Som en följd av de läxor man hade lärt sig i Mogadishu bestämdes att alla SAS-soldater skulle tränas i rollen som terroristbekämpare istället för att som dittills bara ha ett litet CRW-team i ständig beredskap. De stridande skvadronerna skulle turas om att stå i ständig beredskap, dygnet tunt, för att kunna sättas in som terrorbekämpare. Fullt utrustade helikoptrar och ett transportplan av typ Herkules C-130 skulle stå i beredskap för att kunna starta med några minuters varsel och flyga en tropp vart som helst inom de brittiska öarna på maximalt tre timmar. Under de följande två och ett halv åren ryckte antiterroristteamen ut flera gånger utan att väcka mediernas uppmärksamhet, men en solig majkväll 1980 blev förbandets existens känd över hela världen när deras spektakulära aktion direktsändes i teve.

Terroristerna slår till

På morgonen den 30 april 1980 stod en brittisk polis på vakt utanför dörren till den iranska ambassaden på 16 Princes Gate i London. Inne i byggnaden fanns ett stort antal ambassadpersonal och människor som var där för att ansöka om visum. Förr, under den avsatte shahens regim, hade relationerna mellan Iran och Storbritannien varit mycket goda, men de försämrades drastiskt när den religiöse fundamentalisten Ayatollah Khomeini grep makten. SAS hade tidigare fungerat som säkerhetsrådgivare åt shahens personal, men under den nya regimen låg den uppgiften på det iranska revolutionsgardet. Eftersom ambassadens inre enligt internationell lag tekniskt sett var att betrakta som utländskt territorium, hade britterna ingen jurisdiktion förutom en muntlig överenskommelse om att en beväpnad polisman skulle posteras utanför dörren.

De sex män som passerade polisassistent Trevor Lock där han stod i entrén såg inte annorlunda ut än de andra iranska besökarna. De var visserligen väl påpälsade i den kyliga luften, men Lock kunde se att de hade arabiskt ursprung och kastade bara ett öga på dem när de närmade sig. Men gruppen bestod av irakier och iranska oliktänkande som stöddes av irak. Under sina jackor bar de allihop antingen en Browning automatpistol eller en liten kulsprutepistol av typ Scorpion och i fickorna hade de massor av ammunition och handgranater.

När polisassistenten artigt höll upp dörren för den förste mannen, knuffade araben till honom och försökte dra sitt vapen. Men den snabbtänkte polismannen slog igen dörren och lyckades ropa en varning via radion medan han brottades med angriparen. En av de andra männen drog fram en pistol och sköt flera skott in genom glasrutan medan en annan man forcerade dörren. Det tog bara några sekunder för dem att passera den inre säkerhetsdörren som de aningslösa iranierna inte ens bevakade och en skur av automateld varnade den personal som inte hade hört de första pistolskotten om att byggnaden var utsatt för en väpnad attack.

SAS larmas

Två kvinnor som tillhörde ambassadpersonalen lyckades smita ut genom bakdörren innan terroristerna hann hejda dem och två av deras manliga kollegor försökte fly genom fönstren högre upp i byggnaden. En av dem lyckades sätta sig i säkerhet på ett kontor i byggnaden intill, men den andre skadades när han hoppade till marken och släpades in igen innan han hann fly. Nu hade terroristerna 26 personer som gisslan som de hopades kunna utväxla mot araber som satt i fängelse i Iran. (Arabistan är en region i Iran som inte befolkas av iranier utan av etniska araber). Dessutom krävde de fri lejd för sig själva när det första kravet väl hade tillgodosetts. Men de hade inte förutsett att den iranska regeringen skulle överlämna ansvaret för hela affären till britterna och att den nya premiärministern, Margret Thatcher, aldrig skulle ge efter för terrorism. När polisens specialenheter började anlända till platsen – D11, polisens prickskyttar, C13, personal med särskilt antiterrorist utbildning, Special Patrol Group och medlemmar ur C7, Scotland Yard´s Technical Support Bransch – var SAS redan på väg.

Vid högkvarteret i Hereford håller den SAS-skvadron som har jour som antiterrorstyrka ett 25 man starkt Special Projects Team (SPT) i ständig beredskap för eventuella gisslansituationer. Ytterligare en, exakt likadan SPT-enhet men med en längre inställelsetid, turas om med den första gruppen så att reaktionstiden ska bli så kort som möjligt. En grupp vilar eller tränar medan den andra håller ögonen öppna och väntar. Alla medlemmar i de här grupperna har tillbringat många timmar i ”The Killing House” och övat på att rensa rum och döda terrorister utan att skada gisslan. Vid den tid när operation ”Nimrod”, som aktionen mot den iranska ambassaden kallades, verkställdes övade man med skarp ammunition och civilklädda SAS-soldater spelade rollerna som gisslan.

När grupp Röd, 24 man och en kapten från B-skvadronen som hade SPT-jour den dagen, anlände till Princes Gate i London hade polisens förhandlare redan etablerat kontakt. På högre nivå var gruppen i Cabinet Office Briefing Room (Cobra) sysselsatt med att bestämma de regler som man skulle följa. Diskussionerna mynnade ut i att beslut om att inte ge efter för terroristernas krav och att låta SAS verkställa en väpnad fritagning om någon i gisslan skulle dödas. Fram till dess att det eventuellt blev nödvändigt att skicka in soldaterna skulle ansvaret ligga hos polisen. Under de följande sex dagarna bedrev förhandlarna en skickligt genomförd förhalningsteknik och åstadkom mindre eftergifter, som till exempel frisläppande av fem personer ur gisslan.

Samtidigt byggde armén vid en förläggning i närheten kopior i full skala av alla våningsplan i ambassaden så att SAS-soldaterna skulle bli bekanta med planlösningen. Grupp Blå, det andra 25 man starka SPT-teamet från Hereford, fanns nu också på platts och turades om med grupp Röd att ligga i högsta beredskap. I byggnaderna intill ambassaden övervakade avlyssningsgrupper varje ljud från gisslan och terroristerna så att myndigheterna kunde hålla sig à jour med den ständigt växlande situationen i de 50 rummen i den sex våningar höga byggnaden. Från andra utsiktspunkter bevakades alla rörelser som kunde iakttas genom ambassadens fönster och soldaterna rekognoserade byggnaden och smög bland annat tyst fram över taket.

”Nimrod” verkställs

På eftermiddagen den 5:e hade terroristerna, och då särskilt Salim, förlorat tålamodet och en ur gisslan separerades från de andra. Några minuter senare ekade tre skott följda av ett telefonsamtal till förhandlarna där man talade om att en man hade dödats. Soldater från båda SAS-teamen gjorde sig beredda att sätta igång, men man måste invänta slutliga bevis för att mordet verkligen hade ägt rum och att terroristerna inte bluffade. Bekräftelsen kom vid 19-tiden när ytterligare tre skott hördes innan en kropp kastades ut genom huvudentrén.

När man hämtat ambassadens pressattaché, Abbas Lavasani, döda kropp utanför byggnaden ringde polismästaren vid Metropolitan Police, sir David McNee, till Cobra och meddelade att han överlämnade kontrollen till SAS. SAS chef, överstelöjtnant Michael Rose, övertog ansvaret klockan 19.07. Operation ”Nimrod”, den förberedda planen för fritagning av gisslan (till skillnad från en direktplan som tillgrips när det inte finns tid till förberedelser) kunde börja. Planen var enkel: ur grupp Röd skulle två team om fyra man fira sig ner, bland annat till balkongen på andra våningen på byggnadens baksida, medan andra skulle spränga takfönstret och ta sig in den vägen; grupp Blå hade fått i uppgift att rensa källaren, bottenvåningen och första våningsplanet. Dessutom skulle hela angreppet utföras med understöd från prickskyttar.

Attacken inleds

Vid startsignalen som gavs strax efter klockan 19.20, hoppade tre grupper om vardera fyra man ner från taket i rep och brakade in genom fönstren på andra och tredje våningen medan en fjärde grupp sprängde takfönstret och säkrade den översta våningen. Samtidigt klättrade män från grupp Blå från grannfastigheten över till balkongerna på första våningen och placerade laddningar på fönstren mot gatan (de var av skottsäkert glas) och en annan fyrmannagrupp tog sig med hjälp av släggor in genom de franska fönstren till bottenvåningen på baksidan. Minst 24 svartklädda soldater utrustade med skyddsvästar och skyddsmasker och beväpnade med kulsprutepistoler av typ Heckler & Koch MP5 trängde in i byggnaden och ytterligare cirka 20 man bildade en yttre säkringsstyrka.

Inne på ambassaden

Inuti byggnaden greps terroristerna av panik när de hörde ett misstänkt ljud. Det var en av de repellerande soldaterna som råkade krossa ett fönster på vägen ner. Grupp Blå på den främre balkongen delade upp sig i två grupper och rensade första våningen. På ett av kontoren hade polisassistent Lock, som lyckats hålla sitt eget vapen gömt under hela belägringen, dragit sin pistol och brottades med terroristernas ledare. En av SAS-soldaterna ropade ”undan Trev”, slet bort polismannen och dödade terroristen, som var beväpnad med både pistol och en handgranat, med en lång eldskur från sin kulsprutepistol. Samtidigt var två andra soldater på väg in i ett kontorsrum på baksidan när dörren plötsligt öppnades av en annan terrorist som höll i en pistol. En av soldaterna sköt honom direkt och terroristen vacklade tillbaka, dödligt sårad, in i det mörklagda rummet där han senare avled.

På andra våningen hade ett team från grupp Röd tagit sig in i det största kontorsrummet där de flesta ur gisslan hade befunnit sig, bara för att upptäcka att terroristerna hade flyttat dem till telexrummet, ut mot gatan, på andra våningen och låst dörrarna. Medan soldaterna försökte ta sig igenom de låsta och barrikaderade dörrarna klättrade en av dem över balkongen till rummet bredvid och trängde in. En av terroristerna försökte tända eld på rummet för att fördröja angriparna och soldaten försökte skjuta honom, men fick eldavbrott och terroristen flydde genom telexrummet.

Telexrummet

Inne i telexrummet började två av de fyra terrorister som ännu levde att skjuta gisslan, varav en dödades och två sårades innan SAS hann fram. En av de SAS-soldater som deltog i operationen minns att han hörde skotten: ”Vi hörde hur gisslan skrek inne i telexrummet. ’Fan också, de dödar dem allihop’, hörde jag kamraten skrika. Vi störtade in i rummet”. När den förste soldaten rusade in sköt han med sin pistol den terroristen som hade lyckats komma undan när kulsprutepistolen strejkade, de andra tre försökte gömma sig bland gisslan. Vid det här laget kryllade ambassaden av soldater och eftersom byggnaden hade fattat eld och var full av tårgas evakuerades alla så snabbt sam möjligt. Två av terroristerna uppträdde som om de tillhörde gisslan. Den ena upptäcktes i raden av människor som lämnade byggnaden, togs åt sidan och tvingades att lägga sig ner på golvet. Där gjorde han en egendomlig rörelse och sköts ihjäl. När man vände på den döda kroppen upptäckte man en sovjetisk handgranat i mannens hand. Den andra beväpnade terroristen sköts ihjäl när han försökte springa nedför trappan tillsammans med gisslan. Den siste terroristen, som visade sig vara obeväpnad, visiterades och bands. Han dömdes senare till livstids fängelse.

Klockan 19.28 hade de första ur gisslan letts ut från ambassaden och 12 minuter senare förklarades byggnaden rensad. Klockan 19.53 återlämnade SAS officiellt det operativa ansvaret till polisen. Förlustsiffrorna var två döda och två skadade ur gisslan och en brännskadad soldat, men ingen ur gisslan dödades eller skadades av sina räddare. Fem av de sex terroristerna dog medan den återstående greps levande.

Massmediernas hjältar

Till SAS förtret hade tevekameror smugglats in på området och stora delar av händelseförloppet direktsändes över hela landet. Om operation ”Nimrod” inte hade förlöpt enligt planerna kunde den mediala uppmärksamheten ha blivit mycket pinsam, men nu gick en chockvåg genom det internationella terrorsamfundet samtidigt som demokratierna världen runt imponerades. Storbritannien var tydligen ingen lätt måltavla för dem som var inriktade på att använda våld för politiska syften.

För regementet fanns ingen återvändo. Från att ha varit relativt okänd specialenhet hade man plötsligt förvandlats till ett världsberömt förband. En av de soldater som deltog i operation ”Nimrod” sammanfattar effekten så här: ”Princes Gate blev en vändpunkt och visade för alla vad regementet kunde göra och vilken tillgång det var för landet men innebar samtidigt ett problem som vi ville undvika, nämligen mediernas uppmärksamhet. Under de närmaste åren efter belägringen fylldes dessutom urvalskurserna och det verkade som om varenda man i brittiska armén ville ansluta sig till SAS. Vi kunde helt enkelt inte hantera alla sökande och blev tvungna att införa ett extra uthållighetsprov redan första dagen för att bli av med de allra sämsta. Samma problem drabbade R-skvadronen, förbandets reservstyrka, och den sergeant som förde befälet överväldigades av antalet rekryter.” Framgång kan verkligen vara ett tveeggat svärd.