Landseer
europeisk continental typ
|
Man är
ung så länge man kan förvärva nya vanor och tåla motsägelser. |
Historia, Fakta, Standard
Historia
Landseer hör idag till de mycket sällsynta och dessvärre okända
hundraser, men så har det inte alltid varit. För ungefär 200 år sedan kom de
första exemplaren av dessa mäktiga, svartvita hundar till Europa från New
Foundland. Fiskare från England och Frankrike som under sommaren uppsökte de
rika fiskeställen vid New Foundland, stötte på dessa hundar på ön. På grund av
hundarnas tilltalande yttre tog de ibland, och efterhand allt oftare, med några
hem.
Hundarna såldes som New Foundlands hundar. Särskilt i fiskehamnarna
Pool och Bristol där skeppen kom i hamn från New Foundland. De blev mycket
populära hos folket eftersom de var så enastående trevliga hundar. Deras goda
rykte bredde ut sig så mycket att de inte hann med att skaffa nya hundar
eftersom efterfrågan var så stor. Naturligtvis blev följderna att alltför många
hundar blev hittagna, och de stora svartvita hundarna dog ut i sitt hemland i
början av förra seklet.
I England blomstrade rasen däremot upp på grund av ett raffinerat
uppfödararbete som höll på till mitten av 1800-talet och överträffade alla
hundraser som dittills var kända i Europa, i fråga om storlek, framtoning och
älskvärdhet. Det var också de här svartvita första "New Foundländare"
som gjorde denna ras så berömd. Snart fanns den på så gott som alla större
lantställen i England. Kända personligheter på denna tid lät sig porträtteras
tillsammans med sina "New Foundlandshundar". Många beställde och lät
avbilda sina hundar hos de mest kända djurmålarna på den tiden. De bilderna av
rasen visar oss idag på vilken hög uppfödarnivå rasen befann sig i början av
förra århundradet, och man frågar sig ovillkorligen hur den förädling av rasen
kunde nås på så relativt kort tid. Dessvärre kan man inte hitta något svar
eftersom man inte hade stamtavlor på den tiden.
Ganska snabbt spred sig ryktet om "New Foundlandshunden"
också över Englands gränser. Mycket på grund av att det var en beröm målare som
porträtterade denna hund. Målaren var Sir Edwin Landseer, som 1837 målade det
berömda "En värdefull medlem av livräddarsällskapet" och därmed
utlöste en Landseerboom! Det var av målaren som rasen fick sitt namn: Landseer.
Under detta namn känner vi dessa svartvita, slanka, högbenta hundar än i dag.
Paul Pry´s livshistoria. Det var hunden som Sir Edwin Landseer
framställde på sitt berömda måleri var i verkligheten ovanlig. Först räddade
han sin husse vid ett skeppsbrott i sista ögonblicket. Vid ett annat
skeppsbrott kunde han dock inte ta sin husse levande i land utan han var död
när hunden räddat honom. Hunden själv var i alla fall välbehållen. Från och med
nu levde han utan sin husse, ensam vid Themsen, där han från strandkanten såg
vad som hände i vattnet. Så fort något föll i vattnet, som han ansåg inte
skulle ramla i, hämtade han upp det igen. Denna räddningsiver var medfödd hos
New Foundlans hunden. På New Foundlandsöarna hjälpte hundarna nämligen till vid
fisket och visade sin kunnighet i att simma och dyka.
Deras förflyttning till Europa hade ingen inverkan på deras kärlek
till vatten. Det är fortfarande ett av rasens starkaste karaktärsdrag. Hunden
Paul Pry gjorde det som var naturligt för honom. Han gjorde det utan kommando,
helt av fri vilja. Han hämtade upp det som fallit i vattnet, också människor.
Han räddade livet på många barn som fallit i floden.
Som tack för hans insats utnämnde livräddarsällskapet honom till
hedersmedlem och gav honom mat. Han blev mycket gammal i sin tjänst, och efter
hans död satte man upp en minnessten. Ett sådant här liv i räddningstjänsten
trodde man kanske inte att en rashund kunde utstå, men Paul Pry var ingen
infödd "New Foundländare". Han var uppfödd i England. Men detta
praktfulla väsen som gjorde de första importerade hundarna så populära och
älskade, förblev också fast i förädlad form. Beskyddaren, vattenälskaren och
dugligheten till att handla i avgörande ögonblick, dessa tillsammans var
kännetecknet för det som vi än idag känner och älskar Landseern för.
Genom de många målerier som den berömde djurmålaren Sir Edwin
Landseer gjorde, framställde han igen och igen de svartvita hundarna i de mest
olika situationer och positioner. Därigenom blev de snabbt kända i hela Europa.
Engelsmännen exporterade den då vanliga hunden till kontinenten, där de levde
som representativa vakt och familjehundar på stora gods och herresäten. Men
modet växlade och andra raser blev populära. S:t Bernharshundarna kom från
Schweiz till England och fascinerade med sin röd vita färg. Då lät man
uppfödningen av Landseern helt upphöra, och de försinade små kvarlevorna
blandade man upp med den svarta Newfoundlandshunden som kommit till under den
här tiden.
Utvecklandet av Landseer raserna gick långsamt ute i Europa.
Första världskriget fick det hela att stanna upp. Men i början av 30-talet
lyckades en engagerad uppfödare att vända denna utveckling. Han samlade ihop de
små resterna av rasen och satsade på en mycket målmedveten uppfödning. Utan
honom skulle det inte längre ha funnits någon Landseer. 1933 kunde de första
Landseervalparna från uppfödaren von Schartenberg skrivas in i uppfödarboken.
Uppfödaren var Otto Walterspiel, Mûnchen. Från och med nu gick det bra igen för
Landseeruppfödningen. 1960 blev rasen officiellt erkänd av FCI (Federation
Cynelogique Internationale).
Fakta
Landseer är en stor hund. Hanhunden har en mankhöjd på 70-80cm och
väger 50-70kg. Tikarna blir något mindre 65-72cm och har en vikt på 40-55kg.
Grundfärgen i pälsen är vit, men ett typiskt kännetecken är det svarta huvudet
med ett vitt nosparti och en vit strimma mellan ögonen, helst regelbundet. Det
skall finnas svarta teckningar på ryggen som är klart skilda och avgränsade
från varandra. Det vita skall vara rent och lysande. De svarta partierna skall
vara klart tecknade mot den vita pälsen.
Det bästa med denna härliga ras är dock detta vinnande väsen!
Landseern är mycket och alltid beredd att leka och kela med sitt husbondsfolk.
Deras älskvärdhet och tålmodighet är nästan oändlig och särskilt för barn är de
trofasta och vaksamma beskyddare.
Den vuxna hunden vaktar och försvarar sitt hem. Han nöjer sig med
att skälla när främmande närmar sig, samtidigt som den går dem till mötes med
viftande svans. Men om situationen utvecklar sig till att husbondfolket blir
hotade, går Landseern till försvar och skyddar sitt folk. Likaså om Landseern
är ensam hemma och inbrottstjuvar bryter sig in, går hunden till försvar och
skyddar sitt hem.
Landseern är ingen jakthund, den är inte aggressiv mot andra djur
och vänder sig till katter och fåglar som kamrater. Inte heller när de träffar
andra hundar brukar det uppstå problem. Även om Landseer hundarna är tunga och
starka som björnar, ser de ändå slanka och rörliga ut. Dessutom är de
uppmärksamma och läraktiga. Att uppfostra dessa hundar är i första hand hur man
sysselsätter sig med dem. De lär sig nästan allt man fordrar av dem, om man
låter hunden delta så mycket som möjligt i familjelivet.
En Landseer ska inte vara inspärrad i en hundgård hela dagarna. Då
blir den en själslig krympling och ofta mycket tillbakadragen. På grund av
rasens påfallande och attraktiva framtoning är den en prydnad för varje hem. Ju
mer man sysselsätter sig med hunden desto klokare och mer uppmärksam blir den.
Till slut ett par rader från en gammal rasbeskrivning:
"Denna hund är säkert en av de allra ädlaste av sin ras, så
länge den blev uppfödd utan inblandning av andra raser. Dess väldiga storlek
och kraft och dess majestätiska blick ger åskådaren en slags respekt och kanske
också en smula rädsla, vilken dock snabbt försvinner när man ser det milda,
tålmodiga ansiktsuttrycket som visar att vildheten inte hör till en av dess
egenskaper….. Tjänstvillig och beredd att hjälpa, är alla människors vän och
har ingen som helst längtan efter att slåss med andra djur. Det sätt man kan
forma dess väsen gör den till något extra som sällskapshund. Vill man träna och
ev. tävla dressyr, sök m.m. kan man nå stora framgångar. Den försöker utföra
allt man vill att den skall göra med en iver som står i förhållande till
uppgiftens svårighetsgrad. Mod och tillgivenhet till människor är typiska
karaktärsdrag.
("Oliver Goldsmith : History of the Earth and Animated
Nature", 1774)
Den som är beredd och i stånd till att ta en Landseer som
familjemedlem kan inte önska sig en bättre vän.
(Ovanstående text är hämtad från Kullarnas Kennel)
Rasstandard
(hämtad från Svenska kennelklubben)
HEMLAND:
Tyskland/Schweiz
BAKGRUND/ÄNDAMÅL:
Landseer, kontinental typ, är en ganska ny ras, som orsakade
mycket diskussion vid sin tillkomst.
Under 1960-talet beslöt sig tyskarna för att förstora den
befintliga vit/svarta varianten av newfoundlandshund. Man gjorde detta genom
inkorsning med bl a pyrenéerhund och fick därigenom en stor vit/svart hund
något lättare och mera högställd än newfoundlandshunden och med ett helt annat
helhetsintryck.
Rasblandningen renavlades och man inkom i början av 1970-talet med
en begäran om officiell rasregistrering i FCI, vilket man, inte utan vissa
svårigheter, också fick. Rasnamnet "landsseer, kontinental typ" blev
det officiella namnet. Rasen har emellertid inte numera något med
newfoundlandshund att göra.
(Betr newfoundlandshund svart brun och vit med svarta tecken, se
rasstandard för newfoundlandshund). Landseer, kontinental typ år en
sällskapshund, som förekommer mycket sparsamt såväl i Norden som på
kontinenten.
HELHETSINTRYCK:
Landseer skall ge intryck att vara en stark kraftig och harmoniskt
byggd hund. Den är, speciellt gäller detta hanhunden, mer högbent än
newfoundlandshunden.
HUVUD:
Huvudet skall vara brett och massivt med välutvecklad nackknöl.
Stopet skall vara tydligt, men inte så markerat och så brant som hos sankt
bernhardshunden.
Noslängden är lika med nosdjupet framför stopet.
Läpparna skall vara torra. Överläppen skall lätt täcka den undre.
Läpparna skall vara så strama som möjligt.
Huvudets kontur skall vara tydligt markerad, ge ett ädelt intryck,
och ha måttligt utvecklade kinder, som gradvis övergår i nospartiet.
Nosspegel och läppar skall vara svartpigmenterade. Huden på
huvudet skall vara utan rynkor med kort, fint hår.
ÖGON:
Ögonen skall vara medelstora, måttligt djupt liggande.
Färgen skall vara brun till mörkbrun. ljusbruna ögon kan
tolereras. Uttrycket skall vara vänligt. Ögonlocksränderna skall vara
mandelformade, bindhinnan får inte synas.
ÖRON:
Öronen skall vara medelstora, trekantiga. Vikta över ögonen skall
de nå fram till den inre ögonvrån Öronspetsen skall vara något rundad. Öronen
skall vara högt ansatta på hjässan, men inte för brett isär. De skall ligga
slätt mot sidorna och vara täckta med fint, kort hår. Längre fransar endast vid
bakre öronfästet.
BETT:
Komplett och regelbundet saxbett.
HALS:
Halsen är i tvärsnitt inte helt rund utan lätt äggformad. Den
skall vara muskulös och med bred nacke. Hos en proportionerligt byggd hund bör
halsens längd från bakhuvudet till manken vara 3/4 till 4/5 av huvudets längd
från bakhuvudet till nosspetsen.
Överflödigt halsskinn eller dröglapp är inte önskvärt.
KROPP:
Kroppslängden, mätt från manken till svansansättningen, skall vara
ungefär 2 x huvudets längd.
Ryggen skall vara plan och rak, från skulderpartiet till korset.
Mellan mycket muskulösa skuldror skall bröstkorgen vara djup och bred med
kraftigt välvda revben.
Buken endast obetydligt uppdragen. Mellan buken och det muskulösa
ländpartiet skall finnas en tydligt markerad midja. Såväl framifrån som från
sidan sett skall korset vara muskulöst och vackert avrundat.
FRAM- OCH BAKBEN:
Frambenen skall vara absolut raka, med kraftig benstomme,
välvinklade och muskelfyllda. Armbågarna skall ligga ganska högt och ligga väl
an mot bröstkorgens djupaste del. Benens baksidor ner till sporren har lätta
fransar.
Bakbenen skall vara kraftiga. Hela bakpartiet skall vara kraftigt.
Bakbenen måste röra sig fritt, ha kraftig benstomme och vara muskelfyllda, så
att i synnerhet lårpartiet blir brett utvecklat. Bakbenen skall ha måttligt med
fransar.
TASSAR:
Tassarna skall vara stora och väl slutna (s k kattfot).
Tårna skall vara förenade genom kraftig simhud, som når ganska
långt ut mot tåspetsarna.
SVANS:
Svansen skall vara kraftig och på sin höjd nå något nedanför
hasleden. Den skall vara tät och buskigt behårad, men utan fana. Då hunden står
stilla och inte är upphetsad skall svansen bäras hängande, eventuellt med
svansspetsen något böjd.
Då hunden är i rörelse får svansen bäras rakt utsträckt med
svansspetsen något uppåtböjd.
Svans med krok eller svans buren över ryggen kan inte accepteras.
RÖRELSER:
Rörelserna är snabba och vägvinnande.
PÄLS:
Pälsen skall, så när som på huvudet, vara lång, slät och
åtliggande, kännas fin vid beröring, alltid med underull, som dock inte skall
vara så tjock som hos den svarta newfoundlandshunden.
Lätt vågigt täckhår på rygg och ländparti är inte önskvärt.
FÄRG:
Pälsens grundfärg är rent vit med ojämna svarta fläckar på kropp
och kors. Hals, förbröst, buk, ben och svans måste vara vita. Huvudet är svart.
Som avelsmål gäller ett vitt nosparti med en vit, symmetrisk, inte
för bred, genomgående bläs.
Ytterligare förekommande sotiga fläckar i den vita grundfärgen är
inget fel, men är inte önskvärda.
MANKHÖJD:
Hanhund i genomsnitt mellan 72-
Tik i genomsnitt mellan 67-
En mindre avvikelse över eller under angiven mankhöjd tolereras.
FEL:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i
förhållande till hundens förtjänster, helhetsintryck och konstitution.
FCI 226 SVENSKA KENNELKLUBBEN 1990-12-07.
