Oman på 1950-talet var ett synnerligen fattigt land som styrdes av den despotiske sultanen Said bin Taimur. Britterna hade undertecknat ett vänskapsfördrag med sultanen av Masqat 1789 som gett ostindiska kompaniet handelsrättigheter i utbyte mot skydd av brittiska flottan. Båda sidor tjänade på överenskommelsen. Oman var en sjöfartsnation med intressen i Östafrika, Zanzibar, Socotra och Baluchistan, men de kommersiella intressena hotades av de många pirater som härjade på haven. Brittiska flottans närvaro betydde mycket för att säkra sjövägarna och det var omanierna tacksamma för.

När rebellerna hade drivits upp i bergen och sultanens styrkor i praktiken kontrollerade landet drogs större delen av de brittiska förbanden tillbacka. Ett mindre antal militära rådgivare från armén och flygvapnet stannade kvar tillsammans med en del specialister som läkare och signalister och en tropp pansarbilar. Under 1958 förstördes och skadades många av pansarbilarna av minor som placerats ut av rebellerna och RAF:s flygplan som flög över Jebel Akhdar utsattes regelbundet för tung kulspruteeld. När det visade sig att sultanens styrkor inte kunde ta hand om rebellerna i deras gömställen i bergen stod det klart att britterna måste hjälpa till för att få slut på kriget. Men vad skulle man göra?

Trotts att rebellerna bara hade cirka 200 tränade soldater, uppbackade av omkring 500 bergsbor, var de inga enkla motståndare. Soldaterna var beväpnade med 12,5 mm kulsprutor och 8 cm granatkastare, förutom moderna gevär. Bergsborna var alla skickliga skyttar med äldre men väl underhållna gevär. De hade gott om ammunition till de flesta vapen och kunde terrängen utan och innan. Dessutom hade Jebel Akhdarplatån enligt ryckte inte anfallits med framgång på tusen år (som de la Billière påpekat ovan).

Den brittiska regeringen bestämde sig för att SAS var den enhet som kunde lösa situationen (en diskret insats var dessutom att föredra framför ett storskaligt, dyrbart engagemang). I mitten av november 1958 skickades D-skvadronen från Malaysia till Oman för att hjälpa till att driva bort rebellerna från Jebel Akhdar. Skvadronen bestod av fyra troppar (16:e, 17:e, 18:e och 19:e) plus en liten stab. Tropparnas personalstyrka uppgick till mellan 10 och 12 stridande soldater istället för 16 som de borde ha haft. De var beväpnade med de belgiska 7,62 mm FN-gevären [föregångare till automatgeväret – Self Loading Rifle (SLR)] och ett par lätta kulsprutor.

Striderna skulle bli mycket annorlunda jämfört vad männen hade upplevt i Malaysia. Inför kampen om Jebel Akhdar krävdes helt nya taktiska färdigheter. Högplatåns bergart är hård och metallisk vilket gör det svårt att röra sig tyst, särskilt som SAS-soldaterna till en början bar spikförsedda kängor som gav från sig en hel del ljud. Platån genomkorsas av branta raviner som många dagars hård klättring, både uppåt och nedåt, för att ta sig förbi. Eftersom det var omöjligt att leva på vad landet erbjöd måste SAS-soldaterna bära alla matransoner och utrustning på ryggarna. Dessutom var vädret mycket påfrestande och temperaturen varierade mellan minusgrader nattetid och stekande hetta.

D-skvadronens anpassning

Så snart männen i D-skvadronen anlände genomfördes en kort anpassningsträning för att de så snabbt som möjligt skulle vänja sig vid operationer i bergsterräng. En av skvadronens korpraler minns: ”Vi gjorde en rad hårda marscher med ryggsäck, vapen och ammunition och efter varje marsch arbetade vi hårt med allt möjligt och vande oss vid att agera i öppen terräng, till skillnad från hur vi alltid uppträtt i djungeln. Dessutom var stridsavstånden större, betydligt längre än de 25 eller 30 meter som vi var vana vid”.

Kort efter ankomsten, och långt innan männen hade acklimatiserat sig ordentligt, tvingades de att gå i strid. Skvadronens första uppgift var att upprätta en postering på den till synes oåtkomliga platån bara 4 km från rebellernas fäste vid Aquabat al Dhafar i nordväst. Förtvivlat underbemannad delades skvadronen upp i två enheter. I norr försökte 16:e och 17:e troppen att närma sig det fientliga fästet bakifrån. Den andra enheten, bestående av 18:e och 19:e troppen, framryckte söderifrån.

Den första sammandrabbningen ägde rum i ett skuggigt parti av berget när 18:e och 19:e troppen tillsammans ryckte fram mot fienden i dagsljus. Dessvärre dödades korpral Duke Swindells, som tilldelats Military Medal i Malaysia, av en prickskytt medan SAS-männen dödade åtminstone en av rebellerna. Men därefter patrullerade man praktiskt taget enbart i mörker för att undvika farorna med ensamma prickskyttar som gömde sig bland klipporna.

Fotfäste på Jebel Akhdar

När tropparna oupptäckta hade nått toppen långt före beräknad tid beslöt deras chef, kapten Roderic ”Red Rory” Walker, att man skulle befästa de erövrade ställningarna eftersom man knappast kunde räkna med att gå i land med samma trick en gång till (Walkers mest berömda prestation ägde rum senare, i den indonesiske huvudstaden Jakarta, när en stenkastande pöbel löpte amok utanför den brittiske ambassaden sedan Sarawak och Sabahs hade beslutat sig att ansluta sig till den Malaysiska federationen – Walker marscherade fram och tillbacka utanför byggnaden och spelade säckpipa).

Eftersom klättringen hade genomförts med enbart stridspackning återvände männen i 17:e troppen för att hämta sina ryggsäckar och lämnade kvar mindre än ett dussin män ur 16:e troppen på platån. Det tog en het dag och en hel natt för 17:e troppen att gå tillbacka 2000 m ner till byn där de hade lämnat packningen, samla ihop all utrustning och på nytt ta sig upp för den persiska trappan. Under det första dygnet låg männen i 16:e troppen stilla och spanade efter täcken på fientlig aktivitet och sent på eftermiddagen skickade man ut spaningspatruller.

Man upptäckte inga rebeller och 16:e troppen kröp ihop för att få lite välförtjänt sömn, fast man naturligt vis hade poster utplacerade hela tiden. Kort efter midnatt upptäckte en av posterna misstänkta rörelser och väckte sina kamrater. Därute i mörkret bröt fyra av byborna, med åsnor i sällskap, mot utegångsförbudet och följde en gammal handelsväg upp över platån. Som tur var för dem frågade SAS först istället för att skjuta direkt. Byborna var så tacksanna att deras liv hade sparats att de inte bara visade SAS hur de hade tagit sig upp på högplatån, utan dessutom erbjöd sig att arbeta åt dem genom att transportera vatten, förråd och ammunition. Morgonen därpå kom 17:e troppen med all utrustning och avlöste 16:e troppen så att de också kunde klättra ner och hämta sin utrustning. ”Lofty” Large var en av dem och han minns att det var ”en jäkla klättring som tog hela natten”. När troppen återvände upp igen hade man sällskap av ett halvdussin åsnor lastade med förråd och vattendunkar, ledda av vänligt sinnade araber.

Skärmytslingar

När SAS väl hade etablerat sig på högplatån, låt vara inom ett begränsat område, skickade man ut patruller för att lokalisera fienden samtidigt som man undvek direktkontakt. En observationspost, bemannad av en sergeant och fem soldater, upprättades cirka 2000 m framför huvudlägret för att kunna förvarna vid ett eventuellt fientligt angrepp. Strax före skymningen den första dagen angreps posteringen av 30 – 40 väldisciplinerade rebeller, men med sina FN-gevär lyckades SAS-soldaterna döda fem och alvarligt såra ytterligare fyra. Anfallet ebbade ut och SAS-patrullen drog sig tillbacka i skydd av mörkret, helt enligt planen. Morgonen därpå ryckte patrullen fram mot posteringen igen, inställd på att behöva slåss för att återta den, men rebellerna hade tagit det säkra före det osäkra och dragit sig tillbacka helt.

Under den första perioden var farorna för SAS-patrullerna mycket stora. En patrullchef skrev om sina erfarenheter under ett spaningsuppdrag: ”Vi tog oss upp till toppen och upptäckte ett antal fientliga observationsposter och beslöt oss för att använda deras hellre än att bygga egna eftersom vi visste tillräckligt mycket om dem för att inse att de skulle upptäcka en ny OP som avtecknade sig mot horisonten på samma sätt som vi genast skulle upptäcka något nytt i vårt område. Solen gick upp 6.39 och det var stekhett. Klimatet var extremt. På nätterna var det kallt däruppe på berget att vattnet frös i vattenflaskorna och vi hade inte så bra utrustning på den tiden som vi har i dag. Allt vi hade var olivgröna fältbyxor och vapenrock och en mycket tunn tröja av vanlig standardtyp. På kortare spanings turer, på upp till ett dygn, tog vi inte med oss sovsäckarna eftersom de bara sinkade oss. Dessutom hade vi inga planer på att sova eftersom vi inte visste om de hade vakter ute på nätterna.

Jag hade tre män med mig i patrullen och vid 14-tiden låg vi och spanade över ett område när vi – kors i taket! – upptäckte en arab som klättrade upp mot oss. När han var på ungefär 300 m avstånd måste han ha upptäckt oss eftersom han ropade något till mig, tydligen i tron att jag var en av dem. Vi ropade tillbaka men då gick det tydligen upp för honom att något var fel och han stack iväg med geväret på axeln och då sköt jag honom. Kamraten bredvid mig sköt också och fienden försvann helt enkelt. Inom 30 sekunder var vi utsatta för beskjutning från flera olika håll. De var verkligen alerta och reagerade perfekt och började beskjuta oss med koncentrerad eld från alla håll. Resten av troppen satt fast längre bort längs bergsryggen.”

SAS-soldaterna lärde sig snabbt att respektera gerillan. En kulspruteskytt ur D-skvadronen mins: "när de la Billières tropp hade tagit reda på var fienden fanns sköt de en granat med gevär (Carl Gustav) rakt in i rebellernas grotta (flera granater faktiskt). Vår tropp hade till uppgift att skydda dem och vi befann oss på en något högre ås, 200 eller 300 m ovanför. Vi hade klättrat upp under natten, gryningen kom och jag låg bakom min Browning. Jag hade övertalat John Watts (majoren som var chef för D-skvadronen) om att Browningkulsprutan var den bästa här i Oman eftersom den hade längre skottvidd än den lätta kulsprutan, men som alla kulsprutor väckte den mycket uppmärksamhet.

Vi hade placerat kulsprutan så att den hade fritt skottfält ner mot grottan och det första som hände på morgonen var att flera män dök upp i grottöppningen och började leda ut åsnorna och tre snabba granater från granatgeväret mitt i högen fick grottan att störta in och sprängde en hel hög av dem i bitar. Återigen var vi, efter en dryg minut, under kraftig eldgivning. Motståndarna reagerade häpnadsväckande snabbt och de kände verkligen terrängen. De besköt oss med granatkastare och lätta kulsprutor och de enskilda gerillamännen var verkligen stridslystna. Men tack vare min kulspruta och RAF som dök upp i rätt ögonblick kunde vi dra oss tillbaka utan förluster”

När SAS väl hade etablerat sig på högplatån bestämde man sig för att bygga en mer lättförsvarad operationsbas på en högt belägen dominerande platts som de kallade Cassino. Rebellerna hade dåliga erfarenheter av försöken att slå ut de 6 man starka observationsposterna och bestämde sig för att inte ens försöka ge sig på den större positionen direkt. Istället ägnade de sig åt relativt ineffektivt massprickskytte och kulsprutebeskjutning mot SAS-positionerna, plus granatkastarbeskjutning sent på eftermiddagarna. De hade visserligen en 8,1 cm granatkastare med längre räckvidd än de klenare vapen som SAS-förbanden var utrustade med, men de måste ha haft ont om ammunition eftersom de sällan sköt fler än två eller tre granater per dag.

Hjälp från brittiska armén och från omanierna

För att stärka de lätt beväpnade SAS-männens eldkraft skickades ett tjugotal man från Lifeguards, tillsammans med signalister, sjukvårdare och mekaniker, till Cassino. Lifeguards hade med sig kulsprutor som de hade tagit från några av sina spaningsjeepar som förstörts av amerikanska minor som rebellerna hade fått av saudierna. Lite senare anslöt sig ett skyttekompani från ett omanskt regemente som hjälpte till att bevaka lägret när SAS-männen var ute på patrull.

Stormningen av Sabrina

Fiendens främre försvarslinje utgjordes av en välbevakad klippa med ett 25 m brett pass mellan två befästa bergstoppar som fick smeknamnet Sabrina av britterna (namnet syftade på en rikt utrustad TV-hallåa). Ett femtiotal man i välbefästa grottsystem försvarade huvudvägen in mot rebellernas största läger på den delen av berget. Men trots att uppgiften var monumental var passet SAS nästa mål.

17:e troppen gjorde ett avledande flankanfall medan 16:e troppen på julafton 1958 klättrade uppför klipporna och anföll de främre försvarsposteringarna bakifrån. Medan Lifeguards och omanierna sköt nedhållande eld och understödde anfallet med granatkastareld klättrade soldaterna uppför de tvärbranta klippväggarna och angrep rebellerna i grottorna.

De nedgjorde många fiender i närstrid i beckmörkret, utan egna förluster. Men en del av rebellstyrkan bestod av verkligt tuffa krigare och man kom fram till att det behövdes mer än bara en SAS-skvadron om hela berget skulle kunna rensas.

Längre söderut hade den andra styrkan, bestående av 18:e och 19:e troppen, lyckats tränga fram till en platå som låg på 1000 m höjd ovanför byn Tanuf. Patruller från den södra styrkan upptäckte en försvarsposition i en grotta och täckte den lättast åtkomliga vägen uppför Jebel Akhdar. Den djupa grottan, som användes som förråd både för vapen och ammunition, måste förr eller senare slås ut om berget skulle kunna erövras.

Uppgiften att rensa grottan gavs till den unge kaptenen (nuvarande generalen) Peter de la Billière , som senare skulle leda operation ”Desert Sabre” under Gulfkriget 1991. I skydd av mörkret ledde de la Billière sina män på en tio timmar lång marsch genom terräng som hölls av fienden för att ta sig fram till den enda platts varifrån grottan kunde attackeras. I gryningen, när rebellerna kom ut i solljuset, öppnade SAS-soldaterna eld med gevär, Brenkulsprutor och granatgevär.

Trotts att ganska många fiender dödades och sårades vid eldöverfallet, höll de ställningarna och besvarade elden. Alla rebellerna inom räckhåll öppnade eld från sina sangars mot de utsatta SAS-soldaterna som tvingades att dra sig tillbaka. Men ett attackplan angrep grottan med raketer och från en högt placerad eldställning kunde en ensam soldat täcka reträtten med en medeltung Browningkulspruta. Ingen av britterna skadades allvarligt och attacken bedömdes som framgångsrik, men nu stod det helt klart att det behövdes mer än bara en underbemannad SAS-skvadron om operationen skulle kunna få ett snabbt slut.

På nyårsdagen 1959 anlände chefen för 22:a SAS-regementet, överstelöjtnant Tony Deane-Drummond, till Masqat åtföljd av en befälsomgång för att organisera en kombinerad stab. Inom tio dagar hade hela A-skvadronen, nu under befäl av major Johnny Cooper, anlänt från Malaysia. De grupperades ut direkt och fick lov att ställa om från den fuktiga regnskogen till den klara arabiska luften efter hand. Två veckor senare genomförde de båda skvadronerna ett gemensamt anfall mot Jebel Akhdar.

John Woodhouse

SAS förmåga att till synes utan problem flytta från en typ av terräng till en annan vittnar om kvaliteten på regementets rekryter och mannen som låg bakom urvalet var John Woodhouse. Numera betraktas han som skaparen av det moderna SAS och han var själv en av de första medlemmarna i Malayan Scouts. Tillsammans med major Dare Newell tog han itu med att reorganisera Malayan Scouts så att de kunde strida i regnskogen under lång tid. Woodhouse krävde största professionalism, disciplin och fysiska prestationsförmåga.

Sommaren 1952 återvände han till England för att organisera SAS rekryteringsmetoder. Den utbildning som han införde utgör basen för det urvalssystem och den vidareutbildning som regementet tillämpar i dag. Mot slutet av 1050-talet gallrades de som inte passade bort under proven och bara de bästa blev kvar och fick bära baskern med den bevingade dolken. Tack vare de nya utbildningsmetoderna kunde regementet klara uppgifter som operationen på Jebel Akhdar. Special Air Service har mycket att tacka John Woodhouse för.

Men samtidigt, på Jebel Akhdar, genomförde SAS en komplicerad skenattack mot Sabrina, för att locka bort så många rebeller som möjligt från de höga toppar som behärskade högplatån, och från byarna i anslutning till berget. Dessutom berättade man för de arabiska åsnehandlarna att huvudanfallet skulle komma från Tanuf i sydväst och, som förväntat, hade den informationen vidarebefordrats till rebellernas ledare inom ett dygn. De la Billière beskrev krigslisten så här: ”På kvällen den 25 januari gav Deane-Drummond fyra av de främsta åsnehandlarna en särskild genomgång. Han började med att förklara att den informationen som han tänkte avslöja var topphemlig och att de inte ens vid hot om dödsstraff fick för uppgifterna vidare. Sedan berättade han att man visserligen skulle göra en skenmanöver upp längs Wadi Kamah, men att det riktiga anfallet skulle sättas in från Tanuf och att en årnekaravan skulle skickas upp den vägen. (De kunskaper vi hade om det allmänna underrättelseläget sade oss att den här informationen borde nå rebellernas ledare uppe på berget ganska snabbt – och det gjorde den. Senare fick vi veta att det inte dröjde mer än sex timmar innan rebellerna hade full vetskap om den falska planen.)”

För att ge D-skvadronen chans till en smula vila och för att A-skvadronen skulle få öva i operativ miljö tog nykomlingarna över positionerna och patrulleringen vid Cassino. Morgonen efter att Coopers män hade anlänt till norra Oman gav de sig iväg med sina 27 kg tunga packningar 2000 m upp till persiska trappan som de nådde före solnedgången. Efter en natt i sovsäckarna i den kyliga ökenluften gav de sig iväg uppför persiska trappan för första gången. På toppen möttes de av kapten de la Billière som visade vägen till värnen runt Cassino och orienterade Cooper om det aktuella läget.

Därefter omgrupperades D-skvadronen till området runt Tanuf Slab och opererade i området söder om Sabrina. Dessutom passade de på att underhålla vapen eller byta ut dem mot annan utrustning vid SAS huvudläger i närheten av Tanuf.

Johnny Cooper

Johnny Cooper var ett av originalen från L Detachment i Nordafrika. Han deltog i många SAS-uppdrag i öknen innan han skickades på officersutbildning 1943. På D-dagen var han troppchef i A-skvadronen, 1 SAS, och deltog i operation ”Houndsworth” och korsandet av Rhen. Han demobiliserades efter andra världskriget, men sökte sig på nytt till armen 1951 och skickades till Malaysia. Där anslöt han sig till 22 SAS och hann senare med att var chef för både A-, B- och C-skvadronen. Han deltog i många strider, bland annat stormningen av Jebel Akhdar. Vid den tiden var Cooper överstelöjtnant och 1960 anslöt han sig till Omani Northern Frontier Regiment innan han blev ställföreträdande chef för Muscat regiment. 1963 fick han återigen kontakt med SAS när han ledde en hemlig operation i Yemen till stöd för de rojalistiska rebellerna. Sammanlagt deltog Cooper i tre operationer i Yemen innan han avslutade sin militära karriär 1966.

Skvadronanfall

Den kraftigt förstärkta militära aktiviteten i området bidrog också till att övertyga rebellerna om att det förväntade storanfallet skulle komma just där. Efter skymningen på kvällen den 25 januari 1959 ryckte de nu acklimatiserade männen i A-skvadronen fram till utgångsläge för anfall i närheten av Cassino inför det nordliga angreppet mot Sabrina som ingick i avdelningsmanövern. Klockan 3.00 började tre troppar på olika vägar att klättra uppför berget, medan den fjärde troppen skyddade framryckningen med kulsprutor från västra flanken.

När det första gryningsljuset kom var båda topparna rensade och trots en intensiv eldstrid följd av ett våldsamt handgemäng behövde bara en skottskadad SAS-soldat evakueras. Som en del av avledningsmanövern stannade 4:e troppen kvar vid Sabrina, medan resten av A-skvadronen klättrade tillbacka nr till en platts där lastbilar väntade för att köra dem till Tanuf. Samtidigt slog D-skvadronen också ut ett skenanfall, men de mötte betydligt hårdare motstånd. Återigen lämnades en tropp kvar i området så att rebellerna skulle tro att det stora anfallet skulle komma i den västra sektorn, medan skvadronens huvuddel sent på eftermiddagen var återsamlad i Tanuf. På kvällen kördes sex förenade SAS-troppar till byn Kamah på andra sidan högplatån för att börja huvudanfallet.

Strapatser

Alla soldater bar enorma mängder ammunition, utöver stridspackning och ryggsäck, trots att de skulle genomföra en nio timmar lång klättring i mörker till 2500 m höjd på en väg som inte var mycket mer än en getstig. Den vanlige soldaten bar fem 20-skotts magasin till geväret 100 extra patroner i bältet, en låda kulspruteammunition med 250 patroner, åtta handgranater, sex fosforgranater, fyra gevärsgranater och två 9 cm pansarbrytande raketer. Den här utrustningen vägde tillsammans 44.5 kg och stridspackningen ytterligare 10 kg , sammanlagt 55 kg , plus det personliga vapnet!

D-skvadronen gick först, med A-skvadronen omedelbart bakom. Man kunde ha avslöjat anfallsplanen om man rekognoserat framryckningsvägen på förhand och därför använde man övervakningsteknik och fotospaning istället. Som tur var visade sig stigen framkomlig, om än nätt och jämt, men vid en särskilt farlig passage måste männen för säkerhets skull knyta ihop sig med rep. Strax innan de var framme vid den sista bergskammen var de dessutom tvungna att klättra upp för en 15 m hög klippvägg, men vid det laget sporrades männen av att äntligen vara framme.

För D-skvadronen blev klättringen relativt händelselös men naturligtvis ansträngande, som de la Billière berättar: ”Vi gav oss iväg och det var hård klättring, inte genom någon av de uttorkade flodbäddarna, utan rakt uppför klippan ovanför och vår första uppgift var att bestiga en formation som kallades pyramiden. Två soldater gick före för att kunna varna för eventuella fiender och för att se till så att skvadronens huvuddel inte förlorade tid genom att gå fel. Det var en ganska skrämmande uppgift. Alla bar mycket tunga packningar – vissa ryggsäckar vägde 40 kg – och vi visste att vi måste fortsätta klättringen hela natten utan möjlighet till egentlig vila och vi hade inte en chans att koka oss en kopp stärkande te. Det var mycket varmt när vi gav oss iväg och vi dröp av svett.”

Medan klättringen fortsatte upptäckte spanarna en obemannad med laddad kulspruta i ett värn nära klippans topp. Två soldater ur 16:e troppen upptäckte kulspruteskyttarna sovande i en grotta i närheten och tystade dem för gott. I gryningen besköts D-skvadronen från flera kulspruteställningar, men ingen träffades RAF kallades in och hjälpte till att hålla några av fienderna nere, men på det stor hela mötte anfallet inte något större motstånd.

Slutet

Dessvärre slapp männen i A-skvadronen som fortfarande klättrade när gryningen kom inte undan lika lätt som sina kollegor. Ett enda skott på långt håll av en prickskytt träffade en granat som en av soldaterna bar i ryggsäcken. Granaten exploderade och W. Carter och A. Bembridge dog av sina skador och en tredje soldat sårades. Men förutom den händelsen skadades inga SAS-soldater alvarligt. Längre fram på morgonen fälldes underhåll med fallskärm och de få återstående rebellerna på den här delen av berget övertygades om att britterna genomförde en luftlandsättning i full skala och gav sig iväg. De lämnade efter sig alla tunga vapen och massor av avslöjande dokument. När uppgifterna nådde fiendens huvudstyrka, som rusat i väg för att möta det som de trodde var huvudanfallet, flydde de också – striden var i praktiken avgjord och SAS hade vunnit.

Efter attacken befann sig SAS på platån inom anfallsavstånd från rebellernas huvudläger vid Saiq. Just då började dussintals behållare sväva ner mot marken, släppta från RAF:s flygplan. Rebellerna trodde att en stor luftlandsättningsoperation var på gång och det räckte för att övertyga dem om att de skulle ge upp. Imamen lade snabbt beslag på några kameler och flydde tillsammans med ett antal anhängare i riktning mot Saudiarabien.

SAS seger

Med förlusten av bara tre man hade två underbemannade SAS-skvadroner, med stöd av Lifeguards och lojala soldater från sultanens styrkor, erövrat det påstått ointagliga Jebel Akhdar på kortare tid än 10 veckor.

Hur kommer det sig att SAS lyckades så väl? Johnny Cooper tvekade inte när han beskrev anledningen till triumfen: ”Det måste göras snabbt. Om man hade skickat dit en infanteribataljon hade det kostat massor av pengar. Nu skickade men i stället en liten styrka. Det var en uppgift för SAS eftersom vi hade förmågan att bära som om vi var mulåsnor och vi var mycket vältränade allihop”.

London dröjde inte med att visa sin tacksamhet; man hade faktiskt inte bara sparat en massa pengar utan dessutom räddat ansiktet politiskt (och det var särskilt viktigt så kort efter debaclet vid Suez). Deane-Drummond tilldelades, mycket välförtjänt, en DSO för planeringen av operationen och sitt allmänna ledarskap, medan Rory Walker, Tony Jeapes (löjtnant i A-skvadronen), Watts och de la Billière belönades med Military Cross.

Nu när Jebel Akhdar var i britternas och den omanska regeringens händer fick SAS ta hand om den bofasta befolkningen som fanns på högplatån. Peter de la Billère var en av dem som tilldelades den uppgiften: ”Befolkningen var i ett bedrövligt tillstånd; byarna hade förstörts, åkrarna låg oplöjda, det urgamla bevattningssystemet, falaj, var förstört och människorna hade levt i största nöd i grottor.” Under de följande tre veckorna genomförde SAS en rad flaggmarscher och vandrade uppdelade i halvtroppar över hela högplatån åtföljda av några åsnor och en officer från något av regementena med infödda soldater.

Men än viktigare var att operationen hade säkrat SAS-regementets framtid. Man hade visat att man var ett förband som kunde sättar in var som helst i världen, med ett ögonblicks varsel, och att regementets soldater var av högsta kvalitet. Det nya SAS skilde sig dramatiskt från Malayan Scouts som belastats av sitt dåliga ryckte (se föregående sida) och nu hade man visat professionalism av bästa sort.

Ironiskt nog väntade en lugn period för regementet efter allt ståhej kring Jebel Akhdar. För männen innebar det omfattande utbildning i bilkörning, fallskärmshoppning och fysisk träning. När SAS 1963 behövdes på Borneo hade regementet en pool av mycket vältränade soldater och fullt beredda att ge sig i kast med vilket uppdrag som helst. Vid det laget var SAS en elit, en enhet som helt och hållet bestod av första klassens yrkesmän och som var en viktig del av Storbritanniens militära arsenal.