Sicilien och Italien
När kriget i Nordafrika avslutades var läget inom SAS ganska kaotiskt. Man hade förlorat sin ledare, David Stirling, och ingen visste ens om förbandet skulle få finnas kvar. Stirling hade alltid hållit sina planer för sig själv och när han försvann från scenen visste inte de andra officerarna inte riktigt vad de skulle hitta på.
Ett annat problem var att man saknade Stirlings kontaktnät. Under kriget i Nordafrika hade han mött både Churchill och Montgomery. Han hade möjlighet att träffa de mest betydelsefulla personerna och vinna gehör för sina egna åsikter och det betydde att mellanösternhögkvarteret oftast lämnade honom i fred. Det hade gett SAS praktiskt taget fria händer att utvecklas som en strategisk enhet som opererade långt in på fiendens territorium. Men när Stirling var borta fanns det ingen som kunde bevaka SAS intressen.
Personalen var ett annat av förbandets problem. I januari 1943 hade SAS nästan 700 man. Styrkan bestod av 1st SAS Regiment (390 man), French Squadron (94 man), Greek Squadron (114 man), Special Boat Squadron (55 man) och Special Interrogation Group. Den sistnämnda enheten bestod av 12 judar som invandrat till Palestina och som talade tyska. De utbildades för att infiltrera fiendens linjer klädda i tyska uniformer och körde fordon som erövrats från fienden. Syftet var att skata kaos och att samla information.
När Stirling hade tillfångatagits omorganiserades SAS helt och hållet. I mitten mars 1943 lyftes Special Boat Squadron (SBS) ut ur organisationen och ställdes under befäl av major George Jellicoe, som hade varit med i SAS nästan från början och deltagit i många av de tidiga räderna i Nordafrika. SBS flyttades till Athlit i Palestina och förbereddes för insatser i Medelhavet. De grekiska och franska enheterna återgick till sina respektive nationella förband.
”Paddy Mayne”
”Paddy” Blair Mayne är en av de mest berömda SAS-soldaterna. Före kriget hade han boxats och spelat rugby på internationell nivå. Ursprungligen tillhörde Mayne No 11 Commando, men var en av de första som rekryterades till L Detachement. Som ledare var han helt orädd och i slutet av 1941 deltog Mayne, som vid det laget hade befordrats till kapten, i SAS första stridsuppdrag. Elddopet misslyckades visserligen, men under 1942 deltog han i framgångsrika räder bakom fiendens linjer och ledde SAS-enheter mot fiendens flygfält vid Tamit, Bagoush, Fuka och Sidi Haneish. Som överstelöjtnant förde Mayne befälet över 1 SAS på Sicilien och i Italien och senare i Nordvästeuropa 1944-45. När kriget var slut hade han tilldelats inte mindre än fyra Distinguished Service Order (DSO). Mayne omkom i en bilolycka på Irland 1955, vid 40 års ålder.
Förberedelser inför Sicilien
SRS och SBS löd under HQ Raiding Forces och hölls i strama tyglar. Det andra SAS regementet – 2 SAS – hade satts upp av Stirlings bror, Bill, men många av hans män var oerfarna.
Trots förbandets bristande rutin avdelades både 2 SAS och SRS inför den allierade invasionen av Sicilien, som fått kodnamnet operation ”Husky”. Både Mayne och Bill Stirling hade befordrats till överstelöjtnanter, men många av veteranerna kände olust inför det sätt som de skulle användas på under invasionen. Delar av 2 SAS skulle visserligen luftlandsättas bakom fiendens linjer och så långt var allt gott och väl, men SRS – underställda brittiska XIII kåren – skulle sättas in som stöttrupper. De skulle landsättas med båt och attackera mål i anslutning till stränderna. Om David Stirling fortfarande hade haft befälet skulle han utan tvekan ha haft ett och annat att säga om den planen. Men nu var han krigsfånge.
Maynes män överskeppades med fartyget Ulster Monarch. Målet var ett italienskt kustartilleri högt uppe på berget Capo Murro di Porco. Batteriets 150mm kanoner skulle kunna orsaka svåra förluster för invasionsflottan och måste därför slås ut.
SRS landsteg på natten den 9 juli 1943 och inom några timmar hade de erövrat batteriet och tagit 500 italienare tillfånga. Mayne gick lugnt omkring på slagfältet och gav order med pistolen i hand. Man upptäckte ännu en fientligt batteri och det erövrades också. Därefter marscherade SRS in i Syrakusa för att ansluta sig till 5:e divisionen. Sedan stävade Ulster Monarch in i hamnen och SAS-soldaterna steg ombord igen. Så vitt de visste var deras del av operationen över. Men mer arbete väntade.
Erövringen av Augusta
Mayne och hans officerare beordrades att ta hamnen Augusta, som hölls av fienden. Den 12 juli ångade SRS in i hamnen och stormade i land. Under fientlig eldgivning rusade SAS ut på stranden och in i staden. Flera eldstrider med prickskyttar utkämpades innan hamnen var rensad. Men än var segern inte säkrad; det fanns fortfarande fientlig trupp kvar i bergen som omgav staden.
Sporadiska strider fortsatte under kvällen. Sedan bestämde sig SAS-soldaterna för att de skulle ha fest. Man hittade ett piano, drog ut det på gatan och hämtade dussintals flaskor vin. Sedan sjöng se tillsammans och dansade berusade omkring medan den fientliga eldgivningen fortsatte.
Men i och med erövringen av Augusta var SAS krig på Sicilien över. Soldaterna hade kämpat väl och Maynes ledarskap hade varit inspirerande (han belönades med en andra DSO för sina insatser).
Det gick inte lika bra för Bill Stirlings 2 SAS. På Sicilien medverkade de i två operationer, med kodnamnen ”Chestnut” och ”Narcissus”. I operation ”Narcissus” ingick 40 SAS-soldater från A-skvadronen under ledning av major Sandy Scratchley. Männen landsteg på öns sydostkust med order att erövra en fyr där de allierade misstänkte att det kunde finnas ett fientligt kustartilleri.
Styrkan landsteg den 10 juli 1943 och klättrade uppför klippan nedanför fyren. Männen var på helspänn när de närmade sig klippans topp – alla rörde sig absolut ljudlöst. När de första soldaterna klättrat upp rusade de fram och stormade fyren med vapnen i högsta hugg. De som följde efter började leta efter kanonerna. Men de hittade ingenting och både fyren och området runt omkring var helt folktomt.
De frustrerade männen från A-skvadronen klättrade tillbaka nedför klippan och steg ombord i den väntade landstigningsfarkosten. Den enda trösten var att ingen av amatörklättrarna hade dödats.
Andra enheter ur 2 SAS landsteg längre norrut på Sicilien. Två grupper deltog i operation ”Chestnut” och de släpptes i fallskärm över norra delen av ön med uppgift att störa fiendens kommunikationer.
Grupp ”Pink” under ledning av kapten Pinckney, hade beordrats att blockera vägarna och kapa teleförbindelserna på öns nordöstra kust. Dessutom skulle man förstöra järnvägen mellan Catalina och Messina. Grupp ”Brig”, ledd av kapten Bridgeman-Evans, skulle attackera fientliga fordonskolonner och ett fientligt högkvarter i närheten av Enna.
Båda grupperna släpptes natten den 12 juli och båda råkade genast i svårigheter. Det första som hände var att en behållare som packats med radioapparater och annan utrustning avsedd för grupp ”Pink” slogs i bitar vid landningen. Dessutom blåste det rejält och soldaterna spreds över det sicilianska landskapet. För de flesta av männen var det dessutom det första stridshoppet och de hade stora svårigheter med återsamlingen.
Grupp ”Brig” råkade värre ut. Soldaterna landade alldeles för nära en fientlig postering och blev tvungna att slå sig fria så snart de hade landat och flera män togs tillfånga av fienden, däribland Bridgeman-Evans, som dock kunde fly nästan omedelbart. SAS lyckades inte störa fiendens kommunikationer det minsta utan fick satsa alla krafter på att överleva och försöka undkomma förföljarna. Medan kapten Pinckney kämpade för att samla ihop sina män insåg han att uppdraget måste avbrytas. Förstärkningarna som skulle ha hoppat natten den 13 juli kom aldrig iväg eftersom SAS-soldaterna på marken misslyckades med att kontakta transportflygplanens piloter.
Men man lärde sig av misstagen inför kommande operationer. Anledningen till att ”Narcissus” och ”Chertnut” spårade ur är lätt att inse: man hade inte tränat i förväg, männen var oerfarna och planerna hade ändrats flera gånger.
Trots motgångarna hade SAS på det hela taget uppträtt väl på Sicilien, särskilt Mayners SRS. Utöver den medalj som han själv tilldelades, som nämnts ovan, dekorerades flera av hans män för tapperhet. Harry Poat och Johnny Wiseman belönades med Military Cross och sergeant Sillito och sex andra tilldelades Military Medal.
Bill Stirling ökade träningsdoserna för 2 SAS medan ”Paddy” Maynes veteraner firade segern. Men tiden för ryggdunkande var snålt utmätt, invasionen av det italienska fastlandet stod för dörren.
Den brittiska och amerikanska invasionen av Italien i början av september 1943 öppnade ett nytt operationsområde för SAS. Det första uppdraget utfördes av SRS och fick kodnamnet ”Baytown”. Maynes män fick till uppgift att störa de tyska kommunikationerna i södra Italien. Högkvarteret hoppades på att det skulle försvåra fiendens försök att hejda den allierade framryckningen (brittiska och amerikanska förband hade korsat Messinasundet från Sicilien den 3 september 1943).
SRS första mål var hamnen i Bagnara och Maynes män erövrade hamnen den 3 september, trotts att Royal Navy släppte av dem på fel platts. De mötte bara lätt motstånd och snart hade de tagit hela staden. Däremot råkade de ut för kraftig granatkastar eld och beskjutning med kulsprutor från de omgivande bergen. SRS förlorade fem man och 17 blev sårade innan de kunde förenas med de allierade förband som ryckte fram från Reggio. Det var en försmak av vad som komma skulle. I lätt stukat tillstånd drog Maynes förband tillbaka till Sicilien för välbehövlig vila.
Samtidigt gick det bättre för Bill Stirlings 2 SAS. Efter att alla fem skvadronerna hade deltagit i erövringen av Taranto (en insatts som egentligen skulle ha överlåtits åt reguljära förband) genomförde Sirlings regemente operation ”Speedwell”. Det var ett klassiskt SAS-uppdrag och visade vad små enheter kunde göra om de släpptes långt bakom fiendens linjer och lämnades att operera under lång tid.
Två sjumannagrupper släpptes med fallskärm natten den 7 september i området Genua/
I oktober 1943 genomfördes en rad SAS-operationer, men resultatet var återigen blandat. Bill Stirling var fast besluten att låta SAS verksamhet fortsätta enligt de metoder som hans bror David hade infört; operationer långt in på fientligt territorium. Men högkvarteret visade inte samma entusiasm för vad de betraktade som ett gäng överdrivet hyllade banditer som okontrollerat drev omkring på den italienska landsbygden.
Den misslyckade operationen ”Jonquil"
Operation ”Jonquil” i början av oktober 1943 är ett bra exempel på hur principerna för hur SAS skulle användas återigen visade sig vara oklara. B-skvadronen 2 SAS fick i uppdrag att landstiga mellan Ancona och Pescara vid den adriatiska kusten där de skulle hjälpa det stora antal allierade krigsfångar som hade frisläppts när Italien kapitulerade. Flera små fiskebåtar samlades ihop i Termoli inför operationen, men ett tyskt motanfall gjorde att de måste dras tillbaka till Bari. Samtidigt började krigsfångarna samlas på stränderna i väntan på evakuering. När SAS äntligen lyckades ta sig fram hade de före detta fångarna redan givit sig iväg. Uppdraget slutade i fullständigt fiasko, bland annat beroende på att 2 SAS inte hade fått medverka i planeringen.
Efter vilan på Sicilien beordrades SRS, tillsammans med två kommandoenheter och understödjande förband, att inta Termoli för att avlasta åttonde armén som försökte bryta igenom Termolilinjen. Amfibieattacken genomfördes den 3 oktober och till en början gick allt som planerat. Staden var snart erövrad och vid middagstid anlände framskjutna enheter ur Lancashire Fusiliers och 2 SAS. Det verkade nästan för bra för att vara sant – och det var det. Den 5 oktober genomförde tyskarna ett kraftigt motanfall och trängde ihop de allierade styrkorna. En hård utnötningsstrid började och SRS drabbades av svåra förluster.
En enhet ur Royal Irish Rangers och ett antal kanadensiska Shermanstridsvagnar räddade situationen och tyskarna drevs tillbacka. Men SRS var rejält omskakat. Termoli blev deras sista krigsskådeplatts i Italien: förbandet skickades hem till England för att medverka i förberedelserna inför den allierade invasionen av Frankrike. Dara Bill Stirlings 2 SAS blev kvar och fortsatte striden. Efter SRS svåra upplevelser vid Termoli landsattes fyra grupper ur 2 SAS med torpedbåt längre upp längs kusten. Uppgiften var att spränga järnvägen mellan Ancona och Pescara. Operationens namn var ”Candytuft” och ”Saxifrage” och männen steg i land den 27 oktober. Vädret var förfärligt – det regnade oavbrutet – men under major Roy Farrans kompetenta ledning skars järnvägen av på flera ställen och kustvägen minerades.
2 SAS rönte än större framgångar i Italien en under de följande 18 månaderna när de i små grupper fortsatte att operera bakom fiendens linjer. Och erfarenheterna från Italien visade att SAS fungerade på alla krigsskådeplatser.
Tillbaka