Jag tänkte att jag skulle skriva ner en lägesrapport och göra sammanfattning veckovis för att ni skall få hänga med i utvecklingen. På så sätt kan jag hålla kontakten med er även om jag stundtals inte är fysiskt närvarande.

Beskedet kom inte direkt som någon överraskning. Ärligt talat hade jag inte funderat på det så särskilt mycket. Oavsett vad det var som fanns i bröstet, skulle jag tids nog få veta det.

Tiden var aldrig något problem, det har gått så himla fort. Kanske har det bidragit till att jag inte har hunnit grubbla över situationen.
Sedan veckan efter midsommar har det varit mycket spring på Danderyd för diverse provtagningar, allt för att klargöra tumörens art och beteende. Blodprover för att fastställa grundvärden som i framtiden skall vara riktlinjer när och hur behandlingarna skall utföras.

Trots en dunderkur antibiotika gick det inte att häva infektionen kring tumören. Varför det inte kunde bli tal om en operation som åtgärd 1. Det känns lite pyrt, men alternativet hade varit att avlägsna hela bröstet på en gång. En väl drastisk åtgärd som kan visa sig vara helt onödig.

Vad händer nu då?

Jag har 4 cellgiftsbehandlingar (cytostatica) att se fram emot. Detta för att krympa tumören och därmed avlägsna infektionen. Därefter operation, strålning en ny omgång cellgifter och eventuellt en hormonkur på detta.

Vecka 1:

Torsdag 22/7 - Vaknade efter att ha sovit gott större delen av natten. Slevade i mig min morgongröt och kände mig redo för dagens prövningar. 8.15 upphämtning av min egen privatchaffis och rullade iväg mot Danderyd utan trafikstörningar.
Väl på britsen lindades min arm in i en värmedyna för att underlätta processen. Fy vale vad hett det blev! Sen sattes en kanyl i handen och vätskorna fick sen avlösa varandra. Koksalt, medel mot akut illamående och kortison. 3 hästsprutor "hallonsaft", 1 hästspruta med genomskinlig vätska och där efter en påse med dropp. Avslutas med en påse kosalt i droppform. Klart!

Nästa steg, är ett besök på apoteket som för övrigt kan ruinera de flesta (10 ynka tabletter à 1413 kr) plus resten... Nåja det är bara tacksamt att ta emot.

Så äntligen hemma och lunchen serverad. Det vaga illamåendet tilltog och sängläge blev en nödvändig lösning. Ca: 5 timmar efter behandlingen bestämde sig min kropp för en våldsam protest som skulle vara i 12 timmar. Kräkningarna kom med 1/2-1 timmas mellanrum. Inte så kul, men jag var så märkligt oberörd. Jaha, så var det dags igen... Sen fick jag sova ett par timmar och då kändes det oerhört mycket bättre. Det märks att min kropp fortfarande är mycket stark. Vilken himla tur att jag har varit så flitig på gymmet under de gågna 2 åren.

Fredag morgon inleddes med 1 piller och något senare en trevande filfrukost med ytterligare 8 piller för att hålla illemåendet borta. Vila och sen var jag riktigt pigg. Detta firades med ett besök på Rimi där jag inhandlade Loka och skorpor. Snälla saker mot en upprörd kropp.

Lördagen var lite trögare, men inte värre än att illamåendet lätt kunde hejdas med horisontalläge några minuter. En mycket kort kvällspromenad avslutades med att jag satt på balkongen och njöt av den svala kvällsbrisen tills lördagen just gått över till söndag, då var det dags för nattsömn. Så gott jag sov!

Söndag - ännu lite snabbare att komma igång. Det är härligt, nu vågar jag ta ut svängarna lite till. Det finns hopp om framtiden. En hel del styrka, och en hel del energi gav dagen en extra glans. Abstinensen att inte kunna rita några streck i datorn har åtgärdats.

Åter till början

 

Vecka 2:

Måndag - första dagen som jag skulle klara mig utan hjälp av tabletter för illamåendet. Hur skulle det gå tro? Det var segt att komma igång, jag blev så klart illamående varje gång jag försökte sätta lite rotation på döfläsket. Trots slitet var jag fast besluten att packa en väska och bege mig till Sörmland. Strax efter 15.00 var jag redo att köra. För säkerhets skull tog jag vägen över Enköping eftersom det finns större möjligheter att stanna om nöden krävde.

Etapp 1 var lite skakig, bara för att jag var rädd att må illa gjorde jag så klart det. Men med munnen full av skorpor och vattenpimplande tog jag mig fram. Efter tankstopp i Enköping (ett måste numer, det är fortfarande billigare där, men inget direkt bensinkrig längre). Därefter gick det som på räls.

En kort vila unnade jag mig vid ankomsten, men jag hade ingen ro att ligga och glo i taket, jag bara måste gå runt och kolla hur morötter och rödbettor växer. För att inte tala om all svamp!

Efter middagen envisades jag med en kort skogspromenad. Ojojoj, för en vecka sedan älgade jag glatt på i milaspåret i full fart, nu gick det långsamt. Ett sprinterlopp hade varit till sniglarnas fördel. Andhämtningen var asmatisk och benen fulla av bly, med mycket viljekraft tog jag mig hem.

Dagen slutade inte så bra. Jag hade helt enkelt tagit ut mig. Viljan var större än mina resurser. 22.00 låg jag i mörkret med alla fönster på vid gavel och kämpade mot ett allt starkare illamående. För första gången sedan jag fick beskedet grät jag. Inte för sjukdomens egen skull eller biverkningarna av giftet, utan för sorgen att inte orka gå i min älskade skog som jag vill.

Tisdagen var betydligt stillsammare. Mammas födelsedag firades på var sin stol på verandan. Jag håller på att utveckla konsten att sitta och göra ingenting och ändå vara fullt sysselsatt. Konsten kommer att bli fulländad innan det här är över. Talgoxungarna roar ofantligt mycket, jag har massor av uppslag på roliga teckningar för kommande ritdagar vid min dator.

Dagens stora begivenheter bestod i att plocka svampen på tomten ( ca: 2 liter) och mumsa blåbärspaj. Grattis lilla mamma!

Nu börjar jag bli lite starkare, illamåendet kommer inte lika ofta. En liten skogspromenaden utan alltför mycket stånk gjorde onsdagen fulländad.

Hemresan blev varm men förflöt utan några som helst problem.

I övrigt springer jag benen av mig på sjukhuset för att ta blodprover. Det måste fastställas vilken dag mina värden ligger som lägst och att det vänder tillbaka till acceptabel nivå innan nästa behandling.
Det här är verkligen en trist effekt av gifterna. Även andra celler som delas snabbt förstörs, exempelvis blodkropparna. Följden av det blir att jag är tröttare än normalt och att risken för att drabbas av infektioner självklart blir större än i vanliga fall. Här finns förklaringen till att jag inte orkar med mina vanliga obekymrade skogsäventyr.

Åter i hemmets lugna vrå känner jag mig nu i det närmaste normal. Utom på en punkt - som faktiskt var en utarbetad plan som tycks gå i lås. Pepsi Max smakar pyton! Det tackar jag för, kanske jag kan bli fri från detta gift i framtiden.

Jag vill passa på att tacka er alla för era rara mail och kort. Er uppmuntran och ert stöd känns som om jag lyfter flera meter i taget. Kram på er alla, ni är så rara.

Sammantaget har den här veckan varit riktigt snäll mot mig. Även om sorgen över sinande ork i skogen har jag mått riktigt bra. Den friska skogsluften och ett stillsamt lugn gör mig glad och stark.

Åter till början

Vecka 3

Veckans första dag var fullmatad. Jag startade med ett besök hos perukmakaren. Det lilla rummet var lätt klastrofobiskt och saknade i stort sätt syre. Jag kände först lite panik över att vara så instängd, men det är ju ingenting ovanligt. Efter ett antal provningar så kunde jag lämna salongen med min peruk.
(CF i gamla rosa bibshortsen som är fulla av färgfläckar efter att att varit trogna arbetsbyxor i mer än 10 år och med ny fin peruk.)

Därefter fortsatte jag min färd till Danderyd för att lämna ifrån mig lite blod till analys.

Sen var det dax för mataffären, påfyllning av lite matvaror, frukt och mineralvatten.
Det var fantastiskt skönt att få komma hem efter detta rännande.

I övrigt har veckan varit stillsam och gått i flitens tecken. Jag har äntligen kommit igenom de 10 böckerna jag hade med mig från Nordmaling. Skannat och redigerat texterna som skall sparas för framtida projekt. Mellan detta lite tråkiga arbete har jag målat en del till Rättvik. Det har blivit en hel del alster i min blå serie. Ja, den dalablå med prästkragar alltså. Packat och klart är filterhållare, äggkoppar, krukor, borstar, skålar etc...

Torsdag ännu ett besök på Danderyd och ännu några bloddroppar fattigare.

Nu börjar jag känna ömheten i hårbotten. Lagom till helgen har det rasat på i en strid ström. Det handlar inte längre om några enstaka strån utan snarare 10-15 i taget ibland mer. Mitt hem börjar se lite taskigt ut med allt hår som ligger och dräller. Det blir till att ta fram "Monstret" min egen lilla Vampyr och dammsuga.

Jag läste för en tid sedan en berättelse där ett nytt väldigt gulligt ord dök upp - änglatofflor, en rar omskrivning av dammråttor. Men ärligt talat är det inte så himla trevligt att gå omkring med den typen av tofflor.

Söndagen blir en nära nog normal dag för mig. Jag skall nattsudda lite! Orsaken till detta är att jag skall göra ett mindre operationsingrepp på måndag klockan 13.00 på fastande mage. Då måste jag få sova lite längre på morgonen för att inte hungra ihjäl. Att hålla mig vaken kan ju inte vara några problem, katter är nattdjur... och med värmen som plötsligt kom trivs jag bäst på balkongen efter mörkrets inbrott när luften äntligen börjar svalna av.

De skall sätta in en s.k. port à catch (som jag snabbt döpt om till en porto katt). Det är en manick som jag kommer att få mina cellgifter igenom istället för att behöva sticka in en kanyl varje gång. Det spar både mig och personalen mycket besvär. Som gammal blodgivare är mina kärl både hårda och väl dolda för insyn.

(En äkta porto katt à la Furukvist)

Som ni förstår mår jag prima och har det riktigt bra i min skaparlya. Det är härligt att få färg på fingrarna. Färgen har räckt till datorn också, 2 nya katter till samlingen som ni ser här ovan.

Nästa vecka blir tuff, men mer om det nästa söndag. Ha det bra i värmen!

Åter till början

 

Vecka 4:

Måndag morgon, som borde ha varit måndag förmiddag, men 2 dagisfröknar och deras skränande skock med ungar hade bestämt sig för att göra livet surt för mig en halvtimma efter det att min fasta börjat gälla.
Efter mycket om och men stoppade jag in öronpropparna och fick lite distans till stojandet, men att sova var svårt då illamåendet kom och gick i och med den tomma magen.
Det var skönt att få komma iväg till sjukhuset till slut, då var det ju ett steg närmare hemkomsten.

(Senaste modet?)

Det blev en del väntan även efter det att jag bytt om till min eleganta stass och förts ner till operationssalarnas väntrum. Där fick jag dropp för den nu allt sinande energin och tilltagande illamående. Men något är lite knäppt, för när droppen började komma in i min kropp blev jag våldsamt illamående och alldeles yrsli. Troligtvis trodde den att det var gift och inte sockervatten som kom sipprande. Det är lite obehagligt.

Väl inne på oparationsbordet fick jag lite medel som lugnade illamåendet lite till. Trots allt som skedde omkring mig blev jag åter igen glad över min motionsflit. Syremättnaden i blodet låg och pendlade mellan 98/99 av 100 möjliga, inte illa pinkat för en storrökare. Dessutom kunde de konstatera att min vilopuls måste vara låg eftersom den relativa stresspulsen låg kring 65. Det gjorde gott.

Själva ingreppet att sätta dit "porto katten" eller infusionsporten som det kallas tar ca: 30 minuter i normala fall. Tyvärr hade jag inte så god tur, det tog åtminstone 1 1/2 timma eftersom det första försöket misslyckades och man fick börja om på nytt. I det här skedet drabbades jag av lite panik, det nya snittet las strax ovanför nyckelbenet mot halsen. I dessa lägen får jag alltid panik, skräckminnen i mitt undermedvetna vaknar och minns min barndomsoperation. Några lugnande droppar och så var vi på banan igen.

Efter en lung röntgen fick jag äntligen återse mina föräldrar som otåligt väntade på min återkomst. Jag mådde bra, och njöt av en skorpa och ett glas vatten innan hemgång.

Natten blev inte helt lugn jag hade ont i mina nya sår.

Tisdag, upphämtning av chauffören eftersom jag var för svullen och öm för att kunna köra själv. Läkarbesök var dagens begivenhet på schemat. Nu är det dags att hurra igen! Det ser ut som om min kropp svarar bra på behandlingen, infektionen ser ut att ha gått tillbaka lite. Så skönt!

Onsdag, tog jag bilen själv till Danderyd för att lämna lite blod till analys. Passade på att fylla förådet med mineralvatten på vägen hem.

Natten mellan onsdag och torsdag, när jag skulle behöva sova som bäst var det åter igen fyllslag på gården. Ungdomarna behagade inte ge sig iväg förrän 4.30 tiden. Jag orkade inte ringa polisen igen, någon annan borde kanske göra det nån gång kan man tycka. Sen var det lugnt till 7-tiden då isoleringsarbetena påbörjade på andra sidan gatan, tätt följt av arbeten på vår egen gård och lite allmänt gap och skrik.

Torsdag, dags för lite påfyllning av gifterna. Med anledningen av den obefintliga sömnen var jag helt slut när jag slutligen klev upp och åt min frukost. Jag hade verkligen behövt sova och samla alla krafter jag kunde uppbringa.

Det var lite struligt innan behandlingen kom igång, och det fick mig att komma i obalans och jag blev väldigt nervös. Mest berodde det på att sköterskan som skulle genomföra behandlingen gjorde mig osäker. Hon menade att membranet i min "porto katt" som nålen skall stickas i satt på ett annat ställe än jag själv trodde. Det var visserligen befriande att den inte satt så nära halsen som jag hade fått för mig, men hur som helst blev jag orolig och mycket ledsen. Oron och tårarna brände hett långt efter att det var över.

Sticket i den nyinsatta porten gjorde aj så ont, men det skall vara bättre till nästa omgång.

Jag kände mig rätt trygg när jag åkte hem, hade fått med mig lite nya piller för natten och en ordination att ta en Kytril direkt när jag kom hem för att slippa kräkas så mycket som förra gången.

Nåja, jag vet inte vad som är bäst. Nog tusan mådde jag illa, men fick nöja mig med det innan kräkningen till slut kom vid 21.00. Sen varade illamåendet på "kräknivå" farm till morgonkvisten men de nya läkemedlet hade raderat ut den sista reflexen, att befrias från eländet. Jag kommer att grubbla lite på det här till nästa gång. Trots allt är det rätt skönt att få lite frid mellan atackerna...

Fredag och lördag flöt ganska fridfullt fram. Lite illamående här och där, men av det lugnare slaget. Idag söndag har det varit lite segare. Jag är yr och blir lätt illamående, men det går över med några minuters vila.

Sammanfattningen av den här veckan är inte lika tappra och glada som tidigare. Jag har lärt mig något värdefullt om mig själv igen. Sol och värme vet jag sen tidigare är hotande fiender till gott humör, men till det kan jag nu lägga smärta. Så analyserar jag det i alla fall själv. Därför har jag varit ledsen många gånger under veckan som har gått.

Vi har en ny vecka framför oss, en vecka som jag ska samla alla mina krafter och lagra energi till att ge mig av på årets glädjeämne - Hantverksvecka i Rättvik. Hur det går med krafterna får ni veta innan bilen rullar ut från gården mot norr.

Var snälla mot varandra, och njut av alla härliga fria friska stunder vi får varje dag.

Åter till början

 

Vecka 5

Den här veckan har jag gått omkring och sett ut som Skalle Pär i Ronja rövardotter. Av mitt ostyriga burr har endast lite testar här och var synts på det i övriga tomma huvudet. Saxen fram! jämnade till och kortade ner det till ett snagg.

I övrigt har veckan bjudigt mig på många härliga stunder med både nytta och nöje. När vädret har varit för åsk tryckande, har det varit lite jobbigare än vanligt, men inte värre än vad man står ut med.

I tisdags var jag latoxen själv och tittade mest på när min flitiga mamma var på besök och arbetade med allehanda ting i mitt hem. Men, oj vad det är svårt att se på när någon annan arbetar med saker som är så självklart att jag själv skall göra. Jag är hur som helst mycket tacksam för hjälpen.

Torsdagen fick jag besök på nytt. Trevligt med ett avbrott i vardagen även om jag kände mig väldigt trött när kvällen kom. Somnade strax efter midnatt... ???

Fredagen var öronmärkt för Perukmakaren. Dax att klippa en frisyr på peruken. Ja, först fick hon ta fram rakapparaten, lika bra att göra jobbet åt naturen, det ska ju förr eller senare ramla bort. Åkte hem med mitt nya hår på huvudet, det kändes lite konstigt men med tiden ska jag säkert vänja mig vid det när jag känner mig av nöden tvingad att bära hår.

Lördag - springer omkring som en yr höna och drar och sliter i det mesta. Färdig arbetat med mina nära nog 20 böcker. Det är ett antal tegelstenar som lättade från mitt bröst när jag slog ihop den sista i den här omgången. Åter med högen till biblioteket.

Framför allt packade jag, och stänkte lite målafärg här och där på saker som är nästan färdiga. Jag förstår inte min egen panik över det, jag har 7 arbetsdagar på mig att slutföra? Det måste handla om kontrollbehov igen?

Söndag morgon. Frukost och hämtning av bearbetare och packhjälp. Åter igen känner jag mig så himla otillräcklig. I vanliga fall springer jag lätt ner med mina lådor, även om de är tunga... Viljan är det inget fel på, men visst borde jag lyssna när min omgivning säger åt mig att ta det lite lugnare. Tunga lyft är inte så bra för operationssår som ännu inte har läkt helt. Nåväl - bilen packad, snabblunchade - nu bär vi iväg norrut. Jag kan knappt bärga mig!

Hur det går för oss, ja det ska jag berätta i nästa vecka, eller snarare måndagen därpå för vi kommer hem mitt i natten!

Åter till början

 

Vecka 6

Resan till Dalarna gick som på räls. Vi stannade i Rembostugan och tog en fika för att fylla på energireserverna lite. Sedan blev det stopp i Borlänge för att fylla på matkassarna inför den kommande veckan. Strax före 18.00 var vi framme vid målet och började den mödosamma uppackningen av alla varor.
Både Eva och jag var trötta och vid 22-tiden hade vi fått nog för dagen.

Veckan kan sammanfattas på detta sätt:
Få kunder, många tittare och idésökare men tillräckligt många köpglada för att täcka våra kostnader. Vi är nöjda. Det var härligt att få byta miljö och känna lugnet och stillheten.

Jag är lite extra lycklig för alla djur-grannar. Det är inte varje dag man blir pussad av får, hundar som förälskar sig i en och tror att man är en blivande fästmö och det härligaste av allt att få gossa med byns tuffaste katt. Hästarna fanns där också liksom korna.

Några små utflykter hann vi med under kvällarna. Fredagen firade vi Evas födelsedag med en underbar fiskmiddag som följdes av ett infall att bege oss till Dalhalla.

Det var väl värt mödan att åka genom byarna och in i djupaste skogen upp i berget. Vi ankom ca: en halvtimma innan föreställningen var över, och fick njuta av stämningen i kalkbrottet. Kvällens konsert var ägnad Arn med eldar och ridande riddare. Den medeltidsinspirerade musiken var helt enastående i den här miljön, vi hade gärna varit med om det här äventyret från början.
Återresan till Gärdebyn blev ett famlande i mörker, där jag fick sicksacka för att inte köra på grodor och skogsmöss, stanna för hare och älg. En trollsk avslutning av en helt igenom lyckad dag.

Hemresan gick via ett middagsstopp i Leksand och tankning i Enköping. Tömningen av bilen i Väsby tog 20-25 minuter. Efter att ha kört Eva hem till Söders höjder avslutades äventyret några minuter före midnatt.

Att få krypa ner i en säng som dessutom är min alldeles egen var en fantastiskt härlig upplevelse. Jag drömde om alla mina nya djur-kompisar!

Åter till början

Vecka 7

Måndagen blev en seg dag. Som vanligt blev jag väckt av de skränande ungarna och dagmammorna på gården alldeles för tidigt. Efter frukost och några telefonsamtal blev jag tvungen att plugga in öronpropparna och sova lite. Nån vidare fart blev det aldrig på dödköttet!

Det blev tisdagen som fick stå i flitens tecken, det är mycket som skall göras, men allt hanns dock inte med. Det får helt enkelt anstå en vecka.

Onsdagen, dagen före eländet är som vanligt en näst intill hysterisk dag, med agendan full. Biblioteket, tobaksaffären, Danderyd för provtagning, koll av inkomna prover från föregående vecka, apoteksbesök och mataffären för att proviantera till sämre tider. Gissa om man blir lite slut?

Torsdag morgon avfärd till Danderyd. Ett snabbt besök hos läkaren som konstaterade att det blivit ännu en förbättring. Men tyvärr fick jag inte hoppa av lycka, det blir trots allt en 4:e behandling. Han bekymrar sig dock över att ingenting tycks bita på mitt illamående.
Därefter intog jag min brits och fick i alla fall glädjen att ha fått en ny sköterska som är betydligt lugnare och trivsammare än den förra som nu gått i pension. Till och med den värsta injektionen - kortisonen kändes mindre obehaglig än tidigare. Även sköterskan är bekymrad över mitt illamående och kom med ett par nya piller som förhoppningsvis skulle hjälpa mig genom natten.

Väl hemma kändes det lite stabilare än de två tidigare behandlingarna, men suck redan 2 1/2 timma efter den sista injektionen började illamåendet välla in. Jag tog en tablett, skulle bli så nockad att jag snabbt skulle falla i sömn. Jodå, en hel timma, sen låg jag mest och väntade på att få upp det hopplösa som trängde på, men icke. När det gått 5 timmar petade jag i mig ännu en tablett, nu då, skulle jag få sova eller? Ja, en timma sen vaknade jag av att min mage brann!

Något lugn skulle inte komma till mig förrän vid 5-tiden, då somnade jag i ännu en timma. Efter alla turer kring frukosten, gick jag så och la mig igen. Magen brann fortfarande och illamående var jag, men lyckades trots det somna och fick i omgångar sova igen den förlorade nattsömnen.

Helgen har varit lite darrig, men nu sent på söndagskvällen känner jag mig stabil och i gott mod inför nästa vecka som bara kan bli bättre.

 

Åter till början

Vecka 8

Veckan har varit som tidigare veckor efter behandling. En kamp att bekämpa illamåendet fram till torsdagen när det har stabiliserat sig.

Det nya är att min mage bestämde sig redan behandlingsdagen i förra veckan att nu får det vara nog med dumheter. Branden gick inte att släcka och det spelade ingen roll vad jag åt eller drack, det kändes förfärligt. Lösningen blev Losec. Egentligen vill jag inte peta i mig mer gift än vad jag redan får stå ut med, men det här är enda lösningen. Det bästa är att det hjälper, så väl i mitten av veckan är jag på banan igen och njuter varje stund när jag mår bra.

I övrigt har flitens lampa lyst med förberedelser inför nästa veckas kursstart. Det ska bli skönt att få fokusera på något annat än elände, att få guida några utvalda till hur de skall hitta sina rötter.

Åter till början

Vecka 9

En fantastiskt härlig vecka! Man lär sig verkligen att uppskatta de bra veckorna.

Veckan inleddes med kursstart, det är inte så dumt att ägna sig åt någonting annat än sig själv. Eleverna är läraktiga och snälla, så det går som på räls.

Torsdagen började jag med lite provtagning på Danderyd, sen for jag till Hägersten och åt lite lunch och hämtade upp mamma. Lite stopp i Södertälje för matinköp sen vidare till Mariefred. Oj vad det var härligt att komma ner till lugnet. Ja för lugn är det inte tal om i Väsby, den här veckan har dagbarnen huserat på gården var eviga dag och till råga på allt en del hela dagar. Det blir mycket gap och skrik när nästan 30 ungar samlas utanför fönstret!

Fredagen blev en revansch, 3 timmars skogspromenad utan att jag blev dödsslut. Svampkorgen blev fylld av gula kantareller, trattisar (pytte små), taggsvamp och hela 6 st. stolta fjällskivlingar. Kan det bli bättre?

På lördagen begav vi oss ut igen, dags att leta svart trumpetsvamp, och visst hittade vi lite, men de har inte riktigt växt till sig ännu. Höstsvampen är lite sen i år, men det ska väl bli fler tillfällen att söka vidare.

Nu så här i slutet utav veckan kan jag inte låta bli att börja ladda inför nästa vecka. Det positiva med den är att det i alla fall är den sista cellgifts behandlingen innan operationen. Det ska bara genomlidas.

Åter till början

Vecka 10

Början på veckan såg ut som vanligt - full rulle för att hinna med så mycket som det bara är möjligt.

Torsdag - tack och lov den sista behandlingen innan operationen. Jag hade 2 timmar mellan läkarbesök och behandling att slå ihjäl. Vi tog oss till Uriksdals slott. Det var härligt att gå där att ströva i den friska höstluften och hälsa på fåren. Tyvärr var herr eller fru uggla inte hemma, men man kan ju inte få allt.

Behandlingen gick bara fint, samma sköterska som sist, hon är lugnet själv och gör ett kanonbra jobb. Väl hemma blev jag förbluffad och förundrad - visst jag mådde som vanligt illa, men inga kräkningar. Det var urskönt att slippa inta massa knepiga mediciner för att förhindra det. Jag somnade in vid 23-tiden, vaknade som vanligt av och till men inga otrevliga överraskningar.

Lördag och söndag har väl mest rullat på. Illamåendet kommer som det brukar från och till, mest till, men jag känner mig friare än vanligt, jag vet ju att jag ska få vila lite från det här ett tag så jag tar det med jämnmod.

Nästa vecka skall jag åtminstone få ett preliminärt besked om operation.

Åter till början

Vecka 11

Måndag morgon, darrigt och illamående men viljan är ibland starkare. Ja, jag hade ju inte något val så det var bara att ge sig iväg till Danderyd. Allt som allt tog besöket ca: en timme. Röntgen och ultraljud, bägge gav tydligt ett svar att cellgifterna har gjort god nytta. Tack och lov för detta - åtminstone har illamåendet lett till ett gott resultat.

Det var meningen att jag skulle ha fått ett samtal ifrån läkaren under tisdagen för att få besked om vad kirurgerna kom fram till under deras konferens, men så blev det inte.

Med onsdagsposten fick jag så besked om operationen. Den är satt till den 18 oktober, så jag har en tid framför mig då jag får njuta av att bara vara.

Torsdagen, första dagen efter den senaste behandlingen när jag kände god stabilitet och ett klart minskat illamående. Tur för mig eftersom dagen avslutades med ett styrelsemöte.

Resten av veckan har jag bara haft det bra och njutit välmående.

Åter till början

Vecka 12

Jag kan bara säga - fenomenalt härlig vecka!

Avslutningen har bjudit på långa promenader i skogen med fyllda svampkorgar. Pricken över i under söndagen då vi mötte älgen 2 gånger! Vad mer kan man begära av livet?

Åter till början

Vecka 13

Måndagen blev ännu en härlig dag i skogen med svampkorgen full.

På tisdagen var det dax att packa bilen och resa till Väsby. Dessutom inhandlades min födelsedagspresent - en ny fotölj! Den blir utmärkt att sova i om jag får svårt att ligga i sängen efter operationen.

Onsdagen - började med några små ärenden i centrum därefter studiebesök i Arninge och avslutning på kursen. Det har varit ett roligt nöje att försöka lära ut vad jag själv har lärt mig om släktforskning. Som alltid är det dock skänt att nu helt och hållet koncentrera mig på tillfrisknandet.

Torsdag dax för besök på Danderyd. Först ett besök hos kirurgen. Jag hade blivit förvarnad redan vid förra läkarbesöket, och nu fick jag det bekräftat - hela bröstet kommer att avlägsnas. Förutom bröstet kommer angripna lymfkärl att tas bort men själva "vaktportarna" kommer att bli kvar. Varför? Ja, de vågar helt enkelt inte ta bort den enda varningen som finns för framtida angrepp. Lymfkärlen har ju till uppgift att samla upp sånt som är skadligt för kroppen. Nåja, ingenting att haka upp sig på. Det är däremot lite skrämmande när jag väl inser att den typen av tumör som jag har är den allra elakaste av dem alla - inflammatorisk bröstcancer. Men, jag tänker inte deppa ihop för det, tids nog får jag besked om vad som egentligen hittas när de sprättat upp mig.

Fredag-söndag åter igen precis som inför en behandling stressar jag omkring som en yr höna och försöker göra så mycket jag bara hinner med på ett dygn. Emellanåt struntar jag i all duktighet och sätter mig vid datorn och ritar nån skojig figur eller förmedlar mig med omvärlden.

Nu kan jag bara hoppas att jag kan somna, jag har ingen lust att ligga vaken och grubbla på morgondagens operation. Det blir som det blir.

Håll tummarna!

Åter till början

Vecka 14

Måndag morgon, in i duschen och skrubba mig ren för andra gången på ett dygn. Sen bar det iväg till Danderyd. Jag var ganska trött och kunde lyckligtvis somna så fort jag hade blivit ensam. 14.30 blev jag väckt med beskedet att det var dax att rulla ner till operationen. Jag kom inte tillbaka till avdelningen förrän strax efter 21.00. Natten blev orolig, jag kunde inte röra mig mer än nån centimeter i taget för alla slangar som var i vägen. På höger sida hade jag två droppslangar i min "portokatt" och syrgas i näsan, på vänster sida satt dränaget.

Jag var jätteglad när det äntligen blev tisdag morgon. Jag blev befriad från alla slangar utom dränaget och så fort jag hade fått klart för mig hur jag skulle bära omkring min lilla "fästman" som en handväska ilade jag ut till dagrummet för att få frukost. Gissa om jag var hungrig? Inte en matbit sen söndag kväll.

Tyvärr fick jag inte komma hem som jag hade hoppats på. Dränaget får inte innehålla mer än 100 ml vätska, och jag låg precis på sträcket. Nåja, det fick väl gå. Jag hade svårt att koncentrera mig på läsning eller någon annan meningsfull sysselsättning så det blev mest slummer mellan matrasterna.

På onsdagen fick jag besked att jag skulle få åka hem nån gång på eftermiddagen. Skönt för det är stökigt att ligga på sjukhus. Jag längtade efter lugn och ro. Efter frukosten hade jag samtal med sjukgymnasten om mitt träningsprogram de närmaste 2 veckorna. Läkaren hade också ett samtal och tvingade mig att titta på bröstkorgen. Himmel, vad läbbigt det ser ut! Jag är ju lite klen av mig när det gäller sånt. Strax före lunchen togs dränaget och kanylen i porten bort och jag kände mig riktigt fri. Så fri och stark och förmodligen ohyggligt dum, men jag tog mig ner till gården för en första rök sen måndag morgon. Snacka om fylla mitt på dagen! Efter lunchen ännu ett samtal, den här gången med avdelningssköterskan, hon skickade med mig några tuttkuddar... Det kommer att behövas om jag inte vill gå omkring som en berg och dalbana. Dessutom fick jag adresser till firmor där jag kan hämta ut en protes med lite tyngd i när såren är helt läkta. Det kommer ju att ta 1-2 år innan man gör minskning av det andra bröstet och lägger in ett inplantat på den platta sidan.

Onsdag kväll - äntligen hemma!

På torsdagsmorgonen var jag tvungen att ringa distriktssköterskan för en tid. Ja, det var så att när de skulle ta bort kanylen i min "portokatt", blev det lite vajsing. Det gick bra att spola koksalt för rengöringen men när man skulle spruta in Heparin-låset gick vätskan inte i venen utan kom utanför. Nu måste jag göra en funktionskontroll så att den inte har blivit förstörd.

Vilken pärs! De lät mig mest sitta och vänta, vilket gjorde mig väldigt svimfärdig av matthet. När de väl dök upp kunde de inte hitta porten? Jag fick ta mig hem utan något uträttat.

Väl hemma igen ringde jag till avdelningen på Danderyd och frågade vad tusan gör jag nu? De är skönt med människor som bryr sig om och är hjälpsamma, jag var välkommen på fredag till dem för att göra ett nytt försök.

Min underbart snälla mamma och pappa kom hem och lagade middag åt mig på kvällen. Vilken service! Inte nog med det, de kom även över för att laga lunch på fredagen för att sen köra mig till avdelningen.

På avdelningen hittade de i alla fall den lilla bullen men lätt var det inte att komma rätt. Efter 3 misslyckade fösök, införskaffande av en längre nål och överläkaren gick det så vägen. Puuh, jag var egentligen inte så orolig, men vete katten om jag hade velat att de skar i mig igen om ett par veckor för att reparera "portkatten".

Kan man ha det bättre var min tanke på lördagen, jag får vara hemma i min egen lilla vrå och försöka återhämta krafter inför nästa behandling, vad det nu blir för slag. Jag njöt och tog det väldigt lugnt. Så även idag. Det är lite grått och dimmigt, men vad gör det. Jag mår bra, med ett litet aber, jag är väldigt stel och svullen och det är väldigt irriterande att behöva sova på rygg, men det ger sig så småningom.

Nästa vecka ska jag på besök till bröstläkaren, då får jag besked om vad de egentligen har hittade när de skar upp mig och har analyserat kvarlevorna av mitt bröst och mina lymfkärl.

Nu ska jag fortsätta att ha det fridfullt och samla lite extra krafter till en kort men förhoppningsvis välgörande promenad.

Åter till början

Vecka 15

Veckan började med födelsedagsfirande och tårtätande. Vet inte när jag åt en tårtbit senast men attans vad gott det var.

I övrigt har jag kämpat med sjukgymnastiken hela veckan med blandat resultat. Jag är svullen och stel till tusen.

Jag vet inte om jag i mitt undermedvetna var väldigt nervös inför torsdagens besök på Danderyd eller om det var månens fel, men jag hade svårt att somna och att komma till ro på onsdagskvällen.

Det var en lättnad att till slut få besöka kirurgen och får veta att de inte såg någonting under själva operationen. Provsvaren på resterna av mitt bröst och de 18 lymfkärlen som avlägsnats var över förväntan fria från metastaser. Det känns ju tryggt inför framtiden, ja att jag faktiskt har en framtid. Vad det än var för någon elak krabat som angripit mig, så är den mycket känslig för cellgifter. Det finns naturligtvis en och annan obehaglig tanke kvar inom mig, eftersom man inte kan mäta hur mycket som har hunnit sprida sig till andra organ innan jag påbörjade cellgiftsbehandlingen. Att oro sig i onödan för morgondagen är dumt, men ibland kan jag inte låta bli att tänka på att min framtid inte kommer att vara till långvården. Vilken tur! Nåja, en dag i taget var det och så ska det få förbli.

Jag har lyckats komma ut på några kortare promenader under veckan. En av dagarna var en sån där otroligt vacker höstdag med sol, klar hög luft och träden inramar med sprakande färger. Jag hade tänkt mig en kortare tur ner till hästarna, men när det visade sig att de inte var ute i någon av hagarna gick jag längre... Kunde helt enkelt inte hejda mig, det var ju så härligt. Jag blev straffad - tröttheten kom över mig innan jag var halvvägs hemma. Väl hemma, slog jag upp en bok, men efter 1 timma sov jag sött. Vad gör det, upplevelsen var härlig!

 

Åter till början

Vecka 16

Min tanke var att början av denna vecka helt och hållet skulle ägnas åt villa för att orka med slutet av den. Det blev väl lite si och så med detta. När det blivit för mycket har jag svullnat till ordentligt och fått ont. Synden straffar sig...

Jag har fått mycket hjälp av mina föräldrar, vilken himla tur jag har som har dem! Pappa kämpade med däckbyte och mamma med tvätten. Det känns fortfarande lite konstigt när någon annan gör mitt jobb, men vem vet man kanske kan vänja sig med det?

Fredag eftermiddag - jag hämtade upp Eva vid pendeln, vi åkte via Holmvägen för att packa in mina lådor som skulle till mässan och for vidare till Uppsala för att checka in på mässan. Det gick förhållandevis snabbt att få upp pinalerna och konstatera att jag behövde komplettera med lite "lull" till dagen därpå. Efter att jag lämnat av Eva vid hotellet åkte jag till Akademiska sjukhuset för att besöka min moster. Hon var hyggligt pigg för att i början på veckan fått en ny hjärtklaff. Jag tror hon tyckte det var skönt med lite sällskap för det måste vara ensamt att ligga alldeles ensam där långt hemifrån. Jag gjorde ytterligare ett snabbt stopp på vägen hem för att inhandla lite filmjölk. Det blev en lång dag, jag var trött men skulle få problem med sömnen då jag åter igen svullnat till.

Vi hade en hel del mässbesökare under både lördagen och söndagen, men som oftast numer tittar de flesta utan att lätta på plånboken. Totalt sätt gick jag 10 kronor back.Det är inte hela världen, man får se det som marknadsföring och som en utflykt. Eva hade lite bättre tur, och fick lite vinst, så det var inte helt bortkastat. Det var dock mycket skönt när det var över och jag åter var hemma i min vrå.

Nästa vecka, får jag säkert besked om vad som skall hända härnäst i behandlingsväg. Jag misstänker att det drar ihop sig till nya cellgifter inom kort. Det gäller med andra ord att njuta varje bonusdag jag får tills dess.

Åter till början

Vecka 17

Tänka sig, håret växer... en hel centimeter stubb har jag fått på huvudet. Det är trösterikt inför framtiden. Jag får glädja mig åt mina nyvunna hårstrån i några veckor framöver innan det är dags för dem att trilla av på nytt. Det låter väl positivt?

Mina bonusdagar krymper, det är snart dags att samla krafter till nya cellgiftsbehandlingar. Jag fick ett minst sagt jobbigt besked av onkologen under tisdagens besök, jag kommer att få 8 cellgiftsbehandlingar innan strålningen! Det blir 2 olika typer av gifter, hälften var eftersom jag inte skulle kunna klara av 8 av samma typ. Varför nu detta elände? De första 4 är en påfyllning av den tidigare typen som har visat sig vara mycket effektiv mot grundorsaken till cancern. De påföljande 4 är en säkerhetsventil, om cancern har hunnit sprida sig till andra delar av kroppen kan den ha blivit immuna mot giftet, därför tar man till en annan typ, allt för att försöka mota olle vid grinden.

Under torsdagen tog jag mitt pick och pack och åkte ner till Sörmland. Jag behövde komma bort, och framför allt andas naturen och glädjas åt alla djur som samlas runt våra matholkar. Det gäller att ladda energi till den kommande veckan. Kanske behöver jag också lite extra mod för att inte tappa sugen. Jag måste verkligen försöka att inte räkna de 24 veckorna av behandling i förväg, det känns alldeles för motigt att veta att dessa attacker mot min kropp inte är över förrän om ett halvår. Ärligt talat är det svårt, jag längtar så förfärligt mycket efter att få börja reparera kroppen och bli stark igen genom träning och kost. Nåja, den som väntar på något gott...

Under tiden fortsätter jag att rita lite nya bilder till nästa års kalender. Ett tidsfördriv som får mig att glömma tid och rum med ett stort leende på läpparna. För njuta ska jag till nästa vecka då jag åter igen måste kämpa timme för timme och dag för dag.

Åter till början

Vecka 18

Veckan började med ett besök på Danderyd för provtagning. Den här gången skulle det bli en massa prover till analys. De flesta av dem visade sig vara bra, ja alla var väl bra om man ska hålla sig inom ramen för vissa värden, men för min del är det stor skillnad när mitt HB nu rasat ner till 136. Inte undra på att jag börjar bli lite trött...

Som vanligt for jag ikring och ordnade än det ena än det andra för att känna mig så fri som möjligt när behandling står inför dörren. Lite hindrad av vätskebullarna på bröstkorgen och i sidan, men med vilja går en hel del.

Det var en outsäglig glädje att kliva ut på balkongen innan läggdags på onsdagskvällen, doften av nyfallen snö. Den första snön luktar på ett så härligt barnsligt sätt, jag kan inte sätta fingret på det men det får mig alltid att känna en sån inre frid. Det hjälpte mig lite extra att somna in och sova lugnt till morgonen.

Med tiden har jag lärt mig en del om hur jag fungerar ihop med gifterna. Att t.ex. inte äta mat annat än frukost. Tillsammans med den lärdomen och mina akupressurband (små muffar) lyckades jag än en gång klara mig undan kräkningarna. Tyvärr inte illamåendet, men det går lättare när det är balanserat och inte åker berg-och-dalbana som utlöser kräkningar. Jag sov från och till mellan illamåendet hela natten.

Lördagen och söndagen har gått sin gilla gång. Tack vara mina små muffar på armarna har jag haft det ganska lugnt - det hjälper! Mycket vila, en kort frisk promenad och massor av mat har gjort helgen dräglig. Nu har jag bara 7 cellgiftsbehandlingar kvar.

Åter till början

Vecka 19

Rutinerna är de samma, jag börjar lära mig gången av illamåendet och vilka gränser jag skall ta. Det går lättare och lättare att hantera turerna efter en behandling.

I början av veckan gjorde jag så mycket jag klarade av att ha roligt, och samtidigt få lite gjort. En målade jag lite som blivit liggande sedan Rättvik, än tecknade jag de sista bilderna till kalendern för 2005.

Ett tag såg det inte ut som om jag skulle återhämta mig tillräckligt till torsdagens styrelsemöte, men jag hade turen på min sida, det gick vägen. Men krafterna är klenare nu, för ojojoj så trött jag blev.

Jag fick besök på fredagen av min mamma. Vi lagade mat och bakade hela dagen lång. Far gjorde oss sällskap till middagen.

Inte konstigt kanske att jag var väldigt trött när lördagen kom. Jag tog det lugnt men hann med en promenad ner till centrum för påfyllning av min dummaste sysselsättning, röka. Därefter satt jag mest vid datorn och lekte lite med olika script för hemsidan.

Söndagen har inte varit särskilt hektisk heller, lugn och ro. En promenad på dryga timmen. Jag hade ingen tur med djuren idag. Det brukar alltid finnas rådjur ute på gärdena, men inte idag. En ullmerdog och en hackspett var vad jag mötte på min tur. Det gjorde gott för själen i alla fall. Belönad blev jag vid hemkomst med en lussebulle vid adventsljuset.

Det är härligt när det vänder, nu mår jag bra igen!

Åter till början

Vecka 20

Den här veckan har kommit med både sorg och glädje förutom att jag har mått bra och varit fri ifrån illamående. Dessutom börjar mycket av svullnaden kring ärr och i bröstryggen ge med sig. Trycket minskar och jag får bättre sömn, härligt!

Det började med sorg, min moster som fick en ny hjärtklaff för ca: 1 månad sedan fick först en stroke och sedan en hjärnblödning på detta. Hon har nu legat medvetslös i en vecka och det gör mig så ont då jag tänker på hur utgången kommer att bli. Det känns tungt när jag ser min mamma vara så ledsen och vetskapen att ni alla i Maj-Britts närmaste krets behöver känna den här sorgen. Livet är verkligen inte rättvist ibland.

För egen del fick jag glömma detta sorgliga för en stund under en god lunch i glada vänners sällskap i mitten av veckan. En härlig injektionspruta av energi!

Innan det var dags att packa väskorna, hann jag med ett spännande föredrag om lymfsystemet, hur det ser ut och hur det fungerar. Några goda råd delades också ut inför framtiden. Bra att ha om framför allt armen skulle börja krångla i framtiden.

Veckan avslutades i Sörmlandsskogen. Det är så härligt att få ladda batterierna i den mest fridfulla oas jag känner till. Dessutom avnjöts en härlig födelsedagsmiddag för att gratta pappsen. Jag är glad att jag har möjlighet att få ge mig själv lite extra energi inför nästa veckas behandling. Fy vale, för att må illa!

Åter till början