I januari 1944 hade SRS återfått sitt gamla namn, 1 SAS, och tillhörde tillsammans med 2 SAS 1st Airborne Division. Förbandet återvände till Storbritannien för förberedelser inför invasionen av Frankrike. I mars anslöt sig två franska fallskärmsregementen, 2 RCP och 3 RCP, som döptes till 3 SAS respektive 4 SAS, plus en skvadron fristående belgiska fallskärmsjägare som senare döptes till 5 SAS. Den sista rutan i mosaiken utgjordes av en hemlig underrättelse- och signalenhet som kallades Phantom Squadron och som anslöt sig till det som nu var Special Air Service Brigade som F-skvadronen, GHQ Liaison Regiment.
SAS-brigadens personalstyrka uppgick till 2000 man och den utbildades för operationer i Frankrike inför invasionen på D-dagen. Vid den här tidpunkten avsade sig William Stirling befälet eftersom han inte längre ansåg att SAS användes på det sätt som enheten var avsedd för. Till och med den traditionsenliga, sandfärgade SAS-baskern byttes mot de luftburna styrkornas mörkröda, men många av de gamla soldaterna och officerarna, där ibland ”Paddy” Mayne, struntade i den ordern. Dessutom bestämde man att fallskärmsjägarnas vingmärke skulle bäras på höger axel, men de män som gjort sig förtjänta att bära SAS speciella vingar på vänster sida av bröstet efter tre stridshopp i början av ökenkampanjen fortsatte att bära dem där i stället.
Slutligen, efter mycket förhalande från högkvarteret som inte visste vad de skulle sätta in en så okonventionell styrka, hittade man en mindre uppgift åt SAS. Men hälften av brigaden hölls tillbacka som luftlandsättningsreserv. Före D-dagen sattes bara ett fåtal SAS-män in enskilt i Frankrike, men på och strax efter D-dagen förändrades allt.
SAS operationer i Frankrike kan indelas i två kategorier. För det första hjälpte små SAS-grupper general Bernard Montgomerys 21:a armégrupp med taktiskt understöd, som till exempel att skära av fiendens kommunikationslinjer och samla in uppgifter om de tyska truppernas rörelser och grupperingar. Dessutom beordrades SAS, omedelbart efter landstigningen på D-dagen (den 6 juni 1944) att göra allt de kunde för att hindra tyska förstärkningar från att nå fram till brohuvudet. För det andra luftlandsattes små SAS-grupper långt bakom fiendens linjer med uppgift att etablera baser, söka samband med motståndsrörelsen och att störa fiendens förflyttningar.
SAS-soldaterna skulle samarbeta med den franska motståndsrörelsen och folk från Special Operations Executive (SOE), som redan fanns på plats för att samla information. Och det blev problem med båda operationerna. Det var meningen att de operationer som SAS och SOE genomförde i Frankrike skulle vara koordinerade, men de sistnämnda betraktade ofta SAS-soldaterna som sina underlydande och hemlighöll svartsjukt upplysningar om sina egna uppdrag. Men SAS var ändå, efter flera månader av relativ passivitet, glada över att få vara i farten igen.
Armée du Maqui
Men de problem som SAS brottades med var ingenting jämfört med de svårigheter som drabbade dem när de började arbeta med den franska motståndsrörelsen, som kallades ”Maqui” efter ett korsikanskt ord som betyder buske. Efter D-dagen samarbetade SAS intimt med motståndsrörelsen, som var ideologiskt uppdelad mellan de som stöttade general de Gaulles fria franska styrkor och de som stödde kommunisterna. Enskilda grupper gömde vapen för senare användning mot varandra. Men motståndsrörelsen var motiverad och hade utmärkt lokalkännedom och det utnyttjades flitigt när SAS planerade räderna. Men fransmännens säkerhetstänkande var svagt utvecklat och det fanns förrädare i de egna leden. SAS insåg snabbt att det var säkrast att men opererade var för sig.
Under de två första veckorna efter D-dagen luftlandsattes hela A-skvadronen ur 1 SAS i den bergiga terrängen runt Dijon för att spränga järnvägslinjer och utbilda motståndsrörelsen i sabotage. Operationen, som hade kodnamnet ”Houndsworth”, varade i två månader och höll hundratals tyska soldater sysselsatta som annars kunde ha satts in för att hindra den allierade utbrytningen från Normandie. Förutom de nästan 150 SAS-soldaterna hade skvadronen nio pansrade och tungt bestyckade jeepar och två pansarvärnskanoner. Resultatet blev sex urspårade godståg, 70 förstörda lastbilar, över 20 rälsbrott och över 200 dödade eller svårt sårade tyska soldater.
De franska SAS-regementen
På D-dagen hoppade 160 man från 4 SAS (franskt förband) för att upprätta en huvudbas och för att hjälpa till att organisera den lokala motståndsrörelsen (till sist hade man utrustat tre bataljoner). Operationen hade kodnamnet ”Dingson”. Dagen därpå luftlandsattes tre 18-mannagrupper från samma regemente för att skära av järnvägsförbindelserna till hamnen i St Malo och blockera de tyska reserver som var grupperade i området. Efter att ha löst uppgiften anslöt sig de tre grupperna till resten av regementet vid huvudbasen.
Längre söderut, också det på D-dagen, hoppade två officerare från B-skvadronen ur 1 SAS i närheten av Wien för att söka samband med den lokala motståndsrörelsen. Den strategiskt viktiga järnvägslinjen till Poiters skars av på två ställen och ett tåg spårade ur på linjen mellan Saumur och Bordeaux, men den mest framgångsrika delen av uppdraget kom när man upptäckte vagnar med drivmedel som stod på ett stickspår vid Chatellerault. Med hjälp av radio kallade man in attackflyg från RAF och tågen förstördes. Bränslet som fanns i vagnarna kan ha varit avsett för en pansardivision som var på väg till Normandie och förlusten av bränslet försenade i så fall stridsvagnarna avsevärt.
Jeepar fälldes med fallskärm så att B-skvadronen fick ökad rörlighet, men i början av juli 1944 hade SAS huvudbas upptäckts av fienden. Tyskarna omringade området, anföll med starka förband och dödade ett antal soldater medan 17 lyckades undkomma. Men 33 soldater ur SAS tillfångatogs levande och efter att ha förhörts och torterats av Gestapo avrättades de allihop. Under ökenkriget hade Hitler förklarat att alla tillfångatagna SAS-soldater skulle avrättas eftersom de var så farliga, men Rommel och hans officerare struntade i allmänhet i den så kallade kommandoorden. I Frankrike var den tyska armén tvungen att överlämna alla krigsfångar till Gestapo, som inte lade fingrarna emellan när det gällde SAS.
Under de första månaderna 1945 korsade SAS den tyska gränsen flera gånger och genomförde ett antal spaningsoperationer. Två skvadroner från 1 och 2 SAS deltog i operation ”Archway” vid Wesel, öster om Rhen. Belgarna i 5 SAS verkställde operation ”Larkswood” som gick ut på att skaffa underrättelser åt den kanadensiska 4:e pansardivisionen när den ryckte in i nordvästra Tyskland. Belgarna, tillsammans med 1 SAS, deltog i det kanadensiska anfallet mot Wilhelmshaven. 1 SAS hade en tuff tid under framryckningen och förbandets 40 jeepar råkade ut för ständiga eldöverfall från små tyska förband. SAS lyckades ge igen i viss mån, men drabbades själva av förluster och stämningen var ganska tryckt.
Allmänt sett var SAS operationer under de sista månaderna av kriget i Europa ganska illa genomtänkta. Uppdragen bestod mest av spaning för de reguljära förbanden, vilket innebar att de opererade nära eller strax bakom frontlinjen och utsattes för ständiga angrepp. Den typen av utnötningskrig var inte den roll som David Stirling hade planerat för sitt förband, men han var krigsfånge och kriget var snart slut. Dessutom fanns det helt enkelt inte tillräckligt med utrymme för SAS att operera bakom fiendens linjer när det tyskkontrollerade området hela tiden minskade i storlek.
Civilbefolkningen utgjorde ett annat problem. I Frankrike och Nederländerna upptäckte SAS att den oftast var vänlig och sympatiskt inställd. Men i Tyskland var det inte så och befolkningens allmänt fientliga hållning försvårade situationen avsevärt.
Men trotts alla problem som SAS ställdes inför på våren 1945 fullföljde de sina uppgifter och kriget i Europa var i realiteten över. I slutet av maj var alla SAS-enheter tillbacka i Storbritannien och SAS-brigaden upplöstes officiellt i oktober 1947. Visserligen bildades Territorial Army SAS Regiment 1947, men i alla praktiska avseenden betraktades Special Air Service bara som ytterligare en krigstida enhet som nu kunde räknas till historien.
Tillbaka