Kontaktfälten - inlärning för snabba och säkra kontaktfält

Tänk dig själv. Du har tre hinder kvar och det är sista chansen att ta sista pinnen för SM. Det är ett däck, en balansbom och ett hopphinder på en raksträcka. Det handlar inte längre om sekunder - för att slå klassens ledare gäller det tiondelar. Du vet det - publiken vet det. Hunden vet det inte. Du är efter när hunden hoppar däcket och börjar rusa uppför uppfarten på balansen. Hela loppet hänger nu på två saker. Dels att den hoppar sista hindret men framför allt att hunden i högsta fart sätter minst en tass på balansens kontaktfält. Annars är ni borta och kan glömma SM detta året.

Har man i detta läge tid att ha is i magen och ropa "stanna" till hunden och med en hand framför nosen leda hunden nedför nedfarten? Självklart inte. Hunden MÅSTE i dagens konkurrens veta hur den ska behandla kontaktfälten. Annars är du borta. Det finns flera sätt att träna kontaktfält på - jag återger det som jag själv provat och håller mig till. Detta eftersom jag vet hur och att det fungerar.

Kontaktfältet är det i avvikande färg markerade fältet en meter upp på A-hindret, gunga och balansbom. Om hunden inte trampar på dessa fält finns en risk att hunden skadas och på tävling får man fem fel. Inget av alternativen är speciellt bra. Man måste därför lära hunden att bete sig på ett visst sätt på kontaktfälten. Hunden är tyvärr färgblind annars vore saken enkel. Den har väldigt svårt att förstå skillnaden mellan grå balansbom och svart balansbom. Därför måste man lära hunden något stensäkert. Var 2/2-metoden kommer ifrån vet jag inte, men jag lovar; den är effektiv. Det går ut på att lära hunden att den måste stå med baktassarna på hindret och framtassarna i marken. Det är nämligen väldigt konkret för hunden att förstå skillnaden på balansbom och marken. En del tränar kontaktfält med att låta hunden stanna på hindret. Det har många nackdelar. Hunden saktar farten för att stanna och du förlorar tid. Hunden stannar längre och längre upp på kontaktfältet och den kommer snart att vägra trampa längre ner.

Kontaktfältet först
Det man börjar med är att lära hunden nedfarten. Dessa är också de som vållar mest problem. Principen för alla tre hindren är densamma även om lite detaljer skiljer sig åt. Jag brukar börja med balansbommen eftersom den står stadigt, har en för hunden lämplig nedgång (inte brant) och för att balansbommens kontaktfält är det svåraste. För många tar gungan längre tid att lära hunden att inte vara rädd för, men det kontaktfältet är ändå det lättaste att lära in eftersom det blir väldigt konkret för hunden att stanna då rörelsen i gungan inbjuder till en naturlig inbromsning, oftast då när hunden redan är på kontaktfältet.

Tekniken jag använder mig av är s k backchaining eller baklängeskedjning; jag börjar med det hunden ska sluta med och bygger momentet bakåt. Jag har hunden i koppel och står lämpligen med hunden på vänster sida om mig. Så skickar jag hunden från sidan nedför nedgången på balansen. En stor hund hoppar upp strax före där kontaktfältet börjar och en liten hund kan man med fördel lyfta upp på balansen och låta den arbeta sig nedåt. När hunden går nedför (klickar jag) och ger godis med hundens huvud åt vänster; alltså bort från mig. Detta av flera anledningar. Jag vill få hunden att fokusera på hindren och inte på mig. Jag vill att den ska titta framåt när den går nedför balansen för att den inte ska halka av när den tar kontakt med mig. Jag vill att hunden redan i inlärningen ska lära sig hur dess fyra tassar fungerar. Om jag håller handen ut från mig innebär det att mitt ben står kvar som stöd åt hunden. Då är det lättare för den att sätta framtassarna i marken och behålla bakbenen på hindret. När hunden gör detta säkert från ena sidan byter jag och kör på höger sida.

Jag undviker starkt att skicka hunden först upp på hindret och sedan låta den vända. Om man skickar hunden fram och tillbaka på balansbommen kan den lära sig att det är OK att vända - vilket det inte är. Vi vill skapa goda vanor från början och därför är det bästa att skicka den från sidan och ner. Då kommer den i rätt riktning från början.

Nästa steg är att jag kan skicka hunden på balansen från sidan och neråt när jag står någon meter ifrån hindret (jag jobbar fortfarande bara med kontaktfältet) och den skyndar sig ner och ställer sig i rätt position. Då börjar jag sakteliga gå ifrån hunden och begär att den ska stanna. Den ska sedan kunna stå där oavsett vad som händer - om jag kastar en boll, ropar något eller vad som helst. För att förstärka detta beteende belönar jag därför alltid på träning med att först kasta tre godisbitar till hunden där den står. Det enda som löser positionen är kommandot jag valt för just släpp vid kontaktfältet. Jag kör med "ok", andra med "kör" - vad som helst duger så länge det är ett enda ord!

Target - locket
Ibland är det svårt för hunden att konkret förstå vad den ska göra med framtassarna. Då kan en target vara till god hjälp. En target kan vara precis vad som helst - själv kör jag med en bit matta som ligger bra still på gräs och som är lätt för hunden att trampa på. Hunden lär sig att trampa på targeten inomhus och sedan ska den göra det utomhus. Inlärning av target är med klicker en snabb procedur - man väntar ut hunden tills den trampar på den och klickar för det. Targeten läggs nedanför kontaktfältet på marken där man vill att hunden ska sätta sina tassar och låter den gå ner och ställa sig på den. Det viktiga är dock att targeten efter ett fåtal upprepningar smygs bort. Lämpligt är då att smyga den under balansbommen så att bara en liten kant sticker fram. Eftersom Zingo har haft svårt att stanna har jag lägt in ett par extra kommando för att han ska förstå. Det är inte optimalt,men det funkar. Scenariot blir då utan target följande: Hunden på väg ner för nedfarten - jag säger "trampa" "stanna" "ok" och belönar. Egentligen är det kaka på kaka - Spika ska lära sig att "balans" betyder vad hon ska göra hela vägen ända ner till kontaktfältet, vilket är det allra bästa.

Ökning av förväntan
Nu kan hunden stanna i rätt position - då kan man börja träna hela hindret. Det viktiga är att alltid - 100 gånger av 100 låta hunden inta kontaktfältspositionen på hindren. Konsekvens är ledordet i hundträning - utan konsekvens kommer man ingen vart. Hunden förstår ord som ja, nej men inte orden ibland eller kanske. När hunden är säker på att hålla positionen ska vi få den att vilja hålla hög fart ner och tvärnita. När hunden står på fältet och i gräset ökar vi förväntan genom att hetsa den på nästa hinder så att den går igång lite. Det ser du i bilden till höger. Hunden ska gå igång optimalt - inte för mycket och inte för lite. Antingen kan du låta den springa till nästa hinder som den får som en slags belöning eller så kan du kasta en leksak på marken den ska vilja ha. Ett annat sätt är att göra som Sofia gör med Casey på bilden nedanför - ta fram en leksak och kampa med hunden.

Uppfarterna
En del storsprungna hundar har problem med uppfarterna. Jag avstår från uppfartsträningen om jag inte upptäcker att det är ett problem. Zingo tävlade en gång på en klubb där balansbommen var dåligt förankrad och han höll på att välta hela bommen när han med sin tyngd och kraft rusade över den. Efter det blev han lite rädd för balansen och är alltid noga med att känna efter om den står stabilt. Det var ett effektivt - om än tråkigt sätt - att peppar peppar ta i trä få säkra uppfarter. Om man inte har säkra uppfarter ska de däremot tränas på samma sätt. Det är framtassarna på hindret och baktassarna i marken som gäller tills föraren ger sitt "ok"-kommando. Jag tycker dock inte att man ska träna in både uppfarterna och nedfarterna samtidigt utan ta uppfarterna när hunden kan nedfarterna ordentligt. Då blir det inte så rörigt för den. Uppfarter kan också tränas genom att man lägger en markbom 1 m framför hindret so hjälper hunden att inte hoppa upp på hindret för långt ifrån. Just uppfarterna är lite orättvisa mellan storlekarna - en liten hund missar aldrig en uppfart, däremot kan de stora göra det. Jag hoppas därför att man i framtida regelrevideringar tar bort bedömningen av uppfarten.

Små hundar
Små hundar har samma behov av att träna kontaktfältsbeteende som stora hundar. Principen är densamma. Små shelties och papilloner är mästare på att hoppa kontaktfält om de känner för det.

Långsamma hundar
Långsamma hundar har inte tid att stanna på kontaktfältet ens i de lägre klasserna för att kunna klara referenstiden (den tid domaren har bestämt att hunden ska klara banan på; om man överskrider den får man lika många fel som tiden är i sekunder). Om hunden inte håller hög fart bör man inte lägga ned så mycket energi på att den ska bli helt självständig för du kommer med största sannolikhet att hinna med ändå. Min lilla Kotten är ett sådant exempel. Han hoppar sällan kontaktfält och därför har jag bara klickat att han springer hela vägen ner. Eftersom han inte har några möjligheter att ta sig högre i klasserna än till klass II är det inte rättvist mot hunden att jobba med sådant som vi inte behöver så jag har med den typen av hund vant mig vid att chansa.

Om hunden inte stannar ordentligt
Om hunden inte gör rätt någonstans på agilitybanan ska den veta det. Det innebär inte att det lönar sig att bli arg på hunden, däremot kan det löna sig att göra om och göra rätt. Hunden har kort minne och är väldigt snabb att kedja beteenden och det ska man vara medveten om. Av den anledningen tar jag själv aldrig om hela hindret utan endast den del som blivit fel. Har hunden sprungit hela balansbommen har den gjort det rätt och ska således inte göra om det igen. Har kontaktfältet blivit fel skickar jag om den på det från sidan som jag beskrev i inlärningsproceduren.

En snabb och säker gunga
Gungan är nog det lättaste balanshindren att lära hunden. Gungan delas in i olika faser: Springa upp, balansera när den tippar över, gå ner, trampa och stanna. Gungan ska tas på så kort tid som möjligt. Man hinner alltså inte fika på banan. Det bästa är om hunden står på kontaktfältet samtidigt som gungan slår i, då behöver den bara trampa i marken sedan. Lär hunden därför att springa ut och ställa sig på kontaktfältet medan någon håller i. Sedan ska hunden successivt tränas i att parera kroppen och acceptera att det rör sig under den. Jag tränade gungan med Spika genom att ha henne på mitten och klicka varje gång det rörde sig och ge henne köttbullar som belöning. Gungan måste läras in med försiktighet men det är viktigt att hunden snabbt lär sig att det inte är farligt att det rör sig. Det värsta man kan göra är att börja dalta med hunden om den blir rädd.

När hunden är säker på att det rör sig när man kontrollerar rörelserna själv brukar jag låta hunden ta gungan utan korrekt kontaktfältsbeteende. Huvudsaken är att den lär sig att springa rätt ut på kontaktfältet och åka hiss ner. Just hissåkandet är karakteristiskt för de små hundarna där kraften inte är lika stor som med en stor tung labrador längst ut. Först när hunden behärskar detta lägger jag in kontaktfältsbeteendet. När hunden är säker på gungan kan det t o m behövas ett stoppkommando innan hunden kliver upp - för att den då bromsar och halkar ner på kontaktfältet...

A-hindret
A-hindret är ett hinder som sliter mycket på hundens kropp. Därför ska man inte träna det hindret för hårt. Stora och tunga hundar har ofta svårt att sätta tassarna i marken till skillnad från lätta bordercollies. Det kan därför vara befogat att låta hunden stanna på marken i stället. På tävling kan jag aldrig få Zingo att bromsa och stanna däremot måste han alltid göra det på träning.

Kontaktfält på tävling
Jakten på hundradelarna är inte så markant i klass I och II som det är i klass III och därför kan det - om man är mån om framtida framgångar - vara lönt att vara konsekvent med kontaktfältsbeteendet även på tävling. Jag har inte lyckats med detta med Zingo eftersom jag inte visste det jag vet idag om agility när jag började med honom. Nästa hund däremot... Klass III-ekipagen brukar däremot vara konsekventa med släppkommandot efter att man springer förbi hunden på träning; däremot på tävling släpps hunden när den sätter en tass på. Som Ian (terven på bilden) gör här ovan är det alltså precis på håret att han klarar sig. Hundar är dock smarta djur och uppslukade av tävlingsivern kan de efter en säsong börja hoppa av för tidigt. För att undvika det kan man - om man inte är så mån om placeringar - ta tillbaka hunden på tävling om man ändå har lite fel med sig i bagaget och ta den disk det innebär. På så sätt lär sig hunden att tävling inte skiljer sig från träning i hur man ska bete sig vid hindren.