|
Den Turkiska vanen härstammar ursprungligen från området kring Vansjön i östra Turkiet. Det var på 1950-talet som två kattintresserade engelskor upptäckte de vackra katterna. De var långhåriga angoraliknande katter som hade vit päls med kastanjeröd svans och med kastanjeröda fläckar i pannan. Sägnen säger att om katten också har en fläck på ryggen så skall det vara tecknet på ”Allahs” fingeravtryck.
Engelskorna upptäckte att katterna verkade helt orädda för vatten och till och med simmade i vattendrag och mindre bäckar. De bestämde sig för att ta med några Turkiska van katter hem till England. Under både sena 50-talet och under 80-talet så importerades fler Turkiska van katter till England för att bredda avelsbasen
Vanen i Sverige
Svenskan Eva Björkman var den första att importera Turkisk van till Sverige. Hon bodde i Ankara under 1950 -talet och tog med sig en sköldpadd-vit hona som var dräktig, samt en ung röd-vit hane till Sverige. De registrerades i IDP, Independent, dvs. klubbar som är fristående från Sverak, närmare bestämt var det Sveriges Nya Raskattförening med säte i Uppsala.
Där de registrerades som Turkisk Angora, trots att de var av samma typ som de i England. De hade dock inte den klassiska färgfördelningen som idag också kallas för vanteckning. Vanteckningen är två färgade fläckar i pannan och en färgad svans, även några enstaka fläckar på kroppen kan förekomma, men den är i huvudsak vit. |
CH S*Vankedis Sossis, Socker, ägare Katarina Wiipa
(© E. Rytorp)
|
1976 föddes en röd-vit hankatt i Eva Björkmans uppfödning som döptes till Lord Yerli av Ankara. Han såldes till Kurth Wahlberg, uppfödare av Turkisk van i SVERAK. I dag kan man hitta Lord Yerli av Ankara i många av de svenska turkarnas stamtavlor.
Standard
Den Turkiska Vanen, som ofta kallas ”turken, eller vanen” till vardags, är en medelstor, semilånghårig katt. Vanen har en lång kropp med en medelgrov benstomme, men hellre kraftig än tunn. En Turkisk Van är ofta tyngre än vad den ser ut att vara. Hanarna väger runt 6 kg och honorna ca. 4 kg. Benen är medellånga och tassarna runda med tofsar mellan tårna. Svansen skall vara medellång och buskig. Färgen på svansen får gärna gå upp lite på ryggen. När den Turkiska Vanen rör sig så vajar svansen likt en plym fram och tillbaka.
Huvudet är triangelformat och nosen skall vara rak, medellång med mjuk böj från nosen upp till pannan. Hos kattungar ser man ofta högt satta öron och långa nosar, vilket kan vara helt okej eftersom en kattunge ska växa i sitt huvud, hanar ska bredda sig och öronen ska ”falla” på plats. Vanens huvud skall vara medellångt och nospartiet skall inte vara knipt mot kinden utan nosen skall följa kinden i en liten, trubbig, triangel.
Öronens storlek och placering påverkar också Turkens utryck mycket. Öronen skall vara medelstora till stora, välpälsade, och sitta med ca.ett öras bredd i mellan. Ungefär så att örats ytterlinje går i linje med käken. Tidigare stod det i standarden att öronen skulle sitta högt på huvudet men eftersom det de flesta turkar inte ser ut så, var det dags att ändra den. Insidan av öronen skall vara svagt skära och utsidan skall helst vara vita, även om det är vanligt att färgen går upp något på öronen. Det är också viktigt att toppen på öronen är rundade.
Pälsen är semilånghårig, av silkigt kvalitet och utan underull. På vintern är pälsen längre och tjockare jämfört med på sommaren då den nästan är kort. Denna typ av pälskvalitet är mycket lättskött, men kan också vara svår att få snygg, då en päls utan underull lättare skivar sig.
Teckningen på pälsen är det mest karaktäristiska för en Turkisk Van. Flera andra raser har också denna teckning, Vanens rasnamn har givit namn till den speciella fläckfördelningen, Van teckningen. Det är också en av det svåraste sakerna att avla fram. En perfekt Van har ingen färg någon annanstans än två fläckar mellan öronen och en färgad svans. Någon extra fläck kan förekomma och är inte diskvalificerande vid bedömning. Svansen är svagt ringad och även extra fläckar kan vara mönstrade.
Vanens ögon är bland det viktigaste hos rasen. Ögonen ska vara stora, mandelformade och lätt snedställda. Det ger ett busigt men ändå mycket vackert intryck. Vanens ögon är mycket talande.
|
Färger
Numera är den Turkiska vanen godkänd i flera färgvarianter. Alla inom samma färg tävlar tillsammans oavsett om de är agouti eller inte. Rödagouti skrivs aldrig ut. Följande färger är godkända:
Röd, TUV d
Röd agouti, TUV d 21
Creme, TUV e
Creme agouti, TUV e 21
Svart, TUV n
Svart agouti, TUV n 21
Sköldpadd, TUV f
Sköldpadd agouti, TUV f 21
Blå, TUV a
Blå agouti, TUV a 21
Blå sköldpadd, TUV g
Blå sköldpadd agouti, TUV g 21
Ögon
Följande färger är godkända:
Blå, 61
Bärnsten, 62
Oddeye, 63
Temperament
Att turken ska gilla vatten är nog det som gjort rasen känd hos gemeneman. Den kom av att de engelska damerna som först träffade på katten såg dem simma i vattendrag. Det var något de gjorde för att klimatet där var så mycket varmare än här. |
|
CH S*Tufvans Poppea, TUV d61
(Ägare: A. Hansson och L. Andersson
© E. Rytorp)
|
Det finns givetvis olika personlighetstyper även inom denna rasen. Många turkar har en viss förkärlek till vatten. Vissa gillar att bara leka med vattenstrålen medan andra gärna att ta en simtur i badkaret. Det vanliga är dock ändå att de flesta Turkiska vanar gillar vatten lite mer än andra katter. Om man övar sin kattunge mycket på att bekanta sig med vatten kan den bli mer intresserad även som vuxen.
I övrigt så är turken en social, intelligent och personlig katt som gärna följer sin ägare vart den går. De är ofta kelgrisar som vill ligga i knät. De älskar att vara i centrum och de tar sin plats för att få vara där. Den tycker om alla som vill leka med dem. Den Turkiska vanen är en nyfiken katt, den har också lätt för att lära sig att apportera. Många turkar ”pratar” och svara gärna på tilltal. När den hittat något som fångat dess intresse så tittar den ingående på det med huvudet på sned. När Turken själv är i händelsernas centrum så trivs den alldra bäst och spinner högt och ljudligt.
Sammanställt av Emma Rytorp
www.vangoran.se
|
