Följande text är hämtad ur AfBV's informationsfolder om de belgiska vallhundarna.
De belgiska vallhundarna är uppdelade i fyra varianter:
Groenendael, Laekenois, Malinois och Tervueren.
Belgarnas förfäder är vallhundar som använts i Europa i många
år. Längre tillbaks användes större, tyngre och aggressivare hundar. Deras
uppgift var inte i första hand att se efter flocken, det gjorde herden,
utan istället att jaga bort rovdjur och inkräktare. Efter 30-åriga krigets
slut och framåt blev Europa säkrare att leva i. Förhållandena blev
fredligare och stabilare. De flesta större rovdjuren försvann eller
minskade kraftigt i antal.
En ny typ av vallhund avlades fram. Det var en alert och
intelligent typ som outtröttligt skulle driva flocken och blixtsnabbt
reagera på sin herres, fårahederns minsta vink eller signal. Men hunden
måste också kunna arbeta självständigt och ha nog med skärpa för att vid
behov skydda flocken mot fientligt sinnade djur eller människor. Några
egentliga raser fanns inte utan dessa vallhundar kunde skilja sig åt en hel
del i olika delar av Europa. Deras storlek och huvuddrag var dock
anmärkningsvärt lika från plats till plats.
Även i Belgien fanns dessa vallhundar i olika varianter. År
1891 samlades en grupp belgarägare i Bryssel och bildade den Belgiska
vallhundklubben. Man bestämde en rasstandard och delade upp rasen i tre
olika hårlagsvarianter: långhår, korthår och strävhår. Den standarden har
sedan ändrats ett antal gånger tills man kommit fram till de fyra varianter
som erkänns idag.
Till följd av de båda världskrigen led belgaraveln stor skada
och rasen decimerades starkt. Men tack vare ett hårt och hängivet arbete av
uppfödare i Belgien och andra länder har rasen hela tiden kommit tillbaka.
Idag är den spridd till de flesta länder. På kontinenten, i Belgien,
Frankrike och Schweiz till exempel är den en uppskattad tjänstehund,
polishund, lavinhund, bevakningshund osv. Dessutom är den en populär
utställningshund.
Groenendael var den första belgaren som kom till Sverige i
början av 50-talet. Tervueren kom några år senare, medan den första
Malinois importerades hit 1974 och landets första Laekenois kom hit 1984.
Det som skiljer de fyra typerna av belgisk vallhund åt är färg
och hårlag.
|
GROENENDAEL:
|
Långhårig och svart.
|
|
LAEKENOIS:
|
Strävhårig, mörkt rödbrun med spår av svärtning.
|
|
MALINOIS:
|
Korthårig, varmt rödbrun, väl svärtad och med svart mask.
|
|
TERVUEREN:
|
Långhårig röd, brun-grå-melerad och alla nyanser från brunt
till grått. Svarta hårtoppar och svart mask
|
Belgaren är en glad, livlig, alert och intelligent hund.
Familjen och familjens nära vänner är det viktigaste för belgaren. Andra
människor kan gå an men de som belgaren räknar till sin flock är något
alldeles extra.
Typiskt för belgaren är de snabba reaktionerna. De ser och hör
allt. Tanke och handling är ett. Det är en egenskap som kan vara både
positiv och påfrestande för ägaren, beroende på när och i vilken situation
den visar sig.
Belgarens livliga intellekt gör inte bara att den
fattar snabbt. Den kan också vara misstänksam mot saker och ljud som den
inte stött på tidigare och som den alltså inte vet vad det är. Därför måste
man lära belgaren allt och vänja den vid allt. Socialisering på andra
människor, barn, hundar och olika miljöer är alltså ett villkor för att man
skall få en trevlig och bra belgare. Belgaren är mycket lättlärd och
arbetsvillig men kan också vara självständig och envis.
Belgaren har vallhundens mjuka sätt mot sin ägare. Dess
försiktighet kan nog ge intryck av att den är rädd. Därför finns det en
vanföreställning att belgaren skulle vara vek. Det är en sanning med stor
modifikation.
Belgarens känslighet och intelligens innebär dock
att man i allmänhet inte behöver ta i hårt vid uppfostran och dressyr. Med
fasthet och konsekvens kommer man långt. Och naturligtvis med kärlek till
sin hund. Lite humor skadar inte heller att ha.
Naturligtvis kräver en brukshund, som belgaren, en del motion.
Men minst lika viktigt som fysisk motion är psykisk motion
(hjärngymnastik). Har man en belgare bör man träna den i lydnad och/eller
bruksprov eller på annat sätt låta den få utlopp för sin inneboende
intelligens och arbetsvilja.
Allt detta gör att belgaren kräver mycket av sin ägare. Man bör
nog ha erfarenhet av hundar innan man skaffar sig en belgare. När man väl
bestämt sig så måste man vara beredd att satsa på sin hund, ge den social
träning, motion och intellektuell stimulans. Är man beredd att lägga ner
det arbetet, ja då får man i gengäld en hund som går utanpå det mesta. En
verklig kompis och vän, i nöd och lust, i vått och torrt.
Exteriörstandard för Belgisk Vallhund 1989-04-24
|
Bakgrund/
Ändamål:
|
Belgisk Vallhund härstammar från samma förfäder som den tyska
schäfern. under slutet av 1800-talet började man att renavla ett antal
olika fårhundsvarianter i Belgien. Detta utmynnade i att Belgien år 1897
erkände fyra olika raser, nämligen de långhåriga Groenendael och
Tervueren samt den korthåriga Malinois och strävhåriga Laekenois. Som
framgår av rasens standard rör det sig således om en ras, som förekommer
i skilda färger och hårlag.
Belgisk Vallhund är en ras som skall kunna
utföra ett hårt och krävande arbete. Den skall vara välbyggd, livlig och
uppmärksam. Den är en utmärkt vakthund.
|
|
Helhetsintryck:
|
Den belgiska vallhunden är en kvadratiskt byggd hund med
harmoniska linjer. Genom den harmoniska kroppsformen och det stolt burna
huvudet ger den belgiska vallhunden intrycket av elegant robusthet,
vilket bör vara ett utmärkande drag för en vallhund. Förutom sina
medfödda anlag som vallhund, har den värdefulla egenskaper, som gör den
till en utmärkt vakthund. Om så behövs, tvekar den inte att försvara sin
husbonde envist och lidelsefullt.
Den belgiska vallhunden är vaksam och alert,
härdig och byggd för att uthärda Belgiens årstider och klimatväxlingar.
Den livliga och frågande blicken skall vittna om intelligens.
|
|
Huvud:
|
Huvudet är mycket karaktäristiskt, långt utan överdrift och
torrt. Skalle och nosparti skall ha ungefär samma längd, möjligen kan
nospartiet få vara en aning längre, vilket ger ett fulländat
helhetsintryck. Skallen skall vara medelbred i god proportion till
huvudets längd. Pannan skall snarare vara flat än rundad och mittlinjen
obetydligt markerad. Från sidan sett skall panna och nosrygg vara
parallella. Ögonbrynsbågarna får inte vara framträdande och stopet skall
vara måttligt markerat. Kinderna skall vara torra och släta, inte
framträdande men ändå muskulösa.
Nospartiet skall vara medellångt och avsmalna
mot nosspetsen; nosryggen skall vara rak. Näsborrarna skall vara vida och
nosspegeln svart. Under ögonen skall nospartet vara utmejslat. Käkpartiet
skall vara väl utvecklat. Läpparna skall vara tunna och åtliggande och
kraftigt pigmenterade (svart). Mungiporna skall vara väl slutna. Den röda
slemhinnan får inte synas.
|
|
Ögon:
|
Ögonen skall vara medelstora, inte insjukna eller
utåtstående, lätt mandelformade och bruna, helst mörkbruna. Ögonlocksränderna
skall vara svarta. Blicken ska vara öppen, livlig, klok och frågande.
|
|
Öron:
|
Öronen skall vara högt ansatta, små, trekantiga,
upprättstående och stå i proportion till huvudets längd och hundens
storlek. Öronmusslan skall vara väl rundad vid basen.
|
|
Bett:
|
Komplett och regelbundet saxbett med väl utvecklade
käkar. Tångbett tolereras, (föredras hos vallhundar).
|
|
Hals:
|
Halsen skall vara välformas och muskulös, ganska lång,
bredare vid ansättningen i skulderpartiet. Huden skall vara slät och
åtliggande. Nacken ska vara mycket lätt välvd.
|
|
Kropp:
|
Kroppen skall vara kraftfull men inte tung. Hos hanhunden
motsvarar rygglängden ungefär mankhöjden, tik får vara något längre.
Bröstkorgen skall vara måttligt bred men ändå djup, som hos alla djur med
stor uthållighet, ha välvda revben och nå strax ovanför armbågen.
Framifrån sett skall förbröstet ha föga bredd utan att för den skull
verka trångt. Manken skall vara markerad, ryggen skall vara plan,
ländpartiet brett och mycket muskulöst. Korset skall vara obetydligt
slutande vackert rundat och medelbrett. Buklinjen jämnt uppdragen, varken
för flackt eller för vinthundsaktig, i harmoni med bröstkorgens
underlinje.
|
|
Fram- & Bakben
|
Frambenen skall ha kraftig benstomme och torr och stark
muskulatur. Skulderbladen skall vara långa, snedställda, flata och med
överarmen bilda den nödvändiga vinkeln, som tillåter fria armbågsrörelser.
Överarmarna skall röra sig i linje med kroppens längdaxel och
underarmarna skall vara långa med god muskulatur. Mellanhänderna skall
vara kraftiga och korta, handloven rak.
Bakbenen skall vara kraftiga utan klumpighet,
parallella och rörelserna i harmoni med frambenen. Bakbenen står lodrätt
mot marken. Knäleden skall ligga ungefär i linje med höftleden.
Underbenen skall vara långa breda, muskulösa,
hasleden tillräckligt men inte överdrivet vinklad.
Hasleden skall vara så lågt ansatta som möjligt
och ha kraftig muskulatur. Hasorna skall bakifrån sett vara absolut
parallella. Mellanfoten skall vara hård och kort, sporrar är inte
önskvärt.
|
|
Tassar:
|
Tassarna skall vara rundade, väl välvda och väl slutna med
hårda, elastiska trampdynor och mörka, starka klor. Baktassarna något
ovala.
|
|
Svans:
|
Svansen skall vara kraftig vid ansättningen och medellång. I
vila bärs svansen något hängande med svansspetsen lätt bakåtböjd, i
rörelse får svansen resas något, men får aldrig ha krökt svansspets, vara
ringlad eller vara böjd åt sidan.
|
|
Rörelser:
|
Rörelserna skall vara livliga, fria och så vägvinnande som
möjligt. Den belgiska vallhunden är ständigt i rörelse och verkar
outtröttlig. Tack vare sitt livliga temperament har den en tendens att
hellre röra sig i cirklar är rakt fram.
|
|
Hud & Päls:
|
Huden skall vara elastisk och stramt åtliggande och liksom de
synliga slemhinnorna vara kraftigt pigmenterade.
Pälsen hos belgiska vallhunden varierar
beträffande längd och struktur hos de olika varianterna. Hos samtliga
varianter skall pälsen vara riklig och av en sådan struktur att täckhåret
tillsammans med underullen ger en utmärkt skydd mot väta och kyla.
|
|
|
Groenendael: Långhårig
|
|
Färg
|
Helt svart. Något vitt på bröst och tår tolereras.
|
|
Päls:
|
Pälsen skall vara kort på huvudet, på öronens utsidor och på
benen dock ej på frambenens baksidor, som är försedda med långt hår från
armbågen till handloven s.k. fana. Pälsen skall på kroppen vara lång och
glatt och bildar på hals och bröst krage och man, på tikar krage och
krås.
Öronöppningarna skall ha tätt och mjukt hår.
Håret vid öronens bas är förlängt och inramar huvudet. Pälsen på lårens
baksidor bildar rikliga byxor. Svansen är försedd med långt och rikligt
hår som bildar fana.
|
|
|
Tervueren: Långhårig
|
|
Färg:
|
Röd, brun-grå-melerad och alla nyanser från brunt till grått.
Den röda färgen med svarta toppar skall föredras. Svart mask eller, som
minimikrav, svart på öronen, övre ögonlocken och över- och under läpp.
Något vitt på bröst och tår tolereras.
|
|
Päls:
|
Pälsen skall vara kort på huvudet, på öronens utsidor och på
benen dock ej på frambenens baksidor, som är försedda med långt hår från
armbågen till handloven s.k. fana. Pälsen skall på kroppen vara lång och
glatt och bildar på hals och bröst krage och man, på tikar krage och
krås.
Öronöppningarna skall ha tätt och mjukt hår.
Håret vid öronens bas är förlängt och inramar huvudet. Pälsen på lårens
baksidor bildar rikliga byxor. Svansen är försedd med långt och rikligt
hår som bildar fana.
|
|
|
Malinois: Korthårig
|
|
Färg:
|
Varmt rödbrun med spår av svärtning huvudsakligen på
nospartiet och svansen. Något vitt på bröst och tår tolereras.
|
|
Päls:
|
Pälsen skall vara mycket kort på huvudet, öronens utsidor och
på benen. Kort på kroppen; längre på halsen och runt huvudet där det
bildas krage. På baksidan av låren bildas det fransar. Svansen är tjock
och buskig.
|
|
|
Laekenois: Strävhårig
|
|
Färg:
|
Mörkt rödbrun med spår av svärtning, huvudsakligen på
nospartiet och svansen. Något vitt på bröst och tår tolereras.
|
|
Päls:
|
Pälsen skall vara sträv, torr och verka raggig. Pälsen är ca
6 cm lång. Hårbeklädnad på nospartiet är obligatoriskt men får varken på
nospartiet eller över ögonen vara så lång att hunden ser ut som en
schnauzer eller briard. Svansen får inte ha någon plym.
|
|
Mankhöjd:
|
|
Idealmankhöjd för hanhund
Idealmankhöjd för tik
Tolerans -2 cm, +4 cm
|
62 cm
58 cm
|
|
|
|
Mått att iakttaga vid t ex hundbeskrivning, korning
|
Genomsnittliga normalproportioner hos hanhund
Mankhöjd
Kroppslängd
Rygglängd
Bröstvidd bakom armbågar, minimum
Bröstdjup
Höjd från marken till bröstet
Huvudets längd
Nospartiets längd
|
62 cm
62 cm
62 cm
41 cm
75 cm
31 cm
31 cm
25 cm
12,5-13 cm
|
|
|
Fel:
|
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i
förhållande till hundens förtjänster, helhetsintryck och konstitution
|
|
Diskvalificerande fel:
|
Utpräglat över- eller underbett.
Avsaknad av minst 3 premolarer eller minst 2 molarer.
Hängöron eller kuperade öron.
Avsaknad av svans, kuperad svans, medfödd stubbsvans.
Vita tecken utöver bröst och tår.
Hos tervueren och malinois: Avsaknad av mask.
Överdriven nervositet, överdriven rädsla och stark aggressivitet.
|
|
|
FCI 15b
Svenska Kennelklubben 1989-03030 e.ä.
|
|