Tiden efter behandlingarna - när cancer inte längre är utan var min följeslagare.

Tänk vad fort en sommar kan passera! Jag lämnade mitt skrivande strax före midsommar, och är nu tillbaka efter 13 veckor.

Hoppas att ni alla har haft en riktigt skön sommar och att ni liksom jag är på väg in i en vardag.

Det har varit många lata dagar tillsammans med en del aktiviteter. Efter midsommar firades 75 och 64 års kalas. Därefter var det dax för årets hantverksvecka i Rättvik.

Vi valde helt klart den mest spektakulära veckan - Classic Car Week. Det var ett väldigt brummande av V8-motorer. Till en början var det kul att se alla dessa "raggarbilar" men ganska snart kände man sig duktigt mätt på dem och utbrast med glädje - En modern bil! Vi märkte kanske inte helt och hållet att det skulle vara den bästa veckan på året i fråga om försäljning, men lokal och logi gick ihop. Jag är självklart nöjd med det.

Några veckor senare var det åter dax att styra lilla Clio mot Rättvik, den här gången var slutmålet Dalhalla. Eftersom det var Evas 55-årsdag avnjöt vi kakbuffé i Säter på vägen upp. Snacka om att frossa i kakor! Jag har aldrig sett så mycket kakor i hela mitt liv (och framför allt inte stoppat i mig så mycket på en gång). Efter en härlig middag på Anna's i Rättvik var det dags för den helt makalösa föreställningen i Dalhalla. För den som har gott minne vet du redan att vi smet in och tjuvlyssnade lite i fjol på Arn de Gothia. Det var ännu bättre än vad vi hade kunnat föreställa oss. Vi var väldigt nöjda med dagen när vi återvände till Borlänge för nattlogi.

Från och till har jag vistats i Sörmland. Där råder det fridfullt lugn. Lufsande i skogen det är livet se! En hel del svamp har det blivit i korgarna och i magarna redan. Mer ska det bli...

Hur går det då med min återhämtning till vardagen?

Ja, å ena sidan mår jag toppen. Det är nästan en euforisk känsla att slippa illamående, torra slemhinnor och förvrängda smakupplevelser. Å andra sidan, baksidan är att kroppen inte riktigt vill lika mycket som min hjärna vill. Muskler och leder värker och är stela så det förslår. Det hindrar mig lite i försöken att gå. Jag vet nu också att det inte bara är sviter efter alla gifter utan att det också beror på att musklerna inte längre får smörjmedel av östrogen. Åter igen fram med lite tålamod, med tiden blir det bättre.

Håret är den måttstock som syns tydligast att jag är på väg tillbaka till mer normalare leverne - 3 cm har det växt till sig mitt på huvudet. Trevligast är det att ha fått ögonfransarna tillbaka - man slipper få så himla mycket skräp i ögonen.

Äntligen har rehabiliteringen satt fart. I måndags startade kom i form gruppen. Vi träffas 2 gånger i veckan i 2 1/2 timma. Måndagar är det information och samtal med inbjudna gäster som läkare, dietist, sjukgymnast och diakonissa, allt för att förbereda det mentala i toppskick. Onsdagarna är det 2 timmar gymnastik, styrketräning på land och i vatten med avslappning som avslutning. Jag ler - som jag har väntat på att få börja röra på mig.

Jag hade förväntat mig att kroppen inte skulle orka med särskilt mycket efter alla dessa månader som jag inte rört på mig. Jag hade fel, det finns en hel del styrka kvar även om konditionen är betydligt sämre. Det ska jag snart råda bot på.

Det här är några axplock ur den gångna tiden. Jag kommer inte att uppdatera den här sidan varje vecka framöver. Jag kommer att berätta hur det går med träningen och hur min kropp kommer att förändras (till det bättre) efter hand.

Åter till början

Så har vi kommit in i oktober. Den underbara hösten, med frisk och klar luft och alla sprakande färger i naturen är här. Jag njuter till fullo och känner barndomsdofter av kalla äpplen staplade i sina lådor på altanen för vintern.

Kom i form gruppen är inne på den 4:e veckan, tiden går väldigt fort. Onsdagarnas gympa är hur härlig som helst. Det är synd att det snart är avklarat.

Jag har varit i Sörmland en vända och då blev det en hel del skogsluffande. Svampen lyser visserligen med sin frånvaro, det är alldeles för torrt. Som tur är finns det en hel del kvar i våra förråd från i fjol som ska avnjutas i höstens grytor m.m.

Trevlig samvaro med goda vänner har också blivit av sen jag sist skrev.

Igår var det dags för den första kontrollen efter behandlingarna. Alldeles för tidigt i går morse for jag till Danderyd för mammografi och ultraljud. Först i hissen på väg upp till avdelningen kom tanken ikapp mig. Innan hade jag inte känt någon som helst oro, men då slog det mig plötsligt - tänk om de hittar något? Väl när jag satt i väntrummet slog jag bort tanken, varför oro mig för något innan jag vet hur det verkligen är. Det är förfärligt dumt att ta ut olycka i förskott som aldrig kommer att ske.

Jag kan andas ut, allt såg bra ut. Dessutom fick jag bekräftat varför det är så stelt i operationsområdet och vad de hårda valkarna är för något. Bara lymfvätska som har kapslat sig för att den har svårt att komma fram till nya reningsstationer. Med tiden kommer det att försvinna, även om det kan ta ytterligare 6 månader.

När jag kom ut på parkeringen efter undersökningen fick jag möjlighet att titta på solförmörkelsen. Filosofen Furukvist, la huvudet på sned och tänkte - Ja, så kan man ju säga att det gångna årets resa är som en partiell solförmörkelse. En svart fläck på ett annars så soligt liv!

Eftersom även denna dag är så där härligt höstlik med sol och frisk luft ska jag avluta här och gå ut och klappra lite med stavarna.

Njut av hösten och färgerna!

Åter till början

2005-11-25

Så stökas det i adventstider, men usch så mörk det är utan snö.

Tiden har sprungit snabbt iväg sedan jag sist skrev. Jag kan inte skylla på att jag har för mycket att göra eftersom jag inte har skrivit något på så länge. Snarare beror det på avsaknad av motivation och den förlamande tröttheten som är en av följeslagarna nu för tiden.

Kom-i-form gänget har gått åt skilda håll, vilket både är vemodigt men framförallt skönt att äntligen få kasta av sig cancerrocken och gå vidare ut i livet.

För att komma vidare kämpar jag åter på gymmet för att återfå muskelstyrka och kondition. Det är riktigt härligt plågsamt stundtals. Förhoppningsvis kommer det här att hjälpa mig att få lite ordning på muskler och leder som fortfarande gör väldigt ont.

Jag får inga tillfredsställande svar när det gäller värken i kroppen, troligtvis för att ingen vet svaret. Cellgifterna utarmar ju skelettet, muskler och leder, så det är förmodligen bara att se tiden an och hoppas på att det ger med sig. Tanteriet (klimateriet) som också gör sig väldigt mycket mer påtagligt efter resan jag har gjort gör knappast saken bättre. Nåja, träning gör mycket för det mesta, jag biter ihop och kämpar vidare.

Nu är det dags att plocka fram gardiner och luleljus, advent knackar på dörren. Jag avslutar för den här gången och säger - Glad Advent mys i värmande stearinljus sken!

Åter till början

2005-12-20

Som ni säkert redan har märkt finns det inget mönster i när jag sätter mig ner och skriver längre. Orsaken är att jag inte har så mycket nytt att förmedla.

Det är bara ett par dagar kvar till julen nu. För några av er innebär det att stressen och jäkten äntligen får ett slut och en välförtjänt vila får ta sin början. För min del, är det slutjäktat för länge sedan, nu tar jag det med ro. Ett par julklappar inhandlas varje år, men inte nödvändigtvis veckan innan jul utan snarare månader i förväg. Maten, ja där bidrar jag inte mycket, förutom att jag äter upp den. Citron- och chilisill är mitt lilla bidrag till julbordet i år.

I övrigt står julen mer för gemenskap med familjen och en frid som jag älskar. Den totala tystnaden som endast bryts av fågelsång och möjligen av en räv eller råbock som tar sig ton. Att sedan få vara ute i skogen och spåra är vinterns härligaste upplevelser. Med lite tur möter man någon av de fyrbenta kompisarna på sin vandring. Den här julen ser det dock inte ut som om det blir mycket spårande av.

Den senaste månaden har jag kämpat än i motvind än i medvind på gymmet varannan dag när jag har varit i Väsby. Styrketräningen går som en dans, men konditionen är tuff att bemästra. Jag hade ett mål, en julklapp till mig själv, och det var ett spinnpass innan jul. Det blev av i fredags. Konditionsmässigt hade jag orkat lägga på mer belastningen, men kroppen ville inte riktigt veta av det, så jag fick ta det lite försiktigt. Jag klarade hela passet, och det kändes helt enkelt underbart.

Jag ska passa på att njuta av lata dagar och friheten att få göra vad jag vill av min tillvaro några veckor till. När vi tar oss in i det nya året är det dags för mig att börja arbetsrehabilitering. Hur det kommer att gå får vi se då, men det är med en skräckblandad förtjusning jag ser fram emot det. Om det här lär jag få återkomma om en månad eller så.

Under tiden kommer jag att ha det gott i Sörmland, och jag hoppas att du kommer att ha det riktigt skönt och fridfullt där du är. Tänd ett ljus och betvinga mörkret, tills vi hörs igen.

Åter till början

2006-02-10

Oj vad tiden springer iväg nu då. Det är verkligen länge sedan jag sist skrev något på den här sidan. Förmodligen har en hel del av er misströstat alldeles att få höra något nytt ifrån mig. Nåja, nu är jag här i alla fall.

Vad har hänt sen sist?

Ja, ett är då säkert, nästan varje dag har varit fylld av någon form av aktivitet. Det jag har ägnat mest tid åt, och kommer att göra långa tider framöver är att återta min fysiska styrka.
En vanlig träningsvecka startar med vattengympa, ett härligt sätt att hålla kroppen lite smidigare. Sen är det veckans gladpass som jag startar med monstermaskinen, ja, det är en s.k. crosstraining maskin där man cyklar, går i trappor och stavgår samtidigt! Därefter hinner jag med att rycka lite i 3-4 styrketräningsredskap, sen bär det av i ett rasande tempo där vi i grupp blandar, aerobics, step, pilates, styrketräning och avslappning. 3:e träningspasset i veckan är det dags för cirkelträning. Mera monstermaskin, följt av 16-20 styrketräningsredskap. Här kan man ju tycka att det kunde vara nog, eller hur? Nja, finns det fortfarande lite ork kvar kan det ju hända att jag tar till ett spinnpass också.

Hur går det då? Gör jag några framsteg? Jodå, så smått börjar det ge resultat både vad beträffar kondition och styrka. Mest märks det på smidigheten och betydligt mindre stela och stretande muskler. Det ger lite resultat på vikten också, och det är ju inte det sämsta.

I slutet av januari var det dags att påbörja min arbetsrehabilitering. Starten innebar 3 dagars kurs. Det var jätte kämpigt, men intressant, jag var hur trött som helst men det känns väldigt spännande. Just nu i skrivande stund letar jag med ljus och lykta efter en praktikplats där jag kan börja utröna hur min arbetsförmåga är. Tanken är att det ska ske under 3 månader, och därefter har jag ytterligare 9 månader på mig att uppnå 100 procent (förhoppningsvis). Har jag ännu lite mera tur kan det leda till ett varaktigt jobb. Håll tummarna!

Finns det inget som förmörkar min tillvaro då? Jodå, det gör det. Mörkret lyckades jag ställa till med alldeles på egen hand. Klåfingriga jag, städa lite väl ivrigt min hårddisk inför en säkerhetsuppdatering. Min klåfingerhet resulterade i att jag kraschade min hårddisk totalt, och näst intill totalt omöjligt att återskapa något av det jag hade lagrat på den.

Till en början tog jag det ganska lungt, att återskapa bokföring och bokslutet var väl inte hela världen, det viktigaste hade jag ju hunnit säkerhetskopiera - mina bilder som jag tecknat. Trodde jag ja, det visade sig att den cd jag kopierat till var korrupt, med andra ord försvann alla mina bilder i intet som jag har skapat mellan aug-04 och jan-06. Mitt hjärta höll på att brista av sorg. Jag reagerade starkare än jag gjorde på cancerbeskedet tills jag sansade mig och insåg att det var en fullständigt orealistisk reaktion. Sorg känner jag fortfarande, men lite mer dämpad sådan. Sorgen består en hel del i den förlorade glädjen som bilderna har gett mig under tiden de skapades. Nåja, så småningom kommer säkert glädjen tillbaka och viljan att åter skapa något.

Som du säkert förstår, mår jag allt bättre för varje vecka som går och trots trasslet med min dator känner jag massor av glädje varje dag jag vaknar och när jag summerar och stänger mina dagar. Dessutom har jag fått ännu mer hopp om framtiden efter kontrollbesök nr. 2 hos onkologen, allt var bra. För varje besök ökar min odds till det positiva, och vem blir inte glad av det?

Timman är mycket sen, och det är dags för mig att avrunda för den här gången. Jag ska försöka återkomma åtminstone 1 gång per månad, men exakt när vet man aldrig. Om du vill, kan jag sända ett litet mail till dig och meddela när jag har skrivit in något nytt. Säg till med ett litet e-post meddelande så ordnar jag det.

Hej så länge!

Åter till början

2006-03-14

Våren har visst tagit sig en vilodag idag precis som jag. Visst fick man lite aningar igår när solen sken och värmde så gott? Nåja, den som väntar på något gott...

Vardagen susar fram än så länge i ett behagligt tempo, men det drar så smått ihop sig till en lite mer hektisk tid. Idag om en vecka ska jag påbörja arbetsrehabiliteringen på allvar. Jag ska börja mitt första arbetsprojekt. Det blev Plantagen i Märsta fram till Valborg.

Inte illa alls, tänk att få lufsa omkring bland blommor, plocka lite här och där och ta in färgerna och den fridfulla atmosfären. Utanför butiken går det hästar som säkert kommer att bidra till ett och annat leende framöver. Jag kommer säkert vara jätte trött en tid, innan kroppen och själen har vant sig vid det nya livet. Som tur är startar jag på en låg nivå, 3 dagar i veckan 3 1/2 timma.

Sen är det meningen att jag ska orka och hinna med lite av den fysiska träningen också. Om inte annat har jag fortfarande 2 lediga dagar som jag ska fylla med vattengympa, spinning och styrketräning. Orkar jag mer än så är det bara bonus.

För övrigt är jag tillsammans med familjen mitt uppe i att planera Skottlands-resan. Jodå, nu ska det verkligen bli av, tredje gången gilt! Jag ser fram emot att få byta miljö radikalt.

På det hela taget går allt på räls framåt, jag är redan väldigt stärkt till kropp och själ. Även om arbetsträningen kommer att göra ett litet steg tillbaka i min återhämtning så leder det till ett jättekliv framåt på sikt. Jag ser fram emot framtiden, och det är inte det sämsta. Varje resa vi gör i livets skola, ger insikt och nya kunskaper som förhoppningsvis gör oss till en lite bättre människa och stärker oss att möta nya utmaningar på framtidens vägar.

Nu är det dags att äta lite lunch, så därför stoppar jag här för den här månaden. Nästa gång vi hörs, då ska jag berätta om livet bland blommorna och hästarna.

Åter till början

2006-04-28

Vad tiden rusar iväg när man har roligt! Nu är jag äntligen tillbaka vid datorn.

Tänka sig, jag har redan avslutat etapp 1 i arbetsrehabiliteringen, och lämnat blommorna bakom mig. Miljön bland blommor och jättegulliga arbetskamrater har varit fantastiskt roligt. Jag kommer att bära med mig den här erfarenheten och vårda den i framtiden.

I huvudsak har arbetsstarten bara varit positiv därför känns det extra tråkigt att behöva erkänna att min kropp ännu inte riktigt är i fas med viljan. Mina muskler och leder gör åter väldigt ont och energinivån är i botten. Jag lyckas hålla ångan uppe under arbetstimmarna men sen är det som att släcka en lampa i hjärnan. Det är otroligt frustrerande!

Jag har fått ett tips att peta i mig Q10 för att bygga upp mina raserade celler i kroppen för att få lite mer energi. Det är ingen mirakelkur som ger resultat över en dag, men jag kan tänka mig att skillnaden så småningom kommer att göra sig gällande.

Trots energibristen har jag ändå kämpat vidare med lite fysisk träning. Vattengympan på måndagarna är en skön tillflykt och onsdagarnas kombi pass är veckans roligaste och galnaste träningsrunda. Styrketräningen har fått stå tillbaka lite då musklerna har varit för vresiga mot mig.

Just i skrivande stund njuter jag av ledigheten och börjar så smått att förbereda mig inför nästa projekt - semester. Äntligen, ska det bli av, resan till Skottland. Det ska bli en härlig belöning att åter få komma dit efter allt slit och elända som varit i snart 2 år. Att få ett radikalt mijlöombyte kommer att göra både mig och familjen väldigt gott.

Det är allt för idag. Njut av vårsolen när den visar sig och sjung med fåglarna tills vi hörs härnäst!

Spinn loss Katten!

2006-06-21

Det är nu ett bra tag sedan vi återvände ifrån Skottland. Jag kan lova att det var värt att vänta på resan. Vi hade det alldeles fantastiskt mysigt - så klart!

Jag tröttnar aldrig på de skotska hedarna. Den här gången brann de inte av ljung som tidigare gånger, men de var allt annat än kala. De var fyllda av ärttörne som lyste gult som hav av solar.

Djurvärlden var en enda stor barnkammare full med små lamm, blivande småbaggar som stångades och levde om. Karska kalvar som skuttade i kapp och gjorde krumsprång.

Vårens blommor hade börjat vissna ner men jag har aldrig sett så mycket fruktträd i blom någonstans tidigare.

Nu fattas bara höstens färgsprakande scenerier för att göra min bild av Skottland komplett. Det blir något att längta efter.

Tiden efter resan fram till idag har rullat på i ett rasande tempo. Jag har försökt att jaga rätt på en praktikplats där jag ska kunna fortsätta utröna min arbetsförmåga. Stundtals har jag nästan gett upp och känt att jag helt enkelt inte orkar böna och be om nåd. Att det ska vara så svårt? Det borde ju vara guldläge för vilken arbetsgivare som helst att få gratis arbetskraft? Nåja, jag kan förstå dem också, det kan vara rätt krävande att ha få någon på halsen som skall sättas in i arbetet på så kort tid. Lagom när individen har lärt sig jobbet är det tack och adjö. Nu ser det äntligen ut som om det har löst sig. Mer om detta nästa gång.

Den 13 juni firade jag lite extra, 1 år sedan jag lämnade KS och strålbehandlingen bakom mig för sista gången. Tänk, ett helt år sedan! Min själ säger att det är mycket längre tillbaka i tiden än så, men kroppen menar något anat. Typiskt dumt. Jag har för visso kommit mycket långt sedan dess. Då hade jag fortfarande en hel del bekymmer att röra mig, idag klarar jag att skutta rätt ordentligt. Än bättre ska det bli.

Jag kämpar vidare med träningen. Nu under sommaren ser det lite annorlunda ut eftersom både vattenträningen och tjoho-passet har sommarlov. Det har gett mig anledning att prova något nytt - Core. Ajajaj. Det handlar om att stärka bålstabiliteten. För att göra det rådbråkas mag- och ryggmusklerna ordentligt. Det gav ordentlig träningsvärk efter första försöket, men redan efter andra gången känns det bättre.

Men vad är lite träningsvärk? Det känns snarare som ett kvitto på att kampen lönar sig.

Nu står midsommaren inför dörren. Jag ska självklart bege mig söder ut till Sörmlandsskogarna. Vem vet, kanske får man syn på någon blek sommarkantarell? Det vore inte dumt med årets första svampmacka på färsk svamp?

Sill blir det i alla fall. Då är frk. Furukvist nöjd som en spinnande katt. Det är helt enkelt det enda jag begär!

Mys av sommar, sol och en förfriskande regnskur då och då tills vi hörs igen.

Åter till början

2006-09-06

Nu är jag äntligen tillbaka vid tangentbordet. Man skulle kunna säga att jag har tagit ett sommarlov, men lovet har mest ägnats åt arbete.

Sommaren har varit otroligt varm. En aningen för varm i min smak, men nu känns det så härligt när höstluften äntligen börjar krypa in i själen. Hösten har alltid betytt något speciellt för mig. Som en nystart på något kreativt. Kanske sitter det i sedan skoltiden att ett nytt läsår tar sin början, vad vet jag.

Jag har hunnit lata mig lite då och då under de månader som gått sen sist men mest har jag med stor iver och glädje ägnat mig åt ett spännande projektjobb.
Cederroth här i Väsby erbjöd mig att försöka få fram några webblösningar för deras webbcasting. Det vill säga, att sno ihop en webbsida som innehåller videofilm av ett internmöte och knyta ihop den med Overhead material och lite annat smått och gott.

Till en början var jag osäker om jag skulle ro det i land, men med min vanliga envishet och mycket slit fick jag till en hygglig lösning.

På jobbfronten är det just nu bråda dagar. Tanken är att nu ska det bli allvar nästa praktik ska leda till ett permanent jobb. Jag sitter här med en liten hög av aktuella arbeten, ringer runt, skickar mail och har så här långt 2 intervjuer framför mig. Håll tummarna!

Årets mammografi står och bankar för dörren. Tryck och kläm kontrollen för det här halvåret är redan avklarat. Så här långt ser det bra ut. Jag är inte direkt orolig för nästa moment heller, men lite besvärjelser skadar aldrig. Därför nynnar jag vidare på ramsan - allt är bra, allt är fint!

Varför skulle det inte vara bra? Jag mår så himla bra. Även om sommaren har inneburit lite lugnare tempo i den fysiska träningen har jag hållit igång. I måndags satte höstens träningsschema igång med lite mer intensitet än tidigare. Vattengympa, pilates, tjoho, spinn och styrketräning. Vem vet kanske jag till och med provar lite Core Puls?

Om ni bara visste hur fantastiskt det känns att kunna använda kroppen som jag vill igen. Tröttheten lever kvar och kommer så att förbli några år framåt, men kan jag mota bort lite av den genom fysisk aktivitet är det uthärdligt.

Svamptider, glömde alldeles bort det men i helgen var jag i Sörmland för att se, plocka och äta svamp. Vilka fynd sen! 8-9 stora fina Stolta Fjällskivlingar kom vi hem med!

Det är härligt att leva!

Åter till början