Manhems Dusty, "Oskar"	Kennel Copperville började existera den 1:a mars 2005 och är med andra ord purfärsk bland alla Shetland Sheepdogkennlar. Jag har emellertid haft stora uppfödardrömmar sedan mer än 10 år tillbaka och har nu äntligen fått möjligheten förverkliga dem! Min första bekantskap med Sheltie var i början av 90-talet när jag rastade kvarterets charmör: en glad herre vid namn Manhems Dusty, till vardags "Oskar". Oskar följde mig även på ett läger anordnat av Umeå Hundungdom där också mitt intresse för rasen tändes på allvar.
Jag och Poppe hos uppfödaren 1994. Lyckan är fullkomlig!	Efter mycket bearbetning av min käre far kom dagen när jag skulle få min allra första egna hund - Belldancer's Brilliant Curtis, "Poppe". Året var 1994, Poppe var 7 månader gammal och jag själv var 11 år gammal... Med Poppe tränade jag agility, lydnad, sök, ja - allt som fanns tillgång till på Brukshundsklubben i Umeå. Han var, och är, extremt lättlärd, alert och tillgiven. Under 1996 fick jag göra min PRAO som kennelflicka hos Lillemor Almersson på Kennel Laipo's i Hällnäs. Här fick jag träffa flera trevliga Shelties, bland annat den som kom att bli min nästa hunds mor, samt hennes mor och mormor.
Min far och Knutte, 1997	Poppe kom att visa sig vara en hund med ganska starka vallinstinkter och han är nog vad man skulle kunna kalla sällskapssjuk. Snart insåg jag också att Poppe skulle må bättre av en till flockkamrat som gjorde honom sällskap på dagarna. Dessutom hade jag fått upp ögonen för utställning och var lite sugen på att få köpa en valp av min då största idol i Sheltievärlden, Laipo's What-A-Dream, "Flisa", som jag ett år tidigare skötte om på Kennel Laipo's. Härligare temperament får man leta länge efter! Att hon tilltalade mig exteriört gjorde förstås inte saken sämre. Ganska precis 3 år efter att vi hämtat Poppe gjorde således en ny liten kille entré i familjen, närmare bestämt en 8 veckor gammal Knut (Laipo's Lucky Star). Knutte har ärvt Flisas härliga sätt och det är jag mycket tacksam för!
Knutte är fortfarande husses hund, 2003	Med Knutte tändes också mitt utställningsintresse rejält och jag ställer gärna ut honom fortfarande. Poppe är idag pensionerad från utställningar, men han följer gärna med när vi åker någonstans med Knutte. För att beskriva mig själv mer ingående kan jag berätta att mitt intresse för avel och Shelties startade när jag fick hem Poppe. Jag hade ett stort behov av att lära mig mer om färggenetik, lära mig visa hundar för utställning och hjälpa kennlar med pälsvård, handling och helt enkelt diskutera avelsstrategier och blodslinjer. Jag hävdar fortfarande att man aldrig någonsin kan bli fullärd inom något ämne rörande en ras, särskilt inte en Sheltie! I slutet av december 2005 kom jag ett steg närmare min dröm. Då Poppes linjer inte finns längre och jag är så nöjd med Knuttes så fanns bara en tänkbar linje för mig att gå vidare med. Jag hade länge övervägt möjligheterna att köpa en tik och sätta på foder. Två tikar hann jag tänka tanken om, men slog bort det. Den tredje gången kunde jag inte låta chansen slippa ur mina händer igen. Jag tingade en tik från Shevelle. Mamman till kullen är Knuttes systerdotters dotter, en av de tikar jag beundrar mest i sheltievärlden idag. Jag hade en enorm tur, som fick möjligheten att välja bland tre tikar. Med mig hem följde således Iisa (Shevelle Fanny Faye), sedermera känd som Bus-Iisa. Jag är oändligt tacksam till Åsa och Jon som lät mig köpa denna underbara tik! Jag har många vänner att tacka för evig support och otaliga nyttiga tips. I ingen särskild ordning skulle jag framför allt vilja tacka Lillemor på Laipo's, Barbro på Bewelys och min mor Kerstin. Ni har alla varit väsentliga i bildandet av mina egna värderingar kring avel och uppfödning. Jag studerar för närvarande åttonde terminen på juristlinjen vid Stockholms universitet. Under min studietid bor mina äldre hundar hos mina föräldrar i Umeå, men jag åker naturligtvis hem till dem så ofta jag bara kan! Iisa är placerad på foder hos Barbro och henne kan jag se när jag vill, vilket känns som en otrolig förmån. Jag hoppas att Iisa så småningom kan bli den stamtik jag väntat på och att hon kan nedärva sitt härliga sätt med humor, kvickhet och lyhördhet, med en vacker exteriör och en sund kropp. Den för mig idealiska sheltien! /Terese Olofsson.