EN SAGA OM BANANER Det var en vacker majdag år 2002. Håltimmarna blev allt tätare på den lilla gymnasieskolan i Uppsalas industriområde ju närmre sommarlovet kom. Tre i sommarvärmen svettstinkande teaterelever som spelat klart säsongens alla pjäser och nu väntade på studenten, gick och spekulerade i framtida projekt. - Man borde slänga upp en riktigt bra pjäs sådär framåt hösten, sade Bamse. - Aaah... sade Lunkan. - Nån riktigt sådär skitbra, så att alla fattar att man om man bara vill så kan man verkligen höja amatörteatern en nivå, sade Samson. - Aaaaah, sade Lunkan. - Nåt riktigt djupt. Typ... nåt ryskt, sade Bamse. - Aaaah! sade Lunkan. - Ah, åsså repar vi skiten ur oss hela sommaren. Men hur hittar vi nåt riktigt djupt som är typ... ryskt?, sade Samson. - Vi frågar Bam, sade Lunkan. Han är rätt kvasi av sig. Han känner nog till nåt. Sagt och gjort. De tre pojkarna letade upp Bam, som stod och luktade svett på i skolans kafetéria, och frågade om han kände till någon pjäs för tre personer som var djup och tung och typ... rysk. De gjorde inte Bam, men han kände visste att det fanns en kines som hette Gao Xingjiang som hade skrivit en pjäs för tre eller fyra personer som var rätt djup. Dock ej rysk. - Perfekt, sade Bamse. Och är det för fyra personer så får du vara med. - Får jag det? sade Bam. - Aaaah, sade Lunkan. - AAAAAH! =) skrek Bam. Så när Bam bokstaverar namnet Gao Xingjiang ett halvdussin gånger och slutligen skrivit ner det på en lapp, gick de tre pojkarna till skolbiblioteket, medan Bam gick till en lektion i den brinnande förhoppningen att pjäsen skulle innehålla fyra roller. I biblioteket stötte de tre pojkarna på ytterligare två pojkar. Det var Tobbe och Basse, som letade efter manus till den pjäs de skulle sätta upp som slutproduktion nästa år. De fem pojkarna insåg att allt skulle bli så mycket roligare om de gjorde sin pjäs tillsammans. Ett manus många av dem varit sugna på länge var Nigel Williams Klassfiende. Med Bam som den sjätte lilla pojken var ensemblen komplett, och de hade sitt första möte senare samma eftermiddag. Medan Bam och Tobbe sprang till Burger King för att köpa mat till ensemblen, kopierades manus upp, och gruppen gjorde sin första läsning. Eftersom puckot på Burger King glömt lägga i sex stora pommes frites tvingades den svältande ensemblen dela broderligt på den lilla pommes som fanns, och en anda av sant broderskap infann sig. Senare smet ensemblen även från en fest och gömde sig i en teatersal för att snacka vidare, vilket ledde till att festen i övrigt inte blev alltför vänligt sinnad mot pojkarna, vilket i sin tur ledde till en mycket kreativ vi-mot-världen-inställning inom ensemblen. Efter ett par läsningar av manus insåg ensemblen att de i sann Bolandsanda var mycket bättre på att spela teater än på att räkna. (Halva ensemblen hade för övrigt IG-varning i åtminstone en mattekurs.) Det var sju roller. Ensemblen bestod av sex små pojkar. - Har nån miniräknare? - Jag har på mobilen. En till pojke behövdes. Helst en kort, tjock latino som var duktig på teater och hade mycket fritid. - Erik! Han är duktig på teater och har mycket fritid! - Är han latino? - Nä, men han är kort. - Nåja, det får räcka. Nu fanns dock ett problem. Lunkan blev samma kväll uppringd och meddelad den glada nyheten att han kommit in på en teaterskola. I jävla Skåne. En ersättare behövdes. - Jag känner en kille som är duktig och säkert vill ställa upp! - Och? - Han är jättehäftig. Håller på med cirkus. Kan typ jonglera med brinnande elefanter och sånt. Kan vara bra att ha i gruppen. - Och? - Skulle passa skitbra att göra den där killen Pajen! - Och? - Har om möjligt ännu sämre humor än oss. - Vi tar honom! Och sedan var Danne med i ensemblen. Samma natt promenerade ensemblen i samlad skara hemåt. - Vi behöver ett namn! insåg det. Hundratals förslag radades upp. Några var till och med allvarligt menade. "Teater taggtråd" "Lökringen" "Medusa" "Teater Seriös" "Inga jävla bergstoppar" "Pojkarna" "Bananteatern" - Vi kan ju för fan inte heta Bananteatern! - Kan vi ju visst det. - Kan vi det? - Bara smaka på ordet! Bananteatern? Bananteatern? BANANTEATERN! - Hur smakar ordet? - Banan. - Precis rätt association! Och sedan var det sommarlov. Ensemblen började repa intensivt (nåja), Bam åkte i väg på en teaterkurs i Göteborg, kom hem i juli och möttes av det bittra budskapet: - Bamse har kommit in på scenskolan. Vi måste skjuta på premiären och hitta en ersättare. Jaja, så är det att spela med de bästa. Efter ett långt krismöte beslutade gruppen att riva upp allt vad de tidigare repat in, kasta om alla större roller helt och hållet, och leta upp en ersättare. - Jag känner en kille som är jättebra och har en massa fritid. Problemet är att han är en kort, lite småtjock latino... Kanske inte passar som engelsk skolgrabb... Tänka... - Erik, är det, eh, ok om...? Kasta om ytterligare ett par roller... Sedan ringde vi Sigge. Sagt och gjort. I slutet av juli gjorde Bananteatern sin första repetition av Klassfiende, med alla på plats i sina nya roller. Bamse lovade vara med på repen så länge han var i stan och hjälpa till med regin, och sedan skulle Samson ta över som ett slags överhuvud för gruppregi. Skandiascenen bokades, premiärdatum sattes till slutet av februari, en kort uppvärmning till låten ”I want to spend my lifetime loving you”, och sedan hördes Tobbes, numera alias Järnet, stämma ljuda i Bolandsskolan teatersal: - Sänkt alltså... SEN FÖLJDE EN SLITIG HÖST... I början av augusti genomförde så Bananteatern sin första repetition, med vad som skulle komma att bli den slutgiltiga Klassfiendeensemblen. Med stulna... ("skriv lånade, för i helvete!") Med lånade nycklar, och larmkort som man inte på några som helst villkor skulle erkänna för någon myndighet att man hade, tog sig Bananteatern dagligen in i en replokal som vi nog för allas trevnad inte ska avslöja var den ligger. Stämningen var som stämningen kan bli bara om 7 hormonstinna grabbar i krosselden mellan ungdom och vuxenliv försöker göra någonting djupt och känslomässigt tillsammans. Vem kunde fisa högst? Vem var bäst på brottning? Vem kunde dra sämst skämt? Vem klämde flest öl? Vem vann flest fotbollsmatcher med lampskärmen vi snott ("skriv lånat!") ur omklädningsrummet? Och framför allt: vem hade fått flest tjejer sen senaste repet? Ett positionskrig utan like tog sin början, och det förde de glada gossarna allt närmare varandra, samtidigt som det gav extra kreativ ångest till det rent konstnärliga arbetet. ... OCH EN MAGISK KULTURNATT. Skolorna började, Bananteatern kunde aningen mer legalt börja repa på Bolandsskolan, och reptempot sänktes till bara fyra hårdrep i veckan. I mitten av september var det så dags för den årliga Kulturnatten. - Vi måste uppträda! - Vi måste testa att spela ihop! - Vi måste skaffa pengar! - Vi måste göra PR! - Vi måste fixa brudar! - Men vad ska vi göra? - Äsch. Det där löser sig. Vi träffas nån timme innan och sätter ihop ett program... Sagt och gjort. Mitt på dagen på Kulturnatten (?) träffades en beslutsam Bananteater för att öva in lite improvisationsteater. Tidig eftermiddag på Kulturnatten upptäckte Bananteatern att de sög på improvisationsteater. Sen eftermiddag på Kulturnatten tog Bananteatern beslutet att improvisationsteater nog inte var deras grej. Tidig kväll på Kulturnatten tog Bananteatern beslutet att improvisationsteater var töntigt, och att alla som höll på med improvisationsteater var idioter och borde vara de första att ställas mot väggen när revolutionen kommer. Sen gällde det att sätta ihop ett program till Kulturnatten. Bam och Sigge hade slagits en massa på den tiden då de var unga att vältränade. Bananteatern tog beslutet att det kunde vara lite roligt om två stela gamla otränade tjockisar försökte slåss som i sin ungdoms dagar. Det stod även klart att Basse var överlägset sämst i Uppsala på att dansa robotdans. Bananteatern tog beslutet att Basse skulle dansa robotdans. Samson var stor och rolig, så ett mobba-tjockisen-tema var givet. Samson skulle stå och gapa, och publiken skulle skjuta ättika i Samson mun. Det skulle nog publiken tycka om. Danne jonglerade med brinnande elefanter (typ), och hela ensemblen skulle dessutom dela ut flyers med texten BANANTEATERN - EN KULTURINJEKTION I SAMHÄLLET! Föga anade vi då vad den textraden skulle komma att betyda för oss i framtiden. Dryga hundratalet personer kom och tittade när Bananteatern totalt olagligt och utan tillstånd uppträdde på Gågatan. Succén var ett faktum. EN KULTURINJEKTION En mörk, regnig oktoberkväll samlades Bananteatern som vanligt för att repa. Ensemblen var trött och utbränd. Vi hade inlett med ett hårdare reptempo än vad någon av oss varit med om förut, och sedan bara ökat. - Men kom igen nu. Grabbar! Vi måste repa! Vi är ju en kulturinjektion! - Asså, det där med kulturinjektion... vad betyder det egentligen? - Ja... asså... kulturen i Uppsala suger ju... och det ska vi typ ändra på. Bananteatern kände att de borde ställa in repet och ta sig ett ordentligt snack. Ett snack som skulle sätta outplånliga spår i de ännu färska, gulgröna bananerna. - Vad vill vi göra? - Förändra? - Beröra? - Berätta? - Klippa oss och skaffa jobb? Och samtliga var överens om att Bananteatern och Projekt Klassfiende var mer än bara en liten pjäs. Det var Mer. Det var Större. Banan Abkar, typ. - Vi bildades för att visa var skåpet skulle stå. Det var så det började. Vi ville visa att man inte behöver sätta upp halvtaskigt repade pjäser på halvtaskiga scener som ingen hittar till. Vi bildades för att visa att amatörteatern kan vara så mycket mer än så. Det är dags att vi tänker till, och listar ut vad det är vi vill åstadkomma. - Vi vill visa att amatörteater har någonting att ge. Amatörer ska inte behöva be om ursäkt för att de vill utöva sin konst. De ska få vara stolta över att de har någonting de vill ge. - När amatörteatern inte når ut, blir det finkulturen som får synas. Överklassen går på Shakespeare på Dramaten, och arbetarklassen och invandrarkidsen sitter ute i förorten och tycker att kultur suger, eftersom de inte nås av den. - Amatörkultur främjar demokratin. Vi ska inte behöva gömma oss i fritidsgårdar. - VI SKA VISA ATT VI ÄR SÅ BRA ATT SAMHÄLLET TAR OSS PÅ ALLVAR! - VI SKA SE TILL ATT KULTURUTÖVARE FÅR DET BÄTTRE! - VI SKA NÅ DE SOM TROR ATT TEATERN SKITER I DEM! - VI SKA STARTA ETT NÄTVERK, ETT SAMARBETE! - VI SKA SKRIVA ETT MANIFEST! - VI SKA INTE SLÄPPA CAPS LOCK FÖRRÄN VI FÅR VAD VI VILL! Sagt och gjort. Ett manifest skrevs. En hemsida skapades. Och arbetet med Projekt Klassfiende fick en helt ny innebörd. En kraft som länge legat och pyrt inom Bananteatern kläddes i ord, och budskapet började spridas. Flyers med texter som "FINNS DET NÅN JÄVLA KULTUR HÄR?" och "VARFÖR SE SKITTEATER NÄR DET FINNS BÄTTRE?" började synas på allt fler elskåp i stan. TV och tidningar ringdes upp, med varierande resultat. TV4 sa: Skriv ett mejl så hör vi av oss. Chili sa: Skriv ett mejl så hör vi av oss. Glöd sa: Skriv ett mejl så hör vi av oss. Och vi sa: Yeah right. Men UNT sa: Det här verkar ju jättebra! Vi tar en intervju så fort som möjligt! Var det i mars 2003 ni skulle spela. Jepp, sa vi. Nope, sa Skandiscenen. Skandiascenen sa: Vi har lediga tider i början av februari. That´s it. - Ska vi ta en annan scen? - Nej. Aldrig. Vi ska nå ut till folk. Vi ska visa att amatörteatern förtjänar att synas. - Vi har inte tid och inte råd. - Är det ett problem? - Nej? TILL STRID MOT TEATERFÖRDOMARNA! var rubriken på en stor artikel som UNT presenterade om Bananteatern i november. Där satt också det slutgiltiga premiärdatumet för Klassfiende utsatt: 31 januari 2003. Arbetet intensifierades. Fem repdagar i veckan. Manusplugg varje dag. PR-jobb, kontakt med tidningar, dussintals förklarande mejl till arga amatörer som missuppfattat Bananteaterns budskap och trodde att vi var Elaka Elitister, ytterligare dussintals mejl till teatergrupper och musiker med förfrågan om de var intresserade av ett nätverk för att främja amatörkultur, telefonsamtal till gymnasieskolor som inte alls var intresserade av kraftigt rabatterade priser för sina elever till en samhällskritisk pjäs. Timlånga affischeringsrundor i snöstorm och oändliga repetitioner som sällan slutade förrän 11 på kvällen. Tid för arbete eller skola fanns knappt. Bananteaterns medlemmar fick finna sig i att komma till Arbetsförmedlingen och höra saker som "jasså, du spelar teater? I Bananteatern kanske? Ja, två av dina kompisar var här förra veckan!" "FINNS DET NÅN JÄVLA KULTUR HÄR?" stod att läsa på Ungdomsgarantins anslagstavlor i tre månader i streck. En klar ljuspunkt var ett besök på Teater Quattros föreställning De framgångsrika, åtföljt av en trevlig och givande pratstund, där en deal med teaterlärarna på Ekebyskolan dessutom gjorde det obligatoriskt för 200 elever att se Klassfiende. Den sista månaden förbjud Bananteatern allt intag av alkohol (och sånt...), alla våldsamma hardcorespelningar och all kontakt med saker som till exempel jobbiga ex-flickvänner. Januari månad var en prövning. Å SEN JÄVLAR! Torsdagen den 30 januari 2003 rullade två stora släpvagnar fullpackade med målade masonitskivor, skolbänkar och en svart tavla inrullande på Skandiascenens bakgård. Därefter kom en trupp nerviga, utbrända och gravt förkylda skådespelare, samt ett par lyriska scenarbetare och en bakfull ljuskille. Scenen byggdes, och sent på torsdagskvällen genomförde Bananteatern, som varit för sjuka och utbrända för att kunna repa seriöst på över en vecka, det sämsta genrepet som Skandiascenen skådat. Resten är historia. På tre speldagar gav Bananteatern 6 tvåtimmarsföreställningar. Mellan föreställningarna låg Tobbe och Danne utan röst och skakade i frossbrytningar, i en provisorisk ångbastu som värmts upp av omklädningsrummens duschar och sådana fisar som bara en influensadrabbad astmatiker kan lägga. Scenarbetarna fick våttorka scen, omklädningsrum och aula för Tobbes dammallergis skull 4 gånger om dagen, och punkmusiken spelades på hög volym för att hålla skådespelarna vakna mellan föreställningarna. En fin recension i UNT, en affischerningskampanj som slutade i att Gatukontoret ringde upp och hotade stämma oss, samt ryktet att en ung punkare som avskydde teater över allt annat hade börjat gråta när han såg en repetition bidrog till att närmare 650 personer kom och såg Klassfiende. Bland publiken fanns inbjudna politiker och kulturråd, men framför allt skolungdomar. BANANTEATERN LYCKADES Responsen veckorna efteråt var inte av denna världen. Bananteatern andades ut, och ägnade sig åt att läsa alla brev, mejl och gästboksinlägg som droppade in. Där fanns femtonåringar som skrev att de suttit och storgråtit under Klassfiende, där fanns unga amatörer som efter att ha sett Klassfiende beslutat starta en egen grupp och undrade om vi kunde hjälpa dem, där fanns andra teatergrupper som ville handplocka skådespelare, där fanns ett fyra sidor långt handskrivet brev från en 60-årig man som alldeles skakad av föreställningen då han tyckte att vi så "äkta" skildrade den hårda värld som barn av idag växer upp i. Vi fick mottaga timlånga telefonsamtal från vänner som sett föreställningen och bara ville prata av sig. Vi fick även telefonsamtal från politiker som inbjöd oss till att deltaga i ett projekt kallat Mötesplatsen, där vi tillsammans med politiker, andra ungdomar och numera också Uppsala Stadsteater för en dialog om hur amatörteatern ska kunna stärka sin position i Uppsala. Vi tog en månad ledigt, för att samla krafterna till nästa projekt. NYA FRISKA FLÄKTAR... Lördag den 8 mars 2003, på internationella kvinnodagen, träffades en vårrusig Bananteater i Bams lägenhet, som invigts med en helt galen Klassfiendefest en dryg månad tidigare. (Festen slutade för övrigt med att Erik ramlade ner från Bams balkong.) Mycket hade förändrats. Bananteatern flög efter all positiv respons. Folk hörde av sig dagligen och undrade varför vi inte hade några tjejer med i gruppen. Vi var kungar. Vi ägde världen. Vi var unga arga konstnärer, och vi hade Nått Ut. Två veckor innan Klassfiende hade premiär var alla i gruppen utom Tobbe och Sigge singlar. Två veckor efter Klassfiende hade antalet singlar i gruppen minskat med hälften. Ett bevis på att Klassfiende hade önskad effekt? Den 8 mars, på internationella kvinnodagen, togs ett stort beslut. Anna "Harry" Nordlund blev Bananteaterns första kvinnliga medlem. Likaså togs beslutet att börja jobba på ett projekt man tidigare pratat om. Några veckor innan Klassfiende spelades hade vi börjat prata om vad som skulle göra härnäst. En hardcoremusikal i samarbete med UAHC. Detta projekt fick dock skjutas på framtiden för en annan idé som poppat upp. Som så många andra unga teaterkillar hade många i Bananteatern en närmast pervers beundran för Samuel Becketts dramatik. Om det berodde på att pjäserna var provokativa, nyskapande, mörka, svåra och sanslöst välskrivna, eller helt enkelt för att farbror Beckett såg ut som Satan själv återstår att utreda. Men hur som helst. Bananteatern skulle göra en Beckettkväll på Ungdomens Hus. Ungdomens Hus hörde till de som hört av sig och gratulerat till Klassfiende, samt uttryckt sig positivt om Bananteaterns ambition att skapa ett nätverk och slåss för amatörteatern. De föreslog en deal. "Ni får replokal, pr-hjälp och ekonomiskt stöd av oss!" Det tyckte Bananteatern lät som en bra deal. Och Beckettprojektet gav samtliga medlemmar stånd. (Möjligen med undantag från Anna.) Det brainstormades för fulla muggar. - Akt utan ord! - Akt utan ord två! - Fragment för teater! - Fragment för teater två! - Pozzos första monolog i Godot! - Pozzos andra monolog i Godot! - Krapps sista band! - Krapps sista band två! - Men då blir ju inte det första bandet det sista? Erik kom med den utmärkta idén att han skulle tonsätta och framföra några av Becketts dikter. Samson ville ha en barnkör klädd i vitt som sjöng psalmer. Samson ville också hänga uppochner i taket och läsa monologer. Samson ville regissera några av de allra kallaste och obehagligaste pjäserna med ambitionen att lyfta fram värme och mänsklighet. Samson ville inreda hela Huset till ett kolsvart Beckett-tempel och spela pjäserna på olika ställen i lokalen. Samson ville visa hela Uppsala att Huset var underutnyttjat. Sen ville Samson ha pizza. Just idén att visa Uppsala att Huset var underutnyttjat var eggande. Vi ville ta en i stort sett omöjlig lokal och göra själva rummet till en viktig del av föreställningen. Vi var unga. Vi var kåta. Vi var stjärnor. Vi var nyskapande. Vi var provokativa. Vi var stora, vi växte och vi var odödliga. Ny friska fläktar blåste i vårt flottiga hår. Mötet avslutades med att Erik ramlade ner från balkongen. ...SOM LUKTADE BAJS. Så träffades vi på Huset, och gick med stolta steg fram till disken och presenterade oss. - Hej, vi är Bananteatern, och eh, vi är lovade replokal! - Aha, ni är Bananteatern! Varför har ni inga tjejer med i gruppen? Med stolta steg gick Bananteatern upp för trapporna. Med stolta steg gick Bananteatern genom korridorerna. Stolta satte Bananteatern fingrarna för sina stolta näsor, och utbrast ett stolt "VAFAN?" Replokalen luktade målarfärg. Starkt. Länge. I två veckor repade Bananteatern i ett rum som snurrade av starka lukter. Det blev i längden ohållbart. Inte ens Beckett går att spela med en temporärt sönderknarkad hjärna. Så Bananteatern flyttade till Husets filmrum. Filmrummet var helt okej. De trasiga sofforna hade blivit ett med rummet så till den grad att nära de staplats på varandra i ett hörn för att frigöra golvyta, kändes det ändå som att man satt i en trasig soffa och lirade. Men filmrummet var helt okej. När vi hade det. Det hade vi inte. På tisdagar upptogs filmrummet en en kroki-grupp. Krokigruppen bestod av ett halvdussin herrar i sextioårsåldern, och en kvinna i femtioårsåldern som vi förmodar var modell. Dessa seniorer tyckte att Ungdomens Hus var ett ytterligt ställe att vara på. På måndagar, torsdagar, lördagar och söndagar upptogs rummet av Elaka Små Tomtar som Spelade Rollspel. Återstod onsdagar och fredagar. Saker började se mörka ut. Man kan inte repa fem dagar i veckan om man inte kan repa fem dagar i veckan, vilket vi senare skulle behöva förklara för oförstående politiker. Och mörkare skulle det bli. Någon vecka senare ringde Erik: - Grabbar, jag är stressad, utbränd och ligger efter i skolan... jag hinner inte vara med på projektet. Lessen... Och ytterligare en vecka senare: - Hej, det är Tobbe. Jag är stressad, utbränd och ligger efter i skolan. Kan inte vara med. Lessen... Och veckan därpå Bam: - Hej. Stressad. Utbränd. Ligger efter i skolan. Måste hoppa en av pjäserna. Lessen... Och sedan var projektet halverat. Sex pjäser hade blivit tre pjäser, de fem monologerna blev svåra att passa in, de tonsatta dikterna uteblev, och smärtsammast av allt var insikten att barnkören nog skulle kännas ganska malplacerad när projektet inte längre var ett tre timmar långt jätteäventyr. Bananteatern repade tre veckor till, men allt blev bara mer och mer komplicerat. Till De Elaka Små Tomtarnas som Spelade Rollspel försvar ska sägas att de vid flera tillfällen flyttade på sig och erbjöd sig filmrummet, men faktum kvarstod. Replokal saknades flera dagar i veckan. Och ekonomin började bli ett problem. Droppen kom efter ett ekonomimöte med Huset. Vi hade räknat med att de skulle köpa in nödvändig teknisk utrustning, och att vi skulle få använda den i utbyte mot att vi drog folk till Huset. Det hade inte Huset. Och projektet havererade, i mitten av april. - VAD FAN SKA VI GÖRA NU? - Vi kan ju för fan inte lägga ner! Vi måste göra nåt annat! - Vi lånar Husets dator, letar rätt på några intressanta manus och beställer hem dem, sen repar vi som idioter och spelar i slutet av maj. - Det kostar hundra spänn per manus! Jag har inga pengar! - Inte jag heller. - Inte jag heller. - När kommer räkningen till manusen? - Om nån vecka. - Perfekt! Nån kanske har hunnit få pengar till dess! Sagt och gjort. Manus beställdes. Timmar tillbringades i pjäsbiblioteket på Uppsala Stadsbibliotek, men med det vanliga resultatet: - De har ju för fan bara Shakespeare! - Men han är väl bra? - Men det är ju femaktare för 20 pers! Vi ska ha en enaktare för 5 pers! Det blev två nervösa veckor för Bananteatern. Förväntan på de beställda manusen var hög. Om inget var bra var loppet dött, om nåt var bra kunde det funka. Kanske. Som tur var kunde vi hålla oss fullt sysselsatta i alla fall. Våra vänner i Smålandsteatern satte under tiden upp Ben Eltons Popcorn. Banan-Anna regisserade, och Bam hade en miniroll. ("Jag hade typ tre repliker, men jag fick i alla fall visa mig i bara kallingarna!") Sigge var anlitad som någon slags personal trainer (”De ringde och sa att den där huvudrollsinnehavaren hade kroppskontroll som en knarkad fjäril! Så de bad mig om hjälp…”) och Samson var ljuskille. ("Hehe. Jag var full varenda föreställning, men det sa jag inte förrän efteråt. Alla tyckte att jag gjorde ett jättebra jobb.") Dessutom hade vi blivit uppringda av en riktig riksdagspolitiker! - Ja hej, är det Bananteatern? Jo, jag heter Gudrun Utas och är riksdagspolitiker. Jag driver ett forum som kallas Mötesplatsen, där ungdomar kan träffa politiker och diskutera... Jag hörde talas om er, och tänkte att ni kanske var intresserade? - Självklart! - Så trevligt, då är ni välkomna! Förresten... varför har ni inga tjejer i gruppen. Jag är feminist. Mötesplatsen var intressant. På Mötesplatsen satt såna som bestämde. Vi frågade såna som bestämde hur amatörkulturen skulle kunna överleva om vi inte hade replokal. Såna som bestämde frågade om vi inte kunde hyra skolaulor, som ju bara kostade 50 kronor i timmen. Vi frågade såna som bestämde hur vi skulle ha råd med det. 50 kronor i timmen ger på två rep i veckan en månadskostnad på över tusenlappen. Såna som bestämde frågade om vi verkligen var tvungna att repa så mycket. Vi frågade såna som bestämde om de hade sett Klassfiende. Den repades fem dagar i veckan. Såna som bestämde undrade om vi inte hade några tjejer med i gruppen. Men Mötesplatsen gav också resultat. Stadsteaterns chef Stefan Böhm kom och diskuterade, och han sade å Stadsteaterns vägnar att man gärna ville ha samarbete och arbeta för amatörkulturen. Bananteatern fick, förutom erbjudanden om att komma som provpublik till diverse föreställningar, också en länk till sin sida via Stadsteaterns egen hemsida. (Andra amatörföreningar som skriver till Stadsteatern kan att få detsamma.) Så kom då de efterlängtade manusen, tillsammans med den mindre efterlängtade räkningen. (Med strax efterföljande förseningsavgift.) Det första manuset sög. Det andra manuset sög. Det tredje manuset sög. Efter det fjärde sugande manuset började vi fundera på om inte ATR kunde skriva lite mer än "utspelas 1927. För sex personer" i sitt pjäsbibliotek. Men det femta manuset hette Fångvaktare. Och var skrivet av en känd författare som ingen i Bananteatern kände till. Det verkade intressant... FÅNGVAKTARE? Och Fångvaktare lästes, i ett café till skränet av glada rollspelare, sura schackspelare, en fikande farbror, och dunkande jukebox och en personal som undrade varför man satt och tittade i papper och skrek repliker för brinnande livet. Gruppen gillade pjäsen. Eller snarare; gruppen gillade sin egen tolkning av pjäsen. Om den tolkningen kommit sig av ett öppet hjärta som förmådde absorbera de fina nyanserna i texten, en intellektuell och professionell analys, eller det faktum att man ville överrösta jukeboxen och retas med personalen kan diskuteras, men hur som helst bestämde sig Bananteatern för att spela Fångvaktare. Basse spelade gärna Simon. Samson hade inget emot Direktörn. Sigge tyckte Pastorn verkade lattjo. Bam kände att den enda roll han kunde göra bra var den största rollen, Daniel. Daniel kände att den enda rollen han kunde göra bra var den största rollen, Daniel. Tystnad. Blickar. Skratt. Tystnad. Blickar. - Men helvete... - Vaddå? - Daniel har ju en halvtimmes monolog. - Har jag? - Inte du. Rollen Daniel. - Min roll. - Min roll! - Min roll!! Tystnad. Blickar. Skratt. Tystnad. Blickar. - Men helvete... jag har ju fullt upp med Popcorn. Om vi ska spela i slutet av maj så kommer jag inte ha tid. Du får rollen, Danne. - Är det säkert? - Mmm. - Är det okej då? - Mmmm. - Känns det inte för jävligt? - Mmmmmmmmmmmmmm. - Du måste alltså tacka nej till en skitcool huvudroll för att kunna visa dig i kallingar? - Mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm. Men värre var det för Anna. Bananteatern hade fått sin första tjej. Tjejen hade fått sin första roll. Rollens jobb var att bli våldtagen och hålla käften. - Men kan inte du och Bam sätta upp nåt själva? - Nåt för en kille och en tjej? Vet du nån pjäs, Bam? - JAAA! Jag har en idé! - Ni får inte göra Fröken Julie! - Fan då... Bibblan igen, har de bara Shakespeare? igen, beställa manus igen... Sen föll valet på Utdömd Egendom med Tennessee Williams. Planen var att spela i skolor och på caféer. Men projektet sköts snart på framtiden, då Popcorn och Fångvaktare visade sig ta alltför mycket tid. Men hur som helst. Fångvaktare började repeteras. Och allt gick bra. Allt gick framåt. Allt var roligt. Åtminstone första repet. Och sen var vi där igen. Ingen replokal. Inga pengar. MEN EN JÄVLA GLÖD Vi repade på Huset. Vi blev utslängda från Huset. Vi repade på Smålands. Vi blev utslängda från Smålands. Vi repade i parker. Vi blev utslängda från parker. Vi repade i andra parker. Vi blev utslängda från andra parker. Vi repade i Linnéträdgården, och gjorde succé i några besökares ögon. (Men inte i Café Linnés personals ögon, så vi blev utslängda igen.) Som genom ett mirakel fick vi tillåtelse att låna Studiefrämjandets danslokal några veckor under sommaren då den stod tom. Vi blev så glada att vi genast sprang rakt in i en fönsterruta under uppvärmningen på andra repet. (Basse har fortfarande ett stort ärr. För att inte tala om fönsterrutan.) Vi satsade stenhårt. Vi tryckte nya flyers med texten "Ni har saknat oss". (även om vi inte han sätta upp så många innan vi blev tvungna att inse att vi inte kunde spela förrän på hösten.) Vi gladde oss åt Smålands Nations framgångar med Popcorn. Vi uppträdde i Studentradion och krävde att de skulle fråga oss varför vi inte hade några tjejer i gruppen. Dessutom spelade vi scener ur Fångvaktare och sjöng vår gospel Way Of My Own. (Ja.) Torsdag den 5 maj gick vi glada i hågen hem från en föreställning av Popcorn. Fina recensioner och nöjd publik höll humöret på topp, när vi plötsligt såg en färgglad affisch. "Operation kvällsverket på Ungdomens Hus! På scen: Bananteatern!" - Kolla grabbar! Vi ska stå på scen! - Wow! Närdå? - I övermorgon! - Nämen! Det är ju den 7 maj! Det är Bananteaterns födelsedag! - Fan vad kul! När bestämdes det? - Det var väl nån gång i januari... jag hade glömt det. - Jag också. - Jag med. - Jahapp. Eh... i övermorgon alltså... Panik. Idétorka. Mer panik. Ring. - Hallå? - Hej, vi är Bananteatern. Vi ska tydligen uppträda imorgon... vad ska vi göra? - Nåt politiskt, helst. Det är ju en politisk händelse. Lördag den 7 maj, på Bananteaterns ettårsdag, körde Bananteatern wrestling i ansiktsmålning och tajta kalsonger på Ungdomens Hus. En liten men tapper publik var sanslöst imponerad. Sen började problemen på riktigt. Samson måste flytta. Ensemblen var en man kort. En stunds total förvirring, och sedan ett nytt stort beslut. EN MYRA OCH EN REGISSÖR "Myran", som ibland går under smeknamnet Henrik, hade varit på tal tidigare när det gällde nya medlemmar. Han var en gammal Bolandselev som ägnat de senaste åren åt att åka runt som "Tiger" i en uppsättning av Nalle Puh, och han var en av de lite äldre teaterkillarna som varit många av bananernas egna förebilder. Rollen som en hycklande, neurotisk pastor i Fångvaktare passade honom perfekt. Och utökningen var ett faktum. Ett annat faktum var att Projekt Fångvaktare i början av juli fortfarande stod utan regissör. Gruppregi i all ära, men en så intellektualiserad, snårig och mångtydig text som Fångvaktare behövde i alla fall en tjurskalle som hade en övergripande idé om hela pjäsen, som han (eller hon, etc) vägrade kompromissa med. Bam, som i början av juli kom hem från en teaterkurs i Gbg i tron att Fångvaktare skulle vara färdigspelad, och Bananteatern skulle starta upp ett nytt projekt, kände sig manad. Vi fick genom en mild försyn tid på Lilla Teatern under kulturlovet. Vi fick löfte om att repa på Smålands Nation (som naturligtvis lagom till vårt första rep fick översvämning och blev obrukbar i en månad till) i alla fall ibland under hösten, och vi var en komplett, taggad ensemble. Det var dags igen. Fångvaktare började hårdrepas på allvar. FÅNGVAKTARE Lördagen den trettionde oktober skrev en nyvaken regissör in på adressen www.unt.se på sin webbläsare. Han var trött men glad. Efter att i flera veckor ha repat i ett tempo som inte var av denna världen, och dessutom i något slags fåfängt försök att klara sina heltidsstudier, hade han bränt ut sig helt. Men belöningen hade kommit. Inför genrepet hade han av ren nervositet haft sådana kramper i bröstet att han inte ens förmådde sitta upprätt, och i ett svagt ögonblick hade Anna bjudit honom på hans livs första cigarett. Ett dygn senare hade han rökt sitt livs första paket. Men belöningen hade kommit. När halva genrepet hade gått, och Beethovens nionde symfoni strömmade genom högtalarna samtidigt som fångvaktaren Daniel begick våldtäkt mot krigsfången Miriam på scenen, kunde han inte hålla glädjetårarna tillbaka. Det såg helt enkelt för jävla skitbra ut. När så premiären kom, och chefer och scenografer från Stadsteatern satt på samma bänk som Uppsalas nya kulturchef, var lyckan så total som den någonsin kunde bli. Trodde regissören. Ända tills han surfade in på www.unt.se Ambitiösa Bananteatern fortsätter att sprida god och svartsynt dramatik till folket, denna gång riktar de sig uttryckligen till höstlovslediga ungdomar. Teatern vet att ta sin publik på allvar; hos dem finns ingenting insmickrande eller överslätande. …tyckte unt. Regissören jublade. Han trodde inte det var sant. Ingen i Bananteatern trodde att det var sant. Hundratals timmars hårt arbete hade gett resultat, och recensionen klipptes ut och sattes upp på Lilla teaterns anslagstavla. Vet att ta sin publik på allvar. Kuk i er, kuk i er alla ni scenkonstnärer i Uppsala som tror att man kan spotta på publiken! Kuk i er som tror att man kan ge fan i att ta hänsyn till att göra det bra för publikens skull, kuk i er känsloonanister som står på scen enbart för er egen höga tillfredsställelses skull, stor fet ådrig jävla megadolme i er som missbrukar publikens förtroende och kärlek varje gång ni tillåter er att säga till er själva: ”Det här behöver jag inte göra bättre. Jag är amatör, det är okej om det är lite halvdant.” Kuk i er som förvandlat teater till onani. Kuk i er som inte förstår att det handlar om ömsesidig kärlek. Och det gav Bananteatern under fyra intensiva speldagar mitt i novembermörket. Kärlek. EKONOMISKT BLÅSVÄDER Men trots UNT:s vackra ord, trots att ett brev gått ut till inte mindre än 200 gymansieklasser, trots att Bananteatern via sin hemsida haft kontinuerlig kontakt från folk som efter Klassfiende stolt kallade sig Bananfans, så drog Fångvaktares åtta föreställningar bara katastrofala 127 pers. Inte katastrofalt i antal besökare – återigen hade Bananteatern lockat en betydligt större publik än vad som förväntades av en amatörgrupp. Katastrofalt, därför att biljettpriset i sann banananda var satt lågt, katastrofalt därför att vi kände att fler personer borde ha fått se Fångvaktare. Eller, som en medelålders herre i publiken uttryckte det när han blickade ut över den ebbande publiktillströmningen: ”Att inte fler får se den här föreställningen är ju skandal. Man borde skriva en insändare om det, för fasen.” Katastrofalt också eftersom produktionen gick inte mindre än 5 000 kronor back. Bananteatern hade ekonomiska problem deluxe. Med plusmeny. Veckan innan hade vi nämligen fått ett telefonsamtal från Bolandsskolan. ”Hej, de ringer från ATR och säger att rättigheterna för Klassfiende inte är betalda. Det är sex tusen spänn…” - Men rättigheterna skulle ju Bolandsskolan betala! Det var ju ett projektarbete, det var ju överenskommet! - Det där känner vi inte till. Efter ett långt möte, med många klurigt uttänkta argument, många taktiska reträtter, många prövande blickar, och många krälande bananer som bad så hemskt mycket om ursäkt och skojade hejvilt om sin ringa ålder och sitt dåliga förstånd, nåddes följande uppgörelse: Boland betalar för Klassfiende. I gengäld får alla estetelever på Bolandsskolan gå gratis på Fångvaktare. ”Helvete” tänkte Bananteatern. ”Där rök flera hundra spänn!” Nåväl. Biljetterna kostade 60 spänn per skalle. Boland betalade 5 400 för att cirka 300 elever skulle få gå gratis på föreställningarna. Antal elever som från Bolandsskolan som utnyttjade erbjudandet: 3 Hur som helst, efter några inlämnade blanketter och kvitton till Studiefrämjandet som nog alla mår bäst av att vi inte granskar närmare, samt lite aningen försenade pengar för projekt Klassfiende, och genom att deala med Smålands Nation om att ge föreställningar i deras festsal (som ingen någonsin vet hur vi ska kunna ge) istället för att betala de 2 000 spänn vi var skyldiga dem efter att ha skrivit ut affischerna på deras skrivare, klarade Bananteatern krisen med nöd och näppe. Men en viktig poäng var bevisad. Amatörteaterprojekt med ambitioner att nå en bred publik i Uppsala, som inte genom mirakulös tur och hårt slit får PR-hjälp från diverse helgalna håll, går back. Med flera tusen kronor. Och att locka nya publik, att bygga broar, att låta människor mötas. För det kan man inte spela på en teater som inga andra än de som redan är inne i gemet hittar till. Inte ens om man skriver brev till gymnasieklasser och berättar om sin ambition och sin pjäs. EN LÅNG SKÖN SEMESTER Bananteatern hade slitit hårt. Sprungit mellan Ungdomens Hus och Smålands Nation, klämt in korta intensiva rep innan vi blev utkörda från våra replokaler. Ensemblen hade hållit till i Bams källare och byggt kulisser halva nätterna, medan Bam i sann hemmafru-anda kokat pasta till ensemblen. (Jepp, Bam var portad från scenbyggandet i den här produktionen också. Det handlar om att rationalisera, gott folk…) Affischeringsrundor i snöslask, två föreställningar om dagen i fyra dagar, samt vissa meningsskiljaktligheter med en teater som inte alls verkade hålla med om att grupper som hyrde in sig borde ha rätt att totalt förvandla stället till ett tempel för dyrkan av sig själva. Projektet hade med nöd och näppe rotts iland, mycket tack vare Oddisarna. Oddisarna förtjänar ett eget kapitel. Oddisar (Singularis: En Odmar. Pluralis: Oddisar. Gruppbenämning: Team Omid) är för det mesta människor i yngre gymansieåldern, som bär tunga saker innan föreställningar, dammsuger och våttorkar mellan föreställningar, lånar scenkläder och gör reklam på stan i snöblandat regn. De är mycket disciplinerade, drivs enbart på ris och soya som de lagar i köket när ensemblen är ute och äter pizza, och när de inte jobbar håller de till i foajé och tambur, för att inte vara i vägen i logerna. De är i sanning riktiga hjältar, och Bananteatern skulle inte kunna existera utan dem. Vår förhoppning är att inte bara det av Bananteatern uppfunna ordet Oddis ska leva vidare i Teater-Uppsala, utan även ryktena om de heroiska ur-Oddisarna som hjälpte Bananteatern att bli vad de var aldrig ska dö ut. Men Bananteatern var trötta. Efter Fångvaktare träffades Bananteatern i Dannes och Annas lägenhet, svor över att de missat att de hade sin sista föreställning på en dag då systemet var stängt, och försökte parta loss på surt Vitryskt vin som Bams farsa donerat, lite folköl, samt en flaska 60-procentig läkarsprit som ingen nog egentligen ville veta hur Anna hade fått tag på. Nu jävlar tar vi semester! Sa Bananteatern. Det är viktigt med semester! Man behöver det för att kunna jobba! Man måste ladda batterierna så man kan ge allt! Nu vilar vi! I fem veckor! Ingen Bananteatern på fem veckor! Intensiv-vila nu! INGEN BANANTEATER PÅ FEM VECKOR! Det gick… sådär. Tre dagar senare träffades Bananteatern på Café Linné. De sa: - Fan hörni, det här håller inte. Vi måste dra igång ett nytt projekt! OCH SÅ BÖRJADE DET RULLA IGEN Paralellt med Fångvaktare hade en mystisk man med snygga sandaler på något sätt umgåtts med bananteatern på fik, i parker och kanske över en pizza. Under samtalen som rådde satt denne sandalman med en liten penna och ett litet block. Mannan var Håkan Stenqvist. Tillsammans hade nu Håkan och Bananteatern någon slags föreställning på gång. Tillfälligt döpt till Håkan-projektet. Så började repandet på nytt. Men Bananteatern var splittrad; samtliga de aktiva medlemmarna i Uppsala hade genom diverse lömskheter, smicker, och löften om gratis repläsk blivit övertalade att gå med i Smålands Nations stora vårsatsning; musikalen Jävla Fläppe! Den tog tid och energi från Håkan-projektet, som med nöd och näppe överlevde en period av inställda rep, krismöten och panikryck varje gång insikten nådde oss om att vi inte hade en chans i världen att få tag på en vettig scen. Så hände det sig en dag i början av april, när Bam satt på Skandiascenens läktare under bygga-dagen tilll Jävla Fläppe!, med stora märken efter myggtejpen som var skrämmande lika sugmärken, och på ett elakt sätt blev ett symptom på den otrohet Bam visade mot den sanna teaterkonsten i sitt vänsterprassel med en studentmusikal, att Dick Jansson tittade in på Skandia. Dick Jansson är någonting så fint som kulturstrateg i Uppsala, och under den tiden då Skandiascenen stod utan förvaltare, var det han som ansvarade för att aktiviteterna ändå fungerade. Bam och Dick kände varandra sedan tidigare, och Bam sa, mest som ett trött skämt: ”Hörrö Dick, det råkar inte vara så att ni håller öppet och har en ledig vecka i början av juni? Höhöhöhöhö.” ”Joman visst har vi det!” sa Dick. Sedan hade Håkans projekt en scen. Och mitt uppe i alltihopa lyckades Jävla Fläppe! Bli en publiksuccé, både vad gällde antalet besökare och publikens omdöme. SCENSKOLETOMTAR Det var inte bara Jävla Fläppe! Som åt tid från Håkan Stenqvists projekt. Stolta amatörer i all ära, men vem drömmer inte om att bli professionell? Myran, Danne, Lunkan och Bam skickade in sina ansökningar till scenskolorna, och Erik skickade in till artistens musikallinje. Först ut var Bam. Han hade repat advokatens monolog ur Strindbergs Ett drömspel sedan maj året innan. Han hade tolkningen helt klar. Och det han upplevde var nyckelrepliken – ”vet du vad som är värre än allt? Det är att skilja äkta makar!” skulle han säga, medan han bittert och tungt stod och lutade sig över en stol. I början av april åkte Bam iväg till Malmö. Han hade repat sin monolog i nästan ett år. ”Det fulaste av allt.. skilja äkta makar… luta sig bittert mot stolen..” mumlade han för sig själv hela den 7 timmar långa tågresan. ”Det fulaste av allt… skilja äkta makar… luta sig bittert mot stolen…” mumlade han hela den långa halvtimmen i prepprummet. ”Det fulaste av allt… luta sig bittert…” mumlade han inombords när han ställde upp stolen inne i sökrummet, och stora farliga juryn plockade fram sina anteckningsblock. Det gick ganska bra. I alla fall första halvan av monologen. Sen kom nyckelrepliken. Bam, i rollen som advokaten, sjönk tungt och bittert ner över stolen, tittade sorgset upp mot guden Indras dotter, och suckade ”Men vet du vad som är fulare än allt…?” Nu ska jag berätta en viktig sak för er, kära framtida Malmö-scenskola-sökande. Golvet inne i provrummet på Malmö scenksola är väldigt halt. Väldigt, väldigt halt. Stolen började glida. ”Det är att…” fortsatte Bam, medan stolen sakta började flytta sig under hans tyngd. ”Skilja äkta makar!” flämtade Bam, medan han stod med ena benet i vädret och i vad som liknade någon slags avancerad yoga försökte förmå stolen att hålla sig i alla fall i närheten av det ställe där den måste stå för att fungera i kommande scenerier. Bam sprack i första, och med handen på hjärtat så berodde det inte alls på stolen. För de andra sökande gick det dock bättre. Lunkan tog sig till andra i Malmö, och Erik lyckades ta sig ända till fjärde i Göteborg. Danne gick till tredje provet i Malmö, Myran kom så långt som fjärde i Malmö, och det, kära läsare, ska ni veta att de är väl värda. Det kan se ut så här: Tänk dig att du en solig men kylig förmiddag i mars går in på Smålands nation för att säga hej till någon polare, eller kanske för att sätta dig och plugga en stund på biblioteket. Vad för du då se i biblioteket? Jo, två riktiga kufer. Båda lädda i bruna skor, fula mössor och identiska mockajackor. De håller på med Strindberg. Närmare bestämt Leka med elden. De repar Leka med elden i timmar, de diskuterar Leka med elden, de slår upp ord som de inte förstår i Leka med elden. Du flinar lite, går vidare ner på stan, gör några ärenden, lever ett RIKTIGT liv bestående va studier och vänner, du går in på biblioteket för att låna lite kurslitteratur, och vad får du se vid datorerna? Två identiska mockajackor, två fula mössar, två kufar som sitter och renskriver Leka med elden, och skojar om Strindberg så högt att personalen hyssjar åt dem. Du drar på smilbanden, du sätter dig och pluggar på bibblan nån timme, och på vägen hem tittar du förbi Ungdomens Hus för att ta en billig köttbullemacka. Vad hör du uppifrån filmrummet? Jo, upphetsade, intensiva röster. De har skrivit och läst och diskuterat hela dagen, och nu är det dags för dem att intensivrepa. Leka med elden. Timme ut och timme in. Så du går hem, tar dig för huvudet, undrar vart världen är på väg, och sätter dig i din normala soffa, tittar på ett normalt TV-program, när din normala telefon ringer. Det är din normala partner, som undrar om ni kan ha en normal romantisk middag på någon normal pizzeria, och kanske sedan gå vidare till något normalt dansställe, en vacker men kylig normal fredagkväll i mars. Så du går ner mot stan igen, du börjar få ihop din värld igen, det finns kufer men egentligen har väl alla rätt att ha sina små specialintressen, bara det inte går till överdrift. Och vad får du se? På bänkarna bredvid Fyrisån ser du två identiska mockajackor, två fula mössor, två kufer – en lång och en kort – som sitter med varsitt sexpack och huttrar och njuter av vårkvällen, och på förfyllan har en livlig diskussion om Strindbergs Leka med elden. Det är kärlek. Kärlek undertecknad Myran och Danne i Bananteatern. ELVIS ÄNTRAR Håkan-projektet fick sig ett namn. Föreställningen kallades nu "Lillforsen blues" och var ett mäktigt nyskrivet verk om... ja... det går inte riktigt att sätta fingret på. Pjäsen skildrade en grupp människor som år ut och år in satte upp en föreställning om Elvis (Prestley - ni vet, han, Kungen. Ers Majestet!), en i gänget drog från den lilla staden för att söka lyckan i storstan. Gänget samlas för att repa. Elvisföreställningen ska upp. "En sista gång". En del av poängen ska ha varit att visa vardag. Det där ospännande som alla är med om på något plan. Pjäsen gick bra. Helt sjukt snygga affischer gjordes och sattes upp. Publiken kom och föreställningen lyste. En del knystade om att det inte riktigt händer något ("Vardag. VARDAG. VAAAAAAAARDAAAAAAAAAG") En parantes är att Bananteatern uppfann ytterliggare en nymodighet i teatervärlden. Ett regi(geni)drag kallat "En dvärg går genom rummet". OCH SAGAN GÅR MOT SITT SLUT Konceptet var så naket och enkelt. Ett gäng samlas för att sätta upp något en sista gång. En ssssssssssista gång. Så sjukt meta. Likt Elvisgalna posörer från Lillforsen står nu Bananteatern. Stoltare än någonsin. En dröm, en stad, 10 hjärtan. Bam pluggar teater i Katrineberg, Basse bor Falun, Myran ska bli pappa, Anna går konst på Fridhem, Samson hittas i Malmö på en folkhögskola, Sigge bor i Kalmar, Erik sjunger stjärten av sig i Norrland, Bamse är på praktik med Teater Halland, Lunkan är lite överallt och Danne har klippt sig. Och där är vi nu. Bananteatern har kommit, blivit sedda och segrat. Men kriget om kulturens plats är långt från slut. Tappra krigare fortsätter. Elden sprider sig konstant, bara vi föder den. Det har varit en ära att bära facklan. Farväl kära publik, farväl Oddisar, farväl kritiker, farväl. ...och vi möts kanske igen. Vem vet? © Bananteatern 2002-2004 Tillbaka