Del 2 - med start 12 December 2004

Vecka 21:

Veckan började inte så bra, eller rättare sagt förra veckan avslutades med sorg, moster orkade inte längre kämpa för livet utan gav upp och lämnade oss alla kvar i saknad. Vem skall nu föra släktens alla skrönor vidare? Det kommer bli väldigt tyst utan dig Maj-Britt!

Min måndag startade tidigt med ett besök hos tandis - ajajaj så dyrt. Men nöden har ibland ingen lag.

I övrigt såg det ut som det brukar dagarna innan en behandling - kaos och full rulle!

Torsdag = gift dag. Det gick hyggligt den här gången också, jag är så tacksam för varje gång jag får behålla det lilla jag petar i mig den här dagen.

Helgen har sen gått sin gilla gång, än upp än ner i illamåendets land. Men det går an, det är nu bara 3-4 dagar kvar tills det vänder helt.

Sammanfattningsvis har det inte varit någon rolig vecka, jag försöker så gott jag kan att hålla gnistan uppe, men det känns lite tyngre än vanligt. Mina tankar vandrar, och stannar ofta till vid Maj-Britts närmaste och hur svårt de har det just nu. Livet är inte alltid rättvists, och slutet är det absolut inte för de som lämnas kvar.

Åter till början

Vecka 22-23:

Först framåt torsdags eftermiddagen den 16:e började jag känna mig helt stabil och någorlunda fri från illamåendet. Tur för mig eftersom det var dax för årets sista styrelsemöte. mötet avslutades med lite extra julfika.

Efter mötet var det hög tid att packa ihop mina pinaler för att underlätta avfärden till Sörmland på fredagen.

Helgen ägnades åt en hel del tekniska prylar som datorer, tv, video och dvd, dessutom skulle kommande veckans matsedel och inköpslista klaras av.

Måndagen for vi omkring som bara den, bankomat, mataffärer, Bilia, biblioteket m.m. Inte undra på att vi var trötta när vi väl kom hem igen.

Tisdagen, äntligen promenad och lite frisk luft. Möte 1 med vår speciella älg.

Onsdagen var sorgens dag - vi tog farväl av moster i Husby-Rekarne kyrka.

Dagen innan julaftonen började okristligt tidigt eftersom jag var tvungen att lämna lite blod på vårdcentralen före 8.30. En liten promenad innan lunch sen slappa hela dagen - för fy vad trött jag var.

Efter julaftonens lunch drog vi iväg till älgens hem för att överräcka en julgåva i form av äpplen. Tänka sig, han var hemma - och vi fick möte nr 2. På vägen hem stötte vi på en f.d. fågel - troligtvis en sparvhök som blivit tagen av en räv. Är det vår tyrann tro? Kanske slipper vi nu hålla vakt då den gynnaren kommer för att ta för sig av våra småfåglar? Det är ju som ett dukat smörgåsbord vid våra holkar för den.

Juldagspromenaden blev en halkig runda utmed vägarna. Dagens djuräventyr kunde ha slutat illa - en galen schäfer fick för sig att anfalla i galopp. Det var väldigt hotfullt, men som tur var tog den reson efter att vi först sa till på skarpen att så där får du inte göra. Ägaren ropade strax tillbaka hunden. Tänk så ansvarslösa en del hundägare kan vara. Att låta hunden var okopplad när den är på tillfälligt besök i skogen. Det kan inte sluta bra om den får vittring på rådjur eller älg. Eller - vad hade hänt om vi hade varit rädda?

Med stor lycka passerade vi älgen och fick en liten pratstund på Annandagen. Vilken lycka! 3 möten under en kort tid.

Julhelgen har sammanfattningsvis varit fridfull med massor av sill och många härliga besök i våra välfyllda matföråd på tomten. Några exempel på gästerna är: talgoxe, toffsmes, tita, gulsparv, blåmes, nötskrika, domherre, sparvhök, ekorre och rådjur. Vad mer kan man önska sig av en vistelse i naturen?

Åter till början

Vecka 24:

En sista tur i skogen för att spåra lite djur var tanken innan avfärd, men vi kom inte långt bara några meter bakom snickarboden. I lugn och ro stod en älg och åt ris utan att bry sig det minsta om att vi tittade på den. Vi vände för att inte störa, promenaden fick anstå till en annan gång.

Det kändes lite trist att återkomma till stadsmiljön, men tyvärr nödvändigt. Jag var tvungen att göra lite nytta som att tvätta.

Onsdagen blev som vanligt en flängande färd via Danderyd för provtagning och in och ut i affärer för att fylla på alla tänkbara förråd.

Torsdagens behandling gick som vanligt, det börjar bli mycket rutin. Visserligen ville de pröva ett nytt medel mot illamåendet och förlänga pillerintaget för att se om jag kan få må lite bättre. Kvällen slutade dock inte helt bra, men jag får skylla mig själv - åt för många klementiner. Jag blev väl övermodig eftersom det gått rätt bra de senaste gångerna - men se dem fick jag inte behålla.

De nya pillerna till trots har inte fredagen - söndagen inneburit någon förändring, jag har fått kämpa vidare i vanliga spår.

Ja, helt vanligt kanske det inte var - nyårsafton - fy farao vilket oväsen! Nu är det nya året här och det kan ju bara innebära något positivt, ca: 6 månader kvar av behandling och sedan full marsch mot tillfrisknande och ny styrka. Det kan ju inte vara bättre.

Gott Nytt År på er alla - och massor av hopp om ett bra 2005!

Åter till början

Vecka 25:

Veckan har varit lite upp och ner, illamående och lite allmänt hängig.

Jag förmodar att kroppen börjar ta lite stryk av allt gift den tvings hanter.

Trots det har jag ägnat mycket energi åt min släktutredning och äntligen känner jag att jag har lite kontroll.

En ganska händelsefattig vecka, men jag antar att det är OK att bara vara och vila i nuet.

Tack för hejaropen som har kommit i veckan, jag tar det till mig och känner mig genast stärkt till kropp och själ av att ni finns där ute och bryr er om mig!

Åter till början

Vecka 26: ... Ett halvt år har passerat sedan starten...

Ojojoj vad jag är sen att uppdatera den här sidan den här veckan eller snarare förra veckan. Jag kan bara säga en sak - jag är trött och väldigt slö!

Ja, det är inte utan att krafterna nu börjar ge efter för allt stryk kroppen har fått sedan 6 månader tillbaka. Men, jag är ändå väldigt tacksam - jag har klarat mig mycket länge utan att känna av de pågående behandlingarna även under måbra veckorna. Man får vara tacksam för det lilla.

I tisdags gjorde jag en utflykt tillsammans med familjen till Hedemora. Främsta orsaken var att tömma min hylla i Hantverkshuset. Resan blev dessutom en resa i minnenas allé. Det var en sällsam och trevlig upplevelse att återse adresser och platser som är så väl förknippade med min kära Irma. För er som inte har en aning om vem jag talar om kan jag nämna att hon förutom att vara min pappas moster även och framför allt var min allra bästa vän under min uppväxt. Hon togs ifrån oss alldeles för tidigt, idag på dagen 19/1 för 31 år sedan.

Dessutom gjorde vi en liten avstickare genom Brovallen på vägen upp - Eva och jag gjorde samma avstickare på vägen upp till Rättvik, men jag kände mig vilsen. Nu lyckades vi "nog" hitta den plats där en annan god vän i min barndom fanns - Pingo. En manshög dalahäst som jag gärna lät mig lyftas upp på. Idag finns inga spår varken av Pingo eller det café som då låg vid den dåvarande riksvägen.

På vägen hem försökte vi hitta ett annat café, det som min farmors föräldrar drev vid den riktigt gamla riksvägen. Kanske fann vi rätt, men vi är inte helt säkra. Nästa gång jag åker upp ska jag ta med fotografier för att kunna jämföra.

Hur som helst var det trevligt att få komma ut i stora vida världen.

I övrigt har veckan varit slö. Nåja, julen har städats bort, det var skönt att dessutom få damsuga och skura av golven. Varifrån kommer allt damm? Även om uttrycket änglatofflor är rätt sött, gillar jag inte när det virvlar till kring fötterna.

Vad som hänt i början på denna vecka får vänta, nån ordning får det vara. Jag hoppas att jag orkar hålla tidtabell och skriva ner händelserna som brukligt på söndag kväll eller måndag förmiddag.

Tills dess - ha det gott!

Åter till början

Vecka 27:

Veckans 2 första dagar car fridfulla även om jag som vanligt försökte förbereda så mycket som möjligt för den kommande veckan.

Onsdagen var det dags för besök hos Onkologen och provtagning. Det framkom ingenting nytt efter besöket. Utan vi är väl så gott som överens, humöret i topp så är hälften vunnet!

Torsdagen innebar nedräkning - den sista FEC-kuren! Jippi! Det känns erhört skönt att det här var den sista gången av det här läbbiga giftet. Även om jag inte har en aning om hur illa det andra kommer att göra mig, så är det i alla fall någonting nytt som sker. Steget mot ett slut kommer dessutom mentalt närmare.

Fredag-Söndag har varit som vanligt. Illamående i mindre eller större vågor, men jag har kunnat ta det. Kanske är det det sista jag behöver känna av det. Tröttheten sitter i. Jag skulle tro att jag kommer att få känna av det tills jag åter kan börja träna och leva ett mer normalt liv igen.

Jag sysselsätter mig som vanligt mellan atackerna. Jag petar vidare i min släktutredning och kladdar lite lack och färg på alster som så småningom skall komma till försäljning i Rättvik till sommaren.

Åter till början

 

Vecka 28:

3 dagar som i vanlig ordning var lite darriga, men det är inte så farligt när man vet att snart, mycket snart är det bättre.

Visst blev det bättre framåt torsdag. Skönt att inte må allt för illa när det är dags för styrelsemöte. Ett möte som blev sent (som vanligt) vi har så mycket att prata om. Efter mötet gick jag hem och packade i ordning det som skulle med ner till landet.

Helgen tillbringade jag i Sörmland. Snacka om tur med vädret! Lördagen var alldeles underbar och det utnyttjades naturligtvis till långpromenad. Men, så det ser ut i skogen. Plockepinn för jättar eller nåt ditåt. Det är väl en sak att stormen har fällt en hel del träd, men det sorgliga är att markägaren har kört omkring med sina monstermaskiner i snart 2 veckor, och det ser inte ut som om de är klara med eländet. De tar som vanligt bara rätt på betalbart virke resten får ligga i högar och skräpa. Det är inte helt lätt att ta sig fram, men man gör så gott man kan.

Jag blir bara så himla ledsen när våra fina svampmarker förstörs av djupa hjulspår och all bråte som blir liggande. Eftersom de nyligen har avverkat stora delar av skogen har de skrämt bort nästan alla djur - dom som ska dra nytta av kvarvarande ved. Det är helt tyst, inte en fågel en gång. Allt tycks bara handla om pengar! Självklart har vår älg-kompis flyttat, vart har vi ännu ingen aning, men naturligtvis hoppas vi snart finna rätt på honom igen.

Det var allt för den här veckan, inte så händelserikt, men det bästa är att jag nu bara mår bättre och bättre, till nästa omgång gifter. Men, den dagen den sorgen!

Åter till början

Vecka 29:

En härlig vecka, en riktigt må bra vecka!

Otroligt nog, har jag kännt mig lite piggare än efter förra behandlingen, det är bara att tacka och ta emot.

Jag har jobbat undan en hel del i hemmet under veckan, det är verkligen skönt att få städa ur lite här och där. Dessutom har jag gjort slag i saken efter ett par års funderingar - putsat upp silverbesticken. Varför i hela friden skall de ligga och gömma sig längst upp i ett skåp? Nä, hädan efter äts det gröt med silversked!

Provtagning som vanligt på torsdagen. Passade på att göra lite inköp på vägen hem.

Fredag var det dags för besök hos onkologen igen. Det kom inte fram något nytt, egentligen tror jag att dessa besök mer är till för att besvara mina funderingar, om jag har några vill säga. Det snurrar inte så värst mycket i hjärnkontoret, jag tar fortfarande det hela med jämnmod och tar en dag i sänder. Jag fick visserligen med mig en vänskaplig varning om att fortsättningen kommer att bli jobbig. Det nya cellgiftet tar hårdare på kroppen och summan av det jag redan har fått kan bli väldigt tufft. Nåja, det får framtiden visa. Illamående är i alla fall inte någon vanlig biverkning, så det finns ju lite hopp.

En härlig nyhet var i alla fall, att om jag inte orkar genomföra de 4 sista behandlingarna kan jag avbryta. Trots allt har jag fått mer än en normaldos av de vanliga gifterna, resten är en "bonus". Jodå, bonus är vad det är, en extra livförsäkring kan man väl kalla det. Jag är tacksam för allt jag kan få, trots slitet. Ju mer snytingar cellerna får dessto större chans att jag klarar livhanken i slutänden.

Nu laddar jag vidare till nästa vecka. Håll tummarna att det går bra, och att jag slipper att må illa!

Åter till början

Vecka 30:

Starten på veckan gav en försmak på vad som kan komma i framtiden. Tandläkarbesök! Nedsatt imunförsvar och torra slemhinnor är som bäddat för trubbel med tänderna. När det plågsamma var över kostade jag på mig en promenad nedåt hästarna. Jag hade glömt hur himla jobbigt det är att ta sig tillbaka hem! Hem kom jag förvisso, lite nöjdare med att ha fått röra lite på mig.

Tisdagen fick bli en vilodag, man vet aldrig vad resten av veckan ska ha i sin beredskap.

Onsdag - provtagning och shopping - precis som vanligt. En liten avvikelse från det normala var att peta i mig kortisontabletter innan läggdags - 16 st!

Behandlingen gick som smort, inga konstigheter alls. Eftersom det endast var en spruta den här gången resten i dropp, kunde vi sitta och gotta oss åt härliga recept och tankar på sunda matvanor som skall återupptas när det här är över.

Kvällen förflöt lugnt, jag hade nog inte vågat hoppas att jag verkligen inte skulle må illa - men helt otroligt nog så slapp jag det.

Några biverkningar gjorde sig inte påminda förrän framemot lördag kväll, då började verken smyga sig på mig. Natten till söndag var orolig, men fortfarande dräglig.

Under söndagen har verken varit ganska konstant, men fortfarande dräglig. Mycket tack vare medicineringen. Blir det inte värre än så här är det ingen fara på taket. Det knepigaste är att jag inte riktigt kan använda mina händer fullt ut. Det är väl i och för sig inget fel i att vila lite från allt kreativt pysslande några dagar.

Åter till början

Vecka 31:

Varning utfärdas direkt - den här veckan har fått namnet - The week in Hell. Med det menar jag inte att jag har varit på Norgebesök utan snarare ett besök hos Hin...

Att jag var lite väl optimistisk när jag avslutade förra veckans sammanfattning fick jag bara några timmar senare erfara. Värken blev värre och mer i hållande. Jag gick till slut och la mig i en förhoppning att jag snabbt skulle somna ifrån eländet. Tji vad man kan bedra sig! Nej, något så märkligt som ett datorspel med min kropp som insats skulle utkämpas under dryga 4 timmar innan jag kom till ro. Nja, datorspel kanske man inte kan säga, men jag kämpade med en motståndare som skickade på mig värk med ömsom knivar ömsom slag. Jag kastade mig våldsamt fram och tillbaka för att undgå varelsen, men jag lyckades aldrig. Efter ett visst antal slag blev mitt skelett tunnare, och tunnare, och... Strax innan detta elände upphörde kändes det som om skelettet var 1 m.m. tjockt och vid nästa inanding skulle jag pulveriseras. Först framåt måndagsmorgonen lyckades jag helt och hållet somna in.

Men säg den lycka som varar... jag väcktes av trumpetstötarna som raserade Jerikos murar. Innan min omtöcknade hjärna fattade vad det var som lät var jag rätt förvirrad. Det var dagisbarnen som intog gården när dagsljuset kom fram. Dessvärre var det den värsta av dem, hon skriker som en siren utan uppehåll. Jag hasade mig på värkande ben och fötter upp och stängde fönstret (syrebrist var att föredra i det hör läget), ner i sängen igen och i med öronpropparna. Det tog bort ljudet av alla utom sirenen som dovt tjöt vidare. Somna om var inte att tänka på.

Efter 2 timmars tjutande övertogs bullrandet av skrammeltraktorn som skulle avlägsna nattens snö. Varje gång stål träffade asfalt tjongade det innanför öronpropparna. Jag slet ur dom och klev upp, något uppgiven.

Måndagen genomleds med en förfärande, konstant värk. Någon kraft i händer eller ben hade jag inte. Dessutom hade en främmande vit padda intagit min mun under natten som gjorde att när jag försökte äta smakade det jäst. Just det, paddan var inget annat än svamp, blä! Någon matlust hade jag överhuvudtaget inte under dagen. Jag låg i soffan och gjorde ingenting. Oj, vad svårt det är, men man lär sig kanske med lite övning.

Jag bytte ganska tidigt soffa mot säng och tänkte att nu måste jag väl somna snabbt, jag är utmattad. Nej se det var inte meningen utan ett nytt datorspel skulle strax börja. Den här gången fick jag kämpa mot en motståndare som använde en slungteknik för att dela upp kroppen i tunna trådar. Man kan väl tänka sig att det var som att ligga i matberedaren och få smällar av degkroken. Vitsen med det hela var att förinta mig via centrifugering. Det lyckades nästan, överkroppen var helt borta bara ohyggligt värkande ben och två fotstumpar var kvar. Gissa vad? Jo då tog motståndaren fram yxan! Medans han/hon tvekade över om fötterna eller knävecken skulle kapas först kastade jag mig ur sängen bokstavligen.

Det var ingen säker handling för mina fötter bar mig knappt. Som klumpfotad hasade jag in i köket och satt vid bordet och stirrade i nästan 2 timmar. Nu var jag hjärtligt trött att behöva slåss om min kropp. Därefter somnade jag oroligt in på soffan.

Tisdagen började lovande, värken var inte längre konstant, den kom och gick under förmiddagen. Men lyckan varade inte hela dagen, värken tilltog till kvällen. Jag gjorde ett försök att äta, men upptäckte att munsåren som alltid kommer efter en behandling var värre än vanligt - det var öppna sår nu. När tomat kom åt såret, jag tror inte jag behöver förklara närmare hur det kändes.

Onsdagen började med ännu en sån där hemsk morgon - sirenen tjöt för full hals tillsammans med en hoper ungar. 4 dagmammor hade samlats utanför för att låta ungarna slita sönder buskar och leka normala vinterlekar. Fönstret åkte igen, för säkerhets skull stängde jag dörrarna och gick in i rummet. Men tyst blev det inte. Som tur var visade det sig att onsdagen var den dagen då det äntligen började vända lite.

Jag orkade sitta upp från och till och bläddra igenom gamla tidningar som skall kastas.Visserligen började nästa moment av bivärkningar komma krypande. Det känns som om en häst har stått och vilad på tå- och fingernaglar - det gör ont.

Något nytt slag om min kropp skulle i alla fall inte behöva krigas om.

Torsdag - det stod klart redan på onsdagen att jag inte skulle kunna köra till Danderyd för att ta prover. Då är det himmelsk skönt att ha en så rar far som jag har som kör mig dit jag ska. Ja min lilla mamma är också väldigt snäll, hon kom med lagad lunch innan avfärd. Nu har jag nästan lärt mig att behärska konsten att äta minimala tuggor för att inte komma åt mina munsår.

Naglarna gör det fortfarande omöjligt för mig att använda händerna. Trött är bara förnamnet på vad jag kände när jag kom hem efter sjukhusbesöket. Det blev mest slappande i soffan tills det var dags att lägga mig för natten.

Fredagen medförde lite glada tillrop, värken kom nu bara sporadiskt då och då förutsatt att jag fortsatta äta värktabletter vill säga. "Paddan" började släppa taget i mun. Munsåren vill inte gå tillbaka än, men det kommer. Nästa lilla steg i bivärkningslistan kom som ett brev på posten, händerna är illröda med små blåsor.

Men jag är rastlös efter att ha varit stilla i flera dagar. Jag prövar att starta datorn och ser att jag har fått mail. Några var jag tvungen att svara på, sen fick det vara nog. Händerna och fingrarna gjorde inte riktigt som jag ville.

Lördag såg ut som fredag i stort sätt. "Paddan" hade dock gett sig iväg för den här gången - väldigt skönt. Jag prövade mig fram och ritade lite katter på datorn, det gick rätt OK. Nu tänker jag att jag borde väl ha ritat en vit padda istället... nåja det kan jag lägga till senare.

Söndagen kom med veckans bästa besked, värken tycks ha släppt taget om kroppen. Naglarna ger sig inte, men det får jag nog leva vidare med. Händerna är illröda, svullna och börjar att fjälla, men det går att använda dem, för mig är det huvudsaken just nu. Till och med munsåren börjar att gå tillbaka lite grann. Mat smakar mat!

Nu återstår det att få kroppen att återhämta sig så gott som det bara går. Jag kommer att behöva mycket, mycket kraft till kommande behandlingar.

Jag blev varnad, det skulle bli jobbigt, men hur jobbigt hade jag inte kunnat föreställa mig. Förmodligen var det här den värsta upplevelsen trots allt. Dels blir kroppen van efter ett tag med gifterna, men än viktigare tror jag att bearbetningen och vissheten om hur man reagerar kan göra en mer förberedd på det som komma skall. Hoppet är det sista som överger oss, så hoppas gör jag i alla fall.

Och vet ni vad det bästa med allt det här är? Jag har inte mått illa en endaste gång!

Nu är klockan redan måndag, så nu får det vara nog med den här veckans förfärliga skriverier. Hoppas på en betydligt ljusare kommande vecka.

 

Åter till början

Vecka 32:

Värken har släppt sitt grepp om mig. Naglarna och händerna har fortsatt att krångla lite, men i överigt mår jag ok.

Under veckan har jag varit på Danderyd 2 gånger för provtagning. Annars kan man nog påstå att jag har varit lite lat. Det har inte uträttats särskilt mycket, och jag har knappt varit utanför dörren. Orsaken är tröttheten. Min kropp har ännu inte kunnat återhämta sig efter förra veckans smällar. Jag kan inte låte bli att fundera över fortsättningen - hur mycket mer komer kroppen att orka med?

Det har sammanfattningsvis varit en bra vecka, med besök av rara vänner. Sådana tillfällen förgyller vardagens lunk lite extra. Dessutom har vädret gjort en riktigt glad. Mellan snöbyarna har solen visat sig med sid bredaste leende. Inte långt till våren nu!

Mitt mål är att möta våren i Sörmland. Jag hoppas att jag kan uppdatera den här sidan framöver, men jag har haft lite trubbel med det tidigare. Skulle det bli tyst ett tag, beror det på att jag inte kan föra över mina sidor. I sådana fall blir det uppdatering i "klump" när jag tittar till Väsby från och till.

Nu ska jag bara njuta och ladda inför nästa veckas behandling.

Åter till början

Vecka 33:

Veckan började med tandläkarbesök. Meningen var att täppa igen tanden som jag tidigare rensade, men det blev till att avvärja nästa infektionsatack i en annan tand. Suck! När trycket i den inflammerade nerven var avklarad kändes det åter igen riktigt trivsamt.

På tisdagen kom min tvätterska till undsättning. Ja, vid det här laget vet ni vem min slav är - mamma. Det var skönt att bli av med den allt växande högen av grovtvätt som jag inte riktigt mäktar med. Det tar för mycket på krafterna att springa i alla trappor helt enkelt. Nu är det härligt tomt och ger plats att fylla på igen vid behov.

Sedvanlig provtagning på onsdagen och några inköp på vägen hem. Efter hemkomsten fick jag så äntligen lite vila för att mentalt börja bearbeta nästa behandling.

Behandling blev det som vanligt på torsdagen. Behandlingen tar nästan 2 timmar, och jag blir nästan galen av otålighet. Myror i brallorna skulle man kunna säga. Jag vill bara resa mig och gå, för det är så himla trist att bara ligga där och vänta på att vätskorna skall trilla in i kroppen. Det är hur som helst helt fantastiskt att sen få komma hem och må bra, lite tröttare än vanligt men annars inget att tala om. Jag fick därför mycket tid att stöka undan hemma och packa ihop det som skulle med till Sörmland.

Clio och jag puttrade sen söder ut på fredagen - härligt att åter se skogen och djuren.

För att få ut allt som bara går innan värken blir för svår, åkte vi in en tur till Mariefred på lördagen och hann dessutom en kort promenad. Gick sen mest fram och åter på gården och njöt av vårvärmen i solen, vilade, åt och hade det bra. Först sent på kvällen började lite värk göra sig påmind i ett knä, men än så länge ingen fara.

Idag söndag, har värken liksom sist kommit smygande och sedan tilltagit efter hand, redan nu har jag lite trassel med händerna. Trots det har dagen varit fantastisk, 4-5 rådjur har solat, ätit och knallat runt huset större delen av dagen. Jag sitter självklart på första parkett och titta på dem. En minipromenad ner till brevlådan blev det strax efter lunch. När solen låg mot mitt hus passade jag på att ta in den där härliga första vårsolen i sinnet. Den ska jag ha kvar i minnet, de kommande dygnen, när jag inte kommer så långt ifrån sängkanten!

Åter till början

Vecka 34:

Värken var inte lika förödande som förra gången. Vilken tur jag har! Jag tog det visserligen mycket lugnt och ägnade större delen av dagen att sitta vid mitt fönster och titta på rådjuren. De tycktes njuta väldigt i den värmande solen för de låg i snölegorna i flera timmar.

Tisdagen var liksom måndagen dräglig och lugn, men rådjuren behagade inte dyka upp idag.

Värken börjar släppa lite grann. Älgarna hjälpte mitt humör rejält på onsdagsförmiddagen - då mamma med sina fjolårsklavar rörde sig utanför mitt fönster i minst 4 timmar.

På torsdags morgonen fick jag lift till vårdscentralen i Mariefred - dags att sticka i fingret igen. Undrar just hur värdena ser ut nu för tiden. De vita blodkropparna hade skjunkigt till 1,1 förra gången, de närmar sig bottenläget 0. Ute i skogen är faran för att drabbas av en förkylning inte så stor, så jag antar att det spelar mindre roll. Huvudsaken är att de hinner gå upp till nästa behandling.

Fredag och lördag tog jag det fortsatt lugnt. En daglig promenad till brevlådan, annars mest spanandes efter djur. Vi har döpt om vår skog till djurparken - förutom älgarna och rådjuren, ser man då och då hare, spår av räv och massor av fåglar och en och annan ekorre. Grannens katt gillar området runt våra hus också, dukat bord med småfågel och små skogsmöss är vad han får vid sina besök.

Trist nog var jag tvungen att köra tillbaka till Stockholm på söndagen eftersom jag har ett tidigt läkarbesök på måndagen. Jag får ägna mig åt att längta till påsken då jag åter åker ner.

Åter till början

Vecka 35:

En vecka med lite av varje i bagaget - onkologen, tandläkaren, och styrelsemöte.

Mellan detta har det varit vila och en härlig känsla av att slippa värk. Jag är visserligen trött för mest hela tiden, men jag antar att jag får leva med det här tills alla behandlingar är över. Kroppen är helt enkelt sliten och väldigt trött på att bli misshandlad var 3:e vecka.

Det är nedräkning - det känns verkligen att det finns ett slut på alla gifterna. Nästa vecka är det dags för den näst sista.

Efter behandlingen tänker jag ta mitt pick och pack och fara söder ut. Luften och miljön i Sörmland tycktes ju göra mig gott. Det betyder att jag inte kan uppdatera den här sidan förrän jag återkommer till Väsby i början på april.

Tills vi hörs igen - ha en riktigt god och glad påsk. Ät gott och njut av livet, vem vet kanske kommer den efterlängtade våren till oss då?

Åter till början

Vecka 36 och 37:

Behandling nummer 11 klarades av på skärtorsdagen. Som vanligt kände jag mig lite olustig, men mådde för övrigt bra.

Det var skönt att packa bilen och äntligen få rulla ner till Sörmland igen.

Påskvädret var inte alls dumt. Innan värken satte in som värst passade vi på att gå små korta promenader. Oh! vilken lycka, i dikena lysta vårens gladaste solar - tussilago.

Jag hade tur den här gången också, värken var uthärdlig, och varade i 3 dagar och därefter mer diffust så länge jag petade i mig värktabletterna. Dom är inte så kul eftersom jag blir lite dimmig i huvudet av dem. Nu vore det ju lite trist att klaga, jag känner en otrolig lättnad - det är bara en plåga kvar, sen är det över med giftpåfyllningar för min del. Jag börjar kanske bli lite otålig?

Nåja krämpor och andra skojiga bivärkningar dämpades av allt fler vårtecken i naturen. Först kom Bosse-bofink, sen citronfjärilar, ormvråken började åter segla på hög höjd med sitt tjiande och sen välkomnade vi Robin-Rödhake. Visst är det väl härligt med vår ändå?

Är nu åter i Väsby för att tömma postlådan och stöka undan lite rit, mail och annat jobb medan mina händer fungerar som de ska.

Åter till början

Vecka 38

Veckan började bra. Nåja en allt för tidig väckning på morgonen av dagisbarn förståss, men annars ingenting att klaga på.

Jag har nu fått besked från Karolinska när min strålning skall påbörjas. Det är snart, bara en månad kvar, närmare bestämt den 9/5. Skönt att allt blir överstökat i ett så rasande tempo trots allt. Innan det är dags ska jag dit för att rikta in och tatuera in märken på strålningsområdet. Tänk vad modern man kan bli då - tatuering på bröstet, eller ska jag säga f.d. bröstet kanske?

Mot slutet av veckan började mina ben att krångla för att bli värre i helgen. En typisk bivärkning av giftet förvisso även om det är nog så irriterande. Benen är som hårda stenkolosser, och fötterna som sprickfärdiga ballonger. Jag kan inte förflytta mig så värst långt då vaderna krampar och fötterna är alltför ostadiga. När det var som värst var "stockarna" jämntjocka från knäna ner till fötterna!

Hur som helst, solen skiner igen och då kan man ju inte annat än vara glad.

Åter till början

Vecka 39

Jag började veckan med att ringa till behandlingsavdelningen för att höra om jag kunde göra något åt mina svullna ben och fötter. Det skulle dröja till onsdagen innan jag fick "piller" och besked om att jag inte skulle få fler cellgiftsbehandlingar. Kroppen kan helt enkelt inte ta emot mer. Svullnaden som är ett ödem, är ett tecken på att kroppen har fått nog av gifter. Vilken otrolig känsla att slippa fylla på mer av detta plågoris.

Svullnaden har inte gått ner speciellt mycket och jag har fortfarande svårt att gå. Först på lördagen gjorde jag ett försök att ta en kort tur med bilen. Det gick hyggligt, men mycket långsamt när jag skulle förflytta mig.

I övrigt har veckan bestått i mycket vila och försök till lite återhämtning. Besök som levererade en matkasse och färdiglagad lunch, mums.

Våren har gjort fantastiska framsteg under veckan - det tackar vi för!

Åter till början

Vecka 40

Veckan startade med ett tidigt besök hos onkologen. Morgonen var kall, så jag måste ha sett rätt kul ut när jag haltade iväg i vinterjacka och sommarsandaler. Besöket var snabbt överstökat, som vanligt och jag kunde återvända hem.

Mamma och pappa tittade förbi på tisdagen och levererade en färdigsnickrad sålåda till balkongen. Det ska bli härligt när värmen kommer igång så pass att jag kan så lite grönsaker och sätta potatis. Med sålådan kan det bli lite mer av godsakerna än vanligt.

Med sol och några fler plusgrader i luften har det varit rätt stökigt på gården under veckan. Dagisbarn i massor större delen av dagarna och större barn framåt kvällen. Inte kul! Att stänga fönstren för att höra normal samtalston är väldigt frustrerande. Det är svårt att säga att veckan har varit lugn och fridfull p.g.a. detta, men innanför väggarna har det varit OK.

På fredagen var det dags att ta ut lilla Clio på åktur till Karolinska. Besöket var mycket snabbt överstökat. Jag fick åka in och ur skiktröntgen och blev därefter tatuerad med fyra små prickar. Hade väl varit käckare med 3, som sjömännens tro, hopp och kärleksprickar... Den fjärde kanske står för liv? Modern är jag i alla fall!

Mina ben och fötter är fortfarande svullna. Det kommer antagligen ta tid innan det försvinner. Orsaken är helt enkelt att kroppen har fått nog av alla gifter och nedbrytningen innanför skinnet har varit lite för tufft för den. Lite deppigt är det att inte kunna röra sig fritt som jag vill, men så småningom är jag som ny igen.

Åter till början