Kriget i Oman (1970-76) innebar att SAS inte kunde närvara på Nordirland i någon större omfattning. Men man hjälpte den brittiska armén med att skapa en enhet för underrättelseinhämtning och deltog också på annat sätt i det allmänna kriget mot terrorismen.

De många åren av civil oro och våld på Nordirland startade på allvar i januari 1969 när den romersk katolska minoritetens försök att demonstrera för mänskliga rättigheter hindrades av protestanterna. De poliser som eskorterade demonstrationståget gjorde inte mycket för att stoppa våldet och samma kväll restes barrikader i Londonderrys katolska stadsdel Bogside.

Politikerna lyckades nätt och jämt hålla situationen under kontroll, tills i augusti året därpå när en protestantisk parad i Londonderry drabbade samman med katolikernas motdemonstration och regelrätta kravaller utbröt. Inom tre dagar hade de lokala oroligheterna spridits till städer i hela provinsen och brittiska armén skickades ut på gatorna för att försöka upprätthålla ordningen. Den gamla republikanska rörelsen och dess paramilitära avdelning, Irländska Republikanska Armén (IRA), utnyttjade kaoset maximalt och inledde en långvarig och blodig kampanj mot säkerhetsstyrkorna, regeringsmyndigheterna och de protestantiska lojalisterna.

Första SAS-uppdraget

SAS första dokumenterade inblandning i Ulster kom i september 1969 när D-svkadronen skickades till provinsens östkust. Förbandet baserades i Newtownards, öster om Belfast, med ansvar för kustområdena i grevskapen Antrim och Down. Skvadronens huvuduppgift under de följande månaderna var att hålla ögonen på vapensmuggling, särskilt från Skottland där lojalisterna hade ett starkt stöd. Förutom öppen bevakning av hamnarna och enstaka kontroller av misstänkta båtar, patrullerade SAS också i inlandets jordbruks områden. När soldaterna var ute på patrull bar de arméns vanliga gröna uniform, men med den bevingade dolken i baskern. Men i november behövdes SAS i Oman och lämnade provinsen.

Enstaka SAS-medlemmar tjänstgjorde faktiskt i Ulster redan den första tiden. De arbetade framförallt med underrättelseinhämtning och som rådgivare, men sorterade då under andra enheter som till exempel den militära underrättelsetjänsten. En specialenhet där man vet att enskilda soldater och officerare placerades var Military Reconnaissance Force (MRF) vars operatörer uppträdde civilklädda. Men huvuddelen av personalen inom MRF kom från Intelligence Corps, Royal Signals eller till och med militärpolisen och deras roll var framförallt informationsinsamling och inte offensiva uppdrag. Huvuduppgiften när de lämnade skrivborden var att fotografera misstänkta terrorister från båda sidorna av det splittrade samhället, fast det var republikanerna som var mest intressanta vid den här tiden.

För att kunna fotografera IRA-medlemmarna och deras kontakter måste männen från MRF smälta in i omgivningen så att de inte upptäcktes och själva förvandlades till måltavlor. Därför var soldater som talade med äkta irländsk dialekt mycket efterfrågade och SAS hade ganska många sådana män i sina led. Naturligtvis var MRF:s operatörer, beväpnade för självförsvar och det hände att de var tvungna att använda sina vapen, men de var inga ”dödspatruller” som vissa republikanska rörelser då och då har hävdat.

En MRF-enhet som ofta och felaktigt förknippats med SAS opererade under senare delen av 1972 från Four Square Laundry i Belfast. Enheten använde en riktig tvättinrättning som täckmantel för underrättelsearbetet, komplett med en firmabil som hämtade tvätt vid republikanska områden. Förutom att hålla ögonen på misstänkta kunde tvätteriet, genom analys av de rester som fanns på kläderna som hade lämnats in för tvätt, skaffa fram rättstekniska bevis för att de som burit vissa kläder hade handskats med vapen eller sprängämnen. Alla som arbetade där var poliser och soldater som vuxit upp i provinsen och de smälte in väl i den lokala miljön. Men till slut spräcktes teamets täckmantel och den 2 oktober 1972 sköts chauffören till döds medan hans kvinnliga assistent lyckades fly.

Intern rivalitet

När incidenten med tvättbilen från Four Square Laundry, samt ytterligare ett par kontroversiella operationer där MRF hade medverkat, utsattes ordentligt beslöt man att upplösa enheten. Gruppens ansvarsområde lämnades över till Intelligence Corps eftersom armén var i behov av egna informationskanaler, befriade från interna hänsynstaganden och rivalitet mellan MI5 (kontraspionaget), MI6 (underrättelsetjänsten) och RUC:s Special Bransch. På grund av ömsesidig misstro hände det nämligen att ovan nämnda organisationer undanhöll information från varandra, upplysningar som de var rädda skulle medföra risker för informatörerna eller för de agenter som opererade under täckmantel. Därför hade armén ofta hållits ovetande. Naturligtvis tog det ett tag för den nya militära underrättelseenheten att etablera sig i provinsen och rutinerade SAS-officerare anlitades för att hjälpa till med utbildningen. Men utan eget folk på marken var armén blind och mot slutet av 1974 kallades några erfarna soldater ur B-skvadronen in för att fylla luckorna tills den nya organisationen hade kommit igång ordentligt.

Den nya enheten, 14 Intelligence Company, uppträdde under täckmantel som 4 Field Survey Troop Royal Engineers (4 FST RE) och anlände på våren 1974. Högkvarteret låg i Lisburn, men fältoperatörernas stationerades i South Armagh (eller ”bandit Country” som det också kallades) tillsammans med en riktig enhet från Royal Engineers för att förstärka trovärdigheten. Kapten Ball, som utsågs till styrkans chef, var före detta fallskärmsjägare och hade stigit i graderna via SAS innan han blev regementsofficer vid infanteriet. Ball var den förste som, under en tidigare tjänstgöringsperiod i Ulster med King´s Own Scottish Borderers 1971, hade upprättat en dold operationspost (COP) i det republikanska västra Belfast och var därför väl kvalificerad att leda observatörerna i 4 FST.

Redan från starten hade 14 Intelligence Company eller ”14 Int” som de flesta brittiska soldater kallade enheten, ett nära samarbete med SAS och i början hjälpte personal från B-skvadronen till med utbildning och handledning. Under de följande tjugo åren var banden mellan 14 Int och SAS faktiskt så starka att många journalister inte kunde skilja enheterna åt. 14 Int ansvarar både för öppen och dold underrättelseinhämtning, medan 22 SAS oftast används för närspaning i farligare områden och direkta åtgärder mot beväpnade terrorister, men naturligtvis överlappar ansvarsområdena varandra ibland.

SAS dras delvis tillbaka

När 14 Int var etablerat och hade kommit igång på allvar drogs B-skvadronen bort från provinsen mot slutet av sommaren 1974, men reträtten påskyndades av att två medlemmar pinsamt nog hade gripits av polisen för försök till väpnat rån. Den allmänna uppfattningen är att bara befäl och meniga som lånats ut till andra enheter stannade kvar i Ulster de följande 15 månaderna. Eftersom dhofari-kampanjen och utbildningsprogrammet inför den nya rollen som terroristbekämpare redan ansträngde SAS resurser till det yttersta, kom reträtten från Ulster som på beställning.

IRA hade iakttagit vapenvila under julhelgen 1974. Men den bröts den 16 januari sedan en IRA-man mördats söder om gränsen några dagar tidigare. Republikanerna anklagade SAS, men trotts att en brittisk soldat faktiskt kan ha varit inblandad tjänstgjorde den mannen (som numera är död) inte vid SAS vid det tillfället. Ny vapenvila inträdde i februari 1975. Men mördandet fortsatte, fast ”bara” fyra brittiska soldater dödades under de följande sju månaderna. Dessutom pågick interna strider mellan det politiskt inriktade Official IRA (OIRA) och det mer våldsbenägna Provisional IRA (PIRA). Så här i efterskott står det klart att PIRA behövde den här relativt lugna perioden under 1975 för att klara upp sina meningsskiljaktigheter med OIRA, omgruppera och beväpna sig på nytt. Numera vet vi också att stora mängder libyska vapen och sprängmedel hade anlänt hösten innan och att en omfattande kampanj för insamling av pengar pågick i Amerika.

South Armagh

Provinsen hade fått öknamnet ”bandit country” på grund av de många terrordåden i området, men från och med 1976 sattes starka SAS-förband in för att kväsa IRA:s verksamhet. Därmed började en livsfarlig katt-och-råtta-lek som fortsatte in på 1980-talet.

Det vapenstillestånd som IRA låtsades upprätthålla övergavs i november 1975 och den 5 januari 1976 nådde den separatistiska vendettan en höjdpunkt när tio protestantiska arbetare mördades i South Armagh medan den katolska chaufför som körde deras buss inte skadades. Det illdådet utfördes som hämnd för mordet på fem katoliker vid två olika attacker dagen innan som i sin tur var repressalier för tidigare katolska aktioner. Som svar på våldet förklarade Storbritanniens premiärminister, Harold Wilson (labour), den 7 januari att SAS skulle sättas in operationellt i South Armagh för att slå mot terroristernas dödspatruller. Premiärministerns beslut kom så plötsligt att till och med dagofficeren togs på sängen och det finns de som hävdar att inte ens försvarsministern förvarnades om vad som vad som egentligen var ett rent politiskt beslut.

De få SAS-soldater som fanns tillgängliga, troligtvis färre än tolv, skickades till Ulster som förpatrull. En källa hävdar att de kom från D-skvadronen som just hade återvänt från Dhofar, men i samme mans memoarer står det att en grupp med medlemmar från alla fyra tropparna i B-skvadronen hade lämnats kvar för hemliga operationer i Belfast just vid den här tiden. Hur som helst var regementet definitivt tillbaka i Ulster.

När tillräckligt många soldater var på plats och all tillgänglig lokal information hade lästs in skickade man ut fyrmannagrupper på diskreta patrulluppdrag. Männen förflyttade sig i allmänhet på nätterna och låg stilla i dagsljus medan de höll ögonen på illegala gränsöverträdelser eller misstänkta byggnader. Om man hade fått om något specifikt hot eller annan illegal verksamhet låg de stilla dagar i träck på observationsposterna och väntade tills de misstänkta dök upp. Men till skillnad från de operationer som utfördes av 14 Int, var SAS mer inriktade på direkt militär aktion snarare än allmän inhämtning av underrättelser.

De soldater som inte patrullerade i bebyggda områden körde runt på landsbygden i civila bilar, spårade kända PIRA-medlemmar, samlade information och höll ögonen öppna efter möjliga platser för eldöverfall mot de mer konventionella säkerhetsstyrkorna i området. De var bara beväpnade med 9 mm Browning automatpistoler med ett par 13-skotts reservmagasin som personligt skydd om de skulle bli ertappade. Fordonen hade ständigt nya nummerplåtar och falska kontrollmärken märkta på så sätt att en RUC-polis som granskade dem närmare vid en vägspärr skulle förstå vilka de ruffiga, långhåriga personerna med misstänkt utseende var och inte avslöja dem. När de diskreta operationerna tilltog i omfattning hade SAS till och med en egen civil bärgningsbil som de kunde kontakta om deras gamla rostiga Q-bilar gick sönder under ett uppdrag.

SAS första taktiska framgång sedan man officiellt avslöjat att förbandet satts in i området, utöver ett omedelbart stopp för separatistiska attacker och en tillfällig nedgång av republikanernas aktiviteter i städerna, kom i början av mars 1976. En fyrmannagrupp grep den känd PIRA-terroristen Sean McKenna under kontroversiella omständigheter. Inför domstolen påstod soldaterna att han hade stött på deras patrull strax norr om gränsen efter ett fylleslag. Men McKenna hävdade att en SAS-patrull under pistolhot ryckt upp honom ur sängen i hans stuga söder om gränsen och sedan släpat honom norrut över gränsen där de hade gripit honom officiellt. Hur som helst så slutade det med att han dömdes för 25 separata terrorhandlingar och att åtskilliga oskyldiga människor fick sin nattsömn förbättrad.

Gripandet av Peter Cleary

Nästa framgångsrika SAS-operation kom den 15 april när man grep den ledande IRA-medlemmen Peter Cleary. Också det ingripandet blev kontroversiellt eftersom det slutade med att den gripne miste livet. Under nästan en vecka före insatsen hade en SAS-grupp spanat efter honom i området runt Crossmaglen och man bevakade noga de hus där hans kända bekanta bodde, däribland flickvännens systers hus som låg ca 50 m från gränsen. När Cleary dök upp vid det huset greps han och man kallade in en helikopter för att transportera bort honom eftersom man ansåg att det var allt för farligt att färdas på vägarna. Fem män eskorterade Cleary till ett fält i närheten och medan fyra av soldaterna var sysselsatta med att märka ut landningsplatsen ska han ha försökt att övermanna den ensamme soldat som bevakade honom i förhoppning om att kunna fly över gränsen. Cleary sköts i bröstet och dog genast av skadorna.

Regementet hamnade på löpsedlarna igen i början av maj när en civil patrull råkade komma över på fel sida om gränsen på en mörk landsväg. De hade oturen att köra rakt in i en av Gardas vägspärrar drygt 500 m in på republikanska område och det hela slutade med att de greps och fördes till den lokala polisstationen. Tre timmar senare körde an annan SAS-patrull som var ute och letade efter sina försvunna kollegor in i samma vägspärr – och fick även de tillbringa natten i arresten. Morgonen därpå gav regeringen i Dublin order om att de skulle släppas, men under tiden hade soldaterna åtalats för olaga vapeninnehav och man måste betala borgen för att de skulle släppas. Det diplomatiska spelet mellan regeringarna fortsatte en tid innan stormen till slut lade sig, men soldaterna dömdes senare till böter för brott mot vapenlagstiftningen av en domstol i Dublin.

Våldet avtar

Som resultat as SAS operationer i South Armagh, plus att republikanerna påstod att patrullen som ”gått vilse” i själva verket var en dödspatrull som opererade på andra sidan gränsen, minskade IRA:s aktiviteter i Crossmaglen och Forkhill högst väsentligt under resten av året. Men tidigt i januari året därpå utförde terroristerna en granatkastarattack mot en infanteripatrull nära Crossmaglen och dödade en vicekorpral. Men terroristerna upptäcktes när de flydde söder om gränsen i en bil med karaktäristiskt utseende och alla säkerhetsstyrkor uppmanades att rapportera om man såg den igen. Mindre än tre veckor senare siktades bilen på nytt, norr om gränsen, och man lade sig i bakhåll för att gripa passagerarna och chauffören.

Den lokale IRA-medlemmen Seamus Harvey gick i skymningen rakt in i bakhållet, beväpnad med ett avsågat hagelgevär som han lyfte när han anropades. Harvey sköts av den soldat som anropat honom, innan Harvey själv hann avfyra sitt vapen och på andra sidan en häck sköt två av Harveys kollegor blint innan de flydde och försvann i mörkret. Senare upptäckte man att två av de kulor som träffat Harvey kom från terroristernas 5,56 mm Armalite och inte från de 7,62 mm automatkarbiner typ FN som SAS-patrullerna använde vid den här tiden. IRA:s aktiviteter i området var i det närmaste obefintliga under hela 1977, trotts att det hade skett en betydande upptrappning i resten av provinsen.

IRA har aldrig dröjt med att anpassa sin taktik för att nå maximal publicitet och under 1978 fokuserade man på att störa handeln i provinsen. Den fasen av kampanjen erbjöd tre fördelar; maximal effekt, bra genomslag i pressen och små förluster bland de egna ”frivilliga”. Fabriker, kontor och affärscentra kan faktiskt inte skjuta tillbaka, till skillnad från soldater och poliser. Ett typiskt mjukt mål som man valde att angripa vid den här tiden var postens garage i Belfast.

Efter upplysningar från en informatör inom IRA, en ”tjallare” inom de egna leden, bevakade sex SAS-soldater, uppbackade av RUC-poliser, postens lokaler på Ballysillan Road sent på kvällen den 21 juni 1978. Efter ungefär en timme dök fyra IRA-män upp i en stulen bil, som de parkerade i en återvändsgränd bakom garaget.

Oskyldiga drabbas

Föraren satt kvar i bilen, men de andra tre följde en genväg som gick längs stängslet som omgav området och kastade in en sprängladdning över staketet. SAS-soldaterna och RUC-poliserna som bevakade vägen öppnade eld och dödade alla tre. Bilföraren som väntade runt hörnet flydde osedd av SAS-styrkan till fots när han hörde eldgivningen. Dessvärre dök i samma ögonblick två oskyldiga män upp som var på väg hem längs den mörka vägen och den ene sköts ihjäl efter att ha gjort en plötslig rörelse. Den soldat som sköt honom trodde att han var den fjärde IRA-mannen från bilen. Den dödes kamrat, som kastat sig omkull när skjutandet började och som inte gjorde motstånd, överlämnades till RUC redan innan man hade bekräftat hans identitet.

För republikanerna var dödsskjutningen av tre av deras ”frivilliga” helt oacceptabel, trots att de som drabbades hade deltagit i en aktiv operation. Republikerna klagade högljutt och påstod återigen att SAS sköt folk utan vidare. Det faktum att den andre av de oskyldiga männen lämnades helt oskadd visar tydligt på motsatsen. De skyldiga i en sådan situation är de IRA-män som försöker hävda att de skyddar ett demokratiskt system som de själva är ute efter att förstöra. Det är de män, och ibland kvinnor, som uppträder anonymt och hävdar att de är soldater i en mytologisk republiks armé som begär att de ska behandlas med silkesvantar och ställas inför domstol vars auktoritet de inte ens godkänner när de tas på bar gärning med fingret på avtryckaren, när de kastar bomber eller skjuter med granatkastare.

Ytterligare en ung mans död, i juli 1978, ledde till mer dålig publicitet för regementet och orsaken till tragedin var bristande kommunikation. Den tonårige John Boyle hittade vapen och en militäruniform under en gravsten på begravningsplatsen på hemorten och berättade om fyndet för sina föräldrar som i sin tur kontaktade polisen. Man kallade in en SAS-patrull redan samma kväll för att arrangera en fälla om någon kom för att hämta det gömda. Innan gruppen gav sig iväg fick de veta att det var ett barn som hade upptäckt vapnen och bad RUC att informera familjen, varna ynglingen och se till att de höll sig därifrån. Dessvärre framfördes inte meddelandet förrän morgonen därpå och strax innan polisen hann fram återvände ”barnet” – 16 – årige lantarbetaren John – till begravningsplatsen för att ta sig ännu en titt på sitt fynd. När han plockade upp geväret och ovetande vände sig i riktning mot en av soldaterna, sköt de honom. De båda soldaterna som öppnat eld åtalades för mord men frikändes senare.

Mot slutet av 1970-talet var SAS mer inställda på att operera i lantlig miljö än i de större städerna, men ibland - på grund av regementets unika antiterroristutbildning – kallades enheter in för att ta sig an uppgifter i tätbebyggda områden. I november 1978 grupperades till exempel en patrull i ett obebott hud som PIRA brukade använda för förvaring av vapen och ammunition som de använde mot säkerhetsstyrkorna. När en känd terrorist dök upp för att kontrollera vapnen dödades denne innan han hann avfyra den pistol som han höll i handen.

Kapten Westmacotts död

Under de följande 18 månaderna höll regementet en låg profil, men de fyra troppar som stationerats på olika platser på Nordirland var sällan sysslolösa. Tropparna bestod oftast av 16 man som opererade i grupper om fyra. Belfast, Londonderry och South Armagh var fasta grupperingar med samma områdesansvar som de lokala armébrigaderna. Den fjärde troppen hölls som mobil reserv under direkt befäl av arméhögkvarteret i Lisburn.

I maj 1981 blev kapten Richard Westmacott den förste SAS-officer som förlorade livet under en operation i Ulster – fanjunkare Davis Naden hade dock dödats i en trafikolycka i provinsen tre år tidigare. Westmacott ledde sju av sina män i en snabbt beslutad räd mot en grupp IRA-medlemmar som låg i bakhåll i ett hus på Antrim Road i Belfast. Fyra man täckte baksidan medan resten av SAS-patrullen körde rakt fram till huset för att ta sig in genom den främre dörren innan terroristerna hann reagera. Men de hade fått fel husnummer. IRA-männen fanns i huset intill och när bilen stannade blev soldaterna beskjutna från ett fönster på övervåningen i grannfastigheten. Kaptenen föll, dödligt sårad, träffad av en kulkärve från en amerikansktillverkad M60 kulspruta. När de åtta terroristerna insåg att de var omringade hängde de ut ett vitt lakan och ringde efter en katolsk präst för att få hjälp med att förhandla fram en kapitulation till RUC.

Nya strider på 1980-talet

SAS tjänster var mycket efterfrågade över hela provinsen och regementets resurser ansträngdes till det yttersta också av andra antiterroruppdrag, både hemma och utomlands. För att avlasta dem tog 14 Int Coy, välutbildade enheter från marinkåren och spaningsförband från fallskärmsjägarna, gradvis över det mesta av spanings- och patrulleringsverksamheten. SAS åtog sig också, både i Ulster och hemma i Hereford, att utbilda annan militär personal och operatörer från RUC i underrättelseinhämtning. Men SAS-enheter hölls hela tiden i beredskap för att ta hand om särskilt svåra operationer i provinsen.

Mot slutet av 1981 fanns det för första gången på sex år inte längre någon komplett SAS-skvadron permanent stationerad ”på andra sidan vattnet”. Istället hade man satt in en själständig förstärkt tropp på ca 20 man, som benämndes Ulstertroppen, som alltid hade en grupp i ständig beredskap. Många av de män som flyttades från skvadronerna till Ulstertroppen hade särskilda färdigheter eller kunskaper som efterfrågades i provinsen och kunde därför anmäla sig frivilligt för förlängd tjänstgöring eller halvpermanent placering där om de så önskade.

Just en sådan operation där Ulstertroppens färdigheter behövdes blev aktuell i december 1983 när RUC fått vetskap om en vapengömma på landsbygden i närheten av Coalisland. På grund av årstiden och det faktum att operationen utan vidare skulle kunna pågå i flera dygn kom man fram till att det var SAS som kunde åta sig uppgiften. Ett sexmannateam, indelat i par för att täcka alla vägar fram till målet, byggde gömställen och slog sig till ro för en lång väntan. Efter några dagar, på en söndag eftermiddag, körde tre män fram till det fält där vapnen hade grävts ner.

Chauffören stannade i bilen, men de två andra två gick raka vägen fram till gömstället. Den förste drog fram en AR-16 Armalite automatkarbin och räckte den till sin kollega och böjde sig fram för att ta upp ett hagelgevär. Just då anropades han av en SAS-soldat och när mannen reste sig och höjde hagelgeväret blev både han och kompanjonen skjutna. Bilföraren körde därifrån, men skottskadades under flykten.

De dödas familjer och anhängare protesterade som vanligt och menade att männen skulle gripits istället för att skjutas. När automatkarbinen undersöktes konstaterade man att den, vid olika tillfällen, hade används för att döda fyra medlemmar i Ulster Defence Regiment som dessutom inte var i tjänst när de sköts. Till skillnad från PIRA-terroristerna hade de obeväpnade UDR-soldaterna inte fått chansen att ge sig, utan skjutits helt kallblodigt. Sådant är hyckleri inom den irländska republikanska rörelsen, man förväntar sig silkesvantar av SAS utan att själva visa något förbarmande med sina offer.

Bakhållet vid Loughall

I maj 1987 vann SAS en av sina största segrar över IRA när terroristernas ökända, åtta man starka East Tyrone Brigade utplånades i ett spektakulärt bakhåll vid RUC:s polisstation i Loughall i grevskapet Armagh.

Efter bombdådet i Brighton den 12 oktober 1984 när IRA försökte döda premiärminister Margret Thatcher och hennes ministrar medan de sov i sina hotellsängar, verkade antalet attacker utförda i SAS-stil mot IRA:s terrorister att öka i antal. Men flera av dem utfördes inte av regementet eftersom andra organisationer, som 14 Int Coy och till och med spaningsenheter från vanliga infanteribataljoner, nu var väl utbildade i dold observation och uppföljningstaktik. Men för IRA var alla dödsfall som kunde skyllas på SAS ”dödspatruller” bra propaganda och fungerade dessutom som påminnelse för medlemmarna om att hålla de egna operationerna absolut hemliga. Men när SAS verkligen slog till talade resultatet i regel för sig självt och man behövde sällan tvivla på vem som låg bakom operationen.

Nya vapen till IRA

Några veckor före bombsprängningen i Brighton hade den libyske ledaren, överste Kaddafi, försett IRA med stora mängder vapen och ammunition och dessutom minst två ton sprängdeg av typ Semtex. De nya vapnen var av modernaste slag, men det värsta var att den tjeckiska militära sprängdegen var så kraftig att det räckte med ett halvt kilo för att förinta en bil. Med så god tillgång på sprängmedel och vapen kunde IRA öka antalet attentat och dessutom hitta på nya. Förutom attentatet i Ulster mot säkerhetspersonal som inte var i tjänst, utförde man många snabba attacker med granatkastare och handgranater mot polisstationer och arméposteringar och sprängde eller besköt ”mjuka” mål både i Storbritannien och på kontinenten. Men eftersom man ökade den operationella aktiviteten blev fler människor inblandade och det innebar att den interna säkerheten blev lidande. Säkerhetsstyrkorna utnyttjade detta faktum maximalt och nådde stora framgångar under de följande åren, med kulmen i bakhållet i Loughhall.

Säkerhetsstyrkorna fick en gudasänd möjlighet när man vid en rutinövervakning hörde en IRA-man prata i telefon om en planerad attack mot RUC-stationen i Loughhall, Armagh. Den IRA-styrka som skulle utföra attentatet var East Tyrone Brigade. Gruppen var känd som ”A Team” och hade utfört en rad angrepp mot armén och mot RUC. I december 1985 hade man till exempel attackerat RUC-förläggningen i Bally – gawley med automatkarbiner och dödat två av vakterna. De angrep också RUC-stationen i Birches i Tyrone med en bomb som de hade placerat i skopan på en grävmaskin. Resultatet blev att förläggningen sprängdes i luften.

Loughall – det mjuka målet

Den huvudsakliga protestantiska byn Loughall, halvvägs mellan Armagh och Portadown längs väg B77, hade varit relativt förskonad från våld under oroligheterna men det skulle komma att förändras på kvällen den 8 maj 1987. Byns lilla polisstation liknade de hundratals andra i mindre samhällen över hela Storbritannien och Nordirland.  Från början hade stationen bestått av två byggnader med ett litet kontor som var öppet för allmänheten. Men eftersom polisstationerna över hela Ulster hade blivit förstahandsmål för IRA, byggdes ett 4 meter högt stängsel runt den mark som tidigare hade varit polisstationens trädgård. Belägna innanför stängslet såg de vitmålade polisbyggnaderna ut som alla andra på fastlandet, med undantag för en 2 meter hög skyddsmur framför entrén.

Den lilla RUC-stationen låg i ett relativt laglydigt och lugnt område och bemannades bara av en polisinspektör och tre polisassistenter och betraktades inte som något primärt terroristmål. Men för IRA:s East Tyrone Brigade, som såg sig själva som en elit, erbjöd polisstationen en utmärkt möjlighet att skapa rubriker utan större personliga risker. Stationen stängdes officiellt 18.45 och polismännen brukade låsa och gå hem runt 19.00 på fredagar och lämna lokalerna obemannade under natten. Om anfallet utfördes efter det klockslaget var risken för att någon skulle basvara elden ganska liten, men IRA skulle ändå kunna skryta med att ha slagit ut en polisstation i hjärtat av ett lojalistiskt område. Det är den typen av propaganda som stärker stödet för IRA i de republikanska områdena.

Tråkigt nog för den terrorgrupp som skulle genomföra attacken avlyssnades alltså det tidigare nämnda telefonsamtalet av säkerhetsstyrkorna. Man drog igång en stor bevakningsoperation som ledde till att både mål och tidpunkt för attentatet blev kända i förväg. När angreppet genomfördes hade en tropp från G-skvadronen flugits in från Hereford som komplement till Ulstertroppen och målområdet var omringat av SAS-grupper.

SAS gruppering vid Loughall

Tack vare den information som SAS hade fått visste man att terroristerna planerade att använda en fordonsburen bomb mot polisstationen, men för att den skulle få någon nämnvärd effekt antog SAS att den måste köras ända in på området. Det omgivande stängslet svaga punkt var definitivt huvudgrinden i den östra delen som gav fri väg till parkeringen på baksidan och därför höll sig den lilla SAS-grupp som gömde sig inne på polisstationen i byggnadens västra delar. Enligt vissa rapporter ska en soldat faktiskt ha väntat utanför byggnaden med muren framför entré som enda skydd; något som i så fall måste ha krävt mycket starka nerver.

På en platts ungefär 15 km från målet lastade IRA-männen 100 kg sprängmedel i skopan på den grävmaskin som de planerade att forcera stängslet med. Förutom föraren, Declan Arthurs, skulle de båda beväpnade terroristerna Gerald O´Callaghan och Tony Gormly befinna sig på själva grävmaskinen när den närmade sig Loughall. Framför maskinen körde ytterligare fem terrorister – Patrick Kelly, Jim Lynagh, Padraig McKearney, Seamus Donnelly och Eugene Kelly – genom byn i en skåpbil för att kontrollera att kusten var klar och stannade sedan med ena hjulparet på trottoaren på andra sidan vägen, mitt emot polisstationen. När grävmaskinen med den grustäckta bomben i skopan närmade sig hoppade männen i skåpbilen ut. IRA räknade med att polisstationen skulle vara obemannad, men för att hindra någon som kunde finnas kvar där inne från att skjuta männen med grävmaskinen, överöste de byggnaden med kulor i en aktion som mest liknade ett utbrott av vansinnigt övermod. Men terroristerna visste inte att de var omringade av SAS-soldater beväpnade med GPMG kulsprutor, Heckler & Koch G3 och M16 automatkarbiner. Dessutom fanns det två SAS-grupper i byn, beredda att skära av reträttvägarna, och ytterligare en grupp i närheten av byns kyrka.

Fällan slår igen

Från eldställningar inne på polisstationen och från en högt belägen skogsdunge bara 100 m från skåpbilen mejade SAS-soldaterna ner skåpbilsgruppen med kulsprutor och automatkarbiner. Men de båda män som åkte utanpå grävmaskinen lyckades tända bombens stubintråd innan de också sköts ner av en blockeringsstyrka när de försökte fly. Grävmaskinföraren träffades också. Bomben exploderade strax utanför anläggningen, men de tre soldaterna inuti huset klarade sig med obetydliga skador. Alla åtta terroristerna dödades direkt. Och dessvärre även två oskyldiga förbipasserande som en säkringsstyrka felaktigt trodde var ytterligare terrorister.

Som ett direkt resultat av SAS lyckade insats i Loughall genomförde IRA inga ytterligare angrepp mot säkerhetsstyrkorna i Ulster på över två och ett halvt år. Istället återgick man till mindre riskabla metoder som raket- och bombattacker mot polisfordon, prickskytte framför allt i gränstrakterna, brandbombning av kommersiella fastigheter, mord på poliser och soldater i deras hem när de öppnade ytterdörren och separatistiska mord. Ett av de mest avskyvärda dåden, som fördömdes över hela världen, ägde rum på Remembrance Day 1987 när en bomb exploderade i staden Enniskillen under en ceremoni till minne av dem som stupat i de båda världskrigen. Men tack vare skickligt genomförda spaningsinsatser och gott underrättelsearbete av säkerhetsstyrkornas alla delar kunde många gripas när de stod i begrep att utföra brotten eller kort därefter.

I takt med att det blev svårare för IRA att operera i Ulster ökade man också antalet kampanjer på fastlandet och på kontinenten, men inom ett år efter Loughall vann SAS ännu en stor seger över IRA när man dödade tre av organisationens terrorister – Mairead Farrell, Danny McCann och Sean Savage – i mars 1988 när de förberedde en operation i Gibraltar.

Kriget mot IRA fortsatte naturligtvis in på 1990-talet. Några av organisationens mest framstående terrorister har dödats av SAS när de försökt spränga bomber eller utföra mord. Martin Corrigan dödades i Armagh i april 1990 när han försökte döda en soldat i arméns reserv; Desmond Grew, ”änkemakaren” och Martin McCaughey sköts till döds i Loughall medan de transporterade Kalasjnikovs från en vapengömma till en annan (Grew var misstänkt för mordet på den sex månader gamla Ruthy Islamia i Tyskland); och Peter Ryan som sköts av soldater från regementet i juni 1991 i Coagh när han var på väg att utföra ett mord. En av de mest spektakulära insatserna kom när SAS låg i bakhåll för Kevin Barry O´Donnell, Sean O´Farrell, Patrick Vincent och Peter Clancy, som alla sköts i Clonoe, Coalisland, efter att ha beskutit en polisstation med kulsprutor.

Fientligheterna upphör?

Men i slutet av 1994 proklamerade IRA eldupphör på Nordirland och de följdes snabbt av de lojalistiska terroristerna. Och när politikerna verkade nära en uppgörelse såg det ut som om SAS inte längre hade någon roll att spela i Ulster. Kanske var det nu slut på nästan 30 års tjänstgöring i provinsen.

Fredssamtalen lovade gott, men när tiden gick utan synbara framsteg började det mullra i leden hos terroristerna på båda sidor. När politikerna tog alltför lång tid på sig förklarade IRA att man skulle bryta vapenvilan. Den republikanska rörelsen hade haft gott om tid att reorganisera och skaffa nya resurser och var väl rustade för en ny kampanj. Säkerhetsstyrkornas värsta farhågor besannades när en hel rad av bombdåd utfördes på det brittiska fastlandet. Sprängningen i Manchester 1996 var en av de värsta. För SAS innebar det att Ulster på nytt fördes upp på agendan.