LOVISA WILHELMINA NORLING
 

Lovisa Wilhelmina Norling föds en vårdag den 27 maj 1825 i  Badelunda i Västerås.

Året efter föds  Per Jacobsson den 2 februari 1826 i Munktorp i Västerås. En pojke som kommer att få stor betydelse i Lovisas liv.

När Lovisa är nitton år flyttar hon hemifrån och tar arbete som piga i Västerås.

När Per är 18  år blir han antagen som musikelev. Han tar sig  namnet Lundin. Året efter blir han värvad som trumslagare vid Västmanlands Regemente. I militärrullorna anges han som Nr 94 Hurtig Per Lundin.

På sin fritid brukar Lovisa ibland gå och lyssna när Västmanlands regementes militärtorkester spelar. Mycket stiligt och pampigt – ja det tycker hon verkligen. Det är då hon blir bekant och förtjust i trumslagaren Per Lundin. Känslorna är ömsesidiga. Det dröjer inte länge förrän de väntar ett barn tillsammans. Per vill ta hand om Lovisa och barnet de väntar. De beslutar också att gifta sig. 1849 vigs de i Västerås domkyrkoförsamling. Samma år föder Lovisa en son som döps till Gustaf Ferdinand. Lovisa och Per är säkert mycket lyckliga tillsammans, för de har ju en liten son och de är gifta.

1851 värvar sig Per för ytterligare en fyraårsperiod och så sker även 1855 men som  han dock avbryter året efter. I mönstringsrullan står Nr 94 Hurtig Per Lundin uppsagd att stegrätera i fältet anslagen den 16/11 1855. Avskedas på egen begäran den nionde augusti 1856.

Varför avslutar Per ett bra och säkert arbete på regementet? Jo, familjen har gjort upp planer för att flytta till Stockholm. Den unga familjen är dels nyfikna på livet i storstaden och dels har man ambitionen att få det bättre här i livet. Sonen  Ferdinand är nu sex år, så även ur den synpunkten så är en flyttning möjlig. Sagt och gjort. Man packar ihop sina tillhörigheter och flyttlasset går mot Stockholm i slutet av september 1856, det vill säga  samma år som Per tar avsked från regementet.  Man finner en bostad på  Mäster Samuels Gränd 65 som ligger i Klara församling. Per har nu börjat arbeta som myntarbetare på Myntverket. Till en början har säkerligen familjen svårt att anpassa sig till den bullriga och föga väldoftande staden Stockholm. Men det är ju ändå Stockholm. Det är här de vill leva och bo. Efter fyra månader flyttar familjen till Bergsgatan 6 på Kungsholmen.

Ett halvår efter inflyttningen drabbas familjen av en stor tragedi. Den mycket smittosamma sjukdomen kolera har återigen börjat härja i Stockholm. Även området Kungsholmen är utsatt. Den ena efter den andra insjuknar med hemska magsmärtor. De stackars människorna förs till sjukhus. De flesta avlider. Lovisa är mycket orolig, detta får bara inte hända hennes familj. Men vad hjälper det, en dag insjuknar maken Per i fruktansvärda magplågor. Han avlider i oktober i en ålder av 32 år. Lovisa är förtvivlad – vad ska hon nu ta sig till? Hon sörjer sin make och kan inte förlåta sig själv som gått med på att flytta till Stockholm. Vad hade de här att göra? Lovisa står ensam i världen med sin åttaårige son. Hon förstår att det är nu som de verkliga svårigheterna börjar. Det gäller att försöka försörja sig och anpassa sig till ett nytt och hårdare liv i Stockholm. Sju månader senare flyttar Lovisa och sonen Ferdinand till Pelarbacken 12 på Södermalm, förmodligen som ett led i att klara ekonomin.

I Johannes Församling på Dödgrävargränd 25 - nuvarande David Bagares gata bor en 22-årig snickargesäll vid namn Frans Oscar Törner. Han är son till  garvaregesällen Thomas Magnus Törner och hans hustru Maria Kristina Kjellström. Tillfälligheterna gör att Lovisa och den unge Frans träffas. Förmodligen är han henne behjälplig med allehanda praktiska göromål. Så småningom börjar de umgås och det  ena leder till det andra och snart väntar hon barn. Det är väl nära på det värsta som kan hända Lovisa. Hon är ju en änka som har blivit med barn - oäkta barn, eftersom hon inte är gift. Hon känner till samhällets syn på den situationen. Hon får stå där med skammen, kallas till förhör och  böta för att ha har gått i säng med en man utan att vara gift med honom. Lovisa är i början av sitt havandeskap, men framför sig ser hon  en svår tid. När Lovisa är i andra månaden flyttar  hon och sonen Ferdinand  till Stora Badstugatan 4 – nuvarande Brännkyrkagatan i Maria Församling.

Hur tycker nu den blivande fadern Frans  att problemen skall lösas? Visst vill han ta hand om Lovisa och det väntade barnet, men det bästa är om hon föder barnet på annan ort och inte avslöjar deras namn. Så brukar man göra här i Stockholm vid sådana här tillfällen. Då kan man slippa ifrån böter om man har tur, men det gäller att hålla sig undan. Något mera praktiskt stöd från Frans kan hon inte förvänta sig.

Lovisa har många frågor att tänka på och som hon på egen hand måste försöka lösa

- hur länge ska hon kunna dölja sitt havandeskap?

- var skall hon föda sitt barn?

- tänk om samhället tar barnet ifrån henne?

- vad skall hända med sonen Ferdinand?

Säkert är det många andra liknande frågor som hon vill ha svar på.

Tiden går och Lovisa är nu i sjunde månaden. Havandeskapet går inte att dölja längre.

Enligt lag så har en blivande mor rätt att föda sitt barn på hemlig ort utan att kyrkan eller någon person äger rätt att lägga sig i. Detta finns inskrivet i dåtidens lag, men kyrkan hade givetvis en helt annan syn på saken. Nu flyttar Lovisa och sonen  Ferdinand till Benickebrinken 2 i Gamla Stan. Här föder hon en son den 23:e juni 1860 som döps till Oscar Wilhelm. I kyrkans födelsebok anges föräldrar okända. Med andra ord så har samhället tagit hand om den nyfödde och även sonen Ferdinand. Precis den situation har inträffat som Lovisa var så ängslig för, nämligen att inte få ha sina egna barn hos sig.

Efter fyra månader på Benickebrinken, så flyttar Lovisa till Stora Badstugatan 23 i Adolf Fredriks Församling. Här bor hon ensam i ett år. I verkligheten kan man nog anta att hon och Frans träffas i hemlighet under denna tid.      

Efter detta år beslutar sig Lovisa och Frans Oskar att flytta ihop. De flyttar till Skeppargatan 43 i Hedvig Eleonora församling. Det visar sig emellertid inte vara någon bra idé för Lovisa blir återigen med barn. 

En tid innan hon föder barnet flyttar hon ensam tillbaka till Stora Badstugatan 23.  Snart kommer Frans efter till samma adress. Att de inte flyttar samtidigt beror säkerligen på att de försöker dölja att de väntar ännu ett barn tillsammans utan att vara gifta. Man kan fråga sig varför de inte gifter sig, så att de slipper upptäckt och böter. Barnet får då äkta föräldrar och Lovisa blir en ärbar hustru. Det kan  vara så att de inte får gifta sig.  Prästen i den församling man tillhör har stor makt att egenmäktigt  bestämma om sådana här ting. Det kan också vara så att Lovisa fortfarande sörjer sin första make eller att Frans av något skäl inte vill gifta sig eller att Lovisa var rädd om rätten att bestämma över sig själv. Lovisa är ju änka, 37 år gammal och Frans bara en fattig snickaregesäll och endast 25 år gammal. Om de får tillstånd av prästen att gifta sig så blir, enligt lagen, denne unge man förmyndare för Lovisa. Detta är kanske inte så tilltalande för henne att inte få bestämma själv över sin egen tillvaro. I lagen anges på den tiden Gift kvinna står under mannens förmyndarskap änka kan dock få råda över sig och sitt.  Så man kan förstå att tillvaron är krånglig och problemen många.

Så är det dags för Lovisa att föda barnet  vilket sker i oktober 1862. Det blir åter en gosse som  får namnet Frans Albert. I kyrkans födelsebok anges även denna gång  föräldrar okända. Denna notering innebär att föräldrarna har tvingats avsäga sig även detta barn. Samhället tar då hand om barnet på ett eller annat sätt. Lovisa och Frans tänker ofta på sina söner. De har en stark önskan att själva kunna ta hand om dem. Men hur skulle det gå till? Först måste de enligt samhällets regler officiellt erkänna att de är barnens föräldrar.

Lovisa och Frans flyttar igen. Denna gång till Smala Gränd, som ligger i Johannes Församling. Lovisas son Ferdinand  får nu komma  hem. Lovisa blir återigen med barn. Nu fattar de båda ett beslut – vi gifter oss. Detta minskar problemen med myndigheter och omvärlden när det väntade barnet ska födas. De skriver ett erkännande. Av den idag befintliga texten i original framgår som bitvis lyder

Jag Frans Oscar Törner och jag Lovisa Wilhelmina Norling erkänner att gossen Frans Albert född 23/10 1862 är vårat under äktenskapslöfte sammanaflade barn.

Vittnen Frans Johansson och Gustaf Wideberg.

Förmodligen har också ett likartat erkännande lämnats till den församling i vilken sonen Oscar Wilhelm föddes, för där står nu Frans och Lovisas namn  och legaliserades den 10/1 1865.

Dessa skrivelser leder till att de fick gifta sig och att sönerna Oscar Wilhelm som nu är fyra och ett halvt år och Frans Albert två år legaliserades officiellt som deras äkta söner. Lovisa och Frans gifter sig den 18 december 1864. Äntligen är man nu en samlad familj. Några dagar senare blir Lovisas son Ferdinand antagen som musikelev vid Svea Livgarde.

Den 2 februari 1865 föder Lovisa, som nu är 40 år, sitt sista barn. Det blev ännu en pojke. Han döptes till Frithiof Magnus Emanuel och kallades Manne.

Livet är ju sällan problemfritt - sorg och bekymmer kommer ju antingen man vill eller ej - så är det också för den här familjen. Sonen Frans Albert blir sjuk och avlider i Trånsjuka dvs. lungsot eller utmärgling i en ålder av knappt tre år. Pojken som från början var ett ”oäkta barn”, har antingen hamnat på barnhus eller i fosterhem som brukligt på den här tiden. Det var inte ovanligt att sådana små barn vanvårdades medvetet och därigenom fick en dålig start i livet. Undernäring var en vanlig orsak till många bristsjukdomar som i sin tur kunde medföra allvarliga konsekvenser. Man kan anta att Frans Albert var i dålig kondition redan när han  kom hem till sin familj.

Miljön  på Smala Gränd, där de bor, är väl inte heller den bästa för sönerna att växa upp i. Här har ju det illa beryktade  Träsket funnits. Visserligen håller man på att förbättra platsen genom att torrlägga sjön. De sanitära olägenheterna är dock fortfarande betydande. Dessutom är området tillhåll för fylleri, prostitution genom de så kallade ”berglärkorna” och annat elände. Lovisa och Frans vill finna en bättre miljö att bo i med tanke på sina pojkar.

Den här gången drar flyttlasset till Hedvig Eleonora Församling med adress Övre Qvarngränd 9.

Så småningom utbildar sig  de andra två sönerna till trumslagare. Oscar Wilhelm i Göta Livgarde. Han anställdes där 1875 och året efter blev han trumslagare nr 30. Värvade sig på 6 år vilket sedan förlängdes vid flera tillfällen. Sonen Manne utbildar sig också som trumslagare men i Svea Livgarde. Alla tre sönerna flyttade tidigt hemifrån för att bo på kasern i det militära. Dels var det ett stadigt arbete att vara värvad och dels fick de utveckla sina musikaliska anlag. Det var en bra väg för att lära sig disciplin, takt och ton och få en fast försörjning. Lovisa måste ha känt sig stolt över sina söner som alla tre blev hedervärda medborgare och yrkesmusiker inom det militära. Med all säkerhet tycker Frans att det är bra att sönerna får en trygghet i sitt verksamma liv.

Hur går det nu vidare för Lovisa och Frans?

I tretton år bor de tillsammans i Hedvig Eleonora församling. Sedan flyttar Frans sin väg till Tullportsplan 2C. Lovisa bor kvar i ytterligare två år. Orsaken till att man flyttar isär är svårt att veta. Förhållandet är väl slitet efter alla år med problem och svårigheter. Det är ju inte att förvåna sig över att man då går åt olika håll. Sönerna har man ju fått in på rätta vägar, så man behöver ju inte känna någon oro  för dem. Det kan ju också vara så att man förändras som människa, så att man blir svår att leva ihop med. En lösning kan då vara att gå egna vägar, när man i stort bara har ansvar för sig själv. Jag har hört sägas inom min släkt att Frans med tiden blev butter, trulig, inbunden och litet svårtillgänglig. 

Vid sin död bor Frans på Trebackarlånggatan 1B (dagens Tegnérgatan) som ligger i Adolf Fredriks församling. Han avlider 46 år gammal i lunginflammation den 12 januari 1884 på Sabbatsbergs sjukhus. Lovisa lever 20 år längre. Hon flyttar till Stora Träskgatan 51 som ligger invid det tidigare nämnda Träsket. Varför flyttar hon till detta tråkiga område? Vem vet? Här i Johannes församling bor hon i två år.

Nu är Lovisa över 60 år. Det handlar om sextio hårda levnadsår med många barnsängar, fattigdom och svårigheter. Sådant år går ju inte spårlöst förbi någon människa. Såvitt man kan förstå har hon varit en seg och stark kvinna, för annars skulle hon inte klarat av sin livssituation så pass bra som hon ändå gjort. Nu börjar nog Lovisa ändå känna sig både sliten och trött. Hon flyttar nu från Träskgatan till sin son Ferdinand som bor i Maria församling på Hornsgatan 67. Skälet är väl att sonen skall kunna se till sin mamma lite närmare. 

 Ferdinand flyttar själv ganska ofta, men Lovisa finns med. Även de andra  sönerna Oscar och Manne hjälper till att ta hand om sin mamma. 

 Lovisa uppbär en form av fattigunderstöd från samhället från den 30 november 1887.

Hur slutar nu Lovisa sina dagar? Hon bor de sista åren på Sabbatsbergs fattighus. Hon avlider där av ålderdom den 26:e mars 1904. Hon blir 78 år.

 Jag har den åsikten att kvinnor som Lovisa, som fick slita och kämpa hela livet för att försöka hålla ihop sina familjer under de förutsättningar som då rådde, bör ses som den tidens tysta hjältinnor.Lovisas liv har säkert varit svårt att leva. Överhuvudtaget måste människors liv på den här tiden ha varit ett långt kämpande för att klara av livets nödtorft, som bostad, mat, kläder och arbete. Hela livsmiljön var ju osund med dåliga bostäder, fattigdom, dålig hygien, sanitära olägenheter, hälsovådligt dricksvatten och så vidare. För att inte tala om alla de sjukdomar som härjade och då inte minst bristsjukdomar i barnaåren. Man varken visste eller kunde förebygga sjukdomar på grund av bristande kunskap, dålig läkarvård, brist på mediciner och inte minst bristen på pengar. För den lilla fattiga människan fanns nästan inget skyddsnät i samhället. Kyrkans inställning var ju mest att fördöma och straffa så fort något inte passade in i mönstret. Med den makt kyrkan hade så påverkade man hela samhällssystemet. Alla dessa ogifta kvinnor och änkor som blev med barn och de straff kyrkan hade i beredskap för dem. Livet var ju hur människofientligt som helst. Barnen blev förklarade som oäkta och togs ifrån modern och placerades i fosterhem eller barnhem, där de ofta missköttes på ett medvetet sätt.

 När jag skrev den här berättelsen om Lovisa så hade jag inte fått tag i så mycket vetskap om hur livet hade gestaltat sig inom musiken för hennes son Gustaf Ferdinand Lundin. Av en ren tillfällighet så hände detta.

Det var konsert på Piperska Muren den 27 februari 2005 och jag var där. Det var en dubbelkonsert med Militärmusiksamfundets Musikkår. Efter pausen skulle Oktetten Ehnstedts Eftr. spela några smakprov ur årets satsning ”Brödrafolkens blåsmusik” med musik från unionstiden.

 I pausen läste jag i programmet för att se vilka kompositörer  och stycken som skulle spelas. Då fick jag se ett namn  som jag kände igen. G. F. Lundin. Nej, tänkte jag, det kan väl inte vara Lovisa Wilhelminas son?  Men tänk om! Jag hörde knappt vad orkestern spelade innan orkesterledaren sa: ”Nu kommer ett stycke av Ferdinand Lundin….”    Jo, det var han!

I bouppteckningen efter Ferdinands far så anges att han efterlämnat en flöjt till värde av 1 krona. Man kan på goda grunder gissa att denna flöjt blev startsignal till  Ferdinands musikaliska bana.

Kortfattat kan man konstatera att Ferdinand Lundin hade en viktig funktion och plats inom det sena 1800-talets musikvärld. Han komponerade flitigt och deltog i många bemärkta arrangemang.

Under sin livstid skapade han ett stort notarkiv. Men som mycket annat föll en del av hans skapelser om inte i glömska, så i vart fall i skymundan. Men nu i modern tid har mycket dammats av och kommit till heders igen tack vare intresserade yrkesmusiker. Under sin militära bana så tjänstgjorde Ferdinand Lundin vid flera olika regementen och under olika befattningar fram till att bli musikanförare som det då benämndes. Vid sitt avsked utnämndes han till musikdirektörs rang och värdighet.

Not:

Den som vill veta mer kan gå in på Militärmusiksamfundets hemsidor på webben under artikeln: Till SMÅLANDS HUSARER, Ferdinand Lundin. Där finns en detaljerad artikel  om hans musikaliska insatser.