Malaysia 1950 - 60
Malayan Scouts

Den malaysiska konflikten började i juni 1948 och den förändrade Special Air Service och utvidgade förbandets krigstida roll. Att strida i Malaysia var något helt annat än kriget i de nordafrikanska öknarna och kriget i Europa, men det var en uppgift som regementet klarade med glans.

Under en stor del av andra världskriget var de brittiska kolonierna på Malackahalvön ockuperade av Japan. Under försöken att driva bort de japanska inkräktarna hade Storbritannien beväpnat och utrustat Malayan People’s Anti-Japanese Army (MPAJA), den militära delen av vad som i huvudsak bestod av det kinesisk/malaysiska kommunistpartiet. Men under åren närmast efter kriget skulle den politiken få svåra konsekvenser. MPAJA gömde sina vapen för att gräva upp dem längre fram och använda dem mot britterna.

Efter kriget ville större delen av Malaysias utbildade befolkning se ett oberoende från Storbritannien, men de två stora etniska huvudgrupperna hade olika uppfattning om landets framtida utveckling. De av malajiskt ursprung, cirka 49 procent av befolkningen plus den indiska minoriteten, föredrog i allmänhet Malaysian Federation of States, en statsbildning från 1948 som också förespråkades av britterna. Men resterande 40 procent, som till största delen bestod av kineser, var helt emot tanken på en federation som skulle komma att domineras av den malaysiska majoriteten och föredrog istället den kinesiska kommunismen.

I juni 1948 inledde Malayan Races Liberation Army (MRLA), som till största delen bestod av det malaysiska kommunistiska partiets (MCP) militära flygel, ett våldsamt uppror för att kasta ut britterna.

MRLA:s första måltavlor blev de brittiska gummiplantageägarna och deras familjer som bodde i relativt isolerade områden. Upproret startade den 16 juni med morden på tre plantageförmän  i området Sungei Siput i norra Perakprovinsen som gränsade till Siam (dagens Thailand). Den kvällen proklamerades katastroftillstånd i området och inom två dagar utvidgades det till att omfatta hela landet. Den konflikt som kom att kallas ”the Malayan Emergency” skulle vara i 12 år och leda till nybildandet av det reguljära SAS.

Gerillakrigarna (eller med ett annat ordval, de kommunistiska terroristerna eller CT) i Malaysia leddes av sin ledare från andra världskriget, Chin Peng, som britterna hade tilldelat en OBE för sin roll i kriget mot Japan. Med samma väl beprövade metoder som fungerat mot japanerna opererade Chin Pengs män från baser i utkanten av den täta regnskog som täcker mer än två tredjedelar av halvöns yta. Från de dolda baserna kunde CT till en början operera helt ostört och de spred skräck både bland de brittiska plantageägarna och bland de malaysier som arbetade för dem.

Inte ens under konfliktens höjdpunkt bestod CT av mer än 7-8 000 man, men de kunde räkna med stöd från över en halv miljon kinesiska risodlare som utgjorde huvuddelen av rekryteringsunderlaget och dessutom försåg dem med mat. Under kriget hade japanerna drivit bort de huvudsakligen outbildade kinesiska småbrukare som senare slog ihop sig i mindre jordbrukskooperativ eller odlade ris själva på de magra jordar som de återerövrat från regnskogen eller bosatte sig i utkanten av etablerade malaysiska byar. Och för de här småbrukarna utgjorde den kinesiska formen av kommunismen det enda verkliga hoppet om en bättre framtid.

”Mad Mike” Calvert

Mike Calvert är välkänd för sina insatser under krisen i Malaysia och sökte sig till SAS redan under andra världskriget efter en rad äventyr i Fjärran Östern. Han anslöt sig till Royal Engineers 1933 och när kriget bröt ut tjänstgjorde han vid Military Intelligence Research och arbetade som instruktör i gerillataktik som förberedelse inför en eventuell tysk invasion. Därefter arbetade han i Burma där han träffade Orde Wingate. Tillsammans utbildade de Chindits, soldater som tränades för strid bakom de japanska linjerna. År 1944 var Calvert chef för Chindits 77th Indian Infantry Brigade och hade tilldelats en DSO och den amerikanska Silver Star. Han återvände till Europa och övertog befälet över SAS-brigaden i mars 1945. Hans tankar om hur de kommunistiska terroristerna i Malaysia skulle bekämpas, och i synnerhet idén med ”kärlek och förståelse”, ledde till Malayan Scouts 1950 och framgångarna medförde att 22 SAS bildades 1952.

Mikes Calverts förslag

Under följande två åren mördade CT närmare 500 poliser och soldater och dessutom över 850 civila, siffror som kan jämföras med gerillans egna förluster på cirka 1 100 man. Men allt gick inte terroristernas väg. Den malaysiska polisen och brittiska armén hade tillfångatagit 1 000 gerillasoldater. Men trots det hade britterna knappt kontroll över situationen. År 1950 fick Mike Colvert, som hade varit brigadchef i SAS under kriget, i uppgift att analysera situationen och sammanställa en rapport som skulle spegla alla sidor av konflikten och lämna förslag till hur kriget kunde vinnas.

”Mad Mike” Calvert hade kämpat tillsammans med Orde Wingates legendariska Chindits som opererat långt bakom japanernas linjer i Burma och var därför väl kvalificerad för uppgiften. Calvert undersökte situationen noga i flera månader och tillbringade en stor del av tiden på plats i regnskogen för att verkligen sätta sig in i de faktiska förhållandena och överlämnade därefter detaljerade förslag till general John Harding som var chef för markstyrkorna i Fjärran Östern.

Det som Calvert hade kommit fram till resulterade i två slutsatser. För det första borde den sårbara, infödda lokalbefolkningen flyttas till skyddade byar för att undgå  det järngrepp som CT höll dem i när de tvingade dem att stå till tjänst med mat och skydd; och för det andra borde en styrka med specialutbildade soldater flytta kriget till kommunisternas eget territorium. Generalstaben accepterade snabbt båda förslagen som fick ligga till grund för den så kallade Briggsplanen (generallöjtnant Harald Briggs var Hardings operationschef) och ”Mad Mike” själv fick uppdraget att skapa den specialutbildade djungelstyrkan.



Det nyuppsatta förbandet döptes först till Malayan Scouts. Calvert fick fria händer att rekrytera från alla arméenheter stationerade i Fjärran Östern och soldater med tidigare erfarenhet av djungelkrig var särskilt efterfrågade. Ett antal SAS-veteraner anmälde sig och senare anslöt sig soldater från 21 SAS (Artists´ Rifles), en enhet som tillhörde territoralarmén och som förberedde delar av styrkan för tjänstgöring i Korea. Dessutom ställde Rhodesia upp med ungefär ett kompani frivilliga.

Men det flesta av dem som anslöt sig var före detta medlemmar i Force 136 och män från Ferret Force. Force 136 hade utbildat och lett enheter från MPAJA under andra världskriget och kunde därför avslöja mycket om sina före detta allierades taktik. Och Ferret Force var ett mycket kompetent förband som bestod av frivilliga brittiska soldater, gurkhas, malaysier och ett antal poliser. Det fungerade som spaningsförband åt de reguljära infanteriförband som jagade CT. Alla dessa soldater var experter på att operera och slåss i regnskogens hårda miljö.

De första uppdragen

När Malayan Scouts bildades uppgick styrkan bara till ett hundratal man. Grundutbildningen genomfördes vid Jungle Warfare School i den sydliga provinsen Johore, men de första rekryterna flyttades nästan omedelbart 500 km åt nordost till provinsen Perak för att fungera som eldledare år RAF:s bombflyg och för att utföra eldöverfall mot flyende CT. PÅ grund av bristande disciplin och samträning fick många av de ursprungliga medlemmarna i den enhet som kallades A-skvadronen återvända till sina gamla förband. Men redan de inledande framgångarna visade att Calverts grundidé fungerade.

Uppe i Perakprovinsen, väster om Cameronhögländerna, trängde tolvmannapatruller bestående av Scouts, malajisk polis och sambandsofficerare som behärskade kinesiska, djupt in i regnskogen där de upprättade operationsbaser. Från dessa baser kunde fyrmannagrupper täcka stora områden och utföra eldöverfall mot framryckande CT och slå mot deras försörjningsleder. En av patrullerna under den här fasen av kriget var ute i hela 103 dygn, ett svårslaget rekord.



Förutom att bestrida CT:s dittills oinskränkta kontroll över regnskogsområdena etablerade Malayan Scouts också kontakter med den lokala stambefolkningen. För många av dem blev det den första närkontakten med européer, men i stället för att smitta lokalbefolkningen med sjukdomar – som så ofta skett när indianer mött västerlänningar – hade britterna med sig medicin och vidtog enkla åtgärder som att sätta in penicillin mot ögoninfektioner och hud problem som så många av de infödda besvärades av. Sakta och med stort tålamod byggde soldaterna upp ett förtoende i en process som kallades ”kärlek och förståelse”.



Utvidgning

Så småningom bildades ytterligare en skvadron Malayan Scouts, framförallt från territoralarmén och frivilliga från 21 SAS. Till skillnad mot A-skvadronen var männen i den nyuppsatta B-skvadronen mer traditionella när det gällde militär verksamhet. Många var veteraner från SAS kampanjer i Europa och hade tränat tillsammans på konventionellt sätt en tid och var därför mer disciplinerade. Dessutom kunde de utbildas i Jahoreprovinsen under längre tid än vad deras föregångare hade fått chansen att göra, så engetens disciplin blev därför bättre.

I mars 1951 anslöt sig en tredje skvadron till veteranerna i A- och B-skvadron vid baslägret i Dusun Tua. Den nya enheten var uppsatt i Rhodesia och kallades Far East Volunteer Unit, en benämning som gjorde att de flesta trodde att det handlade om FN-tjänst i Korea. Den nya skvadronen uppgick till 100 man och alla, utom tio saknade tidigare militär erfarenhet. Men de var gräddan av Rhodesias ungdom och för varje godkänd rekryt hade minst tio avvisats.

Strax efter att de ivriga unga rhodesierna hade anlänt till lägret i djungeln träffade de några av männen från A-skvadronen som just anlänt från en lång patrullering. Med sitt långa hår, ovårdade skägg, trådslitna kläder och trasiga tygskor såg veteranerna mer ut som en skock luffare än en militär elitstyrka, men skenet bedrog. Runt halsen bar alla männen i den återvändande patrullen svettfärgade halsdukar av gult fallskärmssiden. När en av de nya pojkarna frågade om det var en brittisk tradition att bära sådana halsdukar gav det kärva svaret honom en smärre chock: ”I helvete heller! De är till dör att vi inte skall skjuta varandra.” Vid de korta stridsavstånden i regnskogen vinner den som skjuter först – och de gula halsdukarna skilde genast vän från fiende. Männen i A-skvadronen var hårda och tuffa trots att enheten ibland hade rykte om sig att vara en smula odisciplinerad, var den antagligen det bästa vita djungelförbandet i världen. De erfarenheter som man vann under de långa patrullerna lärs än idag ut till alla blivande SAS-soldater.

Sloane tar över efter Calvert

Vid ungefär samma tid hade Calvert återvänt till Storbritannien för att kurera den malaria, dysenteri och andra otrevligheter som han hade ådragit sig under de många åren i regnskogen och i andra svåra omgivningar. Befälet överlämnades till överstelöjtnant John Sloane (som kallades ”Tod” inom SAS), en man med traditionell bakgrund från infanteriet och som hade tjänstgjort i Korea. Han hade ingen tidigare erfarenhet av specialoperationer, men ansågs allmänt som en utomordentlig taktiker.

Den nya chefen, som tidigare hade varit ställföreträdare för de högt ansedda Argyll and Sutherland Highlanders, tålde inte brister i disciplinen och påbörjade snart arbetet med att förändra förbandets allmänna uppträdande. Utnämningen kom som en frisk fläkt för de flästa av de underställda, med undantag för vildmännen i A-skvadronen. Ett resultat av Sloanes utnämning var att många bra officerare och soldater som hade anmält om förflyttning, ändrade sig och beslöt att stanna vid SAS.



22 SAS bildas
Tillbaka