Falklandsöarna ligger i Sydatlanten öster om Argentina, 13 000 km från de Brittiska Öarna och har bebotts och administrerats av britterna sedan 1833. Men de första engelsmännen landsteg på öarna redan på 1690-talet.

År 1982 uppgick öns befolkning, som var av brittiskt ursprung, till mindre än 2 000 personer. De talade engelska med västlig dialekt, drack varm öl, körde på vägens vänstra sida och betraktade sig själva som helt och hållet brittiska. I grannlandet har man emellertid länge kallat öarna Las Malvinas och hävdat att de tillhör Argentina. När Storbritannien förklarade att den redan då minimala marina närvaron i området skulle dras bort helt såg den impopulära militärjuntan i Argentina en chans att avleda allmänhetens uppmärksamhet från de ekonomiska kriserna i hemlandet genom att erövra öarna.

Den argentinska invasionen

Fredagen den 19 mars 1982 landsteg en grupp argentinare, som utgav sig för att vara skrothandlare, på ön Sydgeorgien som tillhörde Falklandsöarna. Just då, när den hårda vintern närmade sig, fanns bara ett team från British Antarctic Survey och två dokumentärfilmare på ön. Kort efter argentinarnas ankomst till den övergivna valstationen vid Leith bröt man mot de normala internationella reglerna, hissade den argentinska nationsflaggan och skapade därmed en diplomatisk incident. Spänningen ökade och den 31 mars beordrades en 22 man stark enhet ur marinkåren ombord på HMS Endurence, som var ute på ispatrullering i området, att upprätta en militär närvaro på ön, skydda forskningsteamet och att hålla ögonen på argentinarna.

Samtidigt, cirka 1 100 km nordväst om Ostfalkland, försattes den brittiska garnisonen i högsta beredskap när nyheten om flagghissningen nådde omvärlden. Att kalla Naval Party 8901 för en garnison är kanske en överdrift eftersom den normalt bestod av ungefär en marinkårspluton, alltså drygt 30 man. Men lyckligtvis var förbandet just då dubbelt så stort eftersom avlösningsstyrkan precis hade anlänt för acklimatisering innan de skulle ta över.

Den 1 april spred styrkechefen, major Norman, ut sina få soldater för att bevaka viktiga platser på Ostfalkland eftersom han misstänkte att något var i görningen. Han insåg att de inte skulle kunna slå tillbaka den allvarligt menade invasion som de oroliga falklandsborna befarade. Men genom att försvara alla sannolika framryckningsvägar mot öns huvudstad, Stanley, skulle han åtminstone tvinga argentinarna att använda våld. När Argentina slog till på småtimmarna fredagen den 2:a i en operation som fått kodnamnet ”Rosario” låg marinkåren beredd och väntade på dem. I numerärt underläge med minst 15 mot en hade Normans män inte stor chans att avvärja den kombinerade landstigning och helikopterlandsättningen, men de försvarade sig tappert i tre timmar. Men klockan 8.30 beordrade ön guvernör, Rex Hunt, att de skulle ge upp för att spara soldaternas och civilbefolkningens liv.

Hemma i Hereford försatte chefen för 22 SAS, överstelöjtnant Michael Rose, omedelbart D-skvadronen i högsta beredskap när den otroliga nyheten kablades ut av BBC. Naturligtvis hade krisen inträffat på en fredagseftermiddag precis när männen skulle ge sig iväg på en välförtjänt påskledighet. Sent på lördagseftermiddagen plockade man fram vinterutrustning, specialutrustning, vapen och ammunition trots att man just då officiellt bara hade två man från G-skvadronens båttropp i full beredskap. Men på söndagsmorgonen orienterades den samlade D-skvadronen och samma dag på eftermiddagen flög en förpatrull iväg till det som skulle bli ett uppbyggnadsläger på ön Ascension vid ekvatorn. Dagen därpå följdes de av resten av skvadronen, plus staben och alla tillgängliga specialister från de övriga skvadronerna.

Sydgeorgiens fall

Nere på Sydgeorgien, lördagen den 3 april, försökte argentinarna övertala löjtnant Mills och hans lilla grupp marinsoldater att ge sig. Men de vägrade naturligtvis. Då landsatte argentinarna två grupper egna marinsoldater på båda sidor av vägen till hamnen i Grytviken och båda öppnade eld mot en brittisk försvarspostering vid King Edwars Point. Som svar sköt den brittiska styrkan ner en av de två transporthelikoptrar och skadade en lätt spaningshelikopter. När en argentinsk fregatt därefter seglade in i viken sköt de hål i den i vattenlinjen med en pansarspränggranat, slog ut kanontornet och beströk fartyget med 1000 skott från en kulspruta. De hade visat vad de tyckte och utan hopp om att kunna komma undan förhandlade de fram ett eldupphör och en slutgiltig kapitulation.

Bara en vecka efter den argentinska invasionen skickades en attackstyrks med soldater från marinkåren och SAS sjövägen från Ascension för att återerövra Sydgeorgien. Under befäl av major Gay Sheridan från marinkåren bestod styrkan av M-kompaniet 42 Commando, No 2 Special Boat Section (2 SBS) och D-skvadronen, 22 SAS. De transporterades söderut ombord på marinens hjälpfartyg Fort Austin och Tidespring med eskort av jagaren HMS Antrim som var operationens stabsfartyg och fregatten HMS Plymouth. Fartygsgruppen kallades Task Force 319,9. Före angreppet sammanstrålade de med underhållsfartyget HMS Endurance och atomubåten HMS Conqueror mitt ute i Atlanten.

Trots arr Sydgeorgien ligger på ungefär samma latitud söder om ekvatorn som Aberdeen åt norr har ön, på grund av närheten till Antarktis och läget mitt ute i havet, ungefär samma vinterklimat som norra delarna av Island. Öns få bosättningar klamrar sig fast vid kanten av djupa fjordar och glaciärerna sträcker sig ner mot havet mellan bergskammarna. Mot slutet av april börjar den antarktiska vintern och dagsljus råder bara under några få korta timmar. Väl på ön trodde argentinarna att blotta klimatet skulle göra den oåtkomlig för allt annat än en attack från havet och att de hade mer än tillräckligt med soldater för att bevaka de få inloppen.

Michael Rose

Vid tiden för Falklandskriget var Michael Rose överstelöjtnant och chef för 22 SAS. Det var Rose som tillsammans med en annan SAS-veteran, Peter de la Billière , såg till att SAS fick delta i operationen. Det var ganska ironiskt eftersom Rose bara två månader före invasionen hade fått höra att man ”inte kunde tänka sig något scenario där det skulle bli nödvändigt att skicka SAS till Falklandsöarna”. Men Rose övertalade brigadgeneral Julian Thompson, chefen för marinkårens 3 Commando Brigade, att SAS skulle få ingå i expeditionskåren. Rose fick rätt och SAS spelade en aktiv roll i kriget. Mot slutet av konflikten genomförde Rose en kampanj med psykologisk krigföring mot fienden och upplyste dem via radio om det hopplösa i deras situation. På kvällen den 14 juni flög Rose in till Stanley för att påbörja de förhandlingar som ledde fram till garnisonens kapitulation.

SAS landar på Fortunaglaciären

Istället för att genomföra en landstigning helt i blindo beslutade major Sheridan i samråd med SAS-chefen, major Cedric Delves, att skicka spaningstrupper till ön med uppgift att bedöma fiendens styrka. Män från D-skvadronens bergstropp skulle flygas in med helikopter till en plats väster om andrahandsmålet Leith. Samtidigt skulle huvuddelen av förtruppen, från 2 SBS, landstiga med hjälp av gummibåtar långt sydväst om Grytviken, som var huvudmålet. Om allt gick enligt planerna skulle SAS och SBS utföra avledningsanfall i samband med att den stora kommandostyrkan landsteg.

Först hade försvarsministeriet bara tagit med en SAS-tropp i operation ”Paraquet”, men innan Delvis lämnade Ascension övertalade han marinen att transportera hela D-skvadronen till Sydatlanten, med motiveringen att de gjorde mer nytta ombord än om de satt och rullade tummarna på ön. Med en komplett SAS-skvadron, plus 2 SBS, hade majoren nu nästan 300 mycket välutbildade män till förfogande för den vanskliga operationen. De flygstyrkor som fanns var helikoptrar av typ Wessex och Lynx från Fleet Air Arm plus Wasp från HMS Endurence.

Vid middagstid onsdagen den 21 april, mindre än tre veckor efter den argentinska invasionen och nästan 6 000 km från närmaste brittiska bas, landade 16 SAS-män, experter på krig i bergsterräng, på en glaciär inte långt från Antarktis. Det var snöstorm i området och helikopterpiloterna, som var från marinen, var tvungna att flyga sträckan mellan fartyget och ön tre gånger innan snöovädret hade lättat så pass att de kunde landa. Men efter bara några minuter var den förblindande snön tillbaka igen när vindstyrkan över Fortunaglaciären på nytt nådde stormstyrka. Efter att ha kämpat mot elementen i fem timmar, med ryggsäckar som vägde 35 kg och släpandes på fyra pulkor som vardera vägde 90 kg , hade troppen tillryggalagt mindre än 1 km när ljuset började avta. När de försökte ett par tält avsedda för användning i arktisk miljö blåste det ena iväg och tältpinnarna knäcktes på det andra. Större delen av styrkan tillbringade natten frysande ute på glaciären med bara sovsäckar och bivacksäckar som skydd. Operationen hade redan börjat att gå snett.

Efter en hemsk natt i stormvindar och temperaturer långt under noll måste man nu försöka att få bort SAS-soldaterna från glaciären så fort som möjligt och de anmälde via radio att de måste evakueras. Men det var inte förrän flera timmar efter gryningen som tre helikoptrar, varav den första var en radarutrustad anti-ubåtsversion som visade vägen för transporthelikoptrarna, nådde fram till männen när stormen avtog en kort stund. De 16 soldaterna fördelades snabbt mellan helikoptrarna som lyfte och styrde ut mot havet. Men sikten var nära noll och en av helikoptrarna kraschade. En soldat skadades och helikoptern förvandlades till ett vrak. De båda återstående helikoptrarna återvände för att ta upp de överlevande, men strax efter start körde den andra transporthelikoptern in i en iskant och kraschade den också.

Efter att man hade kontrollerat att ingen skadats allvarligt vid den andra kraschen flög piloten i den återstående helikoptern tillbaka till HMS Antrim för att lasta ur sina passagerare. Därefter tog han ombord medicinsk utrustning och filtar innan han genast återvände till olycksplatsen, men vädret hade försämrats och han tvingades återvända till Antrim för tankning. Örlogskapten Ian Stanly måste göra ytterligare två försök den dagen innan han lyckades rädda resten av troppen.

Båttroppen sätts in

Medan D-skvadronens bergstropp återhämtade sig efter prövningen, och förhoppningen om senare landsättningar på Fortunaglaciären skjutits på obestämd framtid, verkställde skvadronens båttropp en alternativ plan. Det var då som beslutet att ta hela skvadronen till Ascension visade sig riktigt. Fem uppblåsbara båtar av typ Gemini, som vardera kunde ta tre man, sjösattes på fredagsmorgonen medan det ännu var mörkt. Styrkan skulle ta sig till en liten ö utanför kusten varifrån de kunde spana mot Leith och de andra bosättningarna i Stromnessbukten. Men trotts att motorerna hade varmkörts före sjösättningen, vägrade tre av dem att starta när de väl kom i vattnet och två av båtarna måste bogsera de andra tre mot ön.

När vinden plötsligt på nytt ökade till stormstyrka slet sig två av de bogserade gummibåtarna och männen i den ena kunde senare räddas med helikopter. Soldaterna från den andra drivande gummibåten lyckades simma i land på huvudön där de gömde sig i flera dygn för att inte avslöja operationen. De tre övriga grupperna nådde målen och upprättade observationsplatser där de kunde spana mot bosättningarna. Samtidigt i sydost hade de andra SBS grupperna som startat samtidigt också råkat ut för allvarliga problem med vädret och tvingades avbryta sedan gummibåtarna skurits sönder av is. Men de flögs in med Wessexhelikoptrar på morgonen den 25:e.

Alla planer på att storma ön uppsköts tills vidare när de brittiska fartygen upptäckte att en fientlig ubåt varpå väg åt deras håll. Flottiljen spred sig för att minska risken för att de skulle bli angripna.

Anfallet mot Grytviken

Av en ren tillfällighet råkade pilot Ian Stanley i den Wessexhelikopter som var på väg tillbaka efter att ha släppt av SBS-styrkan få syn på den argentinska ubåten Santa Fe som då befann sig i ytläge. Stanley fällde sjunkbomber i ett försök att göra ubåten manöveroduglig. Bomberna skadade ubåten lätt och det gjorde också de Lybx- och Wasphelikoptrar som därefter besköt henne med raketer och kulspruteeld. Oförmögen att dyka lyckades ubåten att ta sig in i Grytviken där hon inte var någon uppbygglig syn för de argentinska försvarare som nu hade råkat i panik.

Eftersom överraskningsmomentet ändå hade gått förlorat beslutade britterna att ta initiativet och anfalla omedelbart. Men eftersom anfallsstyrkans huvuddel, som bestod av marinsoldater, befann sig alltför långt ut till havs samlade man ihop en reservstyrka på HMS Antrim. Enheten bestod av två SAS-troppar, en SBS-grupp, 10 marinsoldater från kompaniet ombord på Antrim och all annan tillgänglig marinkårspersonal från fartyget och uppgick totalt till drygt 70 man. Emot sig räknade man med att ha det dubbla antalet försvarare. Enligt de militära grundprinciperna bör en angripare vara minst tre gånger så stark som försvararen för att man ska vara rimligt säker på framgång, men SAS och marinkåren brukar inte bry sig så mycket om doktriner.

I skydd av artillerield från Plymouth och Antrim, som noga riktades så att den skulle slå ner nära försvararna men utan att träffa dem, landsattes de första SAS-soldaterna i skydd av terrängen cirka två kilometer från bosättningen. Transporthelikoptrarna flög in resten av styrkan och när alla hade grupperats på en bergsrygg med utsikt ner mot Grytviken, ryckte en av SAS-tropparna fram längs kustlinjen mot bosättningen. Framför sig såg soldaterna de vita lakan som argentinarna hade hängt upp för att visa att de var angelägna om att ge sig. Union Jack hissades snabbt av SAS-skvadronens fanjunkare som först hade halat den argentinska nationsflaggan. Den första striden i kampen om Falklandsöarna hade utkämpats och vunnits utan allvarligare brittiska förluster.

Upprensning

Dagen därpå flög två SAS-troppar och en av SBS-grupperna till Leith med helikopter. Chefen för den 16 man starka argentinska styrkan insåg sin hopplösa situation och kapitulerade utan strid. Den kombinerade anfallsstyrkan från SAS, SBS och marinkåren hade nu tillfångatagit 156 uniformsklädda argentinare och 38 i civila kläder. Dagen därpå var D-skvadronen på väg söderut och det var även överstelöjtnant Michael Rose tillsammans med regementsstaben. Erövringen av Sydgeorgien var uppbygglig för moralen hos hela den brittiska styrkan och hade också visat att det var ett klokt beslut att ta med både SAS och SBS.

Spaning

Beroende på det stora avståndet till närmaste brittiska flygfält, som låg på ön Ascension, och bristen på konventionella hangarfartyg med förmåga att medföra spaningsflyg, visste britterna nästan inget om fiendens gruppering på Falklandsöarna. Dessutom oroade man sig för var argentinarna hade placerat de mobila franska Exocetrobotar som kunde avfyras mot de brittiska fartygen i anfallsstyrkan. För att förse stridsgruppens befälhavare, viceamiral Woodward, med så korrekt beslutunderlag som möjligt och för att försöka lokalisera robotramperna landsattes männen från bergs- fallskärms- och fordonstroppen från G-skvadronen nattetid med helikopter över hela Falklandsöarna med början den 1 maj. Längre fram skickades fler patruller från D-skvadronen i land antingen för att avlösa några av patrullerna från G-skvadronen eller för att spana mot andra platser.

När de ursprungliga planerna gjordes upp funderade man på att försöka landsätta SAS på Falklandsöarna genom HALO-fällning (hopp från hög höjd, skärmöppning på låg höjd (High Altitud Low Opening)) från 7 400 m med hjälp an RAF:s Herkulesplan. Till lättnad för soldaterna, som insåg hur svårt det skulle vara att landa säkert under de svåra vindförhållanden som rådde i Sydatlanten, övergavs idén. Men bara ett tillräckligt antal Herkulesplan försedda med den nya lufttankningsutrustningen hade funnits tillgängliga ett par dagar tidigare, kunde den riskabla planen mycket väl ha genomförts. Nu flögs regementets patruller istället in med flottans Sea Kinghelikoptrar. Piloterna använde helt nya glasögon som gav mörkerseende och släppte av männen på säkra platser inom en nattmarsch avstånd från deras respektive mål.

SAS och SBS sätts in

Samtidigt som SAS intog sina positioner sattes också alla tillgängliga SBS-grupper i land. Deras uppgift var att rekognosera möjliga landstigningsplatser. Marinkårens Special Boat Service, som till och med var skyggare när det gällde publicitet än SAS, tog sig tyst i land med hjälp av kanoter och gummibåtar för att ta markprover, mäta strändernas lutning, kontrollera tidvattentabeller och samla in andra data som behövdes för att fastställa den bästa platsen för landstigningen. Precis som SAS förflyttade de sig och arbetade om nätterna och låg stilla i sina gömställen på dagarna så att de inte skulle bli upptäckta. Om det fanns argentinska trupper i området observerade SBS deras antal, rörelser och rutiner. Minst tre SBS-sektioner, som i personalstyrka ungefär motsvarar en SAS-skvadron, utnyttjades under konflikten.

Mellan 30 och 40 soldater från G-skvadronen, som arbetade i fyrmannagrupper, bevakade de platser på öarna där argentinarna hade grupperat sig eller kunde tänkas göra det. På Västfalkland spanade två patruller mot den största bosättningen Port Howard och trakten runt Fox Bay. På Östfalkland höll patrullerna området runt San Carlos i väster och Port Salvador i norr, Goose Green på det smala näset mellan Lafonia och öns mer befolkade delar, huvudstaden Stanley och tre möjliga landstigningsplatser i närheten under uppsikt.

De tre sistnämnda platserna, Cow Bay, Barkeley Sound och Bluff Cove, var de logiska platserna för ett angrepp från havet eftersom vägen därifrån och fram mot Stanley var relativt lättframkomlig. Men eftersom platserna låg väl inom räckhåll för fiendens artilleri, och försvararna räknade med ett anfall från det hållet, avskrevs de snart. Men SAS-patrullerna bevakade samtliga platser under 15 och i vissa fall ända upp till 26 dygn. Under den här tiden fick soldaterna i princip klara sig utan påfyllning av förråd eftersom det kunde ha avslöjat deras positioner, men till skillnad från tidigare kampanjer i öknen och bergsterräng hade de åtminstone obegränsad tillgång till färskvatten.

Terrängen på Falklandsöarna påminner om den i Dartmoor och från sina väl kamouflerade observationsposter (OP:s) bland klipporna bevakade SAS-patrullerna de aningslösa argentinarna noga. Med hjälp av hypermodern radioutrustning skickades kodade meddelanden regelbundet till operationsstaben ombord på hangarfartyget HMS Hermes. De datorförsedda snabbsändarna skickade korta skurar av kodade morsesignaler på hög frekvens. Eftersom sändningarna varade kortare tid än en sekund var det omöjligt för fienden, även om de ställt in rätt frekvens, att hinna spåra signalen och att fastställa en bäring. Om fienden i stället använde frekvensskanners var chansen stor att han inte ens skulle uppfatta den korta signalen. Trygga i vetskapen om att sändningarna i praktiken var omöjliga att spåra kunde SAS-grupperna sända sina meddelanden från positioner som bara låg ett par hundra meter från större argentinska truppkoncentrationer.

Livet på en observationspost

När väl den brittiska beskjutningen från fartyg och flygplan hade börjat på allvar kunde eldledare från SAS förse artilleriet och piloterna med korrekta målobservationer. En patrull hade till exempel grävt ner sig på Beaver Ridge ovanför Port Stanley och när de nattetid upptäckte en av argentinarnas helikoptergrupperingsplatser 30 km västerut, kunde de begära insats mot målet med attackflyg. Flera för fienden mycket viktiga transporthelikoptrar förstördes eller skadades allvarligt på marken. Soldaterna i just den patrullen tillbringade 25 dygn i sitt lilla gömställe innan de avlöstes den 25 maj.

För de soldater som låg i sina kalla, våta gömslen i den torvrika jorden eller under något klipputsprång kändes de åtta dagsljustimmarna otroligt långa. Att röra sig var omöjligt eftersom argentinska patruller och till och med små grupper av kringströvande soldater utgjorde ett ständigt hot och argentinska helikoptrar flög kors och tvärs med förnödenheter eller på spaningsuppdrag. Med undantag för den första gryningstimmen, innan argentinarna var i farten, kunde man inte tillaga varm mat och resten av dygnet måste alltså ransonerna ätas kalla. Det varma te som de skulle kunna tillaga i gryningen och maten som värmdes direkt i plastpåsarna blev snart dygnets höjdpunkt. En medlem i G-skvadronen som vistades i ett sådant gömsle beskriver de förhållanden som männen tvingades arbeta under: ”Vädret var hemskt. Det antingen regnade, duggade eller så var det storm. Det var verkligen svårt att hålla värmen. För mig var vätan det värsta. Jag tycker inte om att vara våt. Ibland när vi spanade nattetid åt jag en chokladkaka. Då kändes det som om någon hade skruvat på centralvärmen, men efter bara en liten stund var jag lika kall igen.”

Leva bland fienden

En patrull brukade bestå av fyra soldater, men oftast bemannades en främre observationspost bara av två man medan kollegorna väntade på en bakre underhållsplats utom synhåll för fienden. Man turades om att ligga på främre OP och bytte platts nattetid för att variera de dagliga rutinerna. Så länge dagsljuset varade höll sig de båda männen i den främre OP:n alerta, medan den ena soldaten i det bakre gömstället försökte sova så mycket som möjligt. Med den metoden fick varje man chansen att vila ut ordentligt var fjärde dag. Nattetid samlades hela patrullen på den bakre positionen och turades om att hålla vakt.

Otroligt nog ertappades bara en av SAS spaningsgrupper under den åtta veckor långa operationen långt inne på fientligt territorium. Gruppens officer dödades när han förgäves försökte hjälpa sin signalist att fly, men signalisten sårades ändå och togs till fånga. Den trista händelsen utspelades på Västfalkland när det bara återstod fyra dygn av konflikten.

Alldeles i början av maj inträffade en mystisk helikopterkrasch i södra Chile. Hela incidenten har omgetts med stort hemlighetsmakeri både i Storbritannien och i Chile, men den allmänna uppfattningen är att helikoptern, som var av typen Sea King, hade landsatt SAS-patruller inne i Argentina. Det största hotet mot britternas flottstyrka var de flygplan av typ Super Etendard med lång räckvidd som opererade från baser i södra Argentina och som var beväpnade med sjömålsrobotar av typen Exocet. Både under och efter konflikten talades det mycket om att SAS spanade mot de här flygfälten för att kunna varna när planen lyfte, men uppgifterna har aldrig bekräftats. Om brittiska flottan hade haft hangarfartyg som kunnat medföra flygplan för radarövervakning och tidig förvarning hade en sådan operation aldrig ha behövt genomföras.

Två veckor efter att de första spaningspatrullerna från G-skvadronen hade landsatts på ön genomförde SAS ett stort nattanfall mot Pepple Island, norr om Västfalkland. Den isolerade bosättningen på ön betjänades av ett litet flygfält med gräsbana som argentinarna höll på att bygga ut så att det kunde fungera som uppställningsplats nattetid för de Pucaraplan som användes som närunderstöd för markstridkrafterna. Några av de argentinska militära planerarna ansåg dessutom att en brittisk landstigning på det glest befolkade Västfalkland var sannolikast. När flygfältet på Pepple Island var färdigt skulle fienden ha en bas för flyganfall mot marktrupper i ett sådant brohuvud. Britterna hade tvärtom bestämt sig för att landstiga vid San Carlos på Östfalkland, men flygplanen från Pepple Island utgjorde fortfarande ett allvarligt hot också mot den landstigningen.

Till en början ville amiral ”Sandy” Woodward inte godkänna operationen ”Prelim” eftersom han ansåg att de deltagande fartygen skulle utsättas för onödiga risker. Men efter en rapport från an av flottans piloter som upptäckt radarstrålning från ön ändrade han sig eftersom en radaranläggning skulle kunna upptäcka flottans huvuddel. Därför gjorde sig fyra fyramannapatruller, det vill säga halva båttroppen från D-skvadronen, redo att natten mellan den 9 och 10 maj ta sig fram till ön i gummibåtar och rekognosera, men uppdraget inställdes på grund av dåligt väder. För att spara tid flögs de natten därpå med helikopter till Västfalkland, fullt utrustade med kanoter för överfärden till Pepple Island. De höll sig gömda på Västfalkland i ett dygn innan de tog sig över till ön under den följande natten.

Förberedelser

En patrull stannade kvar och vaktade kanoterna medan de återstående fyra männen gav sig iväg över ön till flygfältet. I gryningen fick de syn på inte mindre än elva Pucaraplan. Soldaterna smög sig iväg för att hålla sig dolda under dagen. Men på grund av den platta terrängen och bristen på lämpligt skydd måste de lämna kvar ryggsäckarna. Efter mörkrets inbrott samma kväll återvände de till sina kollegor och skickade informationen till staben via radio tidigt på morgonen den 13:e. Ute till havs analyserade man uppgifterna och gav klartecken för anfallet. Resten av D-skvadronen gjorde sig beredd att ge sig iväg på kvällen den 14.

Räden mot Pepple Island

Anfallsstyrkan som samlades ombord på HMS Hermes uppgick till mellan 50 och 60 man. En eldledare från 148 Commando Battery Royal Artillery följde med för att kunna begära eldunderstöd från jagaren HMS Glamorgan. Större delen av anfallsstyrkan utgjordes av bergstroppen, medan fallskärmstroppen och fordonstroppens män skulle svara för bevakning och utgöra reservstyrka. De soldater från båttroppen som inte ingick i spaningsstyrkan fungerade som skydd för en granatkastargrupp. Utöver personliga vapen och ammunition till kulsprutorna medförde varje soldat två granater till den 81 mm granatkastare som togs med för att man skulle kunna skjuta indirekt eld.

Transporten till ön genomfördes med Sea Kinghelikoptrar från 846 Naval Air Squadron. Helikoptrarna var utrustade med dopplerradar för navigation, autopilot och ett system för automatisk hovring. Eftersom Sea King är byggd för att kunna flyga i alla typer av väder visste SAS-soldaterna att transporten skulle gå att genomföra utan problem.

Från början var syftet med anfallet att förstöra fiendens flygplan och nedkämpa piloterna och öns garnison. Men på grund av kraftig motvind tog det längre tid för Hermes att nå fram till utgångsläget. Det innebar att SAS-soldaterna fick mycket kort tid på sig att utföra uppdragen. Orsaken var att Sea Kinghelikoptrarna måste vara tillbaka ombord på Hermes före gryningen så att alla tre fartygen skulle hinna segla tillräckligt långt österut för att minska risken för argentinska flyganfall. Därför blev de flygplan som stod uppställda vid flygfältet det prioriterade målet.

Vädret var ett problem för de fartyg som deltog i operationen. Fregatten Broadsword, ett av Hermes eskortfartyg, kunde endast hålla låg fart i den kraftiga vinden. Sedan blev det problem med frigattens luftvärnsrobotar av typ Sea Wolf och hon började släpa efter. Men Glamorgan lyckades komma inom 10 km avstånd från ön så att hon kunde lämna eldunderstöd och finnas till hands om några helikoptrar skulle råka i svårigheter. Hermes seglade inom 60 km avstånd från ön så att helikoptrarna skulle få kort flygsträcka i den hårda vinden.

Alla soldaterna i SAS-styrkan medförde automatkarbin M16 med tre extra magasin plus ytterligare 200 patroner 5,56 mm ammunition. Dessutom bar många av männen på pansarskott M72 som är ett lätt pansarvapen men som har avsevärd sprängkraft och därmed är idealisk för användning också mot flygplan på marken.

Eldöverfall

När de tre helikoptrarna flugit in anfallsstyrkan till landningsplatsen cirka 7 km från flygfältet möttes männen av spaningspatrullerna från båttroppen och visades fram till utgångsläge för anfall. På grund av de tidigare nämnda väderproblemen var operation ”Prelim” försenad, men soldaterna lyckades tjäna in lite tid under marschen över ön.

Klockan 7.00 öppnade bergstroppen eld samtidigt som HMS Glamorgan lade artillerield över fiendens skyttevärn. På grund av tidsbristen genomfördes angreppet som eldöverfall och man sköt på flygplanen med automatkarbiner, kulsprutor och pansarvapen. Men när soldaterna upptäckte att argentinarna knappt besvarade elden övergick man till överfall och placerade ut sprängladdningar direkt på flygplanskropparna.

Tillbaka till Hermes

Totalt sex Pucara, fyra skolflygplan och ett lätt transportflygplan av typ Short Skyvan förstördes innan den brittiska styrkan drog sig tillbaka efter 15 minuters insats. Stridskontakten upprätthölls till klockan 7.30 och då hade skvadronen omgrupperat och var under tillbakaryckning till återsamlingsplatsen där de skulle hämtas av helikoptrarna. De argentinska bränsle- och ammunitionsdepåerna var förstörda av artillerield och elva flygplan stod utbrända vid startbanan när SAS lämnade ön två och en halv timme efter att det första skottet hade avlossats. Förlusterna uppgick till en man som fått hjärnskakning när han utlöst en truppmina och en som fått lindriga splitterskador, vilket dock inte hindrade honom från att delta i överfallet.

Räden blev en fullständig framgång och gav den argentinska moralen en rejäl knäck samtidigt som moralen stärkts inom den brittiska expeditionsstyrkan. Dessutom fanns det inga flygplan kvar på Pepple Island som kunde störa den planerade landstigningen vid San Carlos Water.

Medan angreppet mot Pepple Island planerades och genomfördes fortsatte SAS att samla in underrättelser. Trots det faktum att det fanns 11 000 argentinska soldater på Falklandsöarna och 42 fientliga flygplan och helikoptrar, kunde både SAS och SBS infiltrera öarna utan svårigheter. Men regementet drabbades av en svår förlust, ironiskt nog under en rutintransport.

Man beslöt att flytta över de specialstyrkor som fanns ombord på Hermes till Intrepid. När det började skymma den 19 maj gjorde Sea King ZA 294 med tre mans besättning och fullastad med män från D- och G-skvadronen dagens sista flygning. Helikoptern närmade sig Intrepid rakt akter ifrån, men då träffades helikoptern plötsligt av något och dök rakt ner i havet. Över 20 man, varav 18 SAS-soldater, dödades i kraschen. Det var regementets största förlust vid ett och samma tillfälle sedan andra världskriget.

Soldaterna bet ihop och fortsatte. Dessvärre inträffade också andra tragedier, som en av männen i D-skvadronen berättar: ”Vi jobbade tillsammans med våra kusiner från SBS och tilldelades specifika arbetsområden. Syftet var, precis som på andra krigsskådeplatser där olika styrkor från samma sida opererar inom begränsade områden, att eliminera risken för att man skulle springa på varandra. Det scenariot, som kallas ”blå mot blå”, inträffade flera gånger på Falklandsöarna och patruller hade beskjutit varandra tills båda sidor insett misstaget. Lyckligtvis inträffade inga förluster, det vill säga inte förrän en SAS-styrka sprang rakt i armarna på en SBS-patrull. Exakt hur de kunde råka på varandra är ett mysterium, men konsekvensen blev en kort intensiv eldstrid där en av SBS-männen, sergeant ”Kiwi” Hunt, sårades dödligt. Det var jäkligt synd. Han var en av krigets okända hjältar och hade levt på ön i veckor före den stora landningen.”

Det arbete som regementet utförde före britternas egentliga landstigning försåg expeditionskåren med ovärderliga uppgifter om fiendens styrka och gruppering och dessutom information om öarnas geografi. Landstigningen vid San Carlos blev inte slutet för SAS krig på Falklandsöarna utan bara början av en ny fas där regementet firade nya framgångar.

Kapten John Hamilton

John Hamilton agerade på Falklandsöarna är typiskt för den djärvhet och det mod som SAS-soldaterna demonstrerade under fälttåget. Han anslöt sig till 22 SAS i januari 1981 och blev chef för D-skvadronens bergstropp. Han ledde sitt förband under operationen mot Sydgeorgien. Dessutom deltog han i räden mot Pepple Island. Han ledde sina män mot flygfältet och förstörde personligen fyra argentinska Pucaraplan. I ett senare skede upptäcktes hans observationspost, ovanför Port Haward på Västfalkland, av fienden. I stärkt numerärt underläge tog han upp striden och kämpade länge innan han dukade under för sina skador. Under hela sin korta SAS-karriär visade han prov på stort mod och humor och hans agerande väckte den fientlige garnisonchefens, general Mario Menendez, beundran. Hamliton tilldelades Military Cross postumt för sin insats utanför Port Howard och man graverade hans namn på klocktornet vid Stirling Lines. Som så många före honom hade han ”inte hunnit i tid”, vilket är SAS omskrivning för den som ”misslyckats” med att hålla sig vid liv.

Framåt, mot Stanley

Den framgångsrika räden mot Pepple Island undergrävde kraftigt den argentinska moralen. Mitt i natten på en isolerad ö hade en garnison på över 100 soldater attackerats av en våghalsig styrka som var mindre än hälften så stark. Trots argentinska propagandarapporter om stora framgångar spreds nyheten om räden, ofta starkt överdriven av de unga värnpliktiga soldaterna, kors och tvärs över Falklandsöarna. Under de följande nätterna var det inte många argentinare som sov lugnt i sina tält och skyttegravar medan de väntade på den ofrånkomliga brittiska landstigningen.

Den egentliga landstigningen planerades till gryningen den 21 maj genom det öppna sundet San Carlos Water mitt emot Stanley på Östfalkland. Tre landstigningsstränder valdes ut, Röd och Blå nära bosättningen San Carlos och, några kilometer längre norrut, Grön i närheten av Port San Carlos. För att förvirra fienden och förhindra eventuella förstärkningar fick D-skvadronen i uppgift att utföra ett avledande anfall mot en stor argentinsk garnison vid Goose Green, cirka 40 km söderut. Som förberedelse inför skenanfallet flyttades skvadronen på kvällen den 19:e med helikopter från HMS Hermes till HMS Intrepid som var det fartyg som skulle delta i angreppet.

Avledningsmanöver

Elva dekorerade SAS-soldater däribland både D- och G-skvadronens fanjunkare plus nio tappra män från understödjande förband dog när deras helikopter störtade (tidigare nämnt). Många av de omkomna soldaterna hade deltagit i den framgångsrika räden mot Pepple Island bara några dagar tidigare. Trots tragedin flögs de återstående männen från D-skvadronen natten därpå i land för att genomföra avledningsmanövern.

Medan D-skvadronen under ledning av major Delvis genomförde sin enastående nattmarsch mot Goose Green, flögs SBS i land vid Fanning Head vid det norra inloppet till San Carlos Water. Deras uppgift var att med vilka medel som helst försöka övertala den argentinska styrka att ge upp och de lånade en granatkastargrupp från SAS som extra argument. Samtidigt vid Goose Green hade de 40 eller 50 soldaterna spridigt ut sig så att alla hade fri sikt mot fienden och öppnade eld med ett ovanligt stort antal kulsprutor, pansarskott, granatkastare och granatgevär. De 1 200 försvararna besvarade elden sporadiskt, men vågade inte gå till motattack eftersom de trodde att de hade angripits av minst en bataljon. Oddsen mot SAS var faktiskt 25 till ett, men ”Den som vågar vinner”! SAS drog ut i gryningen och marscherade norrut för att ansluta sig till den första vågen av landsatta förband från huvudstyrkan och stannade bara till för att med en Stingerrobot skjuta ner en Pucara som var på väg mot San Carlos.

Medan männen i G-skvadronen fortfarande bemannade observationsposter över hela Östfalkland, rekryterades D-skvadronen för en mer konventionell uppgift. När en OP från G-skvadronen bekräftade att den strategiskt viktiga och högt belägna toppen Mount Kent inte hölls av fienden marscherade D-skvadronen över 60 km in på fientligt territorium för att besätta den. De försvarade bergstoppen i nästan en vecka, trotts ett flertal framstötar från argentinska patruller, tills marinkåren anlände.

B-skvadronen flygs in

Ungefär samtidigt flögs B-skvadronen in som ersättning för stridsförlusterna. De anslöt sig till expeditionskåren genom att hoppa fallskärm rakt ner i Atlanten efter en tolv timmar lång flygning från Ascension och plockades upp av HMS Glamorgan. På Västfalkland hade SBS fullgjort uppgiften att rekognosera stränderna och spred nu ut sig över ön för att från dolda observationsposter hålla ögonen på argentinarna. Under de första dagarna i juni fick de sällskap av fem patruller från D-skvadronen, varav två avlöste patruller från G-skvadronen som hade varit på plats under hela maj månad.

Nu var striden för att återta Falklandsöarna i det närmaste var över, men natten mellan den 13 och 14 juni genomförde SAS en sista våghalsig attack. I ett försök att lätta på trycker för fallskärmsjägarnas (2 Para) anfall mot Wireless Ridge, varav ett kompani stod under befäl av en mycket respekterad f.d. SAS-officer, genomfördes en avledande manöver sjövägen mot Port Stanley. Det ursprungliga målet var ett ammunitionsförråd mellan Stanley och östra delen av Wireless Ridge och meningen var att överfallsstyrkan skulle flygas in med helikopter. Men när vädret försämrades rekvirerades istället fyra av marinkårens stridsbåtar av typ Rigid Raider.

Anfallet mot Stanley

Försvaret i och runt själva Stanley var mycket starkt, med cirka 8 000 soldater understödda av 10,5 cm och 15 cm artilleri, luftvärnskanoner och Panhard pansarbilar.

Den 60 man starka brittiska enheten, bestående av tre SAS-troppar, en SBS-sektion om sex man och fyra marinsoldater som rorsmän, körde snabbt österut genom inloppet understödda av nedhållande eld från andra SAS-förband på norra stranden (de hade tagit sig ner från Murrell Heights för att kunna understödja med kulspruteeld och Milanroborar). Det var som en amfibieversion av David Stirlings ökenräder och SAS grundare skulle ha älskat operationen. Argentinarna på Wireless Ridge, för att inte nämna dem i Port Stanley och ombord på de fartyg som låg förtöjda i hamnen, vände sina vapen mot angriparna. Trots att SAS avbröt operationen innan de nådde målet avlastade aktionen fallskärmsjägarna tillfälligt. Trots den intensiva beskjutningen sårades bara tre av SAS-soldaterna lätt, men marinkårens båtar hade alla massor av skotthål.

SAS-soldaterna i båtarna blev särskilt upprörda över hur besättningen på lasarettsfartyget Bahia Paraiso, som låg för ankar i hamnen i Stanley, agerade. SAS hade, helt enligt krigets lagar, avstått från att beskjuta fartyget, men ändå använde besättningen sökarljusen ombord för att belysa de brittiska båtarna. Rättvisa skipades dock när fartyget av misstag träffades av argentinsk eld.

Räden mot Port Stanley var den sista stora SAS-insatsen under den mångskiftande konflikten där alla delar av förbandets utbildning och metoder kom till god nytta.

Förhandlarna från SAS

Den 14 juni 1982, efter en överenskommelse om allmänt eldupphör, flög överstelöjtnant Rose tillsammans med den spansktalande officeren kapten Bell till Stanley för att diskutera kapitulationsvillkoren med general Mario Menendez, den argentinske guvernören på Falklandsöarna.

Först ville Menendez bara gå med på en begränsad kapitulation eftersom han inte kunde svara för garnisonen på Västfalkland. Men Rose avvisade den tanken helt och förklarade för argentinaren att en halv kapitulation inte var någon kapitulation över huvud taget. Menendez hade ingen aning om att den brittiska expeditionsstyrkans ledning på det här stadiet skulle ha accepterat en partiell kapitulation enbart för trupperna på Östfalkland, eftersom de brittiska förbanden led svår brist på underhåll. Armén hade till exempel bara sex patroner kvar per vapen.

Rose kunde ha gett efter, men SAS-officerare är av hårt virke. Han vågade och det visade sig att han vann. Menendez var demoraliserad och fick inga direktiv från juntan i Buenos Aires och gav efter för de hårda villkoren. Kapitulationen skulle omfatta hela ögruppen.

Inom två timmar hade man nått en överenskommelse och före midnatt den 15 juni undertecknade generalmajor Jeremy Moore, chefen för de brittiska marktrupperna, och den argentinske befälhavaren den officiella kapitulationen. SAS-styrkan tog sig därefter till Government House där de hissade regementets lilla Union Jack som de hade tagit med sig från Hereford (möjligheten att Storbritannien skulle misslyckas hade man inte ens övervägt). Senare halades den flaggan och ersattes av en betydligt större version som marinkåren hade medfört från England.

Så slutade Falklandskriget. För regementet var det en väl genomförd kampanj där man fått tillfälle att använda sina mångskiftande färdigheter. Återigen visade männen från SAS sin kyliga professionalism, trotts att 20 av dem dog för att säkra segern.