Jag heter Siv Gåling och jag bor i Farsta Strand med Bengt min man och två cockrar  Linus och Selma

Vi bor i ett radhus med en liten tomt där vi kan mysa när det är fint väder. Området ligger mot sjön Magelungen där Linus och Selma brukar ta sig ett dopp då och då. Vi har en liten skog nära oss också där hundarna kan få klättra i berg och gå spår och leta saker. En äng, som ligger mellan husen och skogen, är jättebra för kontakt och träning med andra hundar. Vi kan också åka över Ågestabron och vidare en liten bit så har vi stora skogar och ängar

På somrarna är vi på vårt sommarställe i Landfjärden, som ligger efter Nynäsvägen. Där har vi en stor tomt där hundarna springer fria och med dörrar, som kan stå öppna , så att dom kan gå ut och in i huset som dom vill. Vi har flera hus på tomten så ibland finns både barn och barnbarn där, som kan busa och leka med hundarna. Vi kan gå långa promenader i skogen. Där finns en liten bäck där Linus och Selma tycker att det är jättebra att bada

Många hundar

Men nu ska jag börja från början. När jag var flicka var jag ute och gick med grannarnas hundar,
Det var gråhunden Peggy,
Engelsk settern Gissy,

Jag & Gissy

blandrashunden Toni och Voffi, Han var min bästa vän Magretes schäfer. Min pappa hade hand om några schäfrar på sitt jobb En av dom hette Hajk. Jag tyckte så mycket om honom. Han var så fin och han kunde allting.

Hajk

 Connie
När jag var 15 år fick jag äntligen köpa en egen hund. Jag ville köpa en schäfer. Det fick jag inte den var för stor. Det blev en svart cockerspanielflicka som hette Connie. Hon var jättego och hon var med mej överallt utom till skolan. Vi bodde i Ursvik med skog runt vårt hus så vi upplevde många långa härliga promenader När jag flyttade hemifrån stannade Connie kvar hos mina föräldrar. Hon levde i nästan 15 år. 

Connie nr 2
Efter Connies död köpte min mamma ytterligare en svart cockertik. Mamma döpte henne till Connie (nr 2) (off.namn  Ågårdens Pia. Ågårdens Pia (Connie nr 2) parades med Sandöns Hobby.
Han kom från Agnes Evenröds kennel. Ågårdens Pias(Connie nr 2) farfar kom från Örlidens kennel)

Connie fick 6 valpar 4 svarta och 2 röda. En av dom svarta var Cherie

 Pelle   (1967 – 1981)
Pelle var ett stort marsvin. Han var långhårig och färg ”orr roan”.  Vi köpte Pelle till våra barn Anne och Ove istället för en valp från Connie. Jag tyckte att barnen var för små. Pelle gick fritt i köket hemma i Farsta. Han satt ofta vid elementet för där var det varmt och skönt. Han gjorde ifrån sig på en tidning som låg i en hörna. I buren låg han och sov. Han hoppade ut och in själv.
Pelle blev ca 14 år. 

Cherie   (1967.06.03 – höst 1981)
Cherie kom till oss (på min mammas önskan) som en omplaceringshund på grund av sjukdom hos sin första familj.  Hon var 2 år. Hon var vild och rymde så fort hon kom åt. Det var bara att hämta henne hos polisen enligt hennes första matte Hon var aggressiv mot tonårspojkar, rädd för pinnar och skidåkare och om man bar på en bricka låg hon och skakade tätt tryckt intill väggen. Hon hade varit med om en hel del t.ex. bott på en internatskola med bara pojkar. Men det dröjde inte länge förrän hon blivit hemmastad och lugn hos oss. Hon blev en jättefin kompis till våra barn Anne och Ove och deras kamrater. Vi hade en fin tid tillsammans i Farsta och på Landfjärden. Hon var med oss överallt. Hon älskade att åka båt, att bada och att plocka blåbär. Hon kom alltid och tog dom största blåbären. På landet hade hon full fart med sin mamma Connie nr 2 och med schäfern Key som var ”dagishund”. Alla tre hundarna hade stor respekt för marsvinet Pelle. Cherie blev 14 ½ år. Saknaden var stor efter henne.

När Cherie dog, beslöt vi att vi inte skulle ha några husdjur på ett tag. Jag började jobba heltid.
Anne flyttade hemifrån och Ove gick i skolan hela dagarna…… men efter knappt ett halvt år flyttade en katt in hos oss. Vi annonserade efter ägaren fick inget svar. Vi gick till polisen. Där sa dom att vi har den över natten sedan skjuter vi den.

Gustav,  Misse.  ( kom till oss  före midsommar 1982 - 1994)

Så vi blev med katt. Han hade bestämt sig. När han kom var han som en stor tova på långa ben och med ett stort huvud och jättehungrig. Enligt veterinären var han 99 % perser och ca 2 år gammal. Han hade tydligen varit en innekatt, som rymt hemifrån. Han ville ha katt-toa inne. Jag vet inte hur han överlevde första veckan hos oss. Han ville inte gå ut.  Efter någon vecka gick han ut på dagarna. Han var alltid inne på nätterna utom ett par gånger då han hade smitit ut. Då klagade han stort och var sur en hel vecka efteråt. Han ville inte äta något, som han fångat själv, ja kanske om det hade varit sås till. Grannarna döpte honom till Gustav. Han var mycket vacker med sin långa ljusa päls, färg ”orr-roan”. Han blev känd och omtyckt av alla. Han vaktade parkeringen och våran radhus-länga i Farsta. När han var med oss till landet stormtrivdes han och gick ofta och gömde sig när vi skulle hem. Han dog i Bengts armar, när vi var på väg till veterinären. Då hade han bott hos oss i drygt 12 år.

Sedan blev det några år utan husdjur. Jag längtade, men det går inte när man jobbar heltid.

Oskar (1975 – 1994)

Jag har glömt ett mycket viktigt djur som bott hos oss i nästan 19 år.

Samtidigt som vi köpte marsvinet Pelle så köpte vi ett litet akvarium. Vi hade slöjstjärtar, guppies, Black mollys mm
 och efter några år köpte vi 2 st braktpotsier. Den ena dog ganska snart men den andra levde vidare.
Vi döpte honom efter min pappa till Oskar. Båda kunde vara rätt tjuriga ibland.
Det var Oskar som bestämde i akvariet och till slut blev det bara han kvar.
Vi köpte till nya fiskar för att han inte skulle vara ensam, men han åt upp alla.

Han blev en enstöring som plaskade i vattenytan när han ville ha mat. En gång hoppade han ur men det gjorde han aldrig mera. Det var inget kul. När vi stoppade ner händer för att göra rent gömde han sig och det var bra. Man skulle inte röra vid honom. Mygglarver var hans älsklingsrätt. Slöjstjärtarna som vi hade haft simmade runt mellan fingrarna och tyckte att det var mysigt. Det var vi som tröttnade och som tyckte att Oskar skulle komma till ett stort akvarium. Han var 19 år och kraftig men för kort, ( det berodde på att akvariet varit för litet för honom fick vi höra). Vi gick till djuraffären med honom. Han fick ett stort akvarium. Vi var och hälsade på honom, men han hade blivit skyggare. Han var kvar i affären rätt länge.

 Zita    (990808 – 020606)
Men när jag fick avtalspension då var det dags igen. Vi åkte ut till Ösmo. Där fanns en kull cockervalpar.
Jag bestämde mej för en liten svart tik, som jag döpte till Zita.  Hon var en jättego och duktig  liten vovve. Vi gick på valpkurs och på fortsättningskurs. Hon lärde sig allt väldigt snabbt. Vi var ute och reste med henne. Hon var så duktig jämt, men sedan hände det något. Hon började morra, det blev värre och värre. Hon bet efter barnbarnen och oss. Veterinären hittade ingenting när vi sökte hjälp. Jag kontaktade flera ”hundpsykologer” ingen kunde hjälpa oss trots många besök. Jag fick råd om hur jag skulle jobba med henne, men allt vad dom sa gjorde jag redan. Jag skulle ge henne någon sorts lugnande droppar ingenting hjälpte. Till slut fick vi hjälp av Anna som var Dipl. Hundfysioterapeut.

Hon hade då inget blod i höger bakben. Då påminde vi oss att när hon var ca 5 mån. blev hon jagad av en stor blandrashund. Det måste ha hänt då. Efter flera behandlingar blev Zita bra i sitt ben och även i dom andra benen som också behandlades, men hennes morrningar fortsatte. Det var bara på morgonen som jag kunde ha en mysig kelstund med Zita.
Till slut fick vi inte ens sätta på henne halsband utan att hon högg efter oss. Då vågade jag inte ha henne kvar längre. Det var hemskt att avliva en så ung hund, men jag var rädd för att något skulle hända och vi hade ju barnbarn också.

Zita