År 1970 var sultanen av Oman illa ute. Landet var på väg att råka i händerna på kommunistiska rebeller och i sin förtvivlan vände han sig till sina brittiska allierade. Den brittiska regeringen, ständigt medveten om vad som kan vara politiskt känsligt, skickade SAS eftersom det var en enhet som kunde klara uppgiften i hemlighet och med små insatser.

Det korta fridsamma mellanspelet efter reträtten från Aden i slutet av november 1967 och insatserna i Ulster i augusti 1969 var en av de få perioder sedan drottning Viktorias tid som den brittiska armén inte var engagerad i någon konflikt. När det inte fanns någonstans att ”träna skarpt” under verkliga stridsförhållanden ägnade sig SAS åt mer ordinära övningar och fungerade som stöd för den brittiska Rhenarmén (BAOR), fast man tog vara på de möjligheter som erbjöds till arbete utanför Västeuropa.

Eftersom SAS hade spelat en så viktig roll vid upprensningen på Jebel Akhdar i Oman några år tidigare hade sultan Said bin Taimur stort förtroende för regementet och han var enbart förtjust över att de övade på hans bakgård. SAS tackar aldrig nej till nya utmaningar och förbandets underrättelseavdelning i Hereford (med smeknamnet ”Kreml”) höll sig alltid välinformerade om den politiska utvecklingen i världen och när det såg ut som om det återigen kunde bli oroligt i norra Oman 1969 hade man soldater till hands som var beredda att rycka ut och hjälpa till.

Större delen av regionens olja transporterades genom Persiska viken, som smalnar väsentligt vid Hormuzsundet innan den vidgas ut mot Omanviken och Indiska oceanen. Söder om sundet ligger Musandumhalvön som delvis tillhör Oman och delvis Förenade Arabemiraten, som på den tiden kallades Trucial States. För Irak, som för att upprätthålla den ekonomiska tillväxten behövde fri passage för sin oljeexport genom sundet, var det klok politik att försöka förbättra relationerna till de uttalat självständiga Musandum. Därför lät man den irakiska armén infiltrera området 1969 och började att utbilda lokalbefolkningen.

Första styrkan

På begäran av de brittiska officerarna i sultanens väpnade styrkor gick en förstärkt båttropp, från den SAS-skvadron som vid den tiden övade i Oman, till sjöss i gummibåtar för att genomföra en styrkedemonstration. Därefter hoppade skvadronens fallskärmstropp i landets inre för att skära av reträtten för de irakier som man räknade med skulle fly undan den landstigande styrkan. Operationen var relativt framgångsrik eftersom båttroppen lyckades få stridskontakt och tog fångar, men en av fallskärmshopparna, ”Rip” Reddy, dödades när hans fallskärm inte öppnades. Det tros ha varit första gången regementet använde HALO-tekniken (hopp från hög höjd, skärmöppning på låg höjd) i ett skarpt läge.

Under de föregående fem åren hade Egypten och Sovjetunionen underblåst revolter mot sultanen också bland bergsborna i provinsen Dhofar i sydväst. Omstörtningsförsöken underlättades av sultanens närmast totala ointresse för sitt folk, trots de stora rikedomar som områdets olja genererade. Den åldrande monarken betraktade landet och dess tillgångar som sin privata egendom och befolkningen som föga mer än boskap. Medicinsk vård och utbildning saknades nästan helt, med undantag för de resurser som stod till kungafamiljens förfogande. Sultanen ansåg inte att folket var redo för västerländskt levnadssätt och därför lät han utlänningar sköta både oljefälten och ekonomin.

Den infödda befolkningen styrdes med järnhand och sultanens personliga tillstånd krävdes inför varje förändring av livssituationen, oavsett hur liten eller obetydlig den var. Ingen politisk opposition var tillåten och oliktänkande piskades eller fängslades. Om brottet mot monarkin betraktades som allvarligt avrättades den skyldige som förrädare utan rätt att överklaga domen. Lagbrytarnas familjer och vänner straffades också och det var inte ovanligt att sultanen som hämnd lät stänga av eller förstöra den livsnödvändiga vattenförsörjningen i förrädarens hemby.

Britterna kunde naturligtvis inte tillåta en allierad att fortsätta på det sättet. När så shejken av Dhofar, sultanens västutbildade arvinge, bestämde sig för att genomföra en oblodig statskupp utlovade den nyvalda konservativa brittiska regeringen sitt stöd. Den 23 juli 1970 konfronterade shejken sultanen i hans privata våning och efter ett handgemäng där båda männen sårades av kulor från sultanens pistol, gick den gamle mannen med på att abdikera till förmån för sin son, prins Qaboos (Said bin Taimur förvisades till London där han levde de två återstående åren av sitt liv i stor lyx; det påstås att han brast ut i gapskratt var gång som statskuppen kom på tal).

Hejda tillbakagången

Så snart nyheten om att den gamle sultanen hade abdikerat blev känd flög ett SAS-team till Oman för att fungera som livvakter åt den nye sultanen. Utbildad i England och skolad på Sandhurst var sultan Qaboos positivt inställd till förändringar och införandet av grundläggande mänskliga rättigheter, i full vetskap om att det var det enda sättet för honom att bevara kungariket. Av en ren tillfällighet hade några högre SAS-officerare bara några månader tidigare vid en planeringsgenomgång studerat hur situationen i området skulle kunna stabiliseras. Nu när de fick möjlighet att förverkliga planerna och, baserat på erfarenheterna från Malaysia och Borneo, påbörja en ny kampanj med ”kärlek och förståelse”.

För att man ska kunna uppnå stabilitet i ett område måste lokalbefolkningen först och främst stå på myndigheternas sida. Det enklaste sättet att försäkra sig om det är att förbättra folkets levnadsvillkor och visa att regeringen handlar välvilligt och konkret till skillnad mot de vaga löften som ofta som ofta ställs i utsikt av dem som försöker utnyttja massorna för egna syften. Om bonden och hans familj är nöjda med livet och kan känna trygghet, förlorar ”frihetskämpen” snart allt stöd.

SAS strategi i Oman baserades på ”femfrontskampanjen”. Planen lades fram av chefen för 22 SAS, överstelöjtnant Johnny Watts, och gick ut på att regementet skulle satsa sina resurser på fem ”fronter”: uppbyggnad av en underrättelseorganisation; etablering av en informationsavdelning så att lokalbefolkningen fick en pålitlig och sanningsenlig information om den omanska regeringens hjälpprogram – som motvikt till fiendens Radio Aden; tillsättande av en militärläkartjänst med stöd av SAS sjukvårdsmän; anlitande av en veterinär som kunde behandla lokalbefolkningens djur; och rekrytering av Dhofarienheter som var villiga att kämpa för sultanen.

Planen var i första hand avsedd som katalysator. SAS skulle utbilda omanierna i de fem uppgifterna med slutmålet att de själva ta över verksamheten. Watts visste att planens framgång berodde på om den omanska regeringen verklige var villig att förbättra befolkningens levnadsstandard, annars skulle den vara dödfödd.

Lyckligtvis var sultan Qaboos en helt annorlunda person än sin far. Kort efter att den nye unge sultanen övertagit makten lät SAS trycka flygblad som RAF släppte över rebellernas områden. I flygbladen lovade den nya regimen att den skulle underlätta livet för bergsborna och erbjöd sultanens permanenta amnesti för de rebeller som bytte sida.

Rebellerna, eller adoo som de kallades (arabiska för ”fiende”), bestod av Dhofar Liberation Front (DLF) och People´s Front for the Liberation of the Occupied Arabian Gulf (PFLOAG). Krigarna i DLF var dhofarier med huvudsakligen traditionell trosuppfattning. Medan PFLOAG var en kommunistisk grupp baserad i grannlandet Yemen. De hade mängder av vapen och pengar som de hade fått från Ryssland och Kina och de föreslog ett samgående med DLF, som först ställde sig tveksamma till förslaget. Men PFLOAG:s resurser var alltför stora för att dhofarierna skulle kunna stå emot och det dröjde inte länge förrän DLF var uppslukat. De muslimska rebellerna tog snart avstånd från PFLOAG:s radikala idéer och var därför mottagliga för den utlovade amnestin.

Märkligt nog var den förste som accepterade erbjudandet en av de främsta gerillaledarna, Salim Mubarak. Denne extraordinäre soldat, som tidigare hade tjänstgjort i Trucial Scouts och skickats till Storbritannien för högre militär utbildning, hade blivit djupt desillusionerad av den föregående regimen och hoppat av kort efter återkomsten från Aldershot. Som äldre officer inom DLF hade han tillsammans med 24 av sina män slagit sig ur en kommunistisk inringning på Jebel Dhofar. SAS och arméns underrättelseavdelning var snabba att utnyttja hans omfattande kunskaper. Dessutom föreslog Mubark att men skulle bilda en ny typ av antirebellstyrkor, som senare kallades firqat (arabiska för ”kompani”).

”Kärlek och förståelse”

De bästa och pålitligaste bland avhopparna rekryterades till firqats som utbildades och leddes av små SAS-grupper. Oftast var en SAS-soldat i varje fyrmannagrupp språkexpert och behärskade grundläggande arabiska, men eftersom omanierna i huvudsak var analfabeter blev det nödvändigt för alla brittiska soldater att lära sig deras språk. Efter utbildningen skickades firqats tillbaka för att patrullera i sina respektive hemtrakter tillsammans med lärarna från SAS, som officiellt kallades British Army Training Teams, eller BATT.

Fler operativa SAS-enheter skickades till Oman efter hand som de blev tillgängliga ända tills både B- och G-skvadronen under andra hälften av 1971 var på plats med full personalstyrka. Vid det laget hade flera firqats utbildats och grupperats i läger på kustslätten Salalah söder om det höglänta ökenområde som kallades Jebel Massif. Den 1300 m höga platån löper parallellt med kusten ungefär 250 km från den västra gränsen till det som då var den marxistiska staten Sydyemen. Platån var naturligtvis ett perfekt fäste för de kommuniststödda bergsstammarna.

Nere på Salalahslätten började de nyetablerade firqat-lägren snart att visa sig nyttiga. När britterna anlade ett nytt läger skickade man först dit stora brittiska styrkor tillsammans med sultanens trupper för att driva bort eventuella rebeller. Därefter byggde de brittiska ingenjörsförbanden vägar och ett flygfält eller en helikopterplatta, borrade efter vatten till nya brunnar och byggde mindre befästningar. När lägret var färdigt etablerade sig BATT och firqat innanför taggtråden och de andra förbanden drog vidare till nästa plats.

Firqats

När Salim Mubarak hoppade av från DLF vände han sig först till SAS-majoren Tony Jeapes med förslaget att man skulle bilda en militär enhet bestående av före detta rebeller. Jeapes accepterade och började utbilda männen i Mirbat. Firqat nummer ett döptes till Firqat Salahadin efter det store islamiske ledaren. Det visade sig vara ett smart drag och snart utbildade SAS fler firqats.

Först uppgick personalstyrkan i varje firqat till mellan 30 och40 man, men antalet växte snabbt efter vissa militära framgångar. I april 1972 bestod till exempel enbart Firqat Salahadin av 68 man och i slutet av kriget uppgick den totala firqat-styrkan till hela 2000 soldater.

Firqats var inget vanligt infanteri, långt ifrån, men de var utmärkta spanare och fungerade som framskjutna skyddsförband och för inhämtning av underrättelser (ett arbete som ofta inte var svårare än att lyssna till skvallret i grannbyn). Redan från början uppmuntrades lokalbefolkningen att komma till lägren för att hämta färskvatten och besöka den enkla sjukstuga som SAS upprättade. Mediciner, behandling och bandage var gratis och i början delade man också ut mat. Senare sattes ett lågt pris på maten från de förråd som regeringen delade ut, för att uppmuntra befolkningen att bli mer självständig och byta till sig maten mot det som de själva odlade för att variera kosten. Sakta men säkert vann den nya regimen folkets förtroende och när fördelarna med att stödja regimen blev allt tydligare övertalades fler rebeller av sina släktingar att desertera och ansluta sig till firqats.

Men det innebar inte alls att den militära situationen var under kontroll, trots att befolkningen accepterade allt det som SAS gjorde för dem. Hela Jebel Dhofar var i händerna på PFLOAG som räknade tusentals krigare och såg till att vapen och ammunition fortsatte att strömma in över gränsen från Yemen.

Sultanens militära förband

Sultanens egna väpnade styrkor räckte inte långt när det gällde att kontrollera rebellerna militärt. Styrkan bestod av regementena Muscat och Northern Frontier som till en början faktiskt lyckades kontrollera upproret, men när antalet rebeller ökade tvingades de över på defensiven. Dessutom var den taktik som sultanens militärflyg tillämpade rena katastrofen. När rebeller hade siktats och rapporterats till flygvapnet skickade de oftast upp ett eller två plan för att leta efter dem. När flygplanen kom fram till den angivna platsen hade rebellerna redan gett sig iväg och då bombade och besköt piloterna istället närmaste by. Det gjorde naturligtvis byborna fientligt inställda och drev dem i armarna på rebellerna.

Johnny Watts kom fram till att det var hög tid att flytta kriget till fienden. I februari 1971 hade situationen längs Dhofars kustremsa stabiliserats. Man hade 200 man i firqats och det civila hjälpprogrammet fungerade väl. Watts beslöt att firqats behövde stridserfarenhet och valde ut det lilla fiskelägret Sudh för ändamålet. Byn erövrades den 24 februari efter blygsamt motstånd. När firqats nu stärkt moralen beslutade Watts sig för att utnyttja dem igen. I mars genomförde SAS och firqats en framgångsrik stridsspaning upp mot högplatån. Och nu var det dags för SAS att etablera ett rejält fotfäste på själva Jebel Dhofar.

Operation ”Jaguar”

”Jaguar” var kodnamnet för det SAS-ledda angreppet mot Jebel Dhofar i oktober 1971. Operationen lyckades trots att firqats märkliga uppträdande var nära att driva SAS befälhavare, överstelöjtnant Johnny Watts, till vansinne.

I september 1971 var fem firqats färdigutbildade och man beslutade att tiden var inne för en stor offensiv mot rebellerna för att etablera ett säkert fotfäste för regeringsstyrkorna på Jebel Dhofar. SAS-skvadroner, firqats, en pluton lojala krigare från akaristammen i norra Oman och två kompanier soldater under brittisk ledning från sultanens väpnade styrkor deltog i operationen, som fick kodnamnet ”Jaguar”.

Sammanlagt hade chefen för 22 SAS, överstelöjtnant Johnny Watts, samlat ihop 800 man inför operationen. Det enda problemet var att anfallet skulle sättas in i oktober och att ramadan inföll den 20 samma månad. Och det var ett faktum som kunde påverka stridsviljan hos Watts omanska soldater och hos firqats. Men några av de religiösa ledarna hade beviljat despens så att trupperna kunde strida under ramadan, eftersom det var en kamp mot den ateistiska kommunismen. Johnny Watts hade tänkt på allt – trodde han själv åtminstone.

Operationen inleds

B-skvadronen, askaris och två firqats skulle inleda operationen med att återerövra ett av regeringens gamla flygfält på högplatån öster om Jibjat. När landningsbanan väl hade säkrats skulle resten av Jaguarstyrkan, och granatkastare och lätta haubitsar, flygas in med transportplan och helikoptrar.

Angreppet började den 2 oktober 1971. Pansarbilar eskorterade anfallsstyrkan som transporterades med lastbil från baslägret cirka 90 km norr om högplatån till den platts där vägen slutade vid foten av berget. Sedan fortsatte soldaterna till fots upp genom en wadi till utgångsläget och vilade där tills solen gick ner. Därefter var de tvungna att marschera med full packning uppåt i mörkret i den tryckande heta nattluften i nästan tolv timmar tills de nådde anfallsmålet på morgonen. De SAS-soldater som deltog bar vardera 1000 skott till kulsprutorna, automatgevär med fyra magasin och tre fulla fältflaskor med vatten. Inte undra på att klättringen kallades ”dödsmarschen”.

Söderut genomförde en liten styrka från G-skvadronen en skenattack för att locka till sig adoo. När dagsljuset kom befann sig den utmattade anfallsstyrkan ett litet stycke från målet, men skenmanövern hade lockat bort fienden och landningsbanan kunde erövras utan motstånd.

När den närmaste terrängen runt banan hade säkrats kontrollerade SAS-patruller det omgivande höglänta området och byggde värn av stenblock efter att ha gjort en bedömning av vilka anfallsriktningar som adoo kunde tänkas använda för att angripa flygfältet. Nedanför soldaterna började trupp, materiel och förnödenheter att flygas in tills, mitt på eftermiddagen, över 800 man hade grupperats i området. När det väntade fientliga motanfallet slutligen kom mot ett värn i västra delen av området kunde en av SAS-patrullerna slå tillbaka de 20-30 angriparna utan egna förluster.

På kvällen den 3 oktober upptäckte man att en annan landningsbana i utkanten av Jibat, 7- 8 km därifrån, på längre sikt faktiskt erbjöd bättre möjligheter för inflygning av underhåll. Morgonen därpå drog hela styrkan vidare och på kvällen hade den nya landningsbanan säkrats och öppnades för trafik. Därefter delades SAS-styrkan upp i två stridsgrupper, åtföljda av varsin firqat, för att undersöka den närmaste omgivningen. Under den följande veckan anfölls den östra gruppen ihärdigt av rebellerna och en SAS-sergeant dödades. Den 6:e slogs en patrull från den västra gruppen tillbaka av rebeller som försvarade ett stort vattenhål, men tre dagar senare intog man positionen efter en hård eldstrid. En av de fijianska soldaterna sårades vid anfallet, men lyckligtvis förlorade SAS inga man.

Det var i det här läget som firqats bestämde sig för att avbryta krigandet och iaktta reglerna för ramadan. Eftersom det innebar att de varken åt eller drack under vissa perioder skulle deras effektivitet minska drastiskt. Watts blev rasande, tvingades uppge några positioner och omgruppera till en plats som kallades White City. Därefter informerade han ledarna för firqat att han övervägde att dra tillbaka det stöd som de hade fått av SAS. Eftersom firqat var helt beroende av regeringens hjälp med utbildning, vapen och förnödenheter bestämde de sig trots allt för att delta i kriget.

Adoo går till motanfall

Den 12:e hade de förband som deltog i operation ”Jaguar” avancerat 25 km in på fientligt territorium och etablerat en välförsvarad framskjuten bas bara 8 km från rebellernas starkaste fäste. Men adoo fann sig inte i den fientliga närvaron utan vidare och utsatte basen för ständig granatkastareld och utförde eldöverfall mot patruller. Dessutom genomförde de ett våldsamt motstånd som resulterade i en intensiv eldstrid. Soldat ”I” var en av dem som deltog: ”Jag knäppte fast ett nytt patronband med 200 skott i det gamla och började mata. En ström av spårljus slog ner i området där fienden befann sig och dånet från den tunga kulsprutan ekade i öronen.” Och under de följande tre månaderna pressade brittiska förband, omanska reguljära styrkor och firqats sakta bort rebellerna från berget.

Enstaka adoo-angrepp mot regeringsinstallationer eller brittiska patruller fortsatte utan större framgångar under hela 1972 medan britternas kampanj med ”kärlek och förståelse” gav resultat. När allt fler rebeller övertalats att byta sida av sina numera välmående släcktingar på kustslätten tvingades rebellernas ledare att försöka hitta ett sätt att rädda ansiktet. Att bara döda ett antal regeringssoldater eller firqats som patrullerade i bergen skulle inte betyda så mycket eftersom ingen skulle få reda på det. Den logiska lösningen på problemet var att försöka utplåna en hel firqat-postering och därmed bevisa att de fortfarande behärskade situationen. Men för att budskapet verkligen skulle gå hem måste segern vinnas helt öppet och bevittnas av de bybor som adoo ansåg vände kappan efter vinden.

Slaget om Mirbat

Syftet med Adoos anfall mot Mirbat den 19 juli 1972 var att sabotera trovärdigheten för sultan Qaboos regim i Oman och dessutom att lära SAS en blodig läxa. Men den nio starka BATT-grupp från SAS som fanns på platts i Mirbat omintetgjorde märkligt nog rebellernas försök på en enda dag.

Den platts som adoo valde som skådeplatts för sin ”slutliga seger” blev den lilla kustbyn Mirbat, cirka 65 km öster om Salalah. Byn låg där vägen från Salalah slutade, alldeles vid foten av bergen, och verkade vara ett perfekt anfallsmål. Den lokala polisen, Dhofar Gendarmerie, och SAS hade sin förläggning i byns norra utkant, vilket innebar att adoo lätt kunde smyga sig fram utan att alarmera firqat eller byns hundar. Anfallet skulle inledas i gryningen den 19 juli 1972.

Adoo hade planerat angreppet väl eftersom regnperiodens låga moln gjorde det omöjligt för sultanens av Oman flygvapen (SOAF) att lämna flygunderstöd. Dessutom innebar regnskyarna och de låga moln som hängde över Mirbat och de omgivande bergen att SAS inte kunde se när fienden ivrigt drog ihop sina styrkor i området.

Arrangemangen i Mirbat skilde sig inte från dem i andra firqat-läger, men dessutom fanns en liten styrka med ungefär två dussin gendarmer permanent förlagda i ett litet fort nordost om byn. Ett trettiotal man från askaristammen, som var lojala med walin av Dhofar och som svarade för lägrets yttre skydd, hade sin förläggning i en befäst byggnad i nordväst. British Army Training Team (BATT), som utgjordes av nio man från 8:e troppen, B-skvadronen, 22 SAS, opererade från ett stort hus som låg mellan walins fort och byn. Nästan alla firqat bodde tillsammans med sina fruar eller familjer i byns hus. Staden omgavs av havet på två sidor och av taggtrådsstängsel.

Adoo var kanske analfabeter och bergskrigare, men det betydde inte att de var dåliga soldater. Generationer av småkrig mellan stammarna där man hyllade principen ”öga för öga” innebar att de var fullständigt orädda krigare. De måste också vara ganska bra skyttar och spårare för att ens kunna överleva i bergens fientliga miljö. Dessutom hade deras ledare utbildats i gerillakrigföring av kommunisterna och alla var välförsedda med moderna vapen och ammunition. Förutom automatkarbiner av typ Kalasjnikov och RPD-kulsprutor hade de också tunga 12,5 mm kulsprutor, lätta och tunga granatkastare, raketgevär och minst ett möjligen två 7,5 cm granatgevär.

Garnisonen försvagas

I likhet med SAS hade adoo försätt sig med en bra underrättelseorganisation, däribland förmodligen ett antal informatörer bland firqat. De visste nästan säkert att BATT-omgången snart hade fullgjort sin tjänstgöringsperiod i området och skulle avlösas inom några dagar. Därför var det troligt att soldaterna på den lugna utposten skulle vara mer avslappnade än vanligt.

För att förbättra oddsen ytterligare hade ett mindre antal beväpnade stamkrigare gjort sig väl synliga i utkanten av Mirbats operationsområde några dagar före det planerade anfallet. Helt enligt planerna avdelades cirka 60 man ur firqat-styrkan för att leta efter dem och det minskade antalet försvarare med en tredjedel. Avledningsmanövern kan också ha utförts för att skydda informatörer och kanske några bland firqat som inte var helt säkra på var de hade sin lojalitet. Dessutom är det möjligt att adoo medvetet minskade den militära aktiviteten i den här sektorn för att britterna skulle få det långtråkigt. Faktum är att rebellernas aktiviteter på sistone hade varit minimal, bortsett från enstaka prickskyttar och granatkastaranfall (oftast tidigt på morgonen) som inte var särskilt effektiva.

En liten styrka gendarmer bemannade en nattpostering på en låg höjdsträckning som kallades Jebel Ali utanför taggtrådsstängslet, knappt 1000 m norr om fortet. Strax före gryningen tog sig spanare från adoo tyst uppför kullen och skar halsen av dem. Men en gendarm, som var tillräckligt alert, hann avlossa ett skott innan kullen erövrades. Adoo antog att de nu hade förlorat överraskningsmomentet, placerade ut sina granatkastare på linje norr om Jebel Ali på ett avstånd av ungefär 2000 m från fortet och öppnade eld.

När den första granaten slog ner reagerade den unge kaptenen Mike Kealy (som av männen fått smeknamnet ”baby Rupert” = blöjofficeren) och de åtta männen under hans befäl i BATT-styrkans hus visserligen, men de blev inte särskilt alarmerade eftersom adoo brukade skicka iväg några granater lite då och då i gryningen och sedan ge sig iväg innan de blev upptäckta. Men när de enstaka granatnedslagen övergick i regelrätt stormeld besatte SAS-männen snabbt eldställningarna.

Striden börjar

I BATT-huset bemannade fyra man 7,62 mm kulsprutan (GPMG) och den tunga 12,7 mm Browningkulsprutan som stod uppställda bakom sandsäckar på takets norra hörn. På byggnadens ena sida bemannade tre andra soldater, däribland en av gruppens två fijianer, en 8,1 cm granatkastare uppställd i ett värn av sandsäckar. Den åttonde mannen, den fijianske korpralen Labalaba, hade sprungit över till Dhofargendarmeriets fört för att sköta den gamla 8,8 cm fälthaubits från andra världskriget som stod där bredvid ytterdörren. Ingen sköt, i avvaktan på den ofrånkomliga våg av infanteri som skulle komma svepande från norr när adoos granatkastare taggtrådstängslet i bitar med sin oavbrutna eldgivning. Men så utsattes både fortet och BATT-huset av intensiv gevärseld från en avancerande styrka på över 200 man.

Kapten Kealy gjorde en snabb bedömning av läget och skickade ner en av sina män till radiorummet för att begära förstärkning. Soldaten skulle just koda meddelandet när en projektil från ett raketgevär träffade BATT-huset och han struntade i de föreskrivna rutinerna och sände meddelandet i klartext. ”Åt helvete med reglementet, Adoo vet redan att vi är här!” I huvudlägret vid Um Al Gwarif, strax utanför Salalah, rivstartade dagen för männen i G-skvadronen som hade planerat att avlösa kollegorna från B-skvadronen i Mirbat och Taqa.

Men i Mirbat förvärrades situationen snabbt och gendarmernas fort fick ta emot huvuddelen av den fientliga elden. Medan granater, kulspruteeld och raketer slog in i BATT-huset och DG-fortet insåg Kealy att det här inte var någon halvhjärtat låtsasanfall. Sydost om fortet störtade en styrka på cirka 40 välutbildade adoo plötsligt upp från den wadi där de hade legat i skydd och rusade mot de hål som granaterna hade sprängt i taggtråden. Gendarmerna på försvarsmurarna öppnade eld med allt de hade och Browningskytten på BATT-husets tak deltog också i skjutandet.

Anfallet mot pjäsvärnet

Fälthaubitsen utanför fortet var ett mycket viktigt mål för adoo och artilleripjäsens omanske skytt var snart satt ur spel. Korpral Labalaba var fast besluten att upprätthålla eldgivningen med haubitsen och han fortsatte att ladda, rikta och avfyra pjäsen på egen hand. Men till slut träffades också han, men trotts att han fick käken sönderskjuten lyckades han begära hjälp via en handburen radio. Nödropet besvarades av en av hans fijianska kamrater som under intensiv beskjutning från gevär och kulsprutor rusade de 400 metrarna mellan BATT-huset och artilleriställningen för att ta över pjäsen.

Framme vid haubitsen lade Savesaki ett förband på Labalabas skada för att stoppa blodflödet. Men kort därefter sårades också Savesaki och föll på rygg mot sandsäckarna som omgav pjäsplatsen. Vid det laget hade adoos eldgivning mot ställningen intensifierats och haubitsens frontplåt var genomborrad av kulor. Korpral Labalaba fortsatte eldgivningen, men så träffades han igen och den här gången var skadan dödlig.

Askarierna och gendarmerna (som till största delen bara var beväpnade med vanliga gevär med cylindermekanism) gav igen lika mycket som de fick, men nu låg deras ställningar också under intensiv beskjutning från de fiender som till sist hade brutit igenom den yttre försvarslinjen. De firqat som fortfarande befann sig i byn hade tagit upp striden söderifrån och gjorde sitt bästa för att driva bort de adoo som forcerat taggtråden, trotts att granaterna slog ner mitt ibland dem. Många män ur firqat-styrkan dödades när striden tilltog i styrka och rummen på bottenvåningen i BATT-huset förvandlades snabbt till förbandsplatts för det ökande antalet sårade. Det var då som en av SAS-soldaterna som legat på taket med en av kulsprutorna tog med sig en radio och sprang mot helikopterlandningsplatsen på stranden i förhoppning om att kunna leda in den helikopter som högkvarteret hade lovat att skicka för att hämta de sårade.

Stridens vändpunkt

Under hela striden sköt de SAS-soldater som bemannade granatkastaren och kulsprutorna så intensivt att regnet som föll på vapnen direkt förvandlades till ånga. De hade faktiskt skjutit så hårt att den tunga Browningkulsprutan mot slutet av striden var så het att de bara kunde skjuta patronvis eld. När de första granaterna avlossades från granatkastaren låg målen på ett par kilometers avstånd, men när det första flyganfallet var över besköt man mål som låg alldeles intill DG-fortet. Fienden befann sig faktiskt så nära att pjäsplatschefen blev tvungen att luta eldröret mot bröstet och höja lavetten maximalt för att kunna skjuta på så kort avstånd.

Ungefär tre timmar efter att striden hade inletts anlände SAS-soldaterna från G-skvadronen i tre Hueyhelikoptrar och gick genast till motanfall, direkt från landningsplatsen. Med två kulsprutor i varje grupp om fem soldater blev den eldkraft som riktades mot adoo överväldigande och de började snart att fly.

Slaget vid Mirbat blev en odiskutabel seger, trots att två soldater, några män från firqat-styrkan, den omanske artilleristen och en Dhofarigendarm miste sina liv och flera skadades under några få korta timmar. Men adoo hade, förutom att de förlorat cirka 40 av sina mest erfarna krigare direkt plus de som avled senare under dagarna och veckorna efter striden, dessutom förlorat ansiktet.

I Storbritannien gavs striden ingen som helst publicitet och därför blev de utmärkelser som delades ut för tapperhet i fält kända förs fyra år senare. Kealy belönades med Distinguished Service Order för sitt ledarskap den dagen, medan två andra tilldelades Military Medal och Distinguished Comduct Medal. Den i särklass futtigaste hedersbetygelsen var den notis där Labalabas insats omnämndes. Många menar att hans agerande i Mirbat, om konflikten hade varit mera känd, utan tvekan skulle ha meriterat honom för ett Victoria Cross. Det var faktiskt Labalaba ensam som hindrade fienden från att erövra fälthaubitsen och därmed var det han som avgjorde striden. Enkelt hedersomnämnande för en så enastående insats är närmast att betrakta som en förolämpning.

SAS seger

Under de tre åren efter striden vid Mirbat säkrade regeringsstyrkorna, understödda av specialförband från Iran och Jordanien, den terräng som firqat och deras instruktörer från SAS hade erövrat. Adoo hade förlorat många man vid Mirbat, men förlusten av prestige var betydligt allvarligare för dem än de fysiska förlusterna. Det faktum att de hade varit så många fler än försvararna betydde att de förlorat ansiktet. Långt ifrån att övertyga dhofaris om att sultanen och hans brittiska rådgivare var slut, gav striden förstärkt trovärdighet för sultan Qaboos. Dessutom intensifierades det civila hjälpprogram som inletts för att förbättra dhofariernas levnadsvillkor. Här fanns konkreta bevis för att sultanen höll sitt ord. Resultatet lät inte vänta på sig och antalet avhoppare från adoo ökade.

Adoo på defensiven

Sakta men säkert pressades adoo allt närmare gränsen mot Yemen i takt med att försvarslinjerna och lägren som användes som utgångspunkt för patrullverksamheten byggdes ut. Linjerna bestod av taggtråd, minförsåt, truppminor och rörelsesensorer och meningen var att avskära adoo från försörjningsbaserna i Yemen.

I de centrala och östra delarna av bergsområdet hade patrullerande firqat praktiskt taget helt utplånat allt motstånd från rebellerna och i väst hade reguljära förband skurit av många av adoos försörjningsleder. Det enda större fäste som rebellerna ännu höll var den nästan helt övergivna kuststaden Rakyut, mindre än 40 km från gränsen från Yemen, som kommunisterna hävdade var de ”befriade territoriernas” huvudstad.

Några kilometer norr om Rakyut, alldeles intill den branta bergssidan, hade adoo ett stort materielupplag i ett antal grottor ovanför Wadi Shershitti. Den 4 januari 1975 inledde en bataljon ur sultanens väpnade styrkor med understöd av tre SAS-troppar och 40 – 50 firqat första fasen i ett angrepp mot det starkt försvarade grottsystemet. En SAS-tropp delades upp i fyrmannagrupper som följde varsitt kompani reguljära soldater och de båda återstående skvadronerna förenades med firqat och gick i spetsen för anfallet. Under den första dagens strider trängde SAS och firqat under oavbruten kulsprutebeskjutning fram 3 km genom den täta snårskogen för att erövra tillräckligt högt belägen terräng och upprätta en förrådsplats. Sent på eftermiddagen och trotts stora förluster bland firqat nåddes målet och de första helikoptrarna började anlända. Adoo gick till motanfall i skymningen, men slogs tillbaka med lätthet.

Shershittigrottorna erövras

Huvudangreppet mot grottorna började i gryningen den 5 januari med tre omanska kompanier som ryckte fram genom täta snår i en lång omfattning. Men på grund av den täta vegetationen missbedömde tyvärr den officer som ledde tätkompaniet sin position och hela bataljonen hamnade väster om målet i stället för norr om det. När den andra omanska kompaniet därför tvingades rycka fram över öppen terräng kunde adoos kulspruteskyttar fälla många av dem från högt belägna eldställningar. Situationen räddades först sedan den fyrmannagrupp från SAS som åtföljde tätkompaniet gått i ställning med sina kulsprutor och öppnat eld mot adoo. Den SAS-officer som förde befäl över hela styrkan skickade sin ställföreträdare, en fijiansk sergeant, att leda striden från täten. Väl på platts begärde han eldunderstöd med attackflyg och granatkastare och tvingade adoo att överge ställningarna. Adoo utsattes för en veritabel aldorkan och deras anfallskraft mattades något.

Nu när överraskningsmomentet definitivt förlorats var det omöjligt att fortsätta anfallet mot grottorna. Men eftersom de omanska förbanden fortsatte höll terrängen ovanför var läget inte helt hopplöst. Tunga kulsprutor placerades så att de från långt håll täckte grottorna och vägen dit och lite senare kom också två granatgevär på plats. Slutligen fördes en pansarbil av typ Saladin med en 7,6 cm kanon i ställning och under fem dygn östes kulor och granater in i grottorna så att de blev obrukbara. När adoos främsta underhållsbas hade förstörts kunde de inte fortsätta striderna i området i någon större omfattning.

Tekniskt sett var operationen i området runt Shershittigrottorna ett misslyckande, men eftersom adoo inte längre kunde använda dem och striderna gjort det möjligt för iranierna att inta Rakyut och därmed bygga en ny försvarslinje för att hindra adoo från att infiltrera kustslätten, blev striden ändå en seger i det långa loppet.

Slutet närmar sig

Förutom enstaka isolerade incidenter förflöt resten av år 1975 relativt lugnt för SAS i Oman. Vid det laget var sju firqat-styrkor fullt stridsdugliga och deras militära förmåga var sådan att de fyrmannagrupper som åtföljde var och en egentligen bara behövdes för att hantera samverkansfrågor. En sista stor framryckning planerades till mitten av oktober, men till slut visade det sig att den avledningsmanöver som inleddes från de högsta bergstopparna i Sarfait inte mötte något egentligt motstånd och därför behövde huvudoperationen aldrig genomföras.

I början av december 1975 förklarades hela Dhofarområdet fritt från rebeller och eftersom läget förblev stabilt drogs SAS tillbaka tidigt på nyåret. Men än idag fortsätter regementet att med sultanens välsignelse öva i öknen och bergen. Trots de omanska kampanjernas våldsamhet och de svåra förhållanden som man uthärdade under sex år, förlorade regementet bara 12 man. Till priset av regementets offer, plus naturligtvis alla stupade omanier och deras allierade från Iran och Jordanien, hejdades slutligiltligt kommunismens framträngande i regionen.

Kriget i Oman var alltså slut och sättet på vilket det genomfördes är ett utmärkt exempel på hur ett modernt antigerillakrig ska utkämpas med stöd av regeringstrogna styrkor. SAS insats var aldrig stor – styrkan översteg aldrig 80 man samtidigt insatta soldater – men männens inställning och uppträdande var den avgörande faktorn. De enskilda SAS-enheterna hade visserligen kämpat väl under kriget, som striden vid Mirbat visade, men det var regementets kampanj med ”kärlek och förståelse” som tålmodigt verkställdes av fyrmannagrupperna i Dhofar som blev nyckels till framgång. Det var småsaker som avgjorde, som de enskilda soldaternas förmåga att kunna samtala med dhofarierna på deras eget språk, att behandla deras sjukdomar och att hjälpa dem med boskapen. De band som knöts mellan soldaterna och civilbefolkningen blev grunden för den militära segern.

I efterskott

Naturligtvis hade man stött på problem. Många av soldaterna inom de omanska väpnade styrkorna betraktade till exempel dhofarierna med ett förakt som de aldrig kunde frigöra sig helt från. Särskilt de omanska officerarna visade tendenser att nedvärdera fieqat. Men SAS övertygade dem om det kloka i att låta lokalbefolkningen delta i operationerna. Dessutom stoppade man sådana yttringar som är direkt kontraproduktiva vid alla antirebelloperationer, som till exempel det urskillningslösa bombandet av dhofariernas byar.

Tillgång till moderna mediciner och utrustning för brunnsborrning bör heller inte underskattas. På 1960-talet påminde provinsen Dhofar mest om en medeltida förläning med utbredd fattigdom, ofruktbar mark och ogästvänligt klimat, styrd av en enväldig despot. Brunnsborrningarna och den moderna sjukvården innebar en förändring av livskvaliteten för den vanlige dhofariern som är svår att till fullo förstå och som stod i skarp kontrast till adoos tomma ord och löften.

Naturligtvis var också kvaliteten hos de SAS-soldater som kämpade i Oman en viktig förklaring till framgångarna. Män som Johnny Watts hade en närmast övernaturlig förmåga att formulera strategier som ledde till seger. Tony Jeapes, som efterträdde Watts som chef för regementet i Oman, hyllade sin företrädare: ”Det var framförallt den strategi han genomförde och den grund han lade som ledde till fiendens slutliga nederlag.”

Dessutom hade SAS vunnit en strategisk seger eftersom ansträngningarna resulterade i att Oman förblev i händerna på en härskare som hyste sympatier för väst. Medan Yemen och Iran sönderslets av uppror kunde Oman utvecklas fredligt. Landet förvandlades inte till en demokratisk stat av västerländskt snitt över en natt och är det ännu inte, men den är heller inte i händerna på en marxistisk diktatur som motarbetar västerländska intressen.