För evigt ung.

Hur många av oss har inte någon gång känt adrenalinet brusa i ådrorna efter att ha blivit trängd i kön till bussen eller skidliften, fått en hånfull kommentar till svar på en vänlig fråga eller kanske ignorerats av en affärsexpedit som föredragit att prata om efterfesten kvällen innan med sina kollegor framför att betjäna kunder? Har du inte nästan lika ofta blivit stående utan att säga någonting, kanske för att du just då saknade ord eller i mer allvarliga fall känt att vardagliga svenska kötteder helt enkelt inte har räckt till? Du vet att det kommer att hända igen. Du vet att du förmodligen kommer att vara lika svarslös nästa gång, att de rätta replikerna som en naturlag alltid infinner sig en timme för sent. Men misströsta inte, det finns ett botemedel. Om du har tur kanske lösningen redan står uppställd i din egen bokhylla. I annat fall får du ta en sväng förbi barn- och ungdomsavdelningen på ditt lokala bibliotek. Planera i tid och lär av den bäste, de svavelosande edernas okrönte mästare. Jag pratar självklart om kapten Haddock. Den unge journalisten Tintin möter kapten Haddock för första gången ombord på fartyget Karaboudjan i äventyret Krabban med guldklorna (1947). Kaptenen är en tragisk, djupt alkoholiserad figur som börjar med att ge människor i sin omgivning ganska traditionella epitet som "skurkar", "kanaljer" och "uslingar", men när en grupp stråtrövare något senare under en eldstrid i Sahara skjuter sönder hans sista whiskyflaska får man för första gången stifta bekantskap med en sann sjömans arsenal av otidigheter. Ord som "gråsuggor", "vårtsvin", "vrålapor" och "vidriga varulvar" ökar insatserna något och toppas i detta avsnitt enligt min mening av "pillerbagge" och "kramsfågelmördare", ord som definitivt ger mig en röd markering i Microsoft Words stavningskontroll. Fig 1. Tintin och kapten Haddock lär känna varandra Som orädd reporter dök han själv för första gången upp i äventyret Tintin i Sovjet (1929) som en mer oputsad variant av den rejäle unge man med hårtofs man lär känna i senare böcker. Under åren som följde hade han ständigt vid sin sida den trogne följeslagaren Milou, en ullig hund med oklar stamtavla, diplomdetektiverna Dupont och Dupond, den lomhörde professor Kalkyl samt ett otal regelbundet återkommande sidekicks som skurken Rastapopolous, sångfågeln Bianca Castafiore och den knivkastande generalen Alcazar från den mest banana av republiker. Tintin är själva sinnebilden för den anspråkslöse hjälten. Vänlig och hjälpsam mot mannen på gatan tvekar han inte att använda sin Browning när det verkligen behövs. Men mod utan tanke är en farlig kombination i denna mörkervärld och Tintin är lyckligtvis både skarpögd och kvicktänkt. Ingen detalj är för obetydlig för att gå honom förbi, åtminstone inte för någon längre stund. Och ingen kan som Tintin slinka ur de mest kritiska situationer. När Milou inte är där för att bita av de rep som bakbinder hans händer kan han i sista sekunden räddas av en revolution, en kulblixt eller i sällsynta fall till och med av en solförmörkelse eller ett flygande tefat. Men stora artister ska ju också ha tur. Samtidigt som Tintin under så många år var ett föredöme för den tidens ungdom, måste han ha varit alla modedesigners och klädkedjors fasa. Här fanns en förebild som fullständigt struntade i modets alla växlingar, som var trygg i sig själv och aldrig såg någon anledning att rusa iväg och byta ut en uppsättning fullt användbara kläder, plagg som fungerat bekymmersfritt sedan trettiotalet, mot något modernare bara för att modet så föreskrev. Och varför skulle inte golfbyxor, en rundhalsad blå collegetröja och ett par rejäla knästrumpor fungera lika bra på sjuttiotalet som de gjort fyrtio år tidigare? Precis. Ingen anledning alls.   Fig 2. Rätt klädsel Fig 3. Fel klädsel Kanske var det ett tecken på det förestående slutet när Tintin i sitt sista äventyr, Tintin hos gerillan (1976), till slut pensionerade sina slitstarka golfbyxor och drog på sig ett par jeans med markerad sidosöm och påsydda bakfickor. Byxorna var visserligen fortfarande bruna men det var ändå en Tintin som man aldrig riktigt kände igen. Även hans inställning var annorlunda i detta avsnitt, mer av en passiv åskådare än den undersökande journalist man tidigare lärt känna. Tecknaren Hergé (egentligen Georges Remi vars omvända initialer fick bilda hans artistnamn) dog 1983 och hade uttryckligen förbjudit en fortsättning av sitt arbete. Kvar lämnade han ett oavslutat projekt, Tintin och alfabetskonsten, ett äventyr vars slut aldrig hann berättas. I min egen bokhylla står fjorton av de totalt tjugofyra böcker som utgavs med den evigt unge journalisten. Har du som jag kvar dina tecknade pojkäventyr, men skött dem lite bättre, kanske du sitter på en smärre förmögenhet. Ett exemplar av Tintin i mint condition från sextiotalet kan vara värt uppåt 1.600 kronor påstår de som vet. En inte allt för tokig investering med tanke på att priset när det begav sig var 6:95. Vill man däremot komplettera sin samling med originalutgåvor så är priserna naturligtvis ett hinder. Jag antar att de drivits upp till den nivån av krabbsaltare och snyltrötter.

2003-06-12