Bokrecension

Lycka till!
Av Tinni Ernsjö Rappe och Jennie Sjögren
Publicerad i Katrineholms-Kuriren 2005-10-05

Jag står med ryggen mot ett räcke på Odenplan i Stockholm. Jag mår illa. Det beror inte på den påtagliga lukten av urin och sopor. Det beror på boken jag läser. Jag vill spy på den.  

Innan jag öppnade boken var jag förväntansfull. Jag trodde att den skulle ta itu med alla floskler och all dumdryg jargong som finns omkring hur man lyckas i livet och hur man blir lycklig. Det behövs. Både eftersom det är uppenbart att människor i Sverige (särskilt kvinnor, vilka författarna säkert hoppas ska tilltalas av boken) inte mår så bra som de skulle kunna och för att vi omedvetet har odlat fram en stor kommersiell marknad för människor som tar betalt för att pracka på andra konstlade livsstilsval som bygger på Oprah Winfrey-inspirerade präktigheter om att "man måste våga".
 
Så blev det inte. Uppgörelsen uteblev. I stället håller boken på att krama ihjäl flosklerna. Den rullar sig naken i dem. Den äter floskler med sked. Den sväljer alla de moderna livstilscoachernas äppelkäcka syn på livet Och verkligheten med hull och hår.  
Så här kan det låta: "Välj så att du är på väg mot något som du vill. Inte från något du vill slippa," eller "Visst är det bekvämt att köra på i gamla hjulspår och tryggt veta vad man har, men genom att ta en liten risk och lämna det invanda mönstret går det att upptäcka glädjen i livet," eller "Framgång är att tillåta mig att gilla det jag gör och att inse att det är ett viktigt jobb både för mig själv och för andra."  
Och så fortsätter det. I evighet. Jag mår dåligt av sättet författarna har staplat beprövade gamla tråkiga kvällstidningsretoriska argument och påståenden på varandra och hur de helt hämningslöst upprepar dem igen och igen; kapitel efter kapitel. Déjà vu efter två kapitel.  
Det som skulle ha kunnat vara ett uppror mot den doktor Phil:ska synen på lycka med allt vad det innebär av tomma ord om uppryckning, att ta tag i sitt liv och att förverkliga sina verklighetsfrånvända drömmar, blev bara ett omhuldande.
Det är inga nyheter, det tråkigt skrivet och det är inte engagerande. Inte ens som helhetsbild fungerar det.  

Jennie och Tinni, anställda journalister som sadlat om till frilans och är malligt nöjda över sina val, är också gnälligt indignerade av att deras livsstil inte ses med tillräcklig respekt av omvärlden. Att inte andra uppfattar dem som de duktiga rebeller de anser sig vara. Lyckan duger uppenbarligen inte, den måste bekräftas också. "Vi ses som utanför, medan vi upplever att vi tagit makten över våra liv. Varför inte kalla 'avhopparna' för 'omdanare/nydanare' i stället?"

Kanske kan kvinnor som faktiskt har möjlighet att förändra sina liv, men av olika skäl väljer att inte göra det, få en spark i baken av boken. Kanske. De som plöjer vidare i samma fåra för att de helt enkelt måste har definitivt ingen nytta av den. Boken fokuserar på människor som "coachen" Anna (ja, hon jobbar som det) som arbetar fyra dagar i veckan och kallar fredagar för "sin egen dag". Hon konstaterar käckt: "Mitt nästa mål är tre dagar i veckan!" I stället för att avliva myterna och idealen sätter författarna alltså upp nya ideal, omöjliga för de flesta att nå. Hur många i dagens Sverige har egentligen råd att gå ner till tre dagars arbetsvecka - utan att låta någon annan försörja dem? Den jämställdhet som boken teoretiskt vurmar för hamnar i praktiken på mellanhand.

Härmed utfärdas en varning. Lycka till är en präktig och pretentiös skitbok som säger noll om livet. Den borde omgående förses med dödskalle och varningstriangel. Vilken myndighet är ansvarig för sånt?  

Niclas Vent