Krönika

Två sidor av samma cent
Publicerad i Katrineholms-Kuriren 2005-06-28

Vi är i ett parkeringsgarage. Det är mörkt ute, betongen är svart. Han rullar ner rutan på sin vita Lincoln town car och sträcker ut huvudet.    
- You're going the wrong way! vrålar han med en omisskännlig brytning.    
Svaret kommer lika snabbt som förväntat. Jag ser knappt den andre mannen, långt där uppe i den mötande stadsjeepen. Förmodligen har han långfingret ut genom rutan.  
- So what?! skriker han så att glaset dallrar.  
Robert rullar upp rutan, suckar och lotsar den breda gamla bilen ut ur parkeringsgaraget. Att vråla på främlingar är som att lägga i en växel på bilen, det är en del av körningen, och eftersom bilen växlar automatiskt finns det än mer tid att ägna åt hur medtrafikanterna sköter sig.    
Genom ett virrvarr av avfarter och refuger lämnar vi sakta den skjutne presidentens flygplats bakom oss.   Jag är lite nervös. Jag åkte med Robert precis härifrån för sex år sedan. Då somnade han vid ratten vid ett rödljus. Kan man bli piggare med åren när man är över 80 år gammal, funderar jag.  
Tydligen. Bilfärden går utan problem. Inga tupplurar ens. Bilen smattrar som en ansträngd gräsklippare.  
- All this, new, förklarar han och viftar häftigt med handen.  
- They built, nineteen seventy.  
Vi passerar Jamaica, ett svart område. Nedgånget. Ett ställe där vita förortsmänniskor förmodligen inte ens stannar om det blir rött.  
Men på motorvägen finns inga rödljus. Van Wyck expressway går raka spåret genom misären. Det enda man ser är ljus som blinkar och stora skyltar med reklam för de nya teveserierna. Som vilket område som helst.  
Jag har ingen aning om när Jamaica byggdes. Kanske på sjuttiotalet, kanske inte. Det är knappast nytt i någon mening. Men för Robert är allt som inte stod där när han första gången körde förbi nytt. Efter nästan 50 år i staterna bryter han fortfarande grovt. Kanske har brytningen blivit värre med åren. Ibland pratar han estniska. Vi förstår inte ett ord och avbryter när han hämtar andan.  
- Ooo, sorry, säger han och fortsätter på engelska.  

Några dagar senare. New York city är hett. Vi är på utflykt längre norrut i den höstskrudade naturen. Vi ska till West Point där armén utbildar sina officerare. Säkerheten har skärpts sedan den där dagen i september för snart fyra år sedan. Nu måste man parkera bilen och åka i en speciell buss in på skolans område.  
Vi struntar i det och släntrar in på en bar. Staden lever på militären, armén är boss. "Go army, beat Navy" står det på en banderoll ovanför bardisken. Så har det inte blivit den här säsongen. Arméns fotbollslag har blivit krossat av ärkerivalerna i flottan, berättar den omedelbart trevliga mannen bakom disken.  
Vi äter varsin BLT, sköljer ner med ett lokal- producerat öl. Robert gafflar med barchefen. Hör lite, pratar och skrattar desto mer själv.  
- Come back later and I'll buy you another round, hälsar chefen när vi går.    
Resten av stan är inte mycket att se. En halvtimme senare sitter vi där igen och svalkar oss med ännu ett glas. Gratis. Sådan naturlig vänlighet är ovanlig där vi kommer ifrån. Ett Sverige där man pedantiskt mäter antalet centiliter alkohol som blandas i en drink.  
Jag tänker att det är svårt att veta vilket USA som är på riktigt. Det gästfria och öppna där man bjuder på drinkar och där en invandrare med brytning kan jobba sig till ett stort hus i ett fint område. Eller det stängda och segregerade där man skriker åt varandra från bilfönster och blundar för social utslagenhet vid sidan av stadsjeeparnas autostrador.    
Förmodligen är det båda.  
Vi ställer ner glasen och går ut.

Niclas Vent