Jag åkte tåg till Göteborg på morgonen , åkte till Carlanderska för inskrivning kl 13. Väl där träffade jag Kinna, som skulle opereras samma dag och som jag skulle dela rum med.

Vi blev serverade lunch i silverkarotter.. och tyckte nog båda att vi hamnat på lyxinstitution! När vi installerat oss på rummet bar det av till labb för provtagning. Efter det träffade vi sköterskor, dietist, sjukgymnast o sist men inte minst, vår kirurg Dr Torsten Olbers. Världens Bästa Doktor. *LER*  ( Inte Världens Fulaste Doktor heller , kan tilläggas)   *LEEER*

Jaha.. sen åt vi igen, och så var vi ute och handlade lite näringsdrycker. (Ingen av oss gillar soppa nåt vidare, så man ville gardera sig lite). Sen såg vi på TV en stund och sen var det läggdags. Man var ganska seg efter resan och alla möten.

Dagen D

Väcktes ca 6.30. Kinna skulle opereras först, kl 8. Så jag låg och läste tills de drog iväg med henne vid 7.30. Var uppe och försökte fördriva tiden tills det var min tur, ringde hem. Kl 9 var det dags för Hibiscrubdusch, mums... Hår som en tistel. Fläta håret, sätta på sig sexiga stödstrumpor och sin lilla rumplösa skjorta. Sen mäta blodtryck o puls..  58 i puls, 120/65 i blodtryck, 30 min före, då är man väl rätt lugn? Sen rullade de ner mig i hallen utanför op-salen. Dr Olbers kom förbi medan jag låg och läste i min journal, i brist på roligare aktivitet. Jag hade inga frågor då heller..så....... det var bara att köra igång!

Fick gå in o lägga mig på op-bordet, andas syrgas, ta på mössa, narkos sprutades in i handkatetern och sen vet jag inget mera  .........  förrän jag vaknade till efteråt och mådde VÄLDIGT ILLA, för att uttrycka sig diplomatiskt.. 

Precis då tyckte jag att aktiv dödshjälp var en lysande idé...

Måste ha legat där ca 5 timmar, halvt vaken halvt medvetslös. Bredvid låg en kille och tjattrade om sin fot, hade jag varit mer vaken hade jag strypt honom... 

Ca halv sex på kvällen rullades jag upp tillbaka till avdelningen. Man var väldigt borta. Men jag hade aldrig ont i buken, inte en enda gång. Bara detta hemska illamående..

Efter ett tag kom sjukgymnasten och vi skulle upp och gå??! (galning, tänkte jag) i korridoren och blåsa i andningsapparaten för att ventilera lungorna. (Förhindrar lunginflammation och proppbildning)

Så jag tog den där gåstolen, min droppställning och satte av i full fart bort mot sköterskeexpeditionen, allt för att få lägga mig på rygg och ANDAS syre, så illamåendet skulle släppa.  Ont hade jag inte alls. Tillbaka i sängen fick jag en mysig spruta i benet, och vad det var för knark i den vill jag inte ens tänka på, jag hade inga världsliga problem efter den i alla fall.

1:a dagen i Mitt Nya Liv (fredag)

Vaknar och mår tjyvens.. Bara tanken på att svälja nåt över huvud taget, gör mig spyfärdig. Ok, tänkte jag.. Klart att de blir smala av det här..   Dricker lite vatten och citronsaft.. får i mig lite a-fil. Sover mycket, men har inte ont alls, vilket förvånar mig. Dr O var upp och kollade till oss. Han är så bra.. lugnet självt. Känns bra.

Dag 2 (lördag)

Ja det går på i samma rutin, puls, blodtryck, vägning. Har jättebra värden tydligen. Urinkatetern tas bort. Man får gå på toa för egen maskin. Det var inga problem. Mår lite bättre idag. Får i mig nästan en 1,5 vätska/soppa/näringsdryck. Så jag får åka hem imorgon!  ZZzzzzz.....

Dag 3 (sön)

Jaha ja, då var det dags att åka hem. Doktorn var hos oss på förmiddagen. Pratade lite om allt möjligt som rör operationen och ev frågor på kring det. Jag hade väl inte så mkt som jag undrade över. Men vi får med oss papper till distriktsläkaren hemma om vilka prover som skall tas osv. Dietisten var också där och pratade ett bra tag. Kl 13.30 åkte Kinna med sin familj hem. Kändes lite sorgligt.. o ensamt. Min kompis Anna kom ner och följde mig i taxi till tågcentralen. Satt på tåget i 2h 40 min.. Det var nära att bli den sista färden kändes det som.. 40 grader varmt i kupén, inga fönster, en unge skrek som  en sirén i 2 timmar och en äldre tant satt och spottade slem i en plastpåse... Härliga illamående.. satt och tittade i taket, med Il Divo på högsta volym och bara UTHÄRDANDE. Men, det man inte dör av...!

Karlstad Station Kl 17.37. Ser min mamma o lillasyrra på perrongen och då var det klart kan jag säga.. HEMMA!!! Levande!

Vad lär vi oss av detta? ÅK INTE TÅG HEM FRÅN OP OM DU MÅR ILLA OCH ÄR ENSAM

            Tillbaka