En ynglings resa
eller Herr Hammarberg betraktar sin europeiska samtid
eller Packad och klar
eller Italienaren, Slarver eller slappo??

Ibland upplever man saker som man känner att man måste delge andra för att kunna bearbeta. Min arbetsgivare, den inte helt moraliskt korrekte flygplantillverkaren, sände mig förra veckan på tjänsteförrättning i Rom. Eftersom jag har ett visst intresse för antika stenhögar och kullvälta byggnader, såg jag med stor förväntan fram mot denna resa. Jag har inför Romresan läst böcker och planerat för att verkligen få maximalt utbyte av resan. Men i ivern över att se Basilikor och marmorgolv och amfiteatrar lyckades jag helt bortse från den mest kritiska faktorn i denna planering, ITALIENAREN.....och hans sätt att se världen! Och jag kan inte säga att jag inte blev varnad, jag såg tecknen men förblindades av tanken på Forum Romanum och Palatino..

Inför resan tillbringande tre dagar i telefon för att få tag i en Italienare för att tala om att vi skulle bli två Saabrepresentanter i stället för en, som vi först sagt. För denne Italienske herre hade denna information om vårat antal föörmodligen framstått som fullständigt obegriplig i sin exakthet, hade vi kommit 100 st Saabare eller ingen alls så hade han inte brytt sig för fem öre!
Om han nu hade fått den.. På den tredje dagens afton, efter försök med e-mail, fax och telefon lyckades jag verkligen komma fram på ett nummer varvid herrn i andra änden svarar
- Egoodimorning! (Klockan 15.45 svensk tid = Italiensk tid)
Jag frågar om jag kan få tala med Mr Patono, han svarar
- Eyesi enoi! (kristallklart)
Jag frågar om det finns chans att tala med Mr Polo, han svarar
- Eyesi enoi! (......)
Sedan säger han
- Enoti here etodayi!
Jag ber om att få lämna ett meddelande, då jag tycker det är viktigt att tala om vilka som kommer, om inte annat är för att lättare fixa securitychecken på Alitalia, han säger
- Eyesi enoi... enoi... etodayi ehollidayi...
Jag säger tankjo and godbaji och lägger på!

Jag provar sedan att ringa växeln på Alitalia (= SAS, fast på Italienska) och denna gången lyckas jag verkligen komma fram!!
Jag frågar efter Mr Patono
- Mr Katono??
Patono, P-A-T-O-N-O...
- Mr Pabono??
Patono
- Mr Pakono!!, eyesi one moment....
- Ehalloi!!
Jag säger att jag skulle vilja tala med Mr Patono, han säger
- Mr Capono???
PATONO!!!!!!!
- Aaah Mr Patono!! Eyesi!!! Ehei dosenti worki herei!!!!
Jag ger upp!

Den kritiske läsaren frågar sig härvid om författaren vill göra sig lustig över andra människors svårighet med främmande språk, men jag vill inflika att dessa personer beskrivna ovan samtliga, förutom växeltelefonisten, är piloter på Alitalia och dessa har som alla andra piloter engelska som språk för att kommunicera då de flyger. Man kan ju fundera på hur detta påverkar flygsäkerheten..

Nåväl...
Efter en lång flygtur landar vi på onsdagkvällen i Rom, vi är försenade pga dimma i Munchen varvid vi missar sista tåget från flygplatsen. Vi tvingas därför att åka taxi...
Jag kan inte minnas att jag varit så skräckslagen i hela mitt liv! En karl sliter väskorna ur handerna på oss och vi säger namnet på hotellet han säger
- Si, pronto...FORZA!!! (om man tittar i ett italienskt-japanskt lexikon så är översättningen BANZAIIII!!!)
Bilen vi åker i är en stor merca, men dess framfart på Roms vägar har fått den att bli sned och vind och hjulen är MYCKET obalanserade och när vi närmar oss 160 k/h framstår plötsligt min mors gamla Fiesta som ett under av robusthet precision och väghållning!!
Förskräckt tittar jag efter vägskyltar, jag ser en med 80 på, vi kör +160 Vi passerar vägarbeten, frustande av italiensk besvikelse tvingas vår chafför sänka farten till 145 k/h. Vägen är tvåfilig men smal och ganska mycket trafik och med vägarbeten och det finns skyltar som det står 60 och 80 på men betydelsen av dessa är oklar då de inte verkar ha något med trafiken att göra. Vår chafför röker...

Plötsligt drar jag mig till minnes en olycka med en annan merca, fast med betydligt celebrare passagerare, som fick ett mycket olyckligt slut. Jag inser att om vår chafför för ett ögonblick tappar kontrollen, då vi tvingas luta med i kurvorna, kommer Dianas olycka att framstå som en lindrig parkeringskrock. Jag tittar på min kollega, vi sitter tysta, och jag ser att han är blek vilket inte är ett bra tecken då han har flygit i Israeliska flygvapnet i åtta år som jaktpilot och därför borde ha en viss stresstålighet.

Vi närmar oss Rom i raketfart och det är svårt att se var vi är för farten är för hög och vi kastas som vantar i baksäätet fast vi har bälten. Resan avslutas med en lågflygning längs Via Nazionale i 140-160 knyck i något som i Sverige skulle kallas rusningstrafik. Det finns väägkorsningar och trafikljus men inga trafikregler gäller och trafikljusen ingår förmodligen i julskyltningen. Det faktum att vi inte krockade kan nog bara beskrivas med Heisenbergs osäkerhetsprincip.

Chaffören debiterar oss 80 000 lira och jag har svårt att somna av adrenalinchocken efter taxituren...

Här skulle jag kunna trötta eder med en detaljerad beskrivning av våndorna vid tågresor i Italien. Jag skulle också kunna uttala mig nedlåtande om det faktum att man påå vissa tågstationer säljer biljetter vid perrong 1 då tåget går från perrong 22 och att man säkert bara för att vara elaka ropar ut tågets omedelbara avgång i högtalarna så fort man ser att någon köpt en biljett. Detta bara för att få se turister skena över hela stationen och affärsresenärer att bli genomsvettiga inför sina möten. När man sedan ser att tillräckligt många förvånade och förvirrade resenärer samlats på perrong 22 ropar man ut att tåget nu skall gå från perrong 24. Stressade människor tittar efter ytterligare perronger men det finns bara 22 inom synhåll och inga skyltar. Man tvingas därför fråga en irriterad tjock beväpnad stins om perrong 24 finns och i så fall var. För att ta sig till perrong 24, som verkligen finns men som är gömd, tvingas man springa ytterligare 400 meter längs spåret så man blir varm och go. Och alla springer för högtalarsytemet förkunnar att nu tusan skall tåget gå inom några sekunder. Andfådda och svettiga ramlar vi in i tåget, som vi tror,i allra sista sekunden. Men icke!! först skall tåget stå på stationen i tio minuter tills man fått upp värmen i vagnarna ordentligt ifall någon resenär blivit kall av allt springande. Och det blir varmt, mycket varmt.

Rom är en vacker stad och är man historiskt intresserad är den också mycket intressant!!!
Och man kan till och med få se påven!!
Och maten är inte dum den heller!!!!!!
Detta gör att man gärna tar en sen flight hem även om man måste checka ut från hotellet före lunch och det är ju inget problem för man kan ju lämna bagaget i säkert förvar på hotellet tills man skall åka, eller?!

Av olika omständigheter kunde jag inte se Forum Romanum på lördagen som jag tänkt utan blev tvungen att gå dit på söndagen (igår). Detta passade mig rätt bra, så jag hade frukost och checkade ut. Jag bad att få ett säkerhetsskåp till passet och biljetterna samt mitt passerkort till Saab, mitt bagage togs omhand av en uniformerad herre som mycket noga tog mitt rumsnummer och stoppade bagaget i hotellets bagageförvaring. Jag tillbringade nästan fyra timmar i Forum och på Palatino och fick tillfälle att frossa i stenhögar. Men jag blev till slut trött och jag tyckte att jag sett allt jag ville så jag beslöt att gå tillbaka till hotellet och hämta bagaget och därefter ta tåget till flygplatsen i god tid! Jag hade sedan tidigare lite dåliga erfarenheter av tågresor så jag tänkte det är bäst att ta det säkra före det osäkra, och taxi njaaee...

Efter att ha ätit på McDonalds (som också är en upplevelse i italien, speciellt köerna) steg jag in på hotellet och bad att få mitt bagage samt att få tömma mitt fack. Jag sade mitt rumsnummer till bagagemannen och gick och började tömma mitt fack varvid bagage mannen åter dyker upp och frågar efter mitt rumsnummer, jag säger 514 och han säger
-512?
no 514!!
-enoi 512!!
no 514 5-1-4!!
- impossible
514
- no
very SI!! 514!
-no, ecomei andi seei yourselfi!!
(jag börjar ana oråd och går in i bagage förvaringsutrymmet)
-Ahowi edoesi ayouri abagi alooki alike???
Mitt bagage, väska och portfölj spårlöst borta!
Under hotellets snabbutredning visar det sig att (förmodligen) mitt bagage har lastats på en buss som en turistgrupp hade åkt med två timmar tidigare, ingen vet vart och alla säger
-Escusi escusi
Och nu börjar det bli bråttom för flyget går om två timmar och det är minst en halvtimmes resa. Goda råd är dyra och jag försöker ringa Saabs resetjänst som vanligtvis kan hjälpa till då det behövs men i Linköping pågår tydligen Luciafirande för ingen svarar.

Hotellets manager, som på min begäran hämtats säger
-escusi, eyoui ahavei atoi afile apolicereport! Pronto!
Mindre än två timmar kvar till takeoff...
Jag får en karta och en adress. Jag beger mig!
Jag kommer fram men det är bara en enkel dörr typ nödutgång men jag bankar på, givetvis öppnar ingen. Jag ser en brandstation så jag rusar dit. De pratar lika bra engelska som jag pratar italienska, men han pekar på dörren där jag nyss varit. Jag går tillbaka, bankar på, ingen öppnar. Ett par kommer gående längs gatan, jag stoppar dem och de tror jag skall råna dem (förmodligen började jag se rätt stressad ut) men jag får dem att fatta att jag vill in i polisstationen och de föreslår att jag skall komma tillbaka i morgon!!

Då kommer två polisbilar med tjutande sirener åkande och stannar, det visar sig vara tappra poliser på väg till fikarast och jag hugger dem direkt. Jag säger att nu jävlar är det bråttom och jag försöker se så barsk ut som jag bara kan och säger att nu är det mindre än två timmar till mitt plan lyfter och jag måste ju checka in också. Konstapeln fattar och sätter i väg och kommer strax tillbaka och visar mig runt huset till en dörr ännu läängre bort än där jag tidigare varit. Jag kliver in och där sitter fyra personer varav en är mycket upptagen med att se italiensk fotboll, två spelar dataspel och en fröken i hörnet röker och pratar i telefon och alla säger åt mig att vänta, jag tittar på klockan....

Efter fem minuter har fröknen pratat klart och kommer för att hjälpa mig,hon talar lika bra engelska som jag pratar franska och vi måste ringa till en dam som kan engelska som får översätta.

Papper skall fyllas i, två exemplar av varje men det tar en stund för fröken att hitta rätt blanket, för det verkar ju inte vara en stöld utan snarare ett missförstånd...Jag skriver...FORT!.. Man skall skriva vart man är född och man skall beskriva hur väskorna ser ut och vad de innehåller...
i två exemplar...
för hand.... och det börjar bli rätt bråttom, mindre än en och halv timme till takeoff och man måste vara på plats minst 20 minuter före!

Tåg är nu uteslutet. Taxi är enda alternativet...
Papper stämplas och signeras och kopieras.
Jag måste tillbaka till hotellet för dom skall ha en kopia.
Jag rusar in, alla säger
-Scusi
Jag skriker
TAXI!!!!
En kopia tas och jag tvingar managern att ge mig ett skriftligt intyg på att hotellet täcker alla mina kostnader som uppstår pga av detta, tex är mina lägenhetsnycklar i bagaget.
Man stoppar en taxi.
Jag har inga kontanter, jag hade köpt tågbilett tidigare för att behöva springa över hela tågstationen, så vi måste hitta en bankomat och hämta pengar. Jag tänker "Jag kommer att omkomma i en italiensk taxi för chaffisen vet att nu är det bråtom som fan, och han kommer att gasa som fan för att hinna".

Försiktigt pratar jag med chaffören och berättar om skräckfärden vi haft tidigare, och jag blir lugnad när jag hör honom säga
- Ehe isi Atotaly Amadi, I Enever ego in 140 km/h
Han talar sanning.
Han röker och kör i 138,5 km/h...
Jag blundar och ber..

Jag får tag i en Lufthansarepresentant och vi springer igenom säkerhetskontrollen hinner med i sista sekunden!

När vi kommer till Linköping har dom för första gången i historien tullkontroll och polis med hund finns på plats. Mitt besynnerliga beteende med att försöka rusa ut utan att vänta på mitt bagage uppmärksammas och jag ombeds förklara mig samtidig som en stor hund sniffar misstänktsamt på mig.

Jag tar en taxi, försöker få tag i en låssmed, missyckas, bor på hotell...

Man skall inte ha fördomar, iallafall inte så många.
Men man kan ha ett par!!

Sensmoral(nån sorts):
Alla vägar bär till Rom, lyckligtvis bär alla vägar därifrån också!!

Mvh
Peter Hammarberg