Om böcker och hundar.

Så länge jag kan minnas har jag fascinerats av böcker. Redan innan jag själv kunde läsa brukade jag följa pappa till biblioteket i Skelleftehamn, och nu menar jag det gamla biblioteket, det som doftade av damm och papper och där man regniga dagar kunde känna en svag lukt av våt hund leta sig fram mellan bokhyllorna. Jag menar det bibliotek som hade ekpaneler med krönlist och låga, grönlackerade metallstolar med hjul som gnisslade ångestfullt om man gjorde misstaget att sätta sig ned och skjuta ifrån med fötterna; det bibliotek som var inhyst i gamla Folkets Hus. Det här var i början av sextiotalet, långt innan Sverige hade lärt sig ord som lågkonjunktur och arbetslöshet, när nya skolböcker varje termin inte var någon fråga utan en självklarhet, varje ny skoldag började med psalmsång till tramporgel och skorstenen på Rönnskär fortfarande stod i sina fulla 145 meter. Jag antar att jag hade tur som föddes i en tid när allt pekade uppåt och ingen ens hade tänkt tanken att ta betalt för att låna ut böcker. Det gamla biblioteket i Skelleftehamn var imponerande, åtminstone för en femåring. På den tiden hade vi inte bil och fick därför åka med en av de postlådegula bussar som trafikerade sträckan Skellefteå-Skelleftehamn när vi skulle ta oss dit. Lokalerna låg på andra våningen och vägen upp gick via en bred, svängd trätrappa som avslutades vid en dörr som var buntad och klädd i något som såg ut som läder men förmodligen var något annat. När man andäktigt sköt upp dörren och steg in i denna värld av böcker hamnade man på barnavdelningen, med hela den vänstra väggen täckt av bokhyllor, bilderböcker längst ner för de yngsta, ungdomsböcker på hyllorna ovanför, och till höger en rad med små läsbord uppställda närmast fönstren. Rakt fram låg vuxenavdelningen i ett och ett halvt plan, det övre nådde man efter att ha smugit sig uppför en bred trappa som knarrade alldeles förfärligt i bibliotekets närmast heliga tystnad. Det fanns ett rum till, om möjligt ännu heligare, ännu tystare, ett läsrum med djupa skinnfåtöljer och tjocka mattor, men dit vågade jag aldrig gå om inte pappa var där inne. Vid dörren mellan barn- och vuxenavdelningen stod Bibliotekarien, en äldre, mycket lång, glasögonprydd man stadigt förankrad bakom en cirkelformad disk. På golvet intill låg hans hund, en collie som aldrig rörde sig från sin plats och absolut aldrig skulle kommit på tanken att skälla; som hund till en bibliotekarie förstod den naturligtvis att hålla sig tyst och stilla. Jag såg aldrig Bibliotekarien utan sin hund eller hunden utan sin husse, de var två inventarier lika självklara som böckerna på hyllorna runt omkring. Hunden gav platsen en känsla av lugn och hemtrevnad, och det enda som saknades för att fullborda illusionen av att man egentligen var hemma i deras privata vardagsrum och inte i ett offentligt bibliotek var kanske en doft av kaffe och nybakade bullar. I denna värld av smygande fotsteg och viskande röster levde mina tidigaste hjältar. Först var det Familjen Tuff-Tuff med rälsbussen Tutman, Nicke Nyfiken och Barna Hedenhös, senare ersatta av skarpögda detektiver som Tintin, Agaton Sax och Ture Sventon. När jag började botanisera högre upp bland ungdomsböckerna så var det gamla biblioteket redan inne på sitt sista kapitel, och när jag hade börjat läsa om Åshöjdens Bollklubb hade det ersatts av ett nytt, funktionsoptimerat sjuttiotalskomplex i vitt tegel, en plats med ljus och rymd och grammofonskivor men utan den gamle Bibliotekarien och utan den där speciella stämning som bara kan finnas i ett bibliotek med egen collie.

2003-05-11