Bokrecension

Fånge på Guantanamo
Av Gösta Hultén
Publicerad i Katrineholms-Kuriren 2005-03-30

Mehdi Ghezalis berättelse är stark. Genom den blir han det nav runt vilket viktiga frågor om stormaktens moraluppfattning kretsar. Tyvärr låter Gösta Hultén inte Mehdis historia vara huvudsaken.  

I två och ett halvt år satt svenske Mehdi Ghezali internerad i Guantánamo bay på Kuba. Utan rättegång, utan formella anklagelser, i strid mot Genévekonventionen. Fängslad av stormakten i en tid av panik och rädsla efter det värsta enskilda terrordådet i modern historia.
Nu är Mehdi fri, åtminstone från fångenskap. I boken berättar han för journalisten Gösta Hultén om förnedringen han utsattes för i lägret. Om ständiga förhör och tortyr. Om föraktet som lyste i fångvaktarnas ögon.  

Viktig bok
Boken är viktig. Mehdis berättelse är viktig. Tyvärr siktar Gösta Hultén för högt. Han gapar för stort, och fyller i för mycket själv. Han förvandlar Mehdi Ghezalis historia till en alldeles för bred anklagelseakt mot stormakten. Med fanatism och fradgande iver vevar Hultén sitt anklagande pekfinger i luften, och snubblar över sig själv i försöken att hälla så mycket bensin han någonsin kan på det stormaktsfientliga bålet.
Som allt tesdriveri är det stundtals mycket underhållande, men samtidigt fruktansvärt onyanserat. Spektrat är vitt, och därför också alldeles för generellt. Påståenden som att "Miller tillträdde på begäran av CIA- och FBI-folket" uppfyller åtminstone inte mina krav för att kunna bedöma uppgiftens riktighet. Vilka är "folket"? Vet Hultén det själv? Svaret är inte lika viktigt som det faktum att frågan ens behöver ställas.
Gösta Hultén borde också hålla sig för god för taffliga associationsanklagelser. Påpekandet att ordet "frihet" återfinns över ingångarna till såväl lägret i Guantánamo bay (Honor bound to defend freedom) som Auschwitz (Arbeit macht frei) är retorik på lekskolenivå. Det bidrar till att man som läsare tar mycket av den välformulerade kritiken på mindre allvar.

Mehdi, då..?  
Men för att enkelt formulera min huvudinvändning mot Hulténs hantverk: vid flera tillfällen i boken får jag stanna upp. Lyfta ögonen en stund och fundera. Var tog Mehdi Ghezali vägen? Han finns där någonstans på sidorna. Jag ser honom ibland, men han försvinner alldeles för ofta ur synfältet. Gösta Hultén står i vägen.
Mehdi Ghezalis berättelse borde ha fått vara det den är. En ögonvittnesskildring och en skrämmande inblick i en värld av maktmissbruk och våld mot människa och mänsklighet. Här kommer den tyvärr inte till sin rätt. Den drunknar i floden av anklagelser och infallsvinklar. Den drunknar i Gösta Hulténs frenesi.  
Det är på sitt sätt lovvärt att sätta in Guantánamo och Mehdi Ghezali i det stora sammanhanget. Men Hulténs sammanhang är ordentligt överviktigt. Det kommer inte in genom läsarens dörr, ens på tvären.
Mehdis historia är stark nog att stå på egna ben och det borde den ha fått göra. Den är nödvändig läsning i en värld vars rättsliga grundbultar håller på att bankas loss av stormaktens självrättfärdighet.

Niclas Vent