020510
Att resa med och på motorcykel är lite annorlunda. Annorlunda än en färdigköpt paketresa för två till solen, billig sprit och turistsouvernier. Annorlunda än att resa med bil. Kanske inte så annorlunda än att resa med backpack på tåg eller tumme, men ändå annorlunda.

Du har din cykel, vägarna ligger redo och det är bara att följa infallen och styra mot målet. Bäst är när målet är resandet och ställena man besöker är de som bara råkar vara där för att man tog en viss väg. Oplanerat fast ändå planerat ska det vara. Ett mål för resan som är lite vagt ("Vi åker till Frankrike vetja...") och där vägarna, vädret och humöret för styra takt och vägval. Det är fullt möjligt men inte lika trevligt att resa långa sträckor på motorcykel bara för att komma fram. Jag vet. Gjorde det i somras (2001). Det är ändå bättre än att åka bil, vad är inte det egentligen?

En riktig motorcykelresa innebär dock att man stannar längs vägen. Hittar ett museum, en gruva eller nån annan lokal sevärdhet att spendera en halvtimme-timme på. En kaffe och fralla på ett fik i en gammal hembygdsgård är en så ofantligt mycket trevligare upplevelse än ett meal på McDonalds längs motorvägen. Det kan man visserligen göra med bil också men det är så anonymt. En alldalglig Svenssonbil som glider igenom ett samhälle är en bil på väg igenom bara. Inget mer. Kommer man på motorcykel tittar folk lite, ibland mycket. Ofta kommer det fram någon för att prata lite eller bara titta på hojen. En del vill bara veta om det inte är kallt/varmt/farligt/härligt/jobbigt att åka i det här vädret/kläderna/så långt eller vad det nu är. Antingen kan man höra en inre dröm som talar, en vilja att själv åka, eller så hörs en tveksam rädd röst som sällan vågar nåt lite mer än kanske välja en annan korvsort när de handlar. Det behövs sällan något av det allra värsta heller, varken den maffigaste fetaste customhojen eller den snabbaste dyraste hästkraftsmonstret. Har man packväskor och surrad sovsäck är det nästan en garanti för att vara intressant; man är ju på resa och har valt att stanna till just där.

Packningen ja... Den är oftast för stor, även om man strippar den på onödiga saker och lär sig mer och mer så har man ändå för mycket med sig. Jag har lärt mig att handtvätta tröjorna, återanvända det jag hade på kvällen före och framför allt, packa så saker tar liten plats och så att man kommer åt det man behöver. Det är inte kul att upptäcka att extra tröjan ligger i botten när det börjar regna och man börjar frysa. Det är bara de förbannade skorna som stör mig... allt det andra är lätt att packa och tar liten plats, men skorna... smutsiga, otympliga, stora och i vägen. Men de behövs. Gärna så få par som möjligt, helst bara ett extra par som ska passa till alla kläder och väder. Det funkar inte, jag hittar inga såna mirakelskor utan brukar alltid få knöla ner två par och är lika besviken varje gång. Det andra jag stör mig på är allt det där lilla småplocket som måste med; hygien och skönhetsprylar som tvål, shampoo, borste och lite smink, extra handskar kanske, solglasögon, mobiltelefonladdare, kamera, skavsårsplåster och första förband.... Många bäckar små och packningen sväller över. Samma packning som måste packas upp och om varje morgon/kväll. Men man lär sig. Framför allt lär man sig att man inte behöver så mycket varken hemma eller på en (vanlig) semester.

Det är härligt att resa på motorcykel. Alla dofter, alla upplevelser, alla intryck. Jag har så väldigt många mer och fler härliga minnen från mina motorcykelresor än några andra resor. Varje resa blir verkligen unik med sina speciella kännetäcken. Mina solsemesterar har också varit härliga, men jag minns dem knappt, de flyter ihop i nåt soldis eller alkoholrus. Motorcykelsemestrarna däremot är alla ANNORLUNDA.




Back