beyond their wildest dreams. Yet, only a handful of these managed to keep their newfound wealth from slipping through their fingers.
And what of the lucky trio - George Carmack, Skookum Jim and Dawson Charlie - who started the whole ordeal?
George Carmack abandoned his common-law Indian wife and later married a woman who operated a "cigar store" (Klondikese for brothel) in Dawson. Whatever she sold, business was so good that each morning she managed to pan about $30 from the sawdust on the store floor! She and Carmack moved to Vancouver, invested in Seattle real estate, and operated a mine in California. Carmack died in 1922 a respected member of the Masonic Order and left a healthy estate to his wife, who died in California in 1949.
Dawson Charlie sold his mining properties in 1901 and spent the rest of his years at Carcross, operating a hotel, entertaining and living quite lavishly. One summer day, while on a spree, Charlie fell off a bridge and drowned.
Although Skookum Jim's mining property paid him royalties of $90,000 a year, he wanted more...and continued to live the hard life of a prospector, traveling ceaselessly across the north vainly seeking the still elusive mother lode. He died rich, but worn out, in 1916.

Vandringen

Praktikaliteter
The Chilkoot Trail är en 53 km/33 miles lång vandringstur i varierad natur från Dyea utanför Skagway över the Chilkoot Pass och in i Canada. Se karta och info nedan. Vi tog det ganska lugnt och gick på 4 dagar. Sen är det så trevligt ordnat att man kan ta tåget tillbaka till Skagway, en väldigt vacker tågresa dessutom som man inte bör missa. Tåget går bara någon gång per dag så det gäller att passa tiden.

Man vill inte ha alltför mycket folk ute på vandringsleden samtidigt så för att få gå leden måste man köpa ett tillstånd (kan man göra i Skagway). Man måste också planera sin vandring i förväg och anmäla vilken dag man tänker gå över passet och vilka lägerplatser man tänker tälta på. Man får inte tälta fritt utan måste hålla sig till de iordningsställda campingplatserna. Tillståndet skall visas upp först när man går över själva passet, där en canadensisk Ranger är stationerad, så om man är nöjd med att hålla sig på den amerikanska sidan, klättra upp till toppen och sedan ta samma väg ned igen, så behöver man inte bekymra sig om något tillstånd. När vi var där, i slutet av Juni 1998, var det ganska fullt på vandringsleden, men vi lyckades få ett tillstånd efter att ha köat lite på National Park Service Visitor Center.

Om man vill vara helt ensam ute i vildmarken så är detta nog inte den rätta vandringsleden eftersom det är en populär tur och man inte får tälta fritt på vägen utan måste hålla sig till de iordningställda tältplatserna. Men vi tyckte att det var ganska trevligt att träffa folk på vägen. Man stöter ihop ibland på själva vandringen och sedan på tältplatsen. Några människor som vi träffade på vandringen har vi fortfarande kontakt med, några har blivit våra vänner!

Naturen
Vandringen går genom varierad natur. I början genom skog, riktig tät urskog, sedan bergigt, över passet, karg högplatå, öppnare skog, stora sjöar, sandig mark.
Passet ligger på 1082 meter/3550 fot, inte extremt högt alltså, men man startar från havsnivå så i början är det i princip bara uppför. Sista biten är rejält brant, det är inte frågan om att vandra längre utan mer klättra över stora stenar och klippblock. När vi gick var det också en hel del snö uppe på toppen. När man väl kommit över passet är det en ganska jämn och behaglig vandring. Uppe på högplatån finns flera långa sjöar som man följer bort till Lake Bennet.

Vi tyckte att den första biten genom skogen inte var så intressant, men sen när det bär av uppför är det jättevackert hela vägen.
Leden är hela tiden tydligt utmärkt, så det är ingen risk att man går vilse. Utmed vägen kan man hitta en del gammalt skrot som ligger kvar sedan guldruschen - det är historiska artefakter och får inte röras. På vissa ställen finns också små skyltar med information om vad som fanns på platsen för hundra år sedan.

Djur
Vi såg inte särskilt många djur under vandringen. Eftersom det var ganska mycket folk på leden så håller väl djuren sig borta. En caribou var det mest spännande och några andra hade även sett bergsgetter.
Vi såg inte till några björnar, men det finns björn i området så därför måste man vidta vissa försiktighetsåtgärder. På campingplatserna finns höga träställningar där man skall hissa upp sin mat. Man får absolut inte ha mat i tältet och man skall heller inte laga mat vid tältet. På tältplatserna finns därför stugor där det är meningen att matlagningen skall skötas. Man skall helst inte ens använda vanlig tvål, med parfym i, eftersom det kan lukta sött och gott för björnar. När man vandrar i skogig mark, eller över huvud taget i terräng där man inte har bra översikt framåt, är det bra om man pratar högt eller sjunger eller för oljud för att skrämma bort eventuella björnar. Alla andra djur skräms naturligtvis också iväg, vilket är lite trist.
Det här med björnarna är inget speciellt för just Chilkoot utan gäller i hela Alaska. Man kan blir lite skrajsen ibland, men det är faktiskt väldigt ovanligt att folk skadas av björn. Det gäller bara att vara lite försiktig, lära sig björnvett, och inte slarva med hur man förvarar maten.


Info
Karta över vandringsleden
Officiell information om vandringsleden




dok1 (1K) www.danokarin.net