Mitt i Huddinge/Haninge/Tyresö - Tisdag 14 September 1999 - reporter Maja Hammarén, foto Lena Garnold

Dans i hatt och boots

Det vilda gänget intar dansgolvet

I line dance dansar man i rader utan någon särskild partner. I tävlingssammanhang är det viktigt med rätt westernstuk på klädseln.

"Är ni klara?", ropar Therese Granberg från Huddinge som är gruppens koreograf, och sätter på musiken. Som ett gäng cowboys väller Country Kickers in över dansgolvet med vaggande höfter, raka axlar och knäna brett isär, som om de just klivit av hästen. De ler stort, är synkade - utför rörelserna likadant, exakt samtidigt. "Hepp, hepp", ropar Therese, sådär som cowboys gör när de vill sätta fart på sina hästar, någon svarar "Yeeeha!". De stampar med bootsen.

"Vi är inga Rednecks som slår runt och bara dansar på skoj", säger 24-åriga Therese Granberg. Tillsammans med Cecilia Larsson från Skogås tränar hon Country Kickers uppvisningsgrupp. Therese och Cecilia började med line dance för sex år sedan då Cecilia var au-pair i USA. En line dance-klubb hade "prova på-kväll", sen var de fast. "Det var så härligt med countrymusiken och att man inte behövde någon partner, att man bara kunde hänga på", säger Cecilia.

I Oktober åker Therese, som också är Europamästare i individuell line dance, till EM i Holland och tävlar. I mars åker hela truppen förhoppningsvis till New York för att tävla i The Big Apple Event, dit de bjöds in efter SM-segern. Om de har råd det vill säga. Kanske med hjäp av loppmarknad och sponsring, hoppas Country Kickers. Truppen dansar ockå på countryfestivaler och fester.

"Jag och min syster har många amerikanska intressen; line dance, western riding... Det blir som en livsstil", berättar 36-åriga Pebblan Härfstrand från Tyresö. Det började med en Floridaresa 1984. Efter 15 års line dancing är nu systrarna Härfstrand välkända i countrykretsar. Pebblans syster Lotta drog igång Stockholms första line dance-kurser; sista helgen i juli vann Pebblan två guldmedaljer i SM i Hudiksvall; individuellt i sin åldersklass och tillsammans med Country Kickers.

Under många år dansade systrarna uppvisningar på Country Palace på Tyrol i Stockholm. Där träffade de "western riders" och började umgås i countrykretsar; på festivaler, western riding-tävlingar och klubbar.

Larseric Wegerstedt från Haninge ser ut som Zeb Macahan. Det är inte klädseln som gör det, inte bootsen, inte hatten, inte skjortans ok. Men ansiktsdragen, de små rynkorna kring ögats yttersta vrå, den fasta blicken. Larseric skulle lika gärna kunna spana ut över prärien som över danssalen i Huddinge gymnasium. "Jag hade boots redan i 15-årsåldern. Har väl varit cowboyinfluerad sedan dess. Hattar och mustasch har jag alltid varit förtjust i", berättar 52-årige Larseric Wegerstedt, lyfter hatten och torkar svetten ur pannan.

Han är världsmästare i individuell line dance i åldersklassen 50+, och i svensk mästare tillsammans med danstruppen Country Kickers. Till vardags är Larseric Wegerstedt fastighets- och säkerhetschef på ICA i Årsta. Men hemma i huset i Haninge har han en westernbar med sadel och allt, och ett antal hattar och pistolhölster. "Jag köpte mitt första hölster 1977 på High Chaparall i Småland", berättar Larseric.

Larseric upptäckte line dance under en jobbtillställning med line dance-instruktör. Han fastnade direkt. Idag har han dansat i fyra år och är ordförande i Stockholm Country Music Clubs danssektion. Larserics fru dansar också, men utan att tävla. "Det här är en livsstil; att ta på sig cowboyhatten, bootsen, och dra ned till Greenhouse (en countryklubb i Huddinge industriområde) där alla andra också har hatt och boots."

Världsmästartiteln vann Larseric i årsskiftet vid VM i San Antonio. En lustig historia, tycker han. Det är få äldre som tävlar. I Larserics klass fanns bara två tävlande; en klubbkamrat från Country Kickers och Larseric själv, som båda for till USA för att kämpa om titeln. "Det var lång väg för ett klubbmästerskap", skrattar Larseric.

"Är det ungefär som square dance?" brukar folk fråga. Det är det inte. I line dance dansar man på rader istället för i par. "Line dance är en blandning av steg från alla danser du kan tänka dig - vals, cha cha, salsa och hiphop - men med westernstuk; vi har hattar och boot och dansar till countrymusik", säger Therese Granberg.

"Det bästa med line dance är att man inte behöver någon partner. När jag är på countryklubb och hör en bra låt, kan jag bara ställa mig upp och dansa. Jag slipper leta efter någon som vill dansa eller vänta på att bli uppbjuden", säger Marianne Bergman, som är 37 år och bor i Årsta.

Till vardags är Marianne ekonomichef, men två gånger om året året åker hon till Los Angeles. Det var där hon stötte på line dance för första gången, för snart åtta år sedan, på en countryklubb. "Hela dansgolvet dansade i rader, jag stod bara och gapade, så häftigt tyckte jag att det var", säger Marianne.

Det är bara ett år sedan Marianne började tävla i line dance, ändå tog hon guldmedalj i sin åldersklass i SM. I Oktober åker hon tillsammans med Therese Granberg till EM i Holland.

I tävlingssammanhang finns många regler för dansen. Förutom att musiken måste vara country, måste skjortorna ha ok och hattarna en viss höjd. En gång när Cecilia tävlade i Holland hade hon för låg hatt och fick en varning av domarna. "De sa att jag skulle få poängavdrag om jag hade på mig hatten när jag dansade, att det var bättre om jag inte hade hatt alls", berättar Cecilia och skrattar. Det är förbjudet att mima eller sjunga med i musiken, likaså att ha bara ben. Kjol är tillåtet, men endast med strumpbyxor och inte för kort. Men man får snurra och lyfta kjolen om det är en del av koreografin. "Amerikansk dubbelmoral", skämtar någon i gruppen.

Truppens kostym föjer alla regler. Svarta skjortor och jeans, med ok och revärer av paljetter, plus tillhörande paljettband till den valfria hatten. Larserics hatt är en Stetson. Stolt håller han fram den och visar. "Se här! Stetson är hattarnas Rolls Royce." 43-åriga Barbro Henriksson, från Huddinge, som sytt kostymen är genuint amerikanskt entusiastisk. Därför passar line dance henne. Som hon säger: "Country är glädje och gemenskap!"