Böcker med gröna ryggar.

Om man var pojke på sextiotalet och fick en bok i present av sina hoppfulla föräldrar så var sannolikheten stor att bokryggen hade samma färg som ett torrt och solblekt grässtrå i augusti. Flickor fick under samma period böcker med en rygg som nästan alldeles säkert var röd, men även det var en färg utan överdrifter, som ett nyplockat hallon kanske, eller ett omoget vinbär. På samma sätt som klart lysande färger i naturen ofta utgör en tydlig varningssignal - ät mig inte, jag smakar illa - så fungerade dessa mer återhållsamma färger för serien B. Wahlströms Ungdomsböcker. Det var ett utslag av litterär mimikry; grönt för pojkar, rött för flickor, och däremellan gick en avgrundsdjup skiljelinje, en färgkodad vallgrav som jag aldrig såg någon frivilligt försöka ta sig över. Nr 510/511, 692 och 1194. Det var bakom dessa gröna ryggar som den tidens stora föredömen gömde sig; hårda men rättrådiga krigshjältar som flottiljchefen Bigglesworth, av sina vänner gemenligen kallad Biggles, dödsföraktande testpiloter som Mike Mars (vars förnamn självklart uttalades på svenska) och stoiska krigare med mockasiner och fjädrar som shawanoindianen Hjortfot. Listan över deckare skulle kunna göras lång, liksom raden av äventyrare, cowboys och en och annan buspojke. Allt utspelades i en värld som var befriande enkel, där de goda var enkelspårigt ädelmodiga och de onda just ingenting annat än onda. Ofta behövdes det inte mer än en mening eller två för att författaren träffsäkert skulle ha karaktäriserat en person och för alltid förpassat honom till något av de två fack som existerade. Ord som svartmuskig, grov eller magerlagd var, vilket man snabbt insåg, bara förskönande omskrivningar för förhärdad brottsling. Skägg, ärr och tatueringar var suspekta attribut som aldrig återfanns på hjältar. Dessa kunde som kompensation utrustas med kyligt isblå ögon och en trenchcoat. Jag ser med viss avundsjuka hur vuxna kvinnor i mailinglistor andäktigt diskuterar böcker med de röda ryggarna, tjejböcker, böcker om Lotta, Kitty, Vicki, Bonnie, Mary, Lou, Fia, Nickan, Kaja, Annika, Peggy och Fifi - utbudet av unga kvinnor som hamnade i äventyr föreföll på den tiden vara närmast oändligt. De flesta boktitlarna verkar ha formulerats av en stressad redaktör på Wahlströms medan tryckeriet otåligt väntade i telefonen och består nästan utan undantag av en uppmaning och ett namn. Titlar som "Akta hjärtat, Ann-Sofi!" (nr 1109), "Fritt fram, Skipper!" (nr 1151) eller kanske "Å farao, sa Fjompan" (nr 1357) var väl egentligen allt som behövdes för att man som kille skulle få en livslång aversion mot allt vad böcker med röda ryggar hette. Dessa uddlösa rubriker stod i skarp kontrast till titlarna på de gröna ryggarna. Dessa var dramatiska, nästan obarmhärtiga i sin realism. Eller vad sägs om "Jeff Hård och Molnbrigaden" (nr 1123), "Krokodil-templet" (nr 1179/1180), "Monstret i dammen" (nr 1386/1387) samt "Bomba och Flod-Demonen" (nr 1491), titlar som kunde sända kalla kårar nedför ryggraden på vilken dåtida tolvåring som helst. Till min sorg måste jag konstatera att man aldrig ser titlar som dessa idag. Vart har egentligen marknaden för vildmarksflygare, indiankrigare och gälförsedda otäckingar tagit vägen? Numera står mina böcker från B. Wahlströms Ungdomsböcker undanstoppade och sorgligt bortglömda i ett mörkt och otillgängligt skåp. Mina minnen av dem har bleknat i takt med den gröna färgen, men nämn bara namnet Jupiter Jones och min grumliga medelålders blick får för ett kort ögonblick tillbaka något av sin ungdoms forna glans och lyster.

2003-05-21