Krönika

En reklamfri zon
Publicerad i Katrineholms-Kuriren 2006-04-27

Såg du semifinalen i Champions league i går?
Skit samma, det här ska egentligen inte handla om fotboll. Det ska handla om pengar.
Viasats matchsändningar från Champions league är kommersiella på det mest obehagliga sättet. Proppfulla av reklam och åtföljda av timmar med smaklöst utfyllnadsbabbel som kanalen väljer att kalla analyser.
Den omtalade marknaden som det sägs ska göra att vi konsumenter får så bra produkter som möjligt verkar ha gått på grund vid fotbollssändningarna.

En Champions league-kväll börjar i en studio. Där ställer Claes Runheim frågor med självklara svar till experten Tomas Nordahl (typ "Hur tror du
att Arsene Wenger känner sig?""Ja, han är nog nervös").
Under matcherna är vi helt i händerna på den glada lallaren Glenn Hysén (även han expert, naturligtvis) som ständigt lyckas bevisa att det är möjligt att hålla en hög internationell nivå som spelare, utan att egentligen fatta ett dyft om sporten.
I Glenns begreppsvärld finns det två spelartyper, den tuffe och den tekniske. Det finns inga kollektiv (vilket är märkligt i en lagidrott), utan klubbarna är alltid bara summan av sina spelare. Spelsystem och taktik
berörs aldrig, trots att vi vet att det ofta är det som skiljer vinnare från förlorare.
Alla tillkortakommanden beror i Glenns värld på att enskilda spelare är dåliga eller inte kommer in i matchen.
Varför spelaren inte kommer in i matchen har han ingen aning om.
Glenn kryddar sin andefattiga kommentatorsanrättning med några rejäla nypor meningslösa om-resonemang (typ "Hade den bollen gått innanför stolpen hade det varit mål", "Hade det varit Del Piero för tre år sen så hade han hunnit ikapp den bollen", "Hade han fått foten på bollen hade den passningen gått fram" och så vidare).
Efter matchen visas målen i repris. Då möter vi den jovialiske Tomas Nordahl igen. Han kommenterar genom att alltid berätta exakt det som syns
på bilderna (typ "Kaka slår ett bra inlägg, Sjevtjenko kommer på första stolpen och skjuter ett bra skott som målvakten inte har en chans att rädda").
Bra för blinda, värdelöst för oss andra.
Sen följer oftast en stolpig intervju med Zlatan/Fredrik/Henrik som går lika bra att ta del av utan både ljud och bild ("Det känns bra", "Det är skönt
att vinna", "Vi tar en match i taget", "Knät är okej, vi behandlar" och så vidare).
Sen är det slut.
Kvar är bara den sura smaken i halsen.

Det är inte något av det här som egentligen stör mig mest.
Det är när Glenn ska välja tre kandidater till matchens bästa spelare och Viasat förväntar sig att vi ska ringa in och rösta. Samtalet kostar 10 spänn. Vinsten är matchtröjor och ett tevespel.
Jag blir förolämpad av att de ens tror att jag vill ringa för 10 spänn om jag har chans att vinna ett tevespel. Jag blir förbannad över att en kanal som inte kan leverera en enda gnutta kvalitet (själva matcherna kan inte Viasat ta åt sig äran för) ska ha chansen att förolämpa oss som bara vill titta på fotboll.

Det här är egentligen ett mycket bredare problem som inte inskränker sig till Champions league-sändningar.
Problemet är att pengar alltid har företräde att definiera vår gemensamma verklighet.
Reklam är ett utmärkt exempel.
Riktad reklam, som i tidningar, teve och radio, kan få mig att surna, men jag accepterar den. Den går alltid att koppla bort. Den reklamen möter oss också i våra hem, där vi bestämmer. Stänger vi bara av är vi fredade.
Det är ingen annan som kan ta betalt av en tredje för att hänga upp en slogan ovanför din soffa.
Ungefär så fungerar det däremot utomhus. Reklam på offentliga platser är ett gissel som ger noll tillbaka för oss som vistas där.
För en del människor är det viktigt att ha möjlighet att tapetsera städer med sin smörja. Dessa människor har minst två saker: ett budskap ­ och pengar. Säkerligen har de också portföljerna fulla av argument för att
reklam på gator och torg är bra. Jag bemöter inga av dem utan nöjer mig med att ödmjukt ställa frågan: är det orimligt att man ska kunna gå ut utan att få säljargument nedkörda i halsen?
I så fall är jag hellre inne och lyssnar på Glenn Hysén.

Niclas Vent