The Metal Rose Webzine

ADHD

Är ett neuropsykiatriskt funktionshinder.

INTE ! ett Handikapp.

Denna Fakta Är Till Dom Som Tror SigVeta

Vad Det Handlar Om , Men Som I Själva Verket

Inte Har En Aning !

Vad Är ADHD?

ADHD ( Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder ) är ett neuropsykiatriskt funktionshinder som utmärks av bristande uppmärksamhet och hyper- eller hypoaktivitet. Det finns tre varianter av ADHD: en som innebär att man har koncentrationssvårigheter och tenderar att vara inobservant på sin omgivning, en som innebär att man är hyperaktiv och impulsiv, och en som innebär att man har båda de tidigare nämnda sorternas svårigheter. Många med ADHD har problem med vissa sinnesintryck, precis som en del personer med Aspergers syndrom.

Namnet ADHD kommer ifrån DSM-IV , den diagnostiska manual som vanligtvis används för psykiska sjukdomar, och kallas i den svenska översättningen för "Uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet". Ett närliggande men ej identiskt begrepp, som dock endast används i Norden och främst i Sverige, är DAMP. Diagnosen har nämligen inte vunnit internationellt erkännande.

Diagnos

Diagnosen ADHD delas in i följande fyra varianter:

2. Uppmärksamhetsstörning / hyperaktivitet, huvudsakligen bristande uppmärksamhet

3. Uppmärksamhetsstörning / hyperaktivitet, huvudsakligen hyperaktivitet-impulsivitet

4. Uppmärksamhetsstörning / hypoaktivitet ( underaktivitet )

Symptom

För att en person ska få diagnosen ADHD så måste dessa symtom finnas och ha funnits under lång tid. Varje symtom ska också vara mycket mer påtagligt än vad man kan vänta sig utifrån personens ålder, kön och utvecklingsnivå.

4. Koncentrationssvårigheter

Det finns även andra symptom som är vanliga bland personer med ADHD men som inte är nödvändiga för att få diagnosen.

7. Tendens att upprepa eller "haka upp sig på" ord eller meningar

Prevalens

Det har gjorts flera studier om hur förekommande ADHD är hos barn. Resultatet från studierna varierar, men sammantaget kan man säga att det anses vara någonstans mellan 3 och 5 procent. Orsakerna till att olika studier visar olika resultat är flera, men några exempel är att studier skiljer sig åt i hur tillståndet definieras och avgränsas, använder olika metoder, och studerar olika populationer eller urval av människor. Ense är de dock i att andelen med diagnos ADHD är större bland pojkar än flickor, men pojkar har en lättare identifierbar symptombild än flickor och mörkertalet hos flickor är större, att åldern har betydelse för förekomsten och att det verkar som att förekomsten är lägre i tonåren än hos yngre barn. Det finns få studier på förekomsten av ADHD bland vuxna och de som gjorts kritiseras bland annat för att diagnoskriterierna och studierna som används är anpassade för små pojkar och små pojkars villkor, inte för flickor eller vuxna. Enligt nya undersökningar så visar det sig att det är 60% tjejer som har ADHD och 40% killar. Men på grund av att det är lättare att ge pojkar diagnosen så har många trott att det är fler killar som har ADHD än tjejer.

Prognos

När diagnosen infördes uppfattades den som ett tillstånd som de diagnosticerade barnen skulle kunna tillfriskna från, men sedan övergavs den tanken mer och mer och tillståndet kom att uppfattas som kroniskt. Ett antal långtidsstudier har dock på senare år visat att en hel del diagnosticerade barn faktiskt blir bättre, vilket sätter den kroniska tanken på undantag och innebär ett steg tillbaka till den ursprungliga uppfattningen.

Orsak

ADHD är ett omdiskuterat tillstånd. De flesta är överens om att termen är relevant som uttryck för
en samlad symptombild. Vad som orsakar dessa symtom och vad som är lämplig behandling är inte slutligt fastställt. Diagnosen fastställs kliniskt, det vill säga en läkare observerar en patient och drar slutsatser. Om beteendet har sin grund i en hjärndysfunktion, uppväxtmiljön, en kombination av dessa eller någon annan faktor, kan i dagsläget inte definitivt avgöras.

En hypotes är att ADHD beror på en obalans mellan fritt respektive bundet dopamin alternativt serotonin. En annan hypotes är att produktionen av noradrenalin och dopamin är nedsatt, vilket gör att produktionen av adrenalin ökar för att få kroppen att vakna. Den förhöjda halten av adrenalin orsakar då det för ADHD typiska beteendet. Denna hypotes ger även en enkel och bra förklaring på varför amfetaminliknande preparat så effektivt hjälper personer med ADHD.

Kritiker av dessa hypoteser hävdar att det saknas bekräftande, oberoende medicinska studier för att de inte utesluter andra möjliga förklaringar, till exempel sociala faktorer. Det är visat att ADHD ofta hänger samman med depression, men forskarna har inte, på grund av tillståndets natur, kunnat fastställa om depressioner är ett delsymtom eller en följd av att barnen med ADHD lever i en situation som inte anpassats till deras behov utan i sig kan leda till depression. Andra forskare anser att ADHD i kombination med depression i likhet med andra depressionsformer kan vara psykosomatisk. Å andra sidan kan depressionen också vara en följd av att personen med ADHD haft svårt att uppfatta och följa sociala normer och mött en oförstående omgivning, men möter en viss förståelse om de visar på kroppsliga besvär snarare än att de lider av ADHD-symtomen.

Det är intressant i detta sammanhang att den omfattande allmänna debatt som förts under flera decennier om orsaken till ADHD inte motsvaras av liknande debatter om de andra funktionstillstånd där man också saknar kunskap om tillståndets orsak. För rent fysiska tillstånd, som till exempel insulinkrävande diabetes vet man sedan många decennier att bukspottkörteln slutar producera hormonet insulin. Men man vet inte varför. Man känner alltså inte till varför bukspottkörteln slutar fungera, men man accepterar ändå tillståndet utan någon särskild diskussion och debatt utanför forskarnas egen krets om orsaken till den upphörda funktionen. I ADHD - frågan däremot, där det inte är fråga om en totalt upphörd funktion utan mer om en obalans eller ojämn utveckling, har en intensiv debatt förts både i Sverige och internationellt om just orsaken till tillståndet och om huruvida det över huvud taget ens existerar. Anledningen till denna skillnad är att det är odiskutabelt att bukspottkörteln slutat fungera och att detta utgör ett medicinskt problem, medan de beteenden som väcker tanken på en adhd-diagnos inte lika glasklart skiljer sig från beteenden inom det "normala" spektrumet.

Nu på 2000-talet har den internationella debatten om ADHD och dess orsaker tydligt polariserats. Diagnosens motståndare framhäver att störningen är överdiagnostiserad och behandlingen med psykoaktiv medicinering anses inte vara ett tryggt alternativ. Att långt fler barn i dag får en diagnos beror enligt motståndarna på miljöfaktorer, samhällets snabba strukturförändring, för stora skolklasser och att föräldrar i dag har för lite tid för sina barn. Diagnosens förespråkare anser däremot att ökningen av antalet diagnostiserade barn beror på en förbättrad diagnostik och att medicineringen är ett tryggt vårdalternativ. Enligt forskaren Suominen (2006) kan de olika åsikterna betraktas som olika perspektiv på samma fenomen och behöver därför inte utgöra varandras motsatser.

Behandling

Det förekommer flera behandlingsformer och valet styrs utifrån den enskilda personens behov, som beror av vilka symtom som är huvudsymtom. I flertalet fall är det nog att barnets familj ( när det handlar om ett barn, för även vuxna kan ha ADHD ) och skolan får information om varför barnet ter sig extremt besvärligt. Hem- och skolmiljön kan med det anpassas till barnet så att man förebygger till exempel ständiga olyckor och misslyckanden. Exempel på sådan anpassning är föräldrautbildning, då föräldrarna får lära sig bättre metoder att handskas med barnet. I Sverige finns flera utformade föräldrautbildningsprogram såsom Cunninghams COPE, Barkleys Defiant Children, KOMET, Webster-Stratton BASIC och ADVANCE. Sådana metoder kan vara att vara mer belönande vid gott beteende och försöka undvika bestraffningar, det kan också vara att bli bättre på att vara konsekvent så att konsekvenserna för handlingar blir mer förutsägbara för barnet.

Några av dem som får denna bokstavsdiagnos behandlas med amfetaminliknande preparat, som i låga doser är terapeutiska och har en paradoxal effekt på dessa barn. Preparaten verkar i mycket låg dos lugnande och dämpar svåra överaktivitetssymtom, trots att denna preparatgrupp normalt räknas som "stimulerande" liksom till exempel kaffe. Dessa läkemedel skrivs vanligen ut av psykiatriker. Exempel på läkemedel som används vid ADHD är:

Medicineringen är endast ämnad till att vara en del av ett övergripande behandlingsprogram.

Barn med ADHD kan sägas ha en specifik konstitution snarare än en psykisk sjukdom. De kan bli psykiskt sjuka som andra, men just ADHD behandlas inte som en sjukdom utan med en anpassning av barnens livsmiljö för att de ska utvecklas gynnsamt till friska vuxna. Anpassning måste ske i barnens närmiljö inom hem och skola. De bör så tidigt som möjligt få det specifika pedagogiska stöd de behöver och med hjälp av andra strategier för inlärning i hem och skola, för att kunna kompensera för svårigheterna det innebär att till exempel inte kunna koncentrera sig på skolämnena och ändå lära sig. En barn- och ungdom under sådana former har för dessa barn den gynnsamma effekten att de får färre negativa erfarenheter och därigenom kan klara både skolan och sitt sociala liv bättre.

Anpassad pedagogik och eventuell medicinering kan alltså leda till att symptomen lindras eller ändras med åren men det betyder inte att personen "tillfrisknat" eller är "botad". ADHD har han eller hon hela livet, det är ett medfött tillstånd med typiska funktionshinder. Man kan jämföra med en medfödd hörselnedsättning, som inte växer bort även om ett hörselskadat barn får hörapparater och andra hjälpmedel och lär sig andra strategier för kommunikation än att lyssna.

Barnet och dess familj lär sig vad de kan göra precis som alla andra och när det behövs någon särskild hjälp. Svårigheterna minskas och en person som träffar den nu vuxna personen med hörselnedsättning kanske inte märker av funktionshindret. Men hörselnedsättningen i sig har inte försvunnit, personen är inte "botad" eller "tillfrisknad" utan har lärt sig alternativa sätt att hantera de flesta situationerna i livet. ADHD -barnen kan uppfattas som högljudda, störande, besvärliga eller bråkiga, vilket de ofta blir då vardagen är normalt ostrukturerad. För att hantera deras oförmåga till koncentration måste närmiljön rensas på störande egenskaper, schemat i skolan måste vara tydligt, antalet lärare och kamrater begränsat och alla instruktioner anpassade till vad som krävs för den aktuella uppgiften. I takt med att barnen blir äldre så kan de utveckla egna strategier för att hantera sin vardag utan att funktionsnedsättningen påverkar livet negativt.

Ett svenskt projekt på Karolinska Universitetssjukhuset har visat att man med hjälp av specialutformade datorspel som tränar barnets korttidsminne kan få en del av symptomen att minska. Emellertid måste barnet träna i flera veckor så mycket som en halvtimme om dagen.

Peter Blyte har utvecklat en behandlingsmetod som stimulerar reflex utvecklingen med hjälp av rörelser. Man mäter först vilka reflexer som behöver utvecklas därefter stimulerar man reflex utvecklingen med hjälp av bestämda rörelser. I Sverige kan man anlita Vestibularis i Mönsterås för att snabba på utvecklingen.

Även om ärftlighet för ADHD antas föreligga, så innebär det i allmänhet inga problem eftersom föräldrar med dessa problem själva har erfarenheter av vad barn med samma funktionsnedsättning behöver. Barnen är normalbegåvade och utvecklas fysiskt och psykiskt i alla övriga avseenden som andra barn.

Enligt en annan svensk studie gjord mellan 2004 och 2006, som presenterades 8 november 2007, visades det att fiskolja ger positiva effekter på barn som lider av adhd. För lättare adhd-fall är effekten som störst. Studien är ännu ej publicerad och har därmed ej granskats av andra forskare.

Vuxna med ADHD har ofta problem med studieprestationer, anställningar och relationer. En omfattande behandlingsplan kan ge den hjälp de behöver.

Att växa upp med odiagnostiserad ADHD kan få förödande konsekvenser i vuxenlivet. Det är därför viktigt att identifiera ADHD hos vuxna. För vissa innebär identifieringen av ADHD en möjlighet att läka. Det kan även ge ett perspektiv på de svårigheter som upplevs och en bättre förståelse av orsakerna till en rad livslånga symptom.

Vuxna med ADHD har inte helt sällan en negativ uppfattning om sig själva, att de är lata, dumma eller till och med tokiga. Rätt diagnos och effektiv behandling kan hjälpa till att stärka självkänslan, förbättra studie- och arbetsprestationer, färdigheter och relationer.

Att behandla symtom på ADHD i vuxen ålder utgör första steget mot en bättre integration i sällskaps-, arbets- och familjelivet. Om du kämpar med ADHD, eller har en släkting eller vän som kanske lider av funktionshindret, kan det vara bra att veta att det går att få hjälp genom att kontakta en läkare. Om läkaren inte själv är specialist på ADHD, kan han/hon remittera dig till en sådan.

Några Slut Ord

* Vi Med ADHD Har Många Kvaliteter Som Ni Andra Bara Kan Drömma Om Att Ni Skulle Vilja Ha...

* ADHD är ett neuropsykiatriskt funktionshinder som man föds med och det växer inte bort ju äldre man blir, det är permanent tillstånd genom hela ditt liv, du lär dej att leva med det och hantera det på ditt sätt, genom exempelvis anpassad pedagogik och eventuell medicinering kan leda till att symptomen lindras eller ändras med åren men det betyder inte att personen " tillfrisknat " eller är " botad "

Så, Innan "Ni Okunniga" Dömer Någon,
Ta Reda På Fakta Eller Håll Käften!

Du Kan Ladda Ner Information Om Vad ADHD Är HÄR !

Visit RESURS

" Clownen skrattar och Clownen ler
Clownen gråter när ingen ser
Men ingen kan honom klandra
ty han är väldigt lik oss andra........."

Download
The Metal Rose
Internet Radio Community Toolbar
Stay connected and get so much more