Gruvarbete på Utö under 1800-talet

Till skärgårdsön Utö vill jag resa minst en gång varje sommar för att där besöka det lilla gruvmuséet och få höra den spännande berättelsen om hur arbetet hade gått till i gruvan förr i tiden. Se på den lilla miniatyr-uppbyggda gruvan med sina branta stegar och förfärliga djup. Se på gamla foton, böcker och mycket annat som finns i muséet. Att sedan leta sig fram till den riktiga gruvan och stå vid det numera vattenfyllda gruvhålet och tänka på de människor som en gång i tiden arbetat i den över 200 meter djupa gruvan, är något speciellt.

En av de många människor som år 1800 sökte sig till gruvan på Utö var en ung man vid namn Jonas Sundström född den 15 april 1780 i Värna Östergötland. Han var en släkting till mig. Han liksom många andra från när och fjärran kom dit för att få arbete.
Gruvarbete var ingen dans på rosor utan både slitsamt och hårt. Många gånger var det med livet som insats. Arbetet startade redan kl 5 på morgonen och då skulle alla vara på plats. Efter psalmsång och bön så fördelades dagens arbetsuppgifter.
I gruvmuséet har jag hittat en broschyr som heter UTÖ HISTORIA I KORTHET som Utö Hembygdsförening givit ut, där kan man läsa om hur arbetet och livet tedde sig för gruvarbetarna:

”Malmen bröts genom tillmakning. Det betyder att man ett antal timmar eldade på berget med ved för att sedan hälla på massor med kallt vatten och på detta sätt fick man berget att spricka. Så småningom började man att använda krut i gruvorna. Det underlättade brytningen men många människor skadades svårt vid hanteringen och olyckorna blev många........
Lönen var mycket dålig för alla i gruvorna. De långa arbetsdagarna på ett par hundra meters djup gjorde att en del inte orkade ta sig upp på trästegarna utan sov kvar där nere på natten. En del av lönen betalades ut i sprit. Man hade ett eget bränneri på ön. Vanlig maträtt var krossad råg/korn och potatis med surlingon.
Gruvarbetarna bodde bl.a. i parstugorna vid Lurgatan. Stugorna uppfördes ca 1750-1800. Man lär ha tutat i lur där på morgnarna för att väcka arbetarna, därav namnet Lurgatan.”

Det var förmodligen i någon av dessa parstugor som gruvarbetaren Jonas Sundström fick bo när han började sitt arbete i gruvan år 1800. Han var ju ung och frisk och ville ha en hustru att dela sitt liv med. Han träffade en Utö-flicka, den unga Maria Christina Rantz född den 2 oktober 1779 på Utö. Hon var dotter till gruvarbetaren Carl Rantz och hans hustru Catharina Persdotter Öman.
Den 20 juni 1802 gifte sig Jonas och Maria Christina. De fick fyra barn tillsammans nämligen Carl Petter född 1802, Eric född 1805, Eva Stina född 1809 och till slut Johan född 1814.

I sin bok UTÖ beskriver författarinnan Harriet Hjort på ett utomordentligt sätt hur det verkliga livet var och hur arbetarna utnyttjades av gruvbolaget. Hon skriver bl.a.:

”Gruvarbetarna utnyttjades på alla vis.Ledningens sätt att skaffa fisk till sin handelsbod, där arbetarna fick handla på kort, är bara ett exempel hur det kunde gå till.
Gruvbolaget hade nio stora skötekor och i dem tvingades gruvarbetarna på sina få lediga stunder att segla ut till Storskär och Bodskär vid Grän för att skaffa fisk till bolaget. De sov under seglen i båtarna om natten och tog upp skötarna i gryningen, seglade eller rodde den långa vägen hem och lämnade fisken i bolagsboden och gick så till arbetet i gruvorna. Någon ersättning fick de givetvis inte men måste sedan betala för den fisk de behövde i sina hushåll. Ibland var det fruarna som måste sköta fisket om deras män hade skift i gruvan. Lönen de fick var ju som nämnts låg. En del av lönen betalades ut i form av brännvin. I bolagets affär handlade man på krita. Lönen räckte inte till summan man var skyldig i affären men då fick skulden dras av på nästa lön. På så sätt blev skulden större och större. Detta var meningen för då kunde man inte ta sig ifrån gruvan. Man var fast på grund av större och större skulder till bolagets affär.
Man började arbeta som lärpojke innan man blev riktig gruvarbetare. Hade man tur och var extra duktig kunde man få bli sprängare i gruvan, då blev lönen högre och man fick bo med sin familj i ena halvan av en parstuga. De vanliga gruvarbetarna fick klämma ihop sig i de övriga stugorna så gott det gick.
De långa stegarna ner i gruvorna var livsfarliga om vintern då träskorna lätt slant på de isbelagda stegen. Det arbetade barn på 12 år i gruvorna för en 25-öring om dagen. De drog fram de tomma vagnarna. Sen blev de lärpojkar i gruvan innan de kunde arbetet. Skyddsanordningar fanns över huvud taget inga. Då och då föll arbetare ner i gruvan och slog ihjäl sig eller blev svårt skadade”

Efter 16 års tungt arbete i gruvan så inträffade en stor tragedi i Jonas Sundströms familj. Hans hustru Maria Christina drabbades av lunginflammation. Vem vet, kanske Jonas haft nattskift i gruvan och Maria Christina varit en av dem som varit tvungen att ro den långa vägen till Storskär eller Bodskär vid Grän för att fiska för bolagets räkning och varit tvungen att på natten sova i den kalla skötekan och tidigt på morgonen rott eller seglat den långa vägen hem i den kalla blåsten. Vad än orsaken var att hon insjuknade i lunginflammation så fick hon inte leva vidare utan avled den 19 september 1816. Hon blev 37 år. Jonas stod nu ensam med allt ansvar för sina fyra barn.Yngste sonen var endast 2 år gammal.
Men Jonas knogade vidare med det hårda gruvarbetet. Den 14-årige sonen Carl Petter och den 11-årige Eric hade förmodligen redan börjat arbeta i gruvan. Det var brukligt att små pojkar i den här åldern fick arbeta långt inne i gruvorterna där det var trångt och besvärligt. Arbetet här var extra farligt genom rasrisker och bristande skyddsanordningar. Jonas var säkerligen rädd att någon olycka skulle drabba honom själv eller någon av sönerna. Nu när hustrun var död började Jonas fundera på att försöka ta sig ifrån gruvan, ta barnen med sig och återvända till Östergötland.
Man kan gissa att även Jonas som de flesta andra hade skulder till bolaget via deras affärsmetoder och inte förrän detta var betalt kunde han ta sig ifrån Utö.

För att man ska förstå vilket slit och elände det var att arbeta i gruvan har jag skrivit av ännu ett avsnitt ur boken ”UTÖ” av Harriet Hjort som skriver följande:

”Läkaren och skalden Carl Herman Sätherberg berättar i sina "Levnadsminnen" om en nedstigning i Långgruvan år 1831 då han var på några dagars besök på ön som gäst hos pastor Ekelund i prästgården. "Den är så djup att när man från gruvans mynning ser mot botten så syns människorna där nere i dunklet ej större än små råttor.Man hisnar då man stiger i tunnan som svävar över det ofantliga svalget.Du ser idel mörka klyftor gapa omkring dig och du tycker dig höra bergtrollens röster. Du ryser ty en allt mera kall luftström möter från underjorden och en hemsk skymning omger dig. När du blickar uppåt har gruvans mynning krympt ihop och tycks som vore den gapet av en ofantlig brunn.
Över denna brunn ligger ett lock, blått och genomskinligt- det är allt du ser av himlavalvet.....och du ser nu levande varelser som skrider uppåt väggen av gruvan. De tar en mänsklig form. Är det bergsklyftornas dvärgar? Människor vågar väl inte stiga så där upp ur djupet på de bräckliga stegar som hänger ned utefter klippväggarna? Men så där stiger de kraftiga gruvarbetarna upp och ner utan tecken till svindel. Ibland far de upp ur gruvan stående med ena foten på kanten av tunnan som upphissas full med malm. Det är hemskt att skåda.
Jag har nu hunnit till botten och går in bland arbetarna i de djupa schakten. Luften är kall och längst in ligger isar här nere på hällarna, ändå är det full sommar där uppe. Här är ett sorl, skrammel och klingande runtomkring mig av gruvarbetarnas sysselsättningar och släggornas hamrande på bergsprängarborrarna samt av malmens brytande, framforslande och fyllande i malmtunnorna."

Så beskrevs gruvarbetet år 1831 alltså 13 år efter att Jonas Sundström med sina fyra barn lämnat Utö. Man kan nog förmoda att Jonas den gången tog ett bra och riktigt beslut när han flyttade därifrån. Vem vet hur det annars kunde ha slutat för honom eller någon av sönerna. Arbetarskydd och säker arbetsmiljö existerade ju inte på den här tiden.
Jonas Sundström flyttade som sagt tillbaka till Östergötland med sina fyra barn år 1818.
Han hade då i 18 år varit gruvarbetare på Utö mellan 1800-1818.
Jonas äldste son Carl Petter gifte sig år 1830 i Vinnerstad med Maja Cajsa Jansdotter Dufberg de fick tillsammans åtta barn. En av dessa barn var Mathilda Sundström född 1841-03-21. Hon blev med tiden min farmors mor.
År 1878 lades gruvdriften ner på Utö på grund av svårigheter att få avsättning av malmen.