Fem lär mig läsa.

Ibland vet barn mer än vuxna, ja i vissa fall mer än kända uppslagsböcker. När jag slår upp det tredje bandet av Nationalencyklopedin, den volym som innehåller allt mänskligt vetande mellan BIT och CAR, får jag till min häpnad läsa: Blyton [blaitn], Enid, 1897-1968, brittisk barnboksförfattare, lärare. Inte så att jag på något sätt ifrågasätter tidpunkten för hennes födelse eller bortgång, inte heller hennes nationalitet eller profession. Men vad som slår mig är det orimliga i den fonetiska transkriptionen. Som barn har man en fullständig brist på förståelse för allt som är konstlat. Alla som var barn på sextiotalet visste att hennes namn uttalades som det skrevs, med en lång och bitter eftersmak av tungmetall. Inplacerad som hon är i uppslagsverken någonstans mellan blymönja och blyvitt vore ju också allting annat orimligt. Kanske är det även känslan för det självklara som fått så många barn under årens lopp att fastna för hennes böcker. Där finns inget konstlat, inget förställt, utan bara en tillvaro fylld av sol och glass och bad, en värld där sommarloven är till synes oändliga och fyllda med lagom långa och lagom skrämmande mysterier. Det var min äldste bror som först öppnade dörren på glänt till denna magiska värld. Det här var innan jag hade lärt mig läsa, han var tio år äldre och hade säkert ett dussin Enid Blyton i sin bokhylla. Jag kunde sitta på hans säng, lutad mot ett tapetskydd i brunt balsaträ som löpte likt ett tätt spjälstaket runt väggen, och lyssna när han läste högt för mig ur någon av sina böcker. Eftersom han inte alltid hade tid eller lust att underhålla mig, insåg jag snart att det skulle vara en fördel att själv kunna läsa. Drivkraften var frihet, oberoende och en obegränsad tillgång till slottsruinen på Kirrin Island. Så började jag stappla mig igenom min brors Femböcker. Det gick säkert väldigt långsamt till en början men jag var starkt motiverad av alla de äventyr som gömde sig mellan pärmarna. Smugglare, tjuvar och sjörövarskatter drabbade George, Julian, Dick, Anne och naturligtvis Timmy i en aldrig sinande ström. Att alla dessa händelser kunde inträffa lov efter lov i trakten av en ensligt belägen havsvik på den brittiska kusten var ingenting som föreföll orimligt, det var bara en del av magin. Att alla äventyr slutade lyckligt var också en självklarhet och dessutom tryggt att veta när allt såg som mörkast ut. Även om Femböckerna var de första jag började läsa var jag nog mest förtjust i Mysterieböckerna, böckerna med Fatty, Larry, Daisy, Pip, Bets och hunden Buster, konstapel Goon icke att förglömma. Äventyrsböcker hade jag också några stycken men de tilltalade mig minst. Enid Blyton var välsorterad som en skoaffär och kunde nästan plocka fram ett par av varje storlek. Där fanns böcker om De Sex och Hemliga Sjuan och det skulle inte förvåna mig om det någonstans i den litterära historien även har förekommit oktetter och kanske grupperingar av närmast hexadecimala proportioner. Edit Blyton hade tidigt planer på att bli musiker. Hon tog lektioner från sex års ålder men drömmarna om en musikkarriär var egentligen inte hennes egna utan hennes fars. Då hon kände att hon själv inte hade förmåga att komponera, bestämde hon sig för att avbryta sina studier och i stället bli lärare i en lekskola. Parallellt med sitt arbete skrev hon poesi och debuterade med en diktsamling 1922, men det var först 1938 som hon fick sin första äventyrsbok för barn publicerad. Hennes storhetstid var under fyrtio- och femtiotalet. Mot slutet av sextiotalet började Enid Blytons stjärna att dala bland bibliotekarier världen över. Hennes böcker var inte politiskt korrekta, de beskylldes för att vara rasistiska, sexistiska och allmänt omoderna, på vilket Blyton helt riktigt svarade att kritik från personer över tolv inte räknades. Enid Blyton var en författare vars produktivitet fick de flesta av hennes kollegor att framstå som ordkarga dyslektiker med skrivkramp. Efter sin debut skrev hon hundratals böcker och under sitt mest produktiva år uppges hon ha färdigställt en ny bok var femte dag. Ingen verkar ha någon exakt siffra på hur många böcker hon skrev och inte ens The Enid Blyton Society kan säga mer än att antalet böcker förmodligen översteg 600. Fortfarande trettiofem år efter hennes död säljs smått otroliga åtta miljoner exemplar per år världen över. Släng dig i väggen, Harry Potter.

2003-06-02