Del 3 - med start 1 Maj 2005

Vecka 41:

Veckans första dag innebar ett slut eller i alla fall ett avbrott. Årstämma i föreningen och därmed mitt sista uppdrag på obestämd framtid. En underlig känsla, då de år som jag syttit med ii styrelsens arbete har blivit en stor del av min vardag. Jag måtte nog ha gjort någonting bra, för gåvan som mina "kollegor" överlämnade är helt enkelt underbar.

Både tisdagen och onsdagen satt jag mest och pysslade med allehanda ting. Som att mata in namn i min släktforssknings databas. Så här långt är 2006 namn inmatade. Suck!

På torsdagseftermiddagen gav jag mig iväg till KS, på ett informationsmöte om strålning. Det gav inte så väldigt mycket eftersom jag redan har fått veta det mesta.

Var tvungen att vakna i ottan på fredagen då jag skulle återuppta det avbokade besöket hos tandläkaren. Det kändes lite motigt att gå hem efter besöket för det var så härligt ute. Temperaturen var nästan sommarlik och det börjar spricka upp grönt på både buskar och träd. Så gärna jag hade velat gå en långpromenad, men jag stapplar vidare på mina svullna ben och kommer inte så långa bitar i taget.

Trots valborg - var helgen ganska lugn och tyst. Skönt, det kompenserar gapet och skriket i veckan. 3 dagar av 4 har det varit barnskrik på gården. Som tur är, var det endast en dag som de parkerade här hela dagen.

Nästa vecka ska jag bara vila, och sega omkring för att få så mycket krafter jag kan inför nästkommande vecka.

Njut av våren!

Åter till början

Vecka 42-43:

Som ni har märkt har jag varit borta från webben i en vecka. Det är inte helt korrekt, jag har jobbat en hel del med släktdatabasen.

Det hände inte värst mycket under vecka nr. 42. Jag skulle ju vila för att orka med det som komma skall. Det blev snarare motsatsen. Benen har lugnat sig lite och jag vann den nyvunna förmågan att kunna gå lite längre än 200 meter oemotståndligt. Rusade runt och gjorde ärenden, kom till och med till biblioteket för att beställa lite böcker.

Vecka nr. 43 började inte lysande precis. Klockan 10 ringde telefonen. Det var KS som meddelade att de hade suttit och väntat på mig klockan 8.40. Suck, de hade helt enkelt glömt bort att skriva in den ändrade tiden. Några fler tider fanns inte att uppbringa förrän på tisdagen.

Jag var laddad till tänderna då jag kom till KS på tisdagen, nu skulle det äntligen påbörjas. Ack vad jag bedrog mig, någon tid för strålning fanns inte, det var bara tal om en simulerad strålning. Det skulle fotograferas, röntgas och tittas i alla vinklar. Varför? Jo, de vill på det sättet få en "karta" över skelettet. Ytan som skall strålas är stor och eftersom jag inte har någon köttklump kvar, är det nära till lungor och hjärta. Allt är till för att göra minsta möjliga skada på friska vävnader och organ.

Således startade strålningen på onsdagen. Jag var inte särskilt nervös, mest irriterad och lättantändlig eftersom man inte får röka. Jag visste inte om det här innan och inte riktigt ställt in mig mentalt på det. Nåja, det är en nyttig övning eller ska jag säga prövning. Själva strålningen tog 10-15 minuter, det kändes i armhålan, orsaken var inte själva strålningen utan snarare någonting som låg i kläm i den obehagliga ställningen.

Torsdag morgon, väckning 8.45 - dags för byte av TV-uttag. Somnade om tills det var dags att äta och ge mig iväg till KS. De var ca: 30 minuter försenade, suck ut igen och peta i mer pengar i p-mätaren. Dagens övning tog ytterligare 30 minuter p.g.a. nya röntgen bilder etc. Personalen var superstressade och inte särskilt trevliga, det kändes inte kul att ligga där jag låg. Att ligga still utan att röra en fena i en hopplös ställning - fy för den lede säger jag bara. Den "dåliga" sidan låste sig helt och krampade, det tog en stund innan jag åter kunde röra mig och köra hem. Passade på att handla lite på vägen hem. Det kändes härligt att komma hem med 3 kassar blommor, tomater och jordgubbsplantor, nu är det snart sommar!

Även fredagen bjöd mig på försening, eller? När jag kom in i väntrummet satt det i alla fall en lapp på väggen som sa att det var 30 minuters försening. Det skulle innebära att jag skulle sitta 45 minuter i ett litet rum utan syre och med värmen på... Inte Catrine inte. Jag gick helt enkelt ut och satte mig. När jag kom tillbaka upptäckte jag att den som var efter mig var inne på behandling. Hm? Det visade sig sen att de inte alls var särskilt mycket försenade, eftersom jag inte hade kommit (snarare gått igen) tog de in nästa. Inlånad extra personal idag, åtminstone på ytan inte så stressade.

Nedräkningen har börjat - nu är det bara 22 behandlingar kvar!

Åter till början

Vecka 44:

Veckan som har gått, har handlat om att köra fram och tillbaka till KS varje dag och kämpa med tålamodet med de ständiga förseningarna på behandlingsavdelningen. 30-60 minuter varje dag går åt att bara bita på naglarna och vänta. Väl inne på rummet tar hela äventyret 12-15 minuter.

Resorna till och från roar jag mig åt att lyssna på talböcker. Vilken fantastisk uppfinning!

I övrigt har jag mest kämpat med frustrationen att inte få sova och tvingas gå omkring med öronproppar. Det här börjar bli lite tjatigt, men den värsta tiden på året är just nu och fram till mitten av juli. Det är barnfritt på gården endast någon timma per dag. Jag längtar så till Sörmland, där det är stillsamt och fridfullt för själen att vara. Men den som väntar på något gott...

Väntan blir kortare för varje dag, det är ju bara 17 behandlingar kvar nu!

Åter till början

Vecka 45:

Veckorna ser rätt lika ut just nu, det händer inte så väldigt mycket. Jag far fram och tillbaka till KS varje dag, väntar någorlunda tålmodigt, strålas och åker hem.

Att tiden går, det syns på håret, det börjar sakta att växa nu. Kroppen börjar även den sakta återhämta sig från de brutalare behandlingarna som har varit. Det är väldigt skönt att äntligen kunna blicka lite längre fram än dagen som är.

Lite mer får jag stå ut med, strålningens baksida gör sig lite påmind. Torra och svullna slemhinnor som ger en killig torrhosta och lite brännsår på huden som än så länge hålls i schack med smörjning. Det spelar mycket liten roll, det är ingenting mot hur det tidigare har varit.

Jag längtar bara efter att få lämna Väsby, för att få lite lugn från allt oväsen på gården. 2 av mina grannar har redan packat sig iväg till en trivsammare tillvaro, få tycks stå ut med gapandet i längden. Som tur är har veckan bjudit en del regn, det håller gården fri. Nåja, den som väntar på något gott. Snart packar jag mig också iväg. Jag ska ta mig en närmare titt på Morrarö - låter väl som ett ställe för en "katt" att bo på? Vem vet mitt drömhem kanske finns just där?

12 behandlingar kvar - sen frihet!

Åter till början

Vecka 46:

Vilken underbar vecka - regn = lugn och gisses vad jag har njutit av att få knacka på min dator etc. utan att få spader av gap och skrik.

Som grädde på moset avslutades veckan i Sörmland. Vilken underbar känsla av att få strutta lite i skogen. Det går inte att beskriva känslan av att åter kunna ta lite fler steg än tidigare. Visserligen känner jag av att jag inte kan använda protesen, ryggen blir sned när jag går och självklart blir musklerna lidande av det. Det spelar ingen roll, snart nog läker brännsåren på huden och då har jag förhoppningarna inför kommande skogspromenader. De kommer att bli riktigt långa vad det lider - tålamod är vad som krävs här.

Tålamod ja, något jag under det gågna året haft mycket av, men nu blir jag allt mer otålig ju närmare målet jag kommer.

7 behandlingar kvar...

Åter till början

Vecka 47:

Veckan har rullat på i samma anda som tidigare veckor.

Brännskadorna efter strålningen har blivit värre, men lindras av att jag fick hjälp med en silikonkrage för att skydda den delen som är värst.

Innan torsdagens behandling fick jag "besök" av en onkolog från Danderyd. Vilken glad överraskning jag fick, det skulle inte bli 25 behandlingar som jag fått besked om tidigare utan 23. Jag åkte hem med ett stort leende på läpparna och börjar känna mig väldigt fri. Dessutom tycks det som om jag kommer att slippa hormonbehandlingarna. Det är väldigt skönt, de är inte så värst snälla mot kroppen.

Sörmland - snart är jag där igen för nu är det bara 1 ynka behandling kvar!

Åter till början

Vecka 48:

Vilken härlig start på veckan, sista behandlingen är avklarad. Innan de släppte hem mig skickades jag iväg på fotografering. Brännsåren skall dokumenteras för eftervärlden. Jag fick såren omlagda också, sen var och är jag FRI!

För att verkligen bli kvitt allt vad sjukhus heter passade jag på att ta en sväng om Danderyd i veckan för att få min "portokatt" genomspolad också.

Nu ska jag bara vara i nuet och njuta av att de plågsamma "djurförsöken" är över och koncentrera mig på att få kroppen att åter bli så stark och glad igen som det bara går.
Långa skogspromenader i Sörmlandsskogarna skall göra susen för att väcka musklerna till liv igen.

Det är dags för mig att ta sommarlov, därför kommer jag inte att uppdatera den här sidan förrän första veckan i september. Under större delan av tiden tills dess kommer jag inte att ha tillgång till servern för att ladda ner något på Internet.

Jag önskar er alla en skön och lat sommar och att ni liksom jag samlar krafter till den kommande hösten. Vi hörs när bären och svampen mognar.

Åter till början