Det är tidigt sextiotal
i en liten stad på Irland. Där bor Francie Brady med sin mamma och pappa.
Efter skolan brukar han bygga gömställen nere vid floden eller läsa serietidningar
inne i hönshuset tillsammans med sin bästa kompis Joe. Allt skulle ha varit
lugnt och fint om det inte hade varit för familjen Nugent som just flyttat
in. Det är mrs Nugent som börjar tala illa om familjen Brady och kallar
dem för grisar, det är hon som gör hans mamma så olycklig att hon måste
till sjukhus och det är hennes son Philip som sakta håller på att ta Joe
ifrån honom. Efter att Francies mamma en dag hittats drunknad i en sjö utanför
sjukhuset störtas han ner i en avgrund av sorg och skuldkänslor. Han ser
mrs Nugent som roten till allt det som hänt och påbörjar sin egen personliga
vendetta mot familjen.
Omdöme:
Irland måste vara
de utsatta barndomsskildringarnas yttersta hemvist på jorden och på
den listan placerar jag Slaktarpojken högt. Det här är
en mycket stark roman, en skildring om en irländsk familj i förfall
i skuggan av fattigdom och alkoholism. Historien berättas av Francie
många år efter att händelserna ägt rum. Stilen är
säregen, ligger nära talspråk och verkar komma direkt från
ett barn eller en djupt förvirrad människa. Trots det, eller kanske
just därför, upplever jag boken som både trovärdig
och suggestiv under det att man leds mot det tidigt förespeglade slutet.