På bilden är NICKE snart ett år, bilden är tagen i maj 1977

WELSH SPRINGER SPANIEL SOM FAMILJEHUND

1 SEPTEMBER 1976 FLYTTADE VÅRAN FÖRSTA WELSH SPRINGER SPANIEL, TILL OSS.
Våran första, gemensamma hund, var boxern RICKI. När han gick bort, så köpte vi, våran första WELSH SPRINGER SPANIEL.
Redan medan RICKI levde bestämde vi att det skulle bli en annan ras. Kanske en Cavalier King Charles Spaniel, skulle passa. RICKIS död kom mycket fortare än,vad vi hade väntat oss. När han fyllde 10 år, var hon fortfarande väldigt pigg.Men sedan inträffade något tragist.RICKI blev stucken av en massa jordgetingar, när vi var ute och plockade blåbär. Antagligen stack han ner näsan i deras bo. Han var mycket för att sticka ner näsan i alla möjliga hål. RICKIS hjärta tog stryck av sticken.Vi fick medicin, men det hjälpte inte. RICKI dog på kvällen den 31/8 1976 i kanten av von Bahrska häcken.
Jag ville ha en ny hund direkt. På förmiddagen den 1/9 ringde jag, en uppfödaren, som skulle ha Cavalier valpar, jag hade då frågat henne om hon hade, Welsh Cavalier King Charles Spaniel valpar. Hon svarade, att hon inte hade några. Men sade, att hennes hund hade en dotter, som hade valpar, hos en annan uppfödare och gav mig telefonnumret till henne. Jag ringde ditt och upprepade min felaktiga fråga. Vi fick iaf veta, att hon hade valpar. Vi bestämde, att vi skull åka ditt. På kvällen åkte vi för att titta på valparna. När vi kom fram så stod det en bil på deras garageinfart. Med en lapp på rutan

WELSH SPRINGER SPANIEL VALPAR till salu.

Jag sade till Lennart. Det är fel ras. Vi blev lite tveksamma. Anita såg tydligen inifrån, att vi såg undrande ut. För hon öppnade dörren och frågade, om vi undrade över något. Hon tyckte vi skulle komma in och titta i allafall. Och det vet ju alla, tittar man på valpar, då är man ju såld. Det var ju åxo så bedårande fina valpar.
Jag hade aldrig sett en WELSH SPRINGER SPANIEL tidigare, varken som vuxen eller valp. Vi slog till och köpte

"NICKE", KEEPSAKE ADONIS.

Han var född 4/6 1976. Han kom till oss 1/9 1976. Så WELSH SPRINGER SPANIELN kom till oss av en slump. Det har vi aldrig ångrat, som Ni säkert förstår. Efter som kullbröderna, BONO & PR är dom 6:e resp. 7:e WELSH SPRINGER SPANIEL som bor här.Det roliga var att när jag var ute med NICKE. Så frågade folk om det var en WELSH SPRINGER SPANIEL och vad jag hade köpt den. Det var en som hade sökt väldigt efter en WELSH SPRINGER SPANIEL. Dom var ju inte så vanliga 1976. Första WELSH SPRINGER SPANIELN kom ju till Sverige 1963 eller om det var 1964. NICKE var en väldigt trevlig bekanskap. Lydig, snäll, lugn, glad, tyckte väldigt mycket om människor. Var snäll mot andra hundar. NICKE var helt döv, det sista året. Men det var inget problem. Vi körde med teckenspråk. När vi efter 14 år p.g.a sjukdom, måste ta farväl av honom 31/8 1990. Bestämde vi, att vi måste ha en WELSH SPRINGER SPANIEL till.

Bilden ovan är ifrån NICKES sista sommar ute i båten.

"WILLY", DON´S DESPERATE DAN.

2/2 1991, flyttade WILLY in, han skulle bli 2 månader den 4/2. Den långa väntan berodde på att Annica inte hade några valpar, när vi efter NICKES död, kontaktade henne. Och ville köpa en valp.(Vi hade blivit lite bekanta). Hon sa, att hon skulle göra en livmoderimportering, lite senare på hösten. Om vi ville vänta. Väntan på valpen, blev mycket spännande. Först skulle ju tiken börja löpa. Uppfödare i England hjälpte till med, att få tiken parad, Annica skulle åka och hämta hem henne i november. Först gjordes ultraljud, för att se om det fanns några valpar. Och det gjorde det. Annica åkte då som planerat till England och hämtade WINCY. Vi var sedan hem till Annica och hälsade på WINCY.Hon var en väldigt trevlig tik. Lugn och fin, trots det hon hade varit med om. Resan hem till Annica.Hon skulle valpa i början på december. Den stora frågan var, fanns det någon hanvalp åt oss där inne.Den 5 december fick jag det glädjande beskedet av Annica, att WINCY hade nedkommit med 6 st valpar det var 4 st hanar och 2 st tikar. Hurra WILLY var född. Hans namn hade jag redan bestämt. Vem som skulle bli, WILLY visste vi inte.Inte Annica heller. När valparna var 4 veckor, då frågade Annica om vi ville dela avels- och utställningsrätt med henne, då skulle vi få den mest lovande valpen. Först nu visste vi vem som var WILLY. En månad senare hämtade vi hem honom. Och den långa och spännande väntan var över. När han var lite drygt ett år blev han HD-röntgad. Tyvärr så hade han höftledsfel, efter det så blev, WILLY bara våran hund. WILLY var en härlig hund, trevlig som NICKE, ja, nästan trevligare, fast på ett annat sett. Väldigt snäll och lugnt hund. WILLY var en hund som man bara får en gång. Uppfödarna Annica/Karin sa, WILLY var så otroligt snäll. Väldigt roligt att höra. Härligt temperament, hade både NICKE och WILLY. När WILLY var tryggt 3 år, fick vi förfrågan av Annica/Karin, om vi kanske, skulle ha en WELSH SPRINGER SPANIEL till.

Efter vad vi tyckte lång väntan, 1/2 år, kom han då äntligen till oss

LINUS, DON´S DOSTOJEVSKII.

Kom till oss, i mars 1994. Han var född 23/1. Den korta tid vi fick tillsammans med LINUS, har jag bara ljusa minnen från. WILLY och LINUS gick väldigt bra tillsammans.
LINUS var bara 9 månader när vi måste avliva honom p.g.a gravt höftledsfel. Det var den 3/11 1994. Det var ett gemensamt beslut, mellan oss och uppfödarna. Vi har fått mycket stöd och hjälp av dom. Karin var snäll och åkte med LINUS till veterinären, när han skulle få sluta sina dagar. Det var vi och är väldigt tacksamma för. Det är ju väldigt jobbigt, när man måste ta farväl av sin kära vän. När det gällde än så ung hund, blev det ju ändå jobbigare. Annica, Karin och Lena, på Kennel Don´s är uppfödare som vi verkligen, kan rekommendera.

"RASMUS", SE U(U)CH DON´S DYED-IN-THE-WOOL.

Var våran 4:e WELSH SPRINGER SPANIEL. Han kom till oss den 26/11 1994. Som en "ersättare" för Linus. Han var då 8 månader. Bättre ersättare har vi ju inte kunnat få. Med tanke på, att RASMUS, blev nästan 14 1/2 år, Var frisk och pigg hela sitt långa liv. RASMUS var åxo en livmoderimport Han var väldigt snäll och trevlig, med väldigt glatt temperament. Snäll både mot människor och djur. Kastade sig gärna på fötterna, när han ville hälsa på någon. Han var väldigt vild som ung. Med ålderns rätt blev han lite lugnare. Vi tyckte det var väldig fart på, nästan ända till slutet. Han älskade och nosa efter tjejer som luktade gott.
16/1 2004 Blev RASMUS ensam hund, när vi med stor sorg, måste ta farväl av, WILLY. Lite drygt 13 år gammal. RASMUS trivdes, bra med att vara ensam hund
RASMUS fick sluta sitt liv den 27 augusti 2008

Bilden är tagen strax, efter RASMUS hade kommit till oss, då var han 8 månader.

"JOHAN", SE U(U)CH DON´S CARL-JOHAN.

WELSH SPRINGER SPANIEL nu nummer 5 blev JOHAN. Han flyttade in till oss den 14 september 2008. JOHAN var allt vad man kan önska sig av en hund. En blandning av WILLY och RASMUS. Som alla våra welshar, så kom han bra överens med våra två Norska Skogkatter, Simba & Zorro. Han var väldigt försiktig, när det gällde, andra hundar. Många blev han bekant med fort. Men han hoppade baklängs, när någon hund morrade
JOHAN vandrade över REGNBÅGSBRON den 1 april 2010. Alldeles för tidigt, han blev bara 2 år och 5 månader


"BONO", DON´S POLITICIAN.

WELSH SPRINGER SPANIEL nummer 6 är BONO. Han kom till oss den 9 april 2010, 5 1/2 månader gammal. En glad och go liten kille. Full med bus, förstås. Men det hör ju åldern till. Vi har inte haft en sådan ung hund, här hos oss sedan våren 1994


BONOS SVÅRA SJUKDOM

10/11 el 11/11 - 2011, började Bono bete sig konstigt. Han liksom harklade sig, när han satt på min säng Sedan började han bli dålig på att äta. Han var iaf inte sig lik. 13/11 upptäckte vi att han hade feber, 39 grader, samt var lite röd på tandköttet. Lelle tyckte åxo, att han hade en svullen lymfknuta i halsen 14/11 Hade febern gått upp till 39.2 på morgonen. Jag ringde till Rembackens Djurklinik och fick komma ditt med honom kl.10.00. När vi kom ditt, så hade febern ökat till 40.1, veterinären sa, åxo att tandköttet såg lite rött ut, hon jämförde med PR, som var med in. Hans tandkött såg ut som det skulle. Veterinären upptäckte åxo att Bonos halsmandlar var förstorade, samt att han såg irriterad ut i svalget. Dom tog blodprover på honom för att se om det fanns bakterier, det gjorde det inte. Dom vita blodkropparna såg åxo normala ut? Dom kan bli lite förändrade av virus infektion. Men behöver inte bli det. Dom kollade ett par fästingburna infektioner, men det fanns inget fel där heller. Nu kan det iaf vara en virus infektion som Bono har råkat ut för. Då hjälper inte antibiotika. Vi skulle bara avvakta. Han får inte anstränga sig. Så några långa promenader blir det inte. Han sover mycket, samt dricker vatten. Men är inte så hemst pigg på mat. Torrfoder äter han inte alls. Några skorpbitar samt några märgkex. På kvällen hade febern gått upp till 40.8 15/11 Feber 39.3 Bono är fortfarande inte alls sig lik. Mitt på dagen var febern högre, för att vid sista mätningen visa 38.7. Han tar emot, några märgkex, lite skorpor med smör samt dricker vatten. Så har han ätit lite av torrfodret, men bara lite 16/7 I morse hade Bono 38.9. Han verkar väldigt hänging Ute är det lite mera liv i honom. Febern hade ökat till 40.2 när han hade varit ute. Så jag ringde till veterinären. Vi undrade över varför febern verkar gå upp och ned. Dom tyckte att Bono skulle komma tillbaka. Så han och husse åkte ditt. Det var en annan veterinär, som gick igen Bono grundligt från topp till tå. Div. tittade ner i halsen och kände honom i baken. Då upptäckte hon att prostatan var förstorad. Dom gjorde ett ultraljud och upptäckte att allt inte stod rätt till där inne. Inga tumörer och sånt, utan någonting annat, grus eller vad hon hade sagt Vilken fall som helst så vill hon ha ett urinprov. Och det var fullt av bakterier. Det blir så när det är någonting konstigt med prostatan. Hon ville kastrera Bono eller åtminstone göra en kemisk. Vi bestämde oss för det sista. Till att börja med iaf. Så han fick ett Suprelorin chips i nacken. Och recept på antibiotika och smärtlindring Metacam. Så nu avvaktar vi vidare Hoppas Bono blir frisk av den behandlingen. Vi behandlade honom i ungefär en månad. Först verkade det fungera, men bara så länge som Bono fick antibiotika, visade det sig senare. För när han hade varit utan antibiotika i ungefär 10 dagar, så hände följande
BONO HAMNADE PÅ DJURSJUKHUSET
11/12 2011 När PR och jag kom hem ifrån Svenska Hundmässan, där PR hade ställs ut. Mötes vi av ett dåligt besked. Lelle sa, att Bono hade 40.8 i feber. Så det måste vara något annat fel på honom. 12/12 – 16/12 2011. På morgon hade febern stigit till 41 grader. Jag ringde till Djursjukhuset, vi fick komma ditt, direkt. Bono blev inlagd, för dom kunde inte förstå, vad som felades honom. Dom såg att han hade blåsor i munnen. Men det var inte allt fick vi höra senare. Längre fram på dagen hade det inte blivit någon förändring Alla prover var bra. Ultraljud på lungorna, gav inget. Inte heller på magsäcken. Dom tog ett nytt blodprov, som visade att Bono nästan saknade vita blodkroppar. Trots att veterinären på Rembackens Djurklink, hade sagt, att dom vita blodkropparna var bra. Bono, blev då flyttat, från vanlig vårdavdelning, till deras Intensivvårdsavdelning, för Bono hade väldigt dåligt immunförsvar. Han blev då behandlad av en veterinär som heter Johanna. Dom tog ett prov, för att se hans blodbild. Där saknades en trombocyt (blodplättar) Då tog dom ett benmärgsprov och det visade, att hans benmärg hade slutat bilda just den blodkroppen, därav hans dåliga immunförsvar. När Bono var sövd, tittade dom honom djupare, ner i halsen, dom drog ut tungan och där under hade han en väldigt kraftig bakterie infektion. Där fanns det, fullt av bakterier. Som tur var så hade dom ju börjat ge honom antibiotika, Det började dom med redan, när Bono blev inlagd, han fick det, direkt i blodet. (Det trots att dom hos Rembacken inte hade sett några bakterier) Den felaktiga diagnosen, gjorde att bakterierna, hade möjlighet, att föröka sig. Och slog ut Bonos immunförsvar. Febern började går ned efter 2 dagar. När dom upptäckte den saknade blodkroppen i hans blod, så började dom ge honom cortison. Johanna sa, att hon hoppades på, att Bono skulle svara på den behandlingen. Så att det fortfarande fanns, anlagsbildning för den Trombocyten i hans benmärg. Bono ansågs i det lägget, var väldigt allvarligt sjuk. Han skulle kunna plötsligt bara somna in. Kasterings-chips, som Bono fick, hade verkligen inte behövts. Den 16/12 fick Bono, komma hem. Istället för, att dom flyttade honom till en vanlig vårdavdelning. Dom tyckte det var bättre så.Han var feberfri och dom hade börjat se, en och annan blodkropp, av den som saknades. Så anlaget fanns kvar i benmärgen. Han fick förstås inte träffa några andra hundar än PR. Han fick fortsätta med antibiotikan i 7 dagar. Så fick han 40 mg kortison om dagen. 17/12 Bono har piggnat till. Verkar inte ha ont i halsen längre. Leker lite med PR, samt äter och dricker. 21/12 Nu har febern blivit mera normal, mellan 39 – 39.5. Igår var vi till djursjukhuset, allt som hon kunde höra och se var bra. Blodproverna visade, att Bonos blodbild, ytterligare hade förbättras. Minskning av kortison. 5/1 -2012, Bono och Lelle, var till djursjukhuset för blodprovstagning. 10/1 Veterinären ringde om provsvaret. Hon var nöjd med det. Det hade kommit tlll mera trombocyter (blodplättar) Vi fick minska ned kortisonet , ytterligare lite grann 23/1. Bono och Lelle var till djursjukhuset för blodprov. 24/1 Veterinären ringde om provsvaret. Hon var nöjd, Allt såg bra ut. Nya färska trombocyter hade kommit till. Kortison minskning igen. 3/2 Bono var till djursjukhuset med Lelle. Veterinären var nöjd med honom , vad gäller hjärta och lungor. Hon tyckte han såg pigg ut. 7/2 Veterinären ringde om provsvaret. Fortfarande så kommer det nya fina blodplättar (trombocyter) men hon vill se flera innan dom, släppar honom. Han var ju så nedgången. Kortison minskning. 20/2 Var till djursjukhuset för kontroll och provtagning. Veterinären var mycket nöjd på Bono, 26/2 Veterinären ringde på kvällen om provsvaret. Det hade sett riktigt bra ut. Alla värden var helt normala. Kortisonet minskas ytterligare. Nytt prov skall tas den 16 mars. Är det fortfarande bra då. Så han blir friskförklarad 16/3 Var till djursjukhuset för kontroll och provtagning
22/3 - 2012 Veterinären ringde. Bono blev frisk-förklarad från sin svåra sjukdom. Nu är det bara, att vänta på, att det där kastrings-chipset, som på p.g.a, felaktigt ställd diagnos, blev insatt på Bono, skall sluta på verka honom
18/11-2012. Den 16/11 var det 1 år sedan det där chips kom in i Bono. Pälsen, blev väldigt konstig av det. Han fick som man kan säga valp-päls. Det röda blev mycket ljusare, så blev pälsen ullig. Ja, han såg inte ut som en vuxen welsh hane skall se ut i pälsen. Pälsen har börjat hämta sig, den är mörkare i färgen (men inte lika mörk som PR s päls är, dom hade samma färg förut) Men nu skall det säkert bra, bli bättre och bättre. Kastering både kemisk och riktig, gör pälsen sämre. Men tar man bort kulorna så är det jag ingen hopp, om att pälsen blir, som den ska igen. Pälsen blev aldrig sig riktgt lik igen

"PR" SE U(u)Ch DON´S PUBLIC RELATION

7:an av rasen WELSH SPRINGER SPANIEL, heter så. Han kom hit, med Annica & Philip, dagen före julafton 2010. Han ägs av Annica. Men i utställningssammanhang, står hon och jag som ägare. PR är kullbror till BONO. Han trivs väldigt bra hos oss.Han och BONO, har mycket kul tillsammans

På bilden ovan tar PR en siesta, bredvid sin älskade husse

SÄLLSKAP:

Som sällskap har våra hundar varit mycket trevliga, alltid villiga till promenader och annat. Lugna och snälla hemma. Tycker jättemycket om att åka bil. Mellan åren 1977-2006, var vi segelbåtsägare. Under båtsäsongen, var vi mycket ute med den. NICKE, WILLY, LINUS och RASMUS fick då var skeppshundar. Spana efter änder, var en trevlig sysselsättning. Två gånger har vi fångat RASMUS var halvvägs överbord från sittbrunnen, bara för att han skulle ha tag på änder. Det hände när han var yngre. Med åldern blev han lugnare Hundarna hade vi alltid bundna. Dom hade en sele+lina, som var fast satt inne i båten. JOHAN blev aldrig någon skeppshund. Inte heller BONO &PR, blir det

NICKE var 2 år när vi började segla. Våran första båt, var en STOR-TRISS. Som trots namnet, var liten. Vi åkte inte så långt med den. Det var lite trångt om utrymme. Så efter att ha varit ute med den i två somrar.

Skaffade vi en större segelbåt. Det blev en MAXI 68.

Då började vi åka längre, vi brukade tillbringa 4 veckor av semester ute med båten, mellan 1980-1992. Sommaren 1982 hade vi tagit ut 8 veckors semester. Då seglade vi runt i Stockholms södra skärgård i 6 veckor. Det var där vi brukade hålla till. Ett år åkte vi ner till S:t Annas skärgård. Som ligger nedanför Norrköping. Sista åren vi var ute, var vi bara i Mälaren. På äldre dagar, gjorde vi bara dagsturer på Ekoln, som ligger söder om Uppsala

WILLY var 5 månader när han började vara med. Sista semester som vi låg ute med båten var 1992. LINUS var 4 månader när han blev "skeppshund".


RASMUS började segellivet när han var 1 år och 2 månader. LINUS och RASMUS, fick bara se Ekoln. NICKE, WILLY, LINUS och RASMUS, älskade båtlivet.

KURSER

LYDNAD:

Vi har gått lydnadskurser på SHK med fyra av våra WELSH SPRINGER SPANIELS med bra resultat
NICKE blev 3:a i Nybörjarkursen, som Lydnadsklass I, hette på hans tid. Hans platsläggning under marsch var fantastisk att se. Han fick t.o.m applåder av publiken. När han skulle lära sig stå, från sittande. Då gick det trögt. Till att börja med. Varje gång husse, sa stå. Så skruvade han ner baken ändå mer. Men tillslut så reste han sig. Poletten hade ramlat ner. Vi tänkte gå en Fortsättningskurs, Lydnadsklass II, med NICKE. Men första kvällen, vi var där blev han så illa biten av en annan hund, så vi slutade. Vi vågade helt enkelt inte fortsätta. På Djursjukhuset, sa dom, att vi hade haft tur i oturen. Det var nära att NICKES testiklar hade blivit avbitna. Dom höll på med honom i 3 timmar. Den andra hunden hoppade på NICKE bakifrån. Instruktörerna på klubben ville inte, att vi skulle sluta. Ringde hem flera gånger för att övertala oss att komma tillbaka. Dom ansåg att NICKE skulle bli en bra Lydnadshund. Dom ville väl ha någon som kunde tävla för klubben

WILLY blev 2:a i Lydnadsklass I med 161 poäng. 3:a i Lydnadsklass II. Att vi inte fortsatte, när WILLY var så duktig. Berodde på att han inte ville lära sig apportera. Lydnadsklass III innehåller mycket apportering. En fågelhund som inte ville apportera. Skall på kommando, gick inte heller så bra. Han ville helt enkelt inte. WILLY skällde normalt väldigt lite. Instruktören frågade om han överhuvud tagit kunde skälla. Han sa, jag vet inte om jag har hört honom skälla. Annars klarade han av alla momenten väldigt bra.
RASMUS gick först en Unghundskurs sedan Lydnadsklass I. Han blev godkänd i båda.Vi gick sedan två kurser i Lydnadsklass II
LINUS gick en Grundkurs och blev godkänd
JOHAN gick aldrig någon lydnadskurs. Däremot så gick han en viltspårskurs, som han klarade riktigt bra. Bono har gått en Slyngelkurs. PR han får lära sig lyda ändå.

VILTSPÅR

JOHAN, var den ända av våra WELSHAR, som fick prova på, VILTSPÅR. Lelle och han gick en kurs, hösten 2009. Det gick riktigt bra för JOHAN och hans husse. Det var meningen, att dom skulle gå en kurs, på våren 2010.

SLYNGELKURS

BONO gick på våren 2011, en slyngelkurs. På kursen sköte han sig väldigt bra. Men jag vet inte om det har gjort så mycket nytt efteråt.Kanske lite grann. Meningen var är husse skulle få lära sig, ett och annat. Så att han sedan kunde lära PR, vad som gäller. Visst är dom båda lydiga när dom vill, men dom kan åxo bli döva när dom inte vill

UTSTÄLLNING:

Att vi började med utställningar, var väl mera, av en slump. Ingen av våra tidigare hundar var utställda. Anita ville ha NICKE med i sin uppfödargrupp. Vi ställde upp på det. Och på den vägen är det.
PR & BONO, har varit utställda några gånger. Bäst går det för PR, han blev BIR och fick sitt första cert i Vallentuna, maj 2011. Han fick åxo Cacib. Gränna i juni 2011, blev han BIM och fick sitt andra cert. På Svenska Hundmässan i december 2011, fick han CK. Det var bara två stycken hanar, som inte var champions som fick CK. Domaren delade bara ut 6 st CK till 19 st hanar. 12 maj 2012, blev PR Champion, SE U(u)CH, när han tog sitt 3:dje cert på Ulriksdal. Han blev åxo BIR samt BIS-3...Mera resultat från PR:s utställningar finns under Utställningar PR & Bono
BONO han har fått två Very Good. Samt BIR-valp med HP...P.g.a, att han har ett par tänder, mitt fram i överkäken, som är för små. Som bidrar till, att han har fått tångbett, på dom fyra tänderna mitt fram. Enligt veterinärerna, kan man inte kalla det för bettfel. Men säg det till domarna. Förövrigt har han jättefint saxbett. Så troligtvis, så blir han inte utställd något mera. Tråkigt, för BONO är lika fin som sin kullbror PR...Var lika fin kanske jag skall säga. Efter sin svåra sjukdom, så föränrades han. Pälsen blev vågig och locking. Hans svans ser ut som en plym (Det är kastrerings-chips som gjorde det)
NICKES, WILLYS, RASMUS och JOHANS utställnings bana, finns att läsa om, under UTSTÄLLNINGAR....NICKE, WILLY, RASMUS OCH JOHAN

AVELSHUNDAR

RASMUS var den, ända av våra tidigare hundar, som användes i avel

Bilderna ovan föreställer RASMUS valpar. Översta bilden är tagen i november, när valparna var ungefär 4 veckor
Den undre är tagen i december, valparna börjar bli 8 veckor

RASMUS fick sin första parning på hösten 2000. Men tiken gick tom. Då hette det, att det kunde vara RASMUS fel. Så jag lätt spermaundersöka honom. Det visade sig, att han hade helt perfekta spermier. Kvalitén var 100%. Fanns inte det minsta fel på dom. Så när tiken löpte nästa gång. så gjordes parningen om. Med samma resultat. Det var tredje gången tiken gick tom. Det var tänkt att han skulle para en annan tik på sommaren 2001, men när tiken löpte. Då hade inte ägaren tid, att komma hit. Hon skulle komma ända från Finland. Så hon använde en hane som hon själv var uppfödare till.I augusti 2002 parade han Evita. Det var den snabbaste parning Annica hade varit med om. När vi kom hem till Annica. Så släppte hon ut Evita. RASMUS gick fram till henne. Sedan gick han och satt sig i bilen. Jag han tänka, vad nu då? Men efter bara några sekunder så var han framme hos Evita igen. Och besteg henne direkt. Med hängning som följd. Så hela parningen var gjord på ungefär en kvart. Valparna föddes den 11/10-2002, hos Kennel Don´s. Mamman hette som jag skrev tidigare "Evita" SU(u)Ch,NUCH Don´s Noblesse.

PR har blivit använd. Han har 30(31) st valpar. Första kullen 7st, föddes på Kennel Pelydryn. Mamman heter Pelydryn´s Donna. Den andra kullen, också 7 st föddes på Kennel Funbone´s. Mamman heter Don´s Fashionista. PR blev parad omkring julen 2011, med Don´s Texas. Hon födde den 22 februari 2012, 5 st hanar och 2 tikar, på kennel Don´s. Den 23 mars 2012, föddes på Kennel Twinkle, 4 st hanar och 3 st tikar. Mamman till valparna heter Lilly. Påskhelgen 2012, blev PR parad igen. Denna gång med CJ(Johans mamma) Om det blir några valpar får vi veta i början på juni. 10 juni 2012, födde CJ 3 st valpar, 2 hanar och 1 tik, hemma hos Agneta & Berth Månsson. Valparna fick kennelnamnet Hillcroft´s. Tiken som fick hetta Ayla blev kvar hos Agneta & Berth. Tyvärr finns inte den lilla-tiken ibland oss längre, Hon vandrade över Regnbågsbron i februri 2013. Det känns väldigt tråkigt. Nu har han även 5 st valpar. 3 tikar och 2 hanar, i en Norsk kennel mamman heter Redspot´s Carisma kallad Carma. Dom föddes i februri 2016. Sedan blev en kull på 4 valpar 3 tikar och 1 hane, hos Kennel Freckles Dom föddes i maj 2016 mamman heter Amica Adara´s Caithlyn, Kattis


SEGEL SEMESTRAR

NICKE var med oss på våra segel semestrar från 1977-1989. Han trivdes bra med det. Från semestern 1984 hade han sällskap av katten LINUS.

Det gick väldigt bra, ända till NICKE blev döv. Semester 1989 då vågade han inte lika inne i båten på natten . När det var mörkt, då visste han inte var LINUS (Katt) var, när han inte hörde honom. LINUS (Katt) hoppade gärna på folk och fä.Bara för att han tyckte det var roligt. Det visste NICKE. Han hade ju själv blivit påhoppad av honom. Bl.a när någon borrade i huset. Så vi lätt NICKE sova ute i sittbrunnen, under bomtältet. Dörren till båten var stängd. Så LINUS (Katt) kunde inte komma åt honom. På morgonsidan en dag så vaknade Lelle av att NICKE sprang över däcket, jag hade öronproppar så därför hörde jag honom inte. Utan jag vaknade först när Lelle höll på att klä på sig. När jag frågade varför? Då sa han att NICKE hade rymt. Han hoppade nämligen iland. Trots att han alltid fick hjälp av Lelle.Men nu gick det väldigt bra, att ta sig iland själv. Han hade fått nyss om en löptid på ön. När Lelle hade klätt på sig så gick han iland. Men mötes på bryggan av NICKE. Han hade kommit tillbaka själv. För det första hörde han inte. För det andra, var det ju flera båtar i gästhamnen. Som säkert folk hade vaknat i. Om vi hade börjat skrika. Ön var ju inte så stor, så vi hade säkert hittat honom. Men man får vara beredd på lite av varje när man har hund.
En annan gång när WILLY och LINUS (Hund) hade varit i land för kiss och bajs runda Och vi skulle åka ut igen. Lelle lyfte som vanligt ombord hundarna. Men jag vet inte riktigt vad som hände. Jag brukade ju ta emot dom i sittbrunnen när dom skulle hoppa ner. Men jag missade med något ögonblick. Stod med ryggen vänd åt hunden. Då hörde jag ett plums. LINUS (Hund)hade ramlat i sjön. Kopplet fastnade i något på båten. Så han kunde inte simma iväg. Men han kom helt och hållet ner i sjön. Det var bara att lyfta upp en genomblöt hund.

På bilden. Willy t.v och Rasmus t.h

RASMUS OCH WILLY.

Med änder, bollar och röjning i hallonsnåret

RASMUS var jämt en glad och trevlig hund, med ett härligt temperament. Det hände en hel del roliga saker med RASMUS. Hallonsnåren som finns i von Bahrska häcken. Behövde gallras tyckte RASMUS Han började med att bita av en kvist, så lekte han ett ögonblick med den, så gick han tillbaka och bett av en ny, så höll han på tills det bara återstod små stumpar av hela busken
WILLY var väldigt duktig på att hitta tennisbollar, som hade hamnat i ett annat av hallonsnåren, bredvid tennisplanen. Det var i stor sett omöjligt, för en människa att hitta bollen. Men WILLY kunde. Innan RASMUS kom, så tog han hemma alla bollarna. Men sedan RASMUS kom så kom inga bollar hem. Så fort WILLY släppte bollen, så tog RASMUS och bar iväg med den. Men rätt som det var så släppte han bollen. Såg inte WILLY det. Så blev bollen borta. Bära på pinnar gillade RASMUS, väldigt mycket.

Två gånger blev WILLY och RASMUS, osams.

RASMUS tyckte att platsen bredvid husse, när han sitter och tittar på TV, var hans. För det mesta så brydde sig inte WILLY om platsen. Men en gång så försökte han, när RASMUS gick iväg. Gick WILLY dit och tänkte, lägga sig. Men WILLY han inte, för RASMUS var snabbt tillbaka. För att inta sin plats. Men den gången ville inte WILLY flytta på sig. Och RASMUS ville inte ge sig.Så då blev det bråk. Inte så allvarigt. Men husse var tvungen att säga ifrån. "Sluta bråka. Vad är det för liv när man skall se på TV”. Då gick WILLY därifrån. Så RASMUS fick tillbaka sin plats.Andra gången dom bråkade var det om WILLYS tomma matskål. Han hade precis ätit upp sin mat. Och som vanligt gick RASMUS dit, för att se om det fanns något kvar. Det brukade han alltid göra. Men en gång, gick det inte, för honom, att komma fram. Utan WILLY sa ifrån åt honom. (WILLY som inte alls var så intresserad av mat.) Då gav sig RASMUS på WILLY, så vi fick medla igen. Så våldsamt blev det ju inte, den här gången heller. Men man noterar det ju, bara för att det inte hände något, mellan dom två annars.

Fortsätt läsa