Bokhylllan - Citat

Citat.

"In omnibus requiem quaesivi, et nusquam inveni nisi in angulo cum libro."
(Thomas a Kempis [~1380-1471] )

Övers.: I allt sökte jag friden men ingenstans fann jag den annat än i en vrå med en bok.

"Inte långt efteråt körde de iväg mamma till verkstan. Hon sa till mig: Jag går ut på stan Francie jag måste börja baka till din farbror Alos julfest. Visst, sa jag, jag stannar här och tittar på TV och så gick hon jag märkte inte att tiden gick tills jag hörde fru Connolly i dörren med pappa och några andra kvinnor hon sa att mamma hade stått i två timmar och tittat in genom fönstret till sportfiskebutiken med kassen på marken och en burk bönor som rullade runt på trottoaren."

(Patrick McCabe: Slaktarpojken)

"Så hade hon blivit tyst, hela eftermiddagen. Som om hon med detta berättat hela hemligheten om sin kärlek till Pierre. Och fått Blanche att förstå det fruktansvärda i att upptäcka kärleken just när den sprungit iväg för alltid, i regnet, över gatan, under hästarna, under järnhjulet, snabbt och inte vackert, inte som fågeln som lyfter, men borta."

(Per Olov Enquist: Boken om Blanche och Marie)

"På kvällar och nätter skrek män och kvinnor genom väggar och golv i vårt hus. Somliga grät och slängde saker omkring sig. Jag låg i sängen och lyssnade. Det syntes inte i deras ansikten, när jag mötte dem följande morgon. Vi tvättade bort smärta och hat i vaskhon. Den yttersta dörren och tröskeln förvandlade dem."

(Björn Ranelid: Kärlekens innersta rum)

"När jag vaknade på söndagsförmiddagen - det var förresten nästan eftermiddag - var jag först alldeles tom i huvudet, som om någon hade skrapat ur hjärnskålen som en melon och bara lämnat kvar skalet åt mig att tänka med. Jag såg mig omkring i rummet och hade svårt att känna igen det, allting verkade så främmande. Mina kläder låg utströdda på golvet och i stolen som trasor efter en söndersprängd kvinnlig fågelskrämma och tungan kändes som en vaddklump."

(Margaret Atwood: Den ätbara kvinnan)

"Det enda ovanliga med mig är att jag bestämt att inte finna mig längre. Att jag bestämt att avsluta det som aldrig mer kan bli bättre. Det är därför som jag övar mig i resandets konst. Till berget dit fjärilarna. Jag skulle velat vara en som vågat leva. Nu får jag bli en som har modet att göra slut på det."

(Inger Alfvén: Berget dit fjärilarna flyger för att dö)

"Hon hade alltid velat ha ord, hon älskade dem, växte upp genom dem. Ord gav henne klarhet, gav förstånd, form. Medan jag tyckte att ord böjde känslosvall som pinnar i vatten."

(Michael Ondaatje: Den engelske patienten)

"Teet har tillagats med tepåse och vatten som uppenbarligen inte har fått koka upp. Käxen är arrogant engelska, platta ljusbruna ovaler med krusiga kanter och en klick av kittliknande röd sylt i mitten. De ser ut som förstorade liktornsplåster. Rennie biter av ett hörn. Det smakar obevekligt unket, som fotsvett, som en källare, som fuktigt ylle. Rennie vill åka hem."

(Margaret Atwood: Ingreppet)

"Frostdun i en gammal sillhink. En hud av vit is på hästskon i gräset. Vintern började i vattenpussar, la tunn is och stjärnor på dem. Isen var seg första morgonen. Men den hårdnade. Om någon steg på den blev det splitter och vintern fick börja om igen. Den hade god tid."

(Kerstin Ekman: Urminnes tecken)

"Jag är på väg att bli en annan sorts människa, tänkte han, om det nu finns två sorters människor. Om jag skar mig, tänkte han och sträckte fram handlederna, så skulle blodet inte längre spruta ur mig utan sippra, och efter en liten stund skulle det torka och såret läkas. Jag blir mindre och hårdare och torrare för var dag."

(J.M. Coetzee: Historien om Michael K)

"Den förste som får syn på honom är Jakob som lyfter en arm och sedan snabbt säger något till sin mor, och Maria ser honom, nu skyndar de på stegen allihop, och därför känner sig Jesus skyldig att även han gå sin del av vägen, men eftersom han har lammet i famnen kan han inte springa, det här tar sådan tid att förklara att det verkar som om vi inte vill att de ska träffas, men så är det inte alls, den moderliga, sonliga och broderliga kärleken skulle ge dem vingar, men det finns förbehåll, en viss förlägenhet, vi vet hur de skildes men inte vad så många månaders bortovaro och brist på underrättelser har fått för verkan."

(José Saramago: Evangeliet enligt Jesus Kristus)

"Jag besitter makt, tänkte han, och försökte känna efter vad som fanns bakom ordet makt: när makten finns där och jag känner att jag har dem i mitt våld, då tar makten hand om mig, tar befälet över mig, och allting upplöses. Där, tänkte han, finns det svåra. Att vara omedveten om sin makt så länge som möjligt."

(Per Olov Enquist: Magnetisörens femte vinter)

"Det dröjde innan jag fick se någon tavla av honom. Det första synliga arbetet var faktiskt skylten över butiken, som jag bad honom måla, eftersom jag förstod att de var fattiga. STELLANS, står det, och under bokstäverna, med utbredda armar, en figur som ska föreställa mig i en välkomnande gest. Det var min egen idé. Och oavsett vad folk säger om Harald Pihlgren: jag tycker i alla fall att hans tavlor är fina, även om han hade svårigheter med perspektivet."

(Göran Tunström: Berömda män som varit i Sunne)

"Staden i bergen verkade ligga långt borta från allting. Men Rose tyckte om den, delvis av den anledningen. När man återgår till att bo i en småstad efter att ha bott i storstäder får man ett intryck av att allting där är enkelt och begripligt, nästan som om folk kommit samman och sagt "Ska vi leka stad?". Man har en känsla av att ingen kan dö där."

(Alice Munro: Tiggarflickan)

"Vid den tiden hade han gett en kvällskurs för vuxna i en aftonskola i New York. Han var tillräckligt klar och redig i april men mot slutet av maj började han svamla. Eleverna förstod att de aldrig skulle få lära sig mycket om Romantikens ursprung, men att de skulle få se och höra sällsamma ting. De akademiska formaliteterna försvann en efter en. Hos professor Herzog fanns den omedvetna uppriktighet man finner hos en människa som är helt upptagen av sina tankar."

(Saul Bellow: Herzog)

"I Allahs heliga namn: vart hade hans liv tagit vägen? Han hade varit lika länge i det här landet som han varit i Juffure. Var han ännu afrikan eller hade han blivit en nigger, som de andra kallade sig? Var han över huvud taget man? Han var nu lika gammal som hans far hade varit när han såg honom sista gången, men han hade inga söner, ingen hustru, ingen familj, ingen by, inget folk, inget fosterland. Hans förflutna tycktes inte verkligt längre - och någon framtid kunde han inte se. Det var som om Gambia varit en dröm som han hade haft för länge sen."

(Alex Haley: Rötter)

"Ammu klädde av sig och klämde fast en tandborste under ena bröstet för att se om den skulle sitta kvar. Det gjorde den inte. När hon prövade med handen kändes hullet fast och slätt. Bröstvårtorna blev skrynkliga och hårda under hennes fingrar, som mörka nötter, och drog ihop den mjuka huden på brösten. Det smala stråket av fjun nedanför naveln fortsatte över magens lilla rundning ner till den mörka trekanten. Likt en pil som vägledde en vilsekommen vandrare. En oerfaren älskare."

(Arundhati Roy: De Små Tingens Gud)

"En gång satt de vid levande ljus och berättelserna tog aldrig slut, de kunde inte höra nog om varann. Det gick över, det var knappt att de märkte det. Men det de varit med om, de stunder då de andats på varandras själar, måste finnas kvar någonstans: lagrade ögonblick bakom igenspikade fönster. Han anar dem, men vill inte bryta sig in."

(Per Wästberg: Bergets källa)

"Nu är han på själva infarten. Längs vägen ligger en rad föremål som människor måste ha tappat under flykt, det påminner om en skattjakt i omvänd ordning. En resväska, en ryggsäck med kläder och smycken som till hälften ligger utanför, en övernattningsväska, uppbruten, intill en övergiven skär tandborste. Ett armband, ett hårspänne i form av en fjäril, ett anteckningsblock med uppblötta sidor och oläslig skrift.
De flyende måste ha varit hoppfulla till att börja med. De måste ha trott att de skulle få användning för de här sakerna längre fram. Sedan hade de ändrat sig och släppt allt."

(Margaret Atwood: Oryx och Crake)

"Morfar bredde själlöst skrumpleverpastej blandad me Liebisher Fleischextrakt å Gramscis aska på en tjock skiva surfislimpa. Han doppa mackan i träsprit å tog en tveksam tugga. Han stirra me hallucinatorisk skärpa på mä, ja väjde för hans iskalla, feberheta ögon. De hoptorkade ansiktet på den varanrynkiga tranhalsen verka knappast mänsklit längre. Morfar såg på mä som om jag vore hans värsta vedersakare, nåt som katten släpat in, slafsat i sä å kastat upp, nåt som han sakna ord starka nog för, å grimasera som om han me ett raskt snitt ville göra mä till en liten ängel."

(Nikanor Teratologen: Förensligandet i det egentliga Västerbotten)

"Poster sattes ut och de övriga samlades under några stora granar ett stycke längre bakåt. Det droppade från grenarna. Deras redan förut genomblöta kängor blev om möjligt ännu blötare vid beröringen med blåbärsris och ormbunkar. Det började redan synas ljusare fläckar på himlen, och de kunde dunkelt urskilja varandras ansikten. Vackra var de inte, täckta av smuts och skäggstubb. Ögonen stirrade tomma och uttryckslösa, kring munnen skälvde en hård och bitter fåra. Var det verkligen bara fjärde krigsdagen som grydde?"

(Väinö Linna: Okänd soldat)

"Något sår på kroppen fann man inte och inte heller kunde man hitta vapnet. Lika lite var det möjligt att befria liket från den genomträngande krutlukten. Först tvättade de honom tre gånger med tvål och halm, sedan gned de honom med salt och vinättika, därefter med aska och citron och till slut lades han i en tunna med lut och fick ligga där i sex timmar. Han blev så grundligt frotterad att tatueringens arabesker började blekna. När de sedan kom på den förtvivlade åtgärden att krydda honom med peppar och kummin och lagerbärsblad och lät honom koka en hel dag på sakta eld, hade han redan börjat upplösas och måste brådskande begravas."

(Gabriel García Márquez: Hundra år av ensamhet)

"Jag sitter vid mitt öppna fönster nu och skriver detta - för vem? För ingen vän och ingen väninna, knappt för mig själv ens, för jag läser icke i dag det jag skrev i går och kommer icke att läsa detta i morgon. Jag skriver för att röra min hand, min tanke rör sig av sig själv; skriver för att döda en sömnlös timme. Varför får jag inte sova? Jag har ju inte begått något brott."

(Hjalmar Söderberg: Doktor Glas)

"Sökandet är i varje ögonblick ett möte, sa pojken till sitt eget hjärta. Under den tid jag uppriktigt har letat efter min skatt har varje dag varit en fulländad dag, för jag har då vetat om att varje stund har utgjort en del av drömmen om att finna någonting. Medan jag har letat efter min skatt har jag upptäckt saker som jag aldrig skulle ha drömt om att träffa på, om jag inte vågat pröva på saker som inga fåraherdar kan göra."

(Paulo Coelho: Alkemisten)

"Jag planerade min död noga, till skillnad från mitt liv som trots mina kraftlösa försök att styra det irrade från det ena till det andra. Mitt liv hade en benägenhet att breda ut sig, att bli hållningslöst och sladdrigt, snirkligt och svulstigt som ramen på en barockspegel, vilket kom sig av att det följde minsta motståndets lag. Jag ville att min död som motsats skulle bli prydlig och okomplicerad, utslätad, rentav lite stram, som en kväkarkyrka eller den obligatoriska lilla svarta med enkelradigt pärlhalsband, något som prisades högt av modejournalerna när jag var femton år. Inga basuner eller megafoner den här gången, inget glitter, inga ouppklarade frågor. Knepet var att försvinna spårlöst och bara lämna efter sig skuggan av ett lik, en skugga som alla skulle ta för konkret verklighet."

(Margaret Atwood: Oraklet)

"Jag ska gå till psykiatern den här veckan, bara för att träffa honom, bara för att veta att han finns där. Och ironiskt nog känner jag att jag behöver honom. Jag behöver en far. Jag behöver en mor. Jag behöver en äldre och klokare varelse att gråta hos. Jag talar med Gud, men himlen är tom och Orion vandrar förbi och svarar inte."

(Sylvia Plath: Noveller)

"Molin hade lärt sig skrädderiet i Jörn.
Men det han sydde vart icke bra.
En ytterrock åt Nylundius, predikanten, han som nog var far åt Isabella Stenlunds oäktpojken, och rocken var oppå tok för smal däri midjan och ohyggligt bred över axlarna, han var omöjlig att predika i. Och en kappa åt Sabina i Avabäck, men hon vart så liten att Sabina icke kunde knäppa henne. Och svartkostymen åt Konrad Israelsson i Lakaberg, han var så sned att han bara kunde hava honom däri kyrkan, där syntes det ju inte.
Så sedan var det ingen som ville hava något sytt."

(Torgny Lindgren: Merabs skönhet)

"Skord hade nu levat så länge i världen att han börjat förstå att människolivet var en ledsam och utdragen historia. Man fick snuva, man fick liktornar och ridsår och det mesta som människor tänkt ut gick inte alls eller gick illa. Annat var det med berättelserna om deras liv. De var nästan alltid muntrare och var de inte lustiga utan fasansfulla så gick de i alla fall fortare än det sura och sega levandet."

(Kerstin Ekman: Rövarna i Skuleskogen)

"Den julen skickade vi julklappar till varandra, Paula och jag, det hade vi aldrig förr gjort. Antingen tyckte vi att vi äntligen hade råd eller också att vi först nu behövde det. Jag textade den där översättningen av Mahlersången på ett akvarellpapper och ramade och glasade den. Och från Paula fick jag Guinness Rekordbok. Det tystaste stället på jorden är ett laboratorium som heter Döda rummet i New Jersey, där hörs absolut ingenting. Den högsta kroppstemperatur en människa någonsin har överlevt är 46,5ºC, det var Willie Jones, en 52-årig neger i Atlanta, Georgia."

(Torgny Lindgren: Till sanningens lov)

"Vad grälar vi mest om? I början - vilket alla som efter tre års tvekan med halv övertygelse har kastat sig huvudstupa in i de äktenskapliga lågorna säkert kan gissa - i början grälar vi om det rostade brödet. Varför kan inte brödet rostas medan äggen kokar, undrar jag, i stället för innan? På så sätt kunde vi få äta brödet varmt i stället för kallt. 'Jag tror inte att den här diskussionen är verklig', säger hon. 'Livet är inte rostat bröd!', skriker hon till slut. 'Det är det visst!' hör jag mig själv hävda. 'När man sätter sig och äter rostat bröd är livet rostat bröd. Och när man går ut med soporna är livet sopor' "

(Philip Roth: Lustans professor)

"Framför allt fick inte min trumma ta skada, det gällde att praktisera den välbehållen ner för de sexton nötta trappstegen och placera den bland mjölsäckarna under förevändning att skydda den. Sedan återigen upp till det åttonde steget, nej längre ner, det femte dög också. Men denna fallhöjd garanterade inte på en gång ofarlighet och plausibla skador. Opp igen, till det tionde steget! Jag stannade på det nionde och därifrån störtade jag mig huvudstupa ner på vår lagerkällares cementgolv och drog i fallet med mig en hylla full med saftflaskor."

(Günter Grass: Blecktrumman)

"Efter gårdagens tredje spruta hade Pavel Nikolajevitj verkligen blivit mycket svag och stack inte benen utanför sängkanten annat än i yttersta nödfall. Han rörde sig lite, åt motvilligt, tog inte på sig glasögonen och inlät sig inte i samtal. Livet runtom, som alltid hos honom framkallat en bestämd reaktion av gillande eller ogillande, hade på något vis mattats av och blivit honom likgiltigt. Hans fasta vilja sviktade inom honom, och han gav efter för sin svaghet och fann till och med något behagligt i detta tillstånd."

(Alexander Solsjenitsyn: Cancerkliniken)

"Skrivaren hade funnits i Jerusalem när David erövrade staden, han kände de heliga tecknen för fyra olika språk, han skrev med griffel på lertavlor. Skrivandets syfte var att minska ordens flyktighet. [...] Inför skrivaren tvangs kungen att tala långsamt, varje ord måste vara frukten av ett beslut, kanske var detta skrivarens egentliga uppgift: att tygla och betvinga tankarnas flöde, att öppna orden ett efter ett så att den talande tvangs se in i dem så som musselfiskaren kikar in i musslans öppnade skal."

(Torgny Lindgren: Bat Seba)

"Doften av vanilj fyllde natten, och vinden for med ett knäppande ljud genom palmerna som tankar genom min sömnlösa hjärna. Vem är jag? Jag är en flicka du inte kände, mamma. Den tysta flickan längst bak i klassrummet som ritar i skrivböckerna. Kommer du ihåg att de inte ens visste om jag talade engelska när vi kom tillbaka till Staterna? De testade mig för att ta reda på om jag var utvecklingsstörd eller döv. Men du undrade aldrig varför. Du tänkte aldrig på att du kanske borde ha lämnat mig några ord."

(Janet Fitch: Vit oleander)

"De fortsatte alltså, halkande och glidande på sina landkrabbeben, och grep girigt efter alla stöd de mötte på sin väg. Utanför fartygssidan gled de krabba vågorna, som nu påminde om ett slagt mjölkigt, flytande jade, fram över de sovande korallerna, som emellertid inte var mer passiva än att de ibland vaknade och snappade efter föda med en mun full av tänder eller piskade vattnet med sina tentakler."

(Patrick White: En frans av löv)

"Eftersom det inte gick att sträcka ut kroppen fick hon nätt och jämnt plats i kistan. Hon sjönk ner ett par centimeter i den cement som redan fanns där. Jag vände mig om för att ta skyffeln, men Julie hade den redan i handen. När hon tömde ut första spadtaget cement över mammas fötter skrek Sue till, men när systern fyllde skyffeln för andra gången sprang hon fram och tog så mycket cement hon kunde i händerna och kastade den i kistan. Och sedan fortsatte hon kasta ned näve efter näve så snabbt hon bara kunde."

(Ian McEwan: Cementträdgården)

"Joséphine var klädd i en enkel vit blus och ett par egendomligt bylsiga långbyxor som var fulla av bilder av cirkusdjur, huller om buller i brokiga färger. Byxorna var sällsamt oklädsamma, tänkte Austin, och de satt åt på ett sådant vis att hennes lilla mage syntes som en rund bula under midjebandet. Joséphine verkade lite tjock och en smula slarvig. Hon vände sig mot honom och log medan hon sminkade sig."

(Richard Ford: Kvinnor med män)

"Han spelade inte efter regler, det hade han inte gjort på länge, han ville inte spela i serier, samlade inte poäng; han stötte en boll ibland löst, ibland hårt, skenbart meningslöst, den bildade tillsammans med de båda andra bollarna ständigt nya geometriska figurer på den gröna tomheten; det var en stjärnhimmel med endast några få rörliga punkter, vita och röda kometbanor lyste upp och slocknade mot det gröna; ett svagt rassel markerade rytmen när kulan fem, sex gånger touchade de andra; enstaka klanger ljusa eller mörka bröt det monotona; banorna korsades i vinklar och följde geometriska regler och fysiska lagar [...]"

(Heinrich Böll: Biljard klockan halv tio)

"Till slut kröp vi ner i vårt sista rum, en källare, så djupt vi kunde komma, ett hål som gäspade och svalde oss. Vi lade oss ner och sov i floden Liffeys grundvatten, vi låg travade tillsammans med kloaksniglar och maskar. Mor satt på den förfallna trappen, hon vände ryggen åt sitt livs svettiga, skrämmande fakta och såg upp genom den sura röken mot stjärnorna som tindrade över Dublin."

(Roddy Doyle: En stjärna kallad Henry)

"Han skrev i kvittensboken och tog glasögonen. Jag stack boken i min väska, vände mig från disken och gick mot utgången. Jag kände en rent fysisk ilning utmed ryggraden vid tanken på att den vite förstod att jag verkligen var hungrig. I fortsättningen undvek jag honom. Varje gång jag såg honom hade jag en obestämd känsla att han var min fiende: han visste nämligen hur jag kände det, och jag kunde inte känna mig trygg i södern om jag inte lyckades dölja för alla vita vad jag kände."

(Richard Wright: Black boy)

"Lördag eftermiddag. Tyst i huset, så tyst som det bara kan bli i en bostadsrättsförening i mitten av sjuttiotalet, och en helg då morsan njuter av ledigheten, kopplar av med att våttorka golven, diska finporslinet som vi aldrig använder, köra ett par maskiner i tvättstugan och stanna och snacka med nån annans morsa med tvättkorgen under armen, blir borta så länge att hon glömmer middan, nästan, medan gårdens farsor tvättar bilen eller läser kvällstidningen eller lyssnar på nyheterna eller gör nåt annat viktigt som farsor gör."

(Torbjörn Flygt: Underdog)

"- Jag menar ... ni ser där borta, där vattnet hejdar sig ... det stiger uppför stranden och så stannar det ... precis just den punkten, där det hejdar sig ... det varar bara ett enda ögonblick, ser ni, där borta, till exempel ... ni ser att det bara varar ett ögonblick, sen försvinner det, men om man bara kunde hejda det ögonblicket ... när vattnet stannar, just den punkten, den bågen ... det är det jag undersöker. Stället där vattnet hejdar sig."

(Alessandro Baricco: Oceanhavet)

"Vad jag behöver är perspektiv. Illusionen av djup, som skapas av en ram, placeringen av former på en plan yta. Perspektiv är nödvändigt. Annars finns det bara två dimensioner. Annars lever man med ansiktet pressat mot en vägg, allt blir en kolossal förgrund av detaljer, närbilder, hårstrån, lakanets väv, ansiktets molekyler. Den egna huden som en karta, ett diagram över meningslöshet, genomkorsat av små, små vägar som inte leder någonstans. Annars lever man i ögonblicket. Vilket inte är var jag vill befinna mig."

(Margaret Atwood: Tjänarinnans berättelse)

"Det är möjligt att skriva en till synes menlös replik och få den att sända en rysning längs läsarens ryggrad - den estetiska njutningens källa, som Nabokov formulerade saken. Det är den sortens skrivande som intresserar mig mest. Jag avskyr slappa och slarviga texter, antingen de går under namnet experiment eller bara är klumpig realism. I Isaak Babels underbara novell Guy de Maupassant har berättaren följande att säga om skrivkonsten: 'Ingen projektil kan träffa hjärtat med så förlamande kraft som en punkt, placerad på rätt ställe.' Det borde man också sätta upp på väggen."

(Raymond Carver: Grannar)

"Badrummet var helt i vitt med vita handdukar och vitt badkar. Jag såg att mor hade torkat händerna på en handduk. Jag såg hårstrån som var hennes på det vita tvättstället och kände lukten av hennes parfym i den varma luften. Warrens saker låg upplagda i en prydlig rad: en rakhyvel, en tub med rakkräm, en flaska rött hårvatten, en läderflaska med rakvatten, en pincett av silver, en lång svart kam och en borste med gula strån som hade en rem tvärs över ovansidan och initialerna WBM i skinnet. Jag letade inte efter nånting. Jag ville bara inte vara i vardagsrummet där musiken var på och Warren Miller dansade med min mor."

(Richard Ford: Löpeld)

"Det kändes som om han var den ende som verkligen saknade Molly. Om han hade gift sig med henne skulle han kanske ha varit värre än George, han skulle kanske inte ens ha tillåtit den här sammankomsten. Eller hennes hjälplöshet. Ur den lilla, nästan fyrkantiga plastburken skulle han hällt upp trettio sömntabletter i handflatan. Morteln och mortelstöten, ett dricksglas skotsk whisky. Tre matskedar gulvit sörja. Hon såg på honom när hon svalde den, som om hon visste. Vänsterhanden kupade han om hakan på henne för att fånga upp det som rann ut. Han höll om henne medan hon sov, och sedan hela natten lång."

(Ian McEwan: Amsterdam)

"Hennes medresenärer hade också studerat henne mycket noga när de steg in i den här bevingade silverkistan, tänkte Ginny. Faktum var att en fet kvinna i en gräslig indiansk kaftan hade studerat henne så noga att Ginny blivit övertygad om att kvinnan ifråga visste att det var hon som brutit brevkedjan med de makrobiotiska matrecepten den här veckan. När de satte sig måste alla ha undrat vilka av alla de här hemmafruarna från Vermont som hade bomben i sin shoppingväska, gömd i ett omsorgsfullt utkarvat hål i en hel Vermont cheddar eller instoppad i en tömd burk spaghettisås? Ginny hade ofta tänkt att hon borde ta med sig en sån bomb själv när hon flög, eftersom sannolikheten att det skulle sitta två bombtokiga psykotiker på samma plan var så oändligt liten att den var en omöjlighet."

(Lisa Alther: Närbilder)

"Gary serverade sin hustru och sina barn de minst brända och minst råa köttbitarna. Med klumpiga rörelser av gaffel och kniv fyllde han munnen med aska och blodigt kycklingkött som han var för trött för att tugga och svälja och dessutom för trött för att stiga upp och spotta ut. Han satt med det otuggade fågelköttet i munnen tills han blev medveten om att saliven sipprade ner över hakan på honom - förvisso ett misslyckat sätt att demonstrera sin mentala hälsa. Han svalde tuggan hel. Den kändes som en tennisboll när den gick ner. Hans familj tittade på honom."

(Jonathan Franzen: Tillrättalägganden)

"Jag tror att första kvällen jag var med hos Gatsby var jag en av de få gäster som verkligen var bjuden. Hit blev inga gäster inbjudna - de bara kom. Folk gjorde bilturer utåt Long Island och hur det var slutade de hos Gatsby. Och var man bara där, kunde man bli föreställd för värden av någon som kände honom och sedan uppträdde man som i en offentlig nöjespark. Ibland kom folk dit och for därifrån utan att ens ha träffat Gatsby, kom med den omedelbara glädje i sinnet som utan vidare slog upp portarna på vid gavel."

(F. Scott Fitzgerald: Den store Gatsby)

"Där han stod, fortfarande fångad mitt i gatan, så att gestalten och orden med ojämna mellanrum utplånades av den passerande trafiken, höjde han rösten till ett sådant hest vrålande att jag inte kunde titta bort. Jag borde ha sprungit vidare, för det här var det perfekta ögonblicket att skaka honom av sig. Men hans raseri var fängslande och jag var tvungen att titta på, förbluffad, även om jag aldrig riktigt förlorade tron på den räddande möjligheten att en buss skulle krossa honom där han stod åtta meter ifrån mig och vädjade samtidigt som han förbannade mig."

(Ian McEwan: Kärlekens raseri)

"Jag stoppade alla papperen i lådan. Kalkylatorn existerade alltså oberoende av mig; härav följde alltså att stationen och allt som fanns på den verkligen existerade.
Jag skulle just skjuta igen lådan när jag upptäckte att den var full av en hel bunt papper med otåligt nerkrafsade beräkningar. Jag tog fram den: en enda blick räckte för att se att någon redan hade utfört ett liknande experiment, men med den skillnaden att i stället för uppgifter om himlavalvet, hade denne begärt uppgifter om Solaris albedo med fyrtiosekundersintervaller.
Jag var inte vansinnig. Den sista glimten av hopp slocknade. Jag stängde av sändaren, drack ur resten av buljonger i termosen och gick och lade mig."

(Stanislaw Lem: Solaris)

"Och så distansen mellan oss, vår totala isolering. Inte ens hans hand kändes som hans längre när jag måste ta den i min; det blev en bekräftelse på allt som skilde oss åt i stället för det som bort binda oss samman. Jag erfor precis samma känsla visavi Bernard i rätten. Han stod också färdig att resa bort. En resa för hela livet, slutgiltig som döden. Själva döden var reducerad till en formalitet som ännu återstod. Och också då skulle jag komma att vara frånvarande."

(André Brink: Rykten om regn)

"Madeleine skrev något på fönsterrutan med fingret medan hon väntade på att han skulle klä sig färdigt. Gråten var över nu. Ingen var arg på någon. Hon bara roade sig. Blekt dagsljus sken genom hennes uppsatta blonda hår.
'Män tror att kvinnor aldrig kommer att förändras, kvinnor tror att män alltid kommer att förändras', sa hon koncentrerat, som om det var de orden hon skrev på glaset. 'Och hör och häpna, de har fel båda två.' "

(Richard Ford: Syndernas mångfald)

"Jag tycker att mordbrand är en ganska bra idé, beroende på hur man ser det. Det är vackert med eld. Det den bränner upp är slagg, skräp; den äter upp fulhet, den slukar spillrorna av gäckande förhoppningar, den utplånar det som inte är fulländat. Askan efter en riktigt bra eld är mjuk, ung och len."

(Fay Weldon: Landets hjärta)

"Du minns väl vad du sa till mig innan jag åkte. William är borta, sa du, och hur ivrigt jag än sökte skulle jag aldrig hitta honom. Det var så du sa. Och då svarade jag att jag inte brydde mig om vad du sa, att jag i alla fall tänkte leta upp min bror. Och sedan gick jag ombord på den där hemska båten och åkte ifrån dig. Hur länge sedan är det? Jag minns inte längre. Många, många år, tror jag. Men det är bara en gissning. Jag gör mig inga illusioner. Jag har kommit ur kurs och ingenting kommer någonsin att kunna leda mig rätt igen."

(Paul Auster: I de sista tingens land)

"Jag går in i garderoben med skjutdörrarna, tar ner Snövit och de sju dvärgarna från hyllan. Det finns två slags Snövit och de sju dvärgarna-berättelser. Det finns Disneys berättelse, där prinsessan är söt och dvärgarna är söta och allt är ett enda lyckligt slut. Sen finns det Bröderna Grimms berättelse där prinsessan är söt, dvärgarna lite läskiga och där den elaka styvmoderns dansar sig till döds i ett par heta stålskor på slutet. Pappa säger att jag har en mörk sida eftersom jag tycker bäst om Bröderna Grimms berättelse."

(Jennifer Lauck: Blackbird)

"Fem man hade mött Lewi vid tåget från Lidköping. De var iklädda finkostymerna men såg ändå egendomligt luggslitna ut, de hälsade blygt och dystert på den tjugosexårige man som nu skulle leda dem genom de stormar alla visste skulle komma. Bara en av dem omfamnade honom, i Kristus: Efraim.
-Det är några år sen, sa Lewi.
De förde honom sedan till bostaden, som bestod av två små rum, en säng och ett handfat. Några möbler skulle senare bäras upp, försäkrade man. Broder Bengtsson antydde att man rökt ut lössen."

(Per Olov Enquist: Lewis resa)

"Hon tackade så länge och undrade vem av oss som hörde av sig. Då sa jag att hon lugnt kunde vänta fram till helgen så skötte jag resten. När hon hade gått följde hon mig in till största rummet och jag hörde hennes röst medan radion var på och senare när jag kokte vattnet till kaffet och bredde två smörgåsar med ost och Josefinas spickekorv som jag fortfarande hade kvar i frysen efter hennes död."

(Björn Ranelid: Min son fäktas mot världen)

"Sent på eftermiddagen, innan hennes man stängde sitt kontor och kom hem, kallade hon till sig sin son. När han kom in i det lilla rummet knäppte hon upp blusen och log. Han var för liten för att bli förvirrad av hennes bröstvårtor men stor nog att känna leda vid den fadda smaken på modersmjölken. Därför kom han motvilligt, som till ett mödosamt arbete, och lade sig i sin mors famn precis som han hade gjort minst en gång om dagen i hela sitt liv och försökte suga den tunna, sötaktiga mjölken ur hennes bröst utan att göra henne illa med tänderna. Hon kände honom, hans behärskning, hans tillmötesgående, hans likgiltighet och allt detta satte hennes fantasi i rörelse. Hon hade ett bestämt intryck att hans läppar drog ur henne en tråd av ljus."

(Toni Morrison: Solomons sång)

"Jag tänkte aldrig på den som en stad utan som den sista eller första utposten, beroende på vilket håll vi kom ifrån, en samling skjul och ruckel och en enda huvudgata med en biograf, its, oyal, de röda R-en slocknade, och två restauranger som serverade identiskt likadana gråa hamburgare, översmetade med leraktig sås, och konserverade ärter, vattniga och urblekta som fiskögon, och pommes frites, gulröda av fett. Beställ ett förlorat ägg, sa min mor, då ser man på kanterna om det är färskt."

(Margaret Atwood: Upp till ytan)

"Men å andra sidan kände jag när den här dagen var slut att någonting inom mig ohjälpligt hade blivit förstört; det var från den dagen jag varje morgon trodde att detta var den sista morgonen jag steg upp; vid varje steg att jag inte skulle orka ta ett till; vid varje rörelse att jag inte skulle kunna utföra nästa också; men trots allt gjorde jag det än så länge varje gång."

(Imre Kertész: Mannen utan öde)

"Will hade försökt att inte tänka på julen, men ju närmare den kom desto mindre tilltalande kändes idén att titta på ett par hundra videor och röka några tusen jointar. Det kändes på något vis inte så festligt, och även om alla festligheter oundvikligen inbegrep Sången vid något tillfälle så ville han inte gå miste om dem helt och hållet. Det slog honom att sättet att fira jul utsände ett meddelande till världen om hur man hade det, en indikation på hur djup grop man hade lyckats gräva åt sig själv, och därför innebar tre totalt stenade dagar ett meddelande som man kanske inte ville sända ut alls."

(Nick Hornby: Om en pojke)

"I no longer want to read about anything sad. Anything violent, anything disturbing, anything like that. No funerals at the end, though there can be some in the middle. If there must be deaths, let there be resurrections, or at least a Heaven so we know where we are. Depressions and squalor are for those under twenty-five, they can take it, they even like it, they still have enough time left. But real life is bad for you, hold it in your hand long enough and you'll get pimples and become feeble-minded. You'll go blind."

(Margaret Atwood: Murder in the Dark)

"Vi stannade två dar i Streatley och fick våra kläder tvättade. Vi hade försökt tvätta dem själva i Themsen under Georges överinseende, och det hade blivit ett fiasko. Det hade faktiskt blivit mer än ett fiasko för när vi hade tvättat kläderna såg de värre ut än förut. Innan vi hade tvättat dem hade de visserligen varit mycket mycket smutsiga, men man kunde i alla fall ha dem på sig. Efter tvätten, ja - floden mellan Reading och Henley var betydligt renare sedan vi hade tvättat våra kläder i den än den var förut. All den smuts som fanns i den samlade vi ihop och gnodde in i våra kläder.
Tvättgumman i Streatley sade att hennes samvete bjöd henne att ta tre gånger så mycket betalt för våra kläder som annars. Hon sade att det inte hade varit tvätt utan snarare utgrävning av kläder. Vi betalade räkningen utan att knysta."

(Jerome K. Jerome: Tre män i en båt)

"Niketas hade svårt att följa Baudolinos berättelse år för år. Det var inte bara det att han tyckte att Baudolino lite grand blandade ihop det som hänt före och det som hänt efter, men han tyckte också att Fredrik alltid gjorde samma saker och han förstod inte längre när milanesarna återigen tog till vapen, när de på nytt hotade Lodi, när kejsaren återigen begav sig ner till Italien. Om detta vore en krönika, tänkte han, skulle det räcka att ta en sida på måfå och man skulle hitta ständigt samma händelser. Det liknar en sådan där dröm där samma händelse hela tiden kommer tillbaka och man bönfaller om att få vakna."

(Umberto Eco: Baudolino)

"Landskapet i Övre Kågedalen är nervslitande, trolskt och oberört. Här sås inte mycket gröda, man har annat i sinnet. En stämning av sorg, allvar och ensamhet tar fast betraktaren. Luften är genomlyst, man ser blott alltför klart, men i skogen råder evigt dunkel. Mänskliga övergrepp förmår inte beröva bygden dess kärva höghet. De åldriga nybyggarna hänger sig en efter en, tyst, stilla och sakkunnigt, i de övergivna fusens takbjälkar. Här har stora åthävor inte någon hemortsrätt, inget är så mycket att orda om."

(Nikanor Teratologen: Äldreomsorgen i Övre Kågedalen)

"Det är förstås sant att Sophia inte var den typ jag skulle ha fallit för tidigare. Hon var luxuöst välstoppad och rörde sig med höfterna och uppåt som en stadig matrona. Hon vägde förmodligen mer än jag, men jag tyckte att det var sexigt. Det gjorde mig medveten om hur senig och muskulös jag själv var och om den spänstiga energin i mina ben. När jag satt där på vinylstolen fick jag behärska mig för att inte kasta mig över bordet. Men jag satt kvar där jag satt och bara log mot henne och sedan spetsade jag en köttbit på gaffeln."

(Anne Tyler: Lapptäcksplaneten)

"De närmade sig gestalten som stod lutad mot kanonen-pollaren. Hon hade tagit av sig kapotthatten och höll den i handen. Håret var tätt bakåtstruket innanför kragen på den svarta kappan - som var av en besynnerlig modell, mera lik en mans ridrock än någon damkappa som hade varit modern under de senaste fyrtio åren. Också hon var främmande för krinolinen, men det var lika tydligt att det berodde på glömska, inte på att hon skulle ha följt det senaste londonmodet. Charles fällde en banal och högljudd anmärkning för att underrätta henne om att hon inte längre var ensam, men hon vände sig inte om."

(John Fowles: Den franske löjtnantens kvinna)

"Winston stack en stålpenna i skaftet och sög på den för att få bort oljan. Pennan var ett urmodigt redskap som sällan användes ens för namnunderskrifter, och han hade skaffat sig en, i smyg och inte utan svårighet, helt enkelt för att det kändes som om det vackra lena papperet förtjänade skrivas på med en riktig stålpenna hellre än rafsas på med kulspets. I själva verket var han ovan att skriva för hand. Frånsett helt korta anteckningar var det brukligt att diktera allting i talskrivare, vilket naturligtvis var uteslutet i närvarande fall. Han doppade pennan i bläcket, och så tvekade han en kort stund. Han kände en skälvning i magen. Att sätta pennan till papperet var den avgörande handlingen."

(George Orwell: 1984)

"Den natten låg vi på hotellet i vårt rum med den långa, tomma korridoren utanför och våra skor utanför dörren och en tjock matta på rummets golv. Utanför fönstren föll regnet, men inne i rummet var det ljust och trevligt och glatt. Sedan släckte vi ljuset och det var härligt mellan släta lakan, och sängen var bekväm, och vi kände att vi hade kommit hem, kände oss inte längre ensamma. Vaknade vi på natten fann vi den andra kvar fortfarande och inte försvunnen. Allt annat i världen var overkligt."

(Ernest Hemingway: Farväl till vapnen)

"Christian hade då fått ett återfall i sina egendomliga spasmer, och hade sedan med raseri börjat demolera rummet, kastat stolar, krossat fönster, och på de mycket vackra sidentapeterna med ett kolstycke från elden i den öppna spisen skrivit Guldbergs namn, men med avsiktliga felstavningar. Under kalabaliken hade Konungens hand skadats, han blödde, och Struensee fick nu, som sin första uppgift på resan, förbinda Monarken. Man hade alltså tillkallat den nye livläkaren. Hans första minne av Christian var detta: att den mycket späde pojken satt på en stol, att hans hand blödde, och att han bara stirrade tomt rakt framför sig."

(Per Olov Enquist: Livläkarens besök)

"Han gick långsamt fram mot flickan, allt närmare, steg in under takutsprånget och stannade ett steg bakom henne. Hon hörde honom inte. Hon hade rött hår och bar en grå klänning utan ärmar. Hennes armar var mycket vita och hennes händer gula av saften från de uppskurna mirabellerna. Grenouille stod böjd över henne och sög in hennes doft helt oblandad nu, så som den steg upp från hennes nacke, hennes hår, från urringningen på hennes klänning, och lät den strömma in i sig som en mild vind. Han hade aldrig upplevt ett sådant välbefinnande. Men flickan kände att det blev kyligt."

(Patrick Süskind: Parfymen)

"Hon försökte hasa sig fram utan stavar med armarna hårt om barnet men tappade snart den ena skidan. Hon kände hur det kylde kring näsvingarna och synfältet blev ännu suddigare. Hjärtat slog fort och hårt och hon tänkte: nu får jag inte svimma. Benen vek sig under henne och hon satte sig i blötan och tyngden av konten på ryggen gjorde att hon tog överbalansen och ramlade bakåt. Men hon blev inte liggande. Svimningskänslan hade gått över. För att komma opp i sittande ställning måste hon några ögonblick lägga ifrån sig barnet. Det kändes klarare i huvudet när hon satt. Hon tog barnet intill sig igen och vek undan den trasiga tröjkanten för att känna på halsen. Huden var iskall och blåaktig. Det fanns ingen puls."

(Kerstin Ekman: Guds barmhärtighet)

"Det är ett träd, Lu. Ett klarbärsträd. Titta, här är stammen - den är röd och sprucken, full med sav, och här går grenarna ut. Du har en väldig massa grenar. Och blad ser det ut som, och ta mig katten om det inte är blommor också. Små, små körsbärsblommor, alldeles vita. Du har ett helt träd på ryggen. Som blommar. Jag undrar vad Gud tänkte på. Nog har jag blivit piskad många gånger, men inte som det här vad jag kan minnas."

(Toni Morrison: Älskade)

"Och plötsligt stod mamma där i dörren till badrummet. Mumlade förskräckt något som bara var ett ljud, en utandning, Hhhhhh, såvida inte ljudet kom från mig. Och hastigt och tafatt slet jag till mig en tvättlapp att skyla mig med för att dölja FOXFIRE-tatueringen på vänstra axeln som jag stått och stirrat på som jag så ofta gjorde, som hypnotiserad, långa, långa tankspridda stunder, det var som om jag fallit i trans som en zoombie där jag stirrade på denna ljuvliga, blodsprängda tatuering, nästan läkt nu månader efter det att Legs genomborrat min hud. Stå stilla gumman och jag hade stått stilla."

(Joyce Carol Oates: Foxfire)

"Han ville inte fortsätta och han ville inte göra slut: man slänger inte allt överbord när det stormar. Al drev vind för våg och han visste att han drev vind för våg, och han hade ingen aning om vart det barkade. Men han började känna att han höll på att tappa greppet om alltihop. Precis alltihop. För ett tag sen hade han till och med kommit på sig med att tänka att han höll på att bli gammal - han hade haft förstoppning några dar, en åkomma han alltid hade förknippat med gamlingar. Och nu var det problemet med den lilla kala fläcken på hjässan och att han hade börjat fundera på att kamma håret på ett annat sätt."

(Raymond Carver: Genvägar - Short Cuts)

"Men över alla andra pölsor stod pölsan från Lillsjöliden, Ellens pölsa i Lillsjöliden. Det var inte bara en byapölsa utan en ensam människas pölsa. Den var ojämförlig. Hade man en gång fått smaka den, då var allting annat endast och allenast ersättningspölsor och nödfallspölsor. Och hållbar var den, från den ena hösten till den andra höll den sig oförsvagad och saftig, den var frisk och syrlig och hade smaken av alla de otaliga organ och kroppsdelar som ingick i den, folk kunde gå långa vägar för att få smaka en flisa, Ellen i Lillsjöliden var tvungen att ha dubbla lås för jordkällaren där hon förvarade den, under pölskokedagarna i oktober spred sig doften av hennes kok ända till Inreliden och Lillåberg, folk gick ut och stod på gårdarna endast för att få andas in och låta sig mättas av ångorna och vällukterna."

(Torgny Lindgren: Pölsan)

"Henno hade hand om projektorn. Han tyckte han var världens stjärna. Han stod bredvid den som om den var en Spitfire eller nåt. Projektorn stod på ett bord längst bak i aulan, i mitten mellan bänkraderna. Dom av oss som tordes ålade ut i gången när ljuset hade släckts och reste sig en bit och gjorde skuggbilder med händerna i ljuskäglan från projektorn; bilden - för det mesta en skällande hund - syntes på vita duken på scenen längst fram i aulan. Det var den lätta delen. Det svåra var att ta sig tillbaka till sin plats innan dom tände igen. Alla försökte hindra en, för att man skulle bli fast i mittgången. Dom sparkade en och ställde sig på ens händer när man ålade in under bänkarna. Det var störtballt."

(Roddy Doyle: Paddy Clarke Ha Ha Ha)

"Ringen slöt sig snabbt tätare kring honom. Någon sparkade honom i låret, han knöt handen om en rakkniv och blev skuren intill benet. När polisen blev synlig, långsamt springande efter kanten av banan i sina tunga skor, skingrade de sig och han bröt sig igenom. Några satte efter honom, ut genom grinden och rätt nerför åsen mot husen och havet. Han grät medan han sprang, han haltade på ena benet efter sparken, han försökte till och med bedja. Man kunde bli frälst mellan hästens buk och stenens kant, men man kunde inte bli frälst om man inte ångrade sig och han hade inte tid att känna ens den minsta ånger medan han hasade utmed kritåsen."

(Graham Greene: Brighton Rock)

"Mulan satte sig plötsligt på bakbenen; det var inte någon onaturlig handling, för den hade haft prästen på ryggen i nära tolv timmar. De hade ridit genom skogen åt väster men hade mötts av underrättelser om soldater, och så hade de vänt åt öster: men på det hållet var rödskjortorna i farten, och då hade de böjt av åt norr, vadat genom sumpmarker, dykt in i mahognyträdens mörker. Nu var de båda uttröttade, och mulan satte sig helt enkelt på bakbenen. Prästen klev av och började skratta."

(Graham Greene: Makten och härligheten)

"De i bön försänkta munkarna tystnade. Abboten rusade ut och vinkade åt spismästaren att följa med. William gick efter dem och nu reste sig även de andra munkarna och strömmade ut.
Himlen var nu ljus och den kvarliggande snön lyste upp hela klosterplanen. Bakom koret närmast svinstiorna stod den jättelika krukan med svinblod kvar sedan föregående kväll; ett besynnerligt föremål spretade upp över krukans brädd, liknande ett par i marken nedkörda störar i kryss, av den sorten man slänger ett skynke över att ha till fågelskrämma.
Men det var två ben av en människa, en människa som pressats ner i blodet med huvudet före."

(Umberto Eco: Rosens namn)

"Om det fanns ett ögonblick som var värst för mig under de där dagarna kom det när jag i hällande regn gick över gräsmattan på framsidan för att slänga en famn full med min fars slipsar i en lastbil från en välgörenhetsorganisation. Det måste ha varit mer än hundra slipsar och många av dem minns jag från min barndom: mönstren, färgerna, formerna som nedlagts i mitt tidigaste medvetande lika tydligt som min fars ansikte. Att se mig själv kasta bort dem som om de vore skräp var outhärdligt, och det var då, i just det ögonblick när jag slängde in dem i lastbilen, som jag var närmast gråten. Det var inte kistan som sänktes ned i marken utan snarare dessa slipsar jag slängde bort som förkroppsligade begravningens idé för mig. Till sist förstod jag att min far var död."

(Paul Auster: Att uppfinna ensamheten)

"Vid Tacksägelsehelgen i fjol sprang jag ifrån en rånare i Chicago. Han hoppade fram ur en mörk gränd och jag stack iväg som en pil. Det var rena reflexen. Jag tog ett skutt och spurtade iväg mitt på gatan. Som pojke var jag ingen framstående löpare. Hur kom det sig att jag i femtiofemårsåldern fick en helt ny flykt och blev i stånd till en väldig hastighetsutveckling? Senare samma kväll skröt jag: 'Jag kan fortfarande klå en knarkare i ett hundrameterslopp'. Och inför vem var det jag skrävlade om denna min benstyrka? En ung kvinna vid namn Renata. Vi låg i sängen. Jag berättade för henne hur jag hade störtat iväg - jag sprang av bara fan, jag flög fram. Och liksom på en stickreplik (å vilket fint och vänligt sätt de där vackra flickorna har) sa hon: 'Du är i fantastisk form, Charlie'."

(Saul Bellow: Humboldts gåva)

"Då artilleriet höll på och sköt sönder löpgraven vid Fossalta låg han där och tryckte och svettades och bad o Jesus Kristus låt oss slippa undan det här. Kära Jesus låt mig slippa undan. Kristus goda goda goda Kristus. Om du bara lagar så jag inte blir dödad så ska jag göra allt du säger. Jag tror på dig och jag ska tala om för alla i hela världen att du är det enda som betyder något. Goda goda kära Jesus. Eldgivningen flyttade sig längre bort längs frontlinjen. Vi satte igång och arbetade med löpgraven och på morgonen steg solen upp och dagen blev het och kvav och stilla och lugn. Kvällen därpå i Mestre sa han ingenting om Jesus åt flickan som han följde med upp på Villa Rosa. Och han sa aldrig nånting om saken åt en enda människa."

(Ernest Hemingway: I vår tid)

"När den gamle hade satt huggkroken i henne och klubbat henne, hållit i värjnosen med dess sandpappersegg och klubbat henne rakt över huvudet tills hon antog nästan samma färg som baksidan på en spegel och sen med hjälp av pojken hyvat henne ombord, hade hannen stannat kvar intill båten. Sen, medan den gamle trasslade ut revarna och gjorde harpunen i ordning, hoppade hannen högt upp i luften bredvid båten för att se var honan var och dök sen djup ner med lavendelvingarna, som var hans bröstfenor, vitt utbredda och alla de breda lavendelstrimmorna synliga. Han var vacker, mindes den gamle, och han hade stannat kvar.
Det är det sorgligaste jag nånsin sett i den vägen, tänkte den gamle. Pojken var sorgsen han också och vi bad henne om förlåtelse och slaktade henne genast."

(Ernest Hemingway: Den gamle och havet)

"Han stannade inte därför att han inte kunde lämna Komako, inte heller därför att han inte ville lämna henne. Han hade helt enkelt vant sig vid hennes tätt återkommande besök. Och ju mer han bestormades, desto mer började han undra vad det var som saknades hos honom, vad som hindrade honom från att leva lika fullt och helt. Han stod så att säga och iakttog sin egen känslokyla. Han fattade inte hur Komako kunde ge sig hän som hon gjorde. Hon gav honom allt men själv fick hon liksom ingenting av honom. Djupt inom sig förnam han, likt snö som packade ihop sig, hennes röst och rörelser - ett eko som studsade mot tomma väggar. Och han förstod att han inte bara kunde ta emot och ta emot i all evighet."

(Yasunari Kawabata: Snöns rike)

"Det var första gången någonsin som någon riktat ett vapen mot mig, och jag förundrade mig över hur väl jag kände mig till mods, hur naturligt jag accepterade ögonblickets eventualiteter. En felaktig rörelse, ett felaktigt ord och jag kunde dö utan någon som helst anledning. Den tanken borde ha skrämt mig. Den borde ha fått mig att vilja fly, men någon sådan impuls hade jag inte, inget behov av att förhindra vad som höll på att ske. En enorm och fasaväckande skönhet hade uppenbarat sig för mig, och allt jag ville var att få fortsätta betrakta den, få fortsätta möta blicken från denna kvinna med det märkliga dubbla ansiktet, allt medan vi stod där i rummet och lyssnade till regnet som trummade ovanför oss likt tiotusen trummor som manade fram nattens demoner."

(Paul Auster: Illusionernas bok)

"Det verkade som om Serena hade legat lite före Maggie i varje fas av deras liv, och hon hade rapporterat från vartenda stadium på sitt ärliga, förbluffande, direkta sätt, som en utlänning som inte förstod sig på etiketten. Tala om att undanröja dimridåer! Det var Serena som förklarade för Maggie att äktenskapet inte var som i en film med Rock Hudson och Doris Day. Det var Serena som sa att moderskapet var alldeles för tungt, och att det i sanningens namn kanske inte var värt mödan."

(Anne Tyler: Djupandning)

"Med dessa halvvänner var det som med staden vid kusten. Det var alltid ett äventyr att köra in till staden, men efter ungefär en timme där blev stämningen avslagen. På ungefär samma sätt kunde en förmiddagstur till en lunchbjudning på någon av plantagerna verka lockande, men efter någon timme tillsammans med människor som förlorat all charm och inte hade något spännande att berätta var allting sagt, och vi var alla glada att kunna ägna oss åt att äta och dricka fram till klockan tre, då solen fortfarande stod högt på himlen och vi kunde sätta oss i våra fyrhjulsdrivna bilar och köra hem."

(V.S. Naipaul: Ett halvt liv)

"Jag gör pösig mördeg till kyckling-vol-au-venterna och när jag har slutat skära ut cirklar ur degen med hjälp av ett vinglas, tar jag de tunna krökta strimlorna som har blivit över och formar dem till någonting som mycket liknar Mary Fisher och sätter sedan på ugnen, högt, högt, och bränner degfiguren tills köket fylls av en sådan stank att inte ens fläkten kan ta bort den."

(Fay Weldon: En hondjävuls liv och lustar)

"När soldaten på biografen först började byta plats - när han närmade sig henne första gången - tyckte Jenny Fields att Valentinebehandlingen skulle vara det precis rätta för honom. Men hon hade ingen irrigator med sig; den var alldeles för stor för hennes handväska. Den förutsatte dessutom en avsevärd medverkan av patienten. Vad hon däremot hade var en skalpell - hon bar den ständigt på sig. Hon hade för övrigt inte stulit den i någon operationssal; det var en kasserad skalpell med ett djupt hack i spetsen (någon hade antagligen tappat den i golvet eller i en vask) - den dög inte till något finare arbete, men det var heller inte till något finare arbete Jenny behövde den."

(John Irving: Garp och hans värld)

"Det var kyrkoheden som tog mig i särskilt samtal, därtill anmodad av modern, och förtalte mig. Han berättade, efter att först ha bett en kort bön, som jag har glömt vad den handlade om, att vi hade blivit utbytta, med varandra, på BB. Man hade helt enkelt slarvat. Det var dock inte ohjälpligt, eftersom rättvisa måste skipas, det gällde bara att rätten skulle säga sitt, och svensk rätt var omutlig. Det visste jag inte vad det var, men det lät som något med kor. Vi hade fått fel mor. Nu skulle vi få rätt mor. Han nämnde ingenting om huset, och jag frågade inte, och flännade alls icke, för vilket han kraftigt berömde mig och ledde sig sedan i en avslutande bön."

(Per Olov Enquist: Kapten Nemos bibliotek)

"När brandbilarna kommer är vi allesammans i gränden, dörren till bakgården har slagits in och Jacksons pojkar är dagens hjältar. De klappar varann på axlarna och borstar aska från kläderna. De fäktar med armarna nu och beskriver hettan för sina vänner och pekar på lågorna som svallar i fönstret. Martineau böjer sig fram och griper tag om sina mjuknande knän. Han ser på mamma under lugg. Hon står i hällregnet med ansiktet mot himlen: hon vill inte se på mig. Hon håller mig löst, denna förkolnade lilla tingest, som om jag hade fallit från skyn. Hon är säker på att jag är död. När ambulansmannen håller fram sin röda filt släpper hon ner mig i den som ett bylte tändved."

(Trezza Azzopardi: Gömstället)

"När han drar ifrån gardinerna och kikar ut ser han Black sitta vid ett bord i ett rum på andra sidan gatan. Såvitt Blue kan bedöma sitter han och skriver. En titt i kikaren bekräftar detta. Linserna är dock inte tillräckligt starka för att Blue ska kunna se själva bokstäverna, men även om det vore möjligt tvivlar han på att han skulle kunna läsa den handskrivna texten uppochner. Det enda han därför säkert kan säga är att Black skriver i ett block med en röd reservoarpenna. Blue tar fram sitt eget anteckningsblock och skriver: 3 febr. 15.00. Black sitter vid ett bord och skriver."

(Paul Auster: New York-trilogin)

"That was the day I first gave myself the dream that came true. It began where she was being attacked by a man and I ran up and rescued her. Then somehow I was the man that attacked her, only I didn't hurt her; I captured her and drove her off in the van to a remote house and there I kept her captive in a nice way. Gradually she came to know me and like me and the dream grew into the one about our living in a nice modern house, married, with kids and everything.
It haunted me. It kept me awake at nights, it made me forget what I was doing during the day."

(John Fowles: The Collector)

"Här vart jag avlad under en trave hässjestörar och stänger; far visade mig platsen. Femtonfots hässjestänger! Och elvafots störar, kan du tänka dig! Detta borde du skriva!
Om det icke vore för lagarna, lagarna är sydliga och vrånga, då skulle min yttersta vilja vara att få bli nergrävd här i en myrkant under en varggran med ett skatbo i toppen!"

(Torgny Lindgren: Hummelhonung)

"Han trivdes bäst med regelbundna vanor. Han ville gärna äta samma måltid gång på gång och gå i samma kläder, lämna bort tvätt en bestämd dag och betala alla räkningar en annan. Den kassörska som hjälpte honom tillrätta första gången han gick till banken uppsökte han i fortsättningen alltid, även om det visade sig att hon inte var effektiv eller om kön bredvid var kortare. Det fanns ingen plats i hans liv för en människa som var så oberäknelig som Muriel. Eller så benägen att gå till överdrift. Eller så... ja, frånstötande ibland. Hennes ungdom var inte lockande utan förvirrande. Hon kom nätt och jämnt ihåg Vietnam och hade ingen aning om var hon befann sig när Kennedy blev skjuten."

(Anne Tyler: Den tillfällige turisten)

"Pojken stod tätt intill. Han höll de två maskarna dinglande i nypan i var sin hand. De såg oavvänt på Elmblad.
- Eftersom, fortsatte mannen och harklade sig nästan generat som om han varit ovan vid att hålla tal, eftersom du har sagt att du kan eta daggmasken, hadd vi tänkt. Att du skull viis vilken kar du jer, liksom.
Pojken började nu mycket försiktigt att stryka jord från den ena av daggmaskarna. Till slut var den riktigt ren, glänste kraftfullt rörligt slingrande och föreföll mycket vital där den ålade sig i pojkens kupade handflata. Elmblad sträckte fram huvudet något, och kikade ner i handen."

(Per Olov Enquist: Musikanternas uttåg)

"Jag såg åren i mitt liv utplacerade längs en väg som telefonstolpar, ihopkopplade med telefonledningar. Jag räknade en, två, tre... nitton telefonstolpar, och sedan dinglade telefonledningen i luften, och hur jag än försökte kunde jag inte se en enda stolpe bortom den nittonde."

(Sylvia Plath: Glaskupan)

"Quoyle duschade först. Missfärgat vatten sprutade ut från en trasig kakelplatta, sipprade under dörren och in i mattan. Strilen droppade så länge kallvattenkranen var öppen. Hans kläder, som han hade lagt på toalettlocket för att hängarna på dörren var bortslitna, halkade ner och blev liggande i vattenpölen. En bibel hängde i en kedja intill toaletten, med lösa sidor på väg att falla ut. Det var inte förrän kvällen därpå som han upptäckte att han hade gått omkring hela dagen med en sida ur Tredje mosebok fastklistrad på ryggen."

(E. Annie Proulx: Sjöfartsnytt)

"Han lutade sig tillbaka i stolen, fingrade på sin glesa skäggväxt och ansträngde sig av alla krafter att tycka att den här flickans poesi var trivial, överarbetad och pretentiös. Men han lyckades inte. Hon var briljant och han blev rädd. Han kände hur hans egen sorgfälligt odlade talang skrumpnade och blev förkrympt som en torkad böna."

(Margaret Atwood: Råd i vildmarken och andra berättelser)

"Idag, säger miss Stuart, ska vi rita vad vi gör efter skolan. De andra sitter hukande över bänken. Jag vet vad de kommer att rita: rephoppning, glada snögubbar, radiolyssnande, lek med en hund. Jag stirrar på mitt eget papper, som förblir tomt. Till slut ritar jag min säng, med mig själv i. Min säng har en mörk huvudgavel av trä med krusiduller. Jag ritar fönstret, byrån. Jag färglägger natten. Min hand som håller den svarta kritan pressas ner, hårdare och hårdare, tills bilden är nästan alldeles svart, tills bara en svag skugga av min säng och mitt huvud på kudden ännu syns."

(Margaret Atwood: Kattöga)

"Sedan ser jag Nancy framför mig, hon ligger på knä, håret har fallit framåt och blodet rinner ner i ögonen på henne. Runt halsen har hon den där vita sjaletten med tryckta blåa blommor, jungfrun i det gröna. Det är min. Hon lyfter ansiktet och sträcker fram händerna mot mig som om hon ber om nåd. Hon har de där små guldringarna i öronen som jag brukade vara avundsjuk på henne för, men nu missunnar jag henne dem inte längre."

(Margaret Atwood: Alias Grace)

"Jag såg mig omkring på träden. Någonstans iakttog någon mig. Men ingenting rörde sig. De torra träden i solen, busksnåren i den livlösa skuggan. Ännu en gång svepte rädsla, rädsla och mystik, över mig. Verklighetens tunna nät, de här träden, den här solen. Jag var oändligt långt hemifrån. De längsta avstånden är aldrig geografiska."

(John Fowles: Illusionisten)

"En kil av tranor röjer väg för molnen, staren hoppar i fuktiga plogfåror. Himlen är grynblek, men på jorden råder vårens brunfärger. De ljusa biffkorna har landat som moln på betesängen. En runsten berättar om någon som man efterlyst förgäves. Han anar vattnet som rinner i dolda fåror, nedanför den tunna tjälen."

(Per Wästberg: Elden skugga)

Till toppen av sidan