Bokrecension

Hannibal - Segraren vid
Cannae får nytt liv
Publicerad i Katrineholms-Kuriren 2006-11-30

Hannibal - Karthagos stolthet
David Anthony Durham
Norstedts

En perfekt genomförd massaker som slaget vid Cannae kommer inte till sin rätt i en historiebok.
Jag minns min från högstadiet.
Två illustrationer visade med enkla kuber i rött och blått hur Karthagos armé genomförde en inneslutande rörelse, hur kavalleriet på flankerna besegerade sina romerska motståndare och fångade fiendens fotsoldater i en gryta av död och förintelse.
Jag minns att så många som 70 000 romare kan ha dött där på fältet vid flodbanken, medan kartagherna bara förlorade några tusen man.
Närmare än så kom man inte i historieboken.

När den amerikanske författaren David Anthony Durham i romanform skildrar historien om Hannibal blir verkligheten bland människorna i de röda och blå kuberna desto mer påtaglig.
Man hör det ängsliga trampandet av galler, iberer, numidier och libyer i Hannibals armé när de tätt sammanpackade väntar på romarnas anfall. Man känner svetten från tusentals kroppar som rör sig snabbt under tunga rustningar. Man anar mer än förstår skräcken, blodet, den ursinniga frenesin och dödsångesten.

Flitigt studerat
Slaget vid Cannae, på Italiens östkust, är det mest kända under det andra Puniska kriget (år 218 – 202 före Kristus), den stora kraftmätningen mellan den tidens starka makter i västra Medelhavet. På ena sidan Rom, på den andra Karthago, handelsstaden vid kusten i dagens Tunisien.
Slaget är också ett av de flitigast studerade genom världshistorien. Det lade grunden för minnet av Hannibal som en av de taktiskt mest kompetenta befälhavarna någonsin.
Men det beror inte bara på att hans numerärt underlägsna armé bestående av män som inte förstod varandras språk besegrade den tidens främsta militärmakt på dess egen hemmaplan.
Slaget vid Cannae är ett av historiens klassiska exempel på en melodramatisk högtidspunkt, en seger som i historiens ljus mer än något nederlag får symbolisera ett imperiums förestående fall. Ett bitterljuvt löfte om oändliga möjligheter som snart ska förspillas.
Ständigt fascinerande för att det så tydligt symboliserar en punkt i tiden där det är lätt att se hur historien hade kunnat ta en annan vändning.
Det öppnar för spännande kontrafaktiska tankar.
För tänk om Rom hade slutat där, månaderna efter det stora nederlaget år 216 före Kristus. Om staden som snart skulle dominera världen förblött på fälten utanför Cannae med så många av sina söner.

Uppväxt i krig
I centrum för allt detta ödesmättade allvar står Hannibal. Han som tog sina arméer från Karthagos kolonier i Spanien, över Alperna och södra Franrike med stridselefanter och tiotusentals afrikanska och spanska krigare, för att anfalla Roms besittningar på den italienska halvön.
I all sin genialitet är David Anthony Durhams Hannibal samtidigt en mänsklig tragedi.
Onekligen på något vis skadad av en uppväxt i krig och blod. Lärd att döda som en liten pojke. Driven i krig av hat mot Rom mer än av sitt åtminstone något mer rationella motiv: att det är bättre att slå först än att bli slagen.
Hans svårighet att förhålla sig till sin hustru, som han lämnade för kriget, och ännu mer till sina egna känslor för henne, tyder på en avtrubbad personlighet.
Kanske var det bara hans ställning och tidens allmänna
brutalitet som gjorde att han kunde behålla någon form av anständighet. I en annan situation hade han kanske lika gärna kunnat bli en Jackie Arklöv-figur, en brutal legosoldat plågad av ideologiska missuppfattningar och det övergivna barnets sargade själ.

Ingen enkel karaktär
Trots allt detta framställs han inte som en barbar. Inte det mörka hot mot västerlandets ljus som det sannolikt låg i Roms historieskrivares intresse att se honom som. Han var en man med stora visioner och vägen till de flesta av hans mål gick via svärdet, men han är i David
Anthony Durhams tolkning knappast etiskt sämre än sina motståndare. Snarare tvärtom.
Han är som få personer en enkel karaktär. Han kan vara
grym och beslutsam, men samtidigt mild, nobel, eftertänksam och kärleksfull – särskilt mot sina bröder
Det finns inga historiska belägg för Hannibals ondska
och barbarism, menar författaren i ett utlägg på sin blogg.
Snarare är sådana indikationer utslag av den ständigt expanderande romerska maktens behov av att i efterhand motivera varför det var nödvändigt att lägga Kartago i grus och aska.
Det var ju faktiskt det högtstående Rom som i ett tredje
krig slaktade Karthagos hela befolkning många år efter Hannibals död, inte tvärtom.
Rom har ensamt kunnat skriva historien. All karthagisk kultur utplånades fullständigt.
Det är den utvecklingen Hannibal vill stoppa innan den förverkligas.
Men att ha så mycket av sitt lands öde knutet till sig tynger honom. Han förvandlas med kriget. Från en kroppsligt perfekt befälhavare med stjärnglans i ögonen till en bruten och sargad man, knäckt av svåra skador och tyngden av sina åtaganden. Den nästan uppsluppna optimism som han tar med sig i kriget blir ett nedbrytande och kvävande ansvar att slå sig ur en situation som turen vänt ryggen.
David Anthony Durham har tagit sig en del friheter med
historien. Flyttat människor mellan platser och förlängt
eller förkortat olika händelseförlopp, men med en roman
förlagd så långt tillbaka i tiden som antiken är det okej. Tidsandan är ändå levande skildrad och känns autentisk. Den som bara utifrån boken kortfattat skulle försöka beskriva Hannibals krig skulle sannolikt få
fler rätt än fel.

Niclas Vent