När kampanjerna i Malaysia och Oman var avslutade följde en lugn tid för SAS medan den brittiske armén koncentrerade sig på sina NATO-åtaganden i Tyskland.

Ön Borneo ligger på ekvatorn halvvägs mellan det kinesiska fastlandet och Australien, med Malackahalvön i nordost och Indonesien i söder. Större delen av Indonesien hade tidigare varit under holländskt styre och den södra delen av Borneo, som kallades Kalimantan, blev 1949 en del av det självständiga Indonesien. Men öns norra delar, Sarawak, Sabah och Brunei, förblev en del av det brittiska samväldet, precis som granlandet Malaysia.

I början av 1960-talet presenterades ett malaysiskt förslag, som hade brittiskt stöd, att samväldesterritorierna Brunei, Sabah, Sarwak och Singapore skulle förenas i en ny malaysisk federation. Men indonesierna, som hade expansioniska ambitioner – särskilt deras ledare president Sukarno – motsatte sig idén och påbörjade ett försök att destabilisera norra Borneo. Eftersom sultanen av Brunei dessutom gärna ville återfå sin självständighet beslöt Sukarno att försöka utnyttja den svaga länken i den Malaysiska federationens tunga kedja

Vid den här tiden var överstelöjtnant John Woodhouse chef för 22 SAS och han hade förutsatt att regementet kanske måste rycka in i Fjärran Östern. Han trodde att det land som stod näst i tur om kommunisterna skulle lyckas i Vietnam var Thailand (tanken var en del av den så kallade dominoteorin som var så populär bland många västerländska militärer och analytiker på 1960-talet). Men faktum var att det omedelbara hotet kom från Sukarno. Långt ifrån att vara kommunist drömde den ”Galne läkaren”, som han kallades, om att efterlikna de japanska ambitionerna under andra världskriget och att ena Sydostasien under sitt ledarskap. Om de andra länderna i regionen delade hans framtidsdrömmar spelade ingen roll. Han hade de militära muskler som behövdes till stöd för sina planer.

Sukarno hade redan startat en propagandakampanj i området, hotat och beordrat malaysierna att stänga de brittiska baserna på deras territorium. När de vägrade blev Sukarno än mer beslutsam och helt inriktad på att förverkliga sina ambitioner. Den revolt som utbröt i Brunai i december 1962 var en rent lokal affär, men den underblåstes av Sukarno som trodde att den kunde tjäna hans syften.

Tråkigt nog för Sukarno väckte hans intriger på Borneo SAS-chefens intresse. Woodhouse uppvaktade försvarsministern i London och föreslog att han skulle få skicka några av sina män till ön. Argumenten var att expeditionen inte bara skulle förbättra 22 SAS förmåga till djungelstrid, utan att regementet skulle kunna bli till nytta nu när man fått de nya radioapparater som kunde skicka morsemeddelanden över mycket långa avstånd. Och då skulle London ha full kontroll över händelseutvecklingen. London var intresserat – och det dröjde inte länge förrän SAS var på väg.

Den första SAS-enhet som anlände till Borneo, i början av 1963, var A-skvadronen. Först ville högkvarteret använda regementet som ett slags rörlig reservstyrka men förbandets chef, överstelöjtnant John Woodhouse, hade andra och betydligt mer effektiva planer.

Den 8 december 1962 startade en indonesiskstödd grupp som kallade sig North Kalimantan National Army (NKNA) ett uppror mot sultanen av Brunei, som omgående begärde hjälp från Storbritannien. Inom en vecka hade brittiska enheter och gurkhaförband, som kommit med fartyg och flyg från Singapore, tagit hand om de flesta av bråkmakarna. Men det tog ytterligare nästan sex månader att slå ner de sista rebellerna. Tack vare den snabba och effektiva brittiska invasionen blev upproret i Brunei inte den framgång som indonesierna hade förväntat sig. Men däremot fick de den ursäkt som de behövde för att stämpla federationen som ”medlöpare till de nykolonialistiska och nyimperialistiska krafter som driver en fientligt orienterad politik gentemot Indonesien”. Den 20 januari 1963 förklarade den indonesiske utrikesministern att man befann sig i konfrontation med Malaysia.

Polisposteringen i gränsstaden Tebedu var ett mjukt mål, bemannad av bara en handfull polismän som var mer vana vid att skrämma bort smugglare och upprätthålla ordningen än att slåss mot utbildade soldater. Ett trettiotal frivilliga genomförde en gryningsattack mot posteringen och överraskade poliserna fullständigt. Hopplöst underlägsna försökte polismännen slå tillbaka, men en av dem dödades och två sårades. Efteråt plundrade indonesierna, eller indos som britterna kallade dem, stadens marknad innan de flydde tillbaka i säkerhet på andra sidan gränsen. Britterna svarade med att skicka en tropp från marinkåren till platsen, men allt den angripande styrkan lämnat efter sig var propagandablad där det stod att de var från NKNA.

SAS kommer till Borneo

När anfallet mot Tebedu genomfördes hade SAS redan en stridsberedd skvadron i området, men det var inte många som visste att de fanns på plats. I slutet av december året innan, efter att upproret i Brunei hade slagits ner, hade ett nytt kommando som kallades British Forces Borneo Territories (BFBT) satts upp under generalmajor Walter Walker. Överstelöjtnant Woodhouse, som nu var chef för 22 SAS, insåg genast vilka fördelar som regementet kunde få av en insats på Borneo och propagerade aktivt för idén.

Bara några dagar efter att BFBT hade bildats anlände Woodhouse och hans signalist till Walkers högkvarter för att demonstrera den splitter nya morseradio som var det enda pålitliga sambandsmedlet vid operationer i regnskogen. Men även utan den nya radion skulle generalen tacksamt ha tagit emot erbjudandet om att få förstärkning av en SAS-skvadron. Han hade tidigare fört befälet över gurkhas i Malaysia och där beundrat SAS insatser under upproret. Tre dagar efter Woodhouse besök återvände A-skvadronen till ekvatordjungeln.  

Den gräns som genomkorsade Borneo, mellan det indonesiska Kalimantan i söder och de malaysiska provinserna Sabah och Sarawak i norr, var närmare 1500 km lång. Teoretiskt skyddades Brunei av Sarawak från direkt infiltration av geografin, men regnskogen i området var så tät att den utan vidare skulle ha dolt ett dussin invaderande arméer. Det enda sättet för britterna att påverka framryckande eller retirerande fientliga styrkor var att upprätta ett system av posteringar längs gränsen som kunde ge tidig förvarning. Och det var där som SAS visade sin styrka.

A-skvadronen bestod inte ens av etthundra man, inklusive stab och underhållspersonal, och därför skulle det bli en mycket tunn linje längs gränden. Men det finns inga vägar i djungeln, och mycket få riktiga stigar, och därför var uppgiften inte så omöjlig som den kanske såg ut. Med den lokala stambefolkningens hjälp kunde stora områden bevakas av fyrmannagrupper som förstod sig på regnskogen och dess begränsande faktorer. När man upptäckte tecken på indonesisk militär aktivitet, även om spåren var några dagar gamla, kunde fienden inte vara långt borta eftersom det var så svårt att ta sig fram genom terrängen. Förstärkningar, ditkallade med hjälp av SAS nya radioapparater, kunde snabbt föras in med helikopter och lägga sig i bakhåll för inkräktarna.

Majoriteten av stambefolkningen i Borneos djungler var på det hela taget vänligt inställda till britterna och därför var det inte alltför svårt att få deras hjälp med att hålla ögonen på eventuella indonesiska rörelser i gränsområdet. Malaysiska talade allmänt av både de infödda och soldaterna och kommunikationen var därför relativt enkel. Den övriga infödda befolkningen var inte direkt fientlig, de hade inte träffat särskilt många vita män tidigare, och SAS måste försöka att vinna deras förtroende.

SAS-taktik längs gränsen

Soldaterna indelades i patrullomgångar om fyra men och spreds ut längs gränsen för att etablera kontakt med lokalbefolkningen. I typfallet ansvarade varje patrull för 10 km av gränsen och därför var stambefolkningens ögon och öron av största betydelse. Det var den här taktiken med ”kärlek och förståelse”, som utvecklades i Malaysia, verkligen bar frukt.

Grupperna letade upp den största byn inom respektive område och byggde ett gömställe strax intill så att de kunde se vad som var på gång. När de hade förvissat sig om att indonesierna inte fanns i närheten, presenterade de sig för stamhövdingen och visade honom sin vördnad. Man var alltid noga med att följa den infödda befolkningens vanor och rutiner så att man inte stötte sig med dem. Soldaterna tog emot den mat och gästfrihet som deras värdar erbjöd, men drog sig alltid tillbaka till sina gömslen efteråt. Istället för att skänka de infödda billigt skräp, erbjöd SAS i gengäld sin arbetskapacitet och medicinsk hjälp. En man i varje patrull var utbildad sjukvårdare och hans kunskaper kom till god nytta när det gällde att åtgärda mindre medicinska problem. Med tiden uppstod ett ömsesidigt förtroende och patrullen kunde lämna sitt gömsle och flytta in i utkanten av byn för att leva och arbeta tillsammans med bybefolkningen. Soldaterna började med att samla information, och undvek att ge sig i strid, och när de inte var ute på spaning hjälpte de byns invånare med skörden och andra dagliga göromål. Patrullerna brukade bo kvar på samma platts i mellan tre och fem månader och vid det laget brukade de se mer ut som infödda än som soldater, bortsätt från att de var längre till växten.

Med en fast bas i infödingsbyn gav sig några ur gruppen av längre bort för att ta kontakt med stammar och informera dem om hotet från söder. De där ”onda männen från andra sidan bergen” som snart skulle komma med sina vapen var inte bybornas vänner. De skulle äta upp deras mat ta deras unga kvinnor och dra olycka över byn. Men den brittiska armén skulle skydda byborna om de bad SAS om hjälp. Det fanns naturligtvis hövdingar som inte trodde på de vita främlingarnas ord, men soldaterna hade ett mycket övertygande trick i bakfickan. Om hövdingen bara ville låta några av sina unga män hugga en glänta i djungeln så skulle krigare komma från luften för att skydda sina vänner. Medan männen högg ner träden kontaktade patrullen ett helikopterburet gurkhakompani som legat i beredskap och som anlände punkligt. Byborna imponerades stort av uppvisningen.

Första kontakten med ”indos”

När indonesierna gjorde sin första större räd in i Sarawak och angrep polisposteringen i Tebedu fanns A-skvadronen redan på platts ute i byarna. Just då hade SAS inga möjligheter att blockera reträtten, men snart skulle det bli annorlunda. En tvåmannagrupp som befann sig på en avlägsen platts fick via radio order om att gräva skyttevärn och inta högsta beredskap när nyheten om angreppet mot Tebedu blev känd. SAS-männen svarade, ganska typiskt: ”Va? Ska vi inta högsta beredskap båda två?”

I mitten av maj hade A-skvadronen avlösts av kollegorna från D-skvadronen som tog över tjänsten ute i byarna, men bara med en soldat på varje plats. Under den här första av sammanlagt tre perioder i regnskogen fortsatte soldaterna i D-skvadronen kampanjen med ”kärlek och förståelse” som deras företrädare hade inlett och spred sig över stora områden för att utöka sitt inflytande bland gränsborna. Det lilla förtroende som indonesierna hade haft bland stambefolkningen gick snart upp i rök.

Men SAS hade utnyttjat sina resurser till det yttersta eftersom det inte fanns någon som helst möjlighet för de cirka 60 soldater som alltid var ute på fältet att upprätthålla ens en symbolisk närvaro i alla byar längs gränsen. Till skillnad från förhållandena i Malaysia var byborna här alldeles för många för att men ens skulle överväga att flytta dem till befästa bosättningar och därför måste man hitta ett sätt för dem att försvara sig själva. Den omedelbara lösningen på problemet verkade vara att utbilda några av de unga männen, alla frivilliga, i vapenhantering och grundläggande försvarsteknik.

Brittiska armén försåg de frivilliga unga männen med gevär och ammunition. Den infödda självförsvarsstyrkan kallades Border Scouts och efter tre veckors utbildning återvände männen till sina hemtrakter under ledning av små grupper gurkhas som posterades ut tillsammans med dem. Border Scouts var utmärkta som spårare och papportkarlar, men tre veckors grundutbildning räckte inte för att förvandla före detta huvudjägare tillsoldater som kunde besegra en vältränad motståndare.

Nederlag vid Long Jawi

En av de här enheterna bestod av ungefär en pluton med 21 Border Scouts, tre poliser som svarade för sambandet och sex gurkhas. Styrkan bemannade en garnisonspostering vid byn Long Jawi i centrala Sarawak, minst 50 km från gränsen. Den 28 september 1963 anfölls posteringen utan förvarning av cirka 200 indonesier varav de flesta var reguljära soldater. Alla utom tre i den försvarande styrkan dödades och byn plundrades innan den jämnades med marken. På grund av de dåliga atmosfäriska förhållanden som rådde just då oroades högkvarteret inte särskilt av radiotystnaden från posteringen. Men fyra dagar senare dök de två överlevande gurkhas och en enda Border Scout upp ur djungeln och slog larm. Grupper av gurkhas flögs genast ut mot gränsen för att skära av de reträttvägar som SAS pekade ut och lägga sig i bakhåll. Och många av indonesierna dödades innan de nådde tillbacka till tryggheten i Kalimantan.

Nu stod det klart att konflikten på Borneo trappades upp allt snabbare och behovet av ytterligare SAS-förband på marken blev tydligt. Under årets sista kvartal genomförde indonesierna flera gränsräder. Och i Hereford ökades utbildningstakten för de män som skulle ingå i den nybildade B-skvadronen, som blev operativ i januari 1964.

I slutet av december 1963 trängde en indonesisk styrka på över 100 man, med en kärna av minst 20 reguljära soldater, långt in i Sabah för att angripa Kalabakan. Garnisonen där, som bestod av ett halvt kompani från Royal Malay Regiment, överraskades fullständigt vid anfallet som sattes in vid midnatt och de förlorade åtta man, däribland förbandschefen. Ytterligare nitton soldater sårades i striden. Återigen skickades gurkhas ut för att skära av indonesiernas flyktväg och i slutet av januari hade alla angripare utom sex antingen dödats eller tagits till fånga.

Efter händelserna vid Kalabakan beslöt britterna att flytta kriget till fienden istället för att vänta på att de skulle ta det första steget. I januari 1964 upptäcktes en indonesisk styrka som hade slagit läger på gränsen mellan Sabah och Sarawak och en liten grupp brittiskt infanteri skickades fram för att anfalla dem. Sju fiender dödades och de övriga flydde och lämnade vapen och utrustning kvar efter sig. Nu hade britterna konkreta bevis för att den indonesiska armén åtminstone understödde operationerna. Just då proklamerade president Sukarno eld upphör och ville förhandla.

Samtalen varade bara i ett par veckor innan Indonesien backade ur, men under tiden hade Sukarnos militära ledare omvärderat situationen. När indonesierna bröt vapenvilan lade de korten på bordet och armén tog öppet över operationerna (tidigare hade gerillagrupper som Clandestine Communist Organisation, en kinesisk grupp som främst baserats i Sarawak, gått i spetsen för de indonesiska krigsansträngningarna). Från och med mars 1964 genomförde konventionella arméenheter, i stället för irreguljära förband med arméstöd, en serie angrepp mot malaysiska och brittiska förband och samväldestrupper.

Den första stora attacken som utfördes av den reguljära indonesiska armén ägde rum den 7 mars 1964 när gurkhas besköts nära gränsen i sydvästra Sarawak. De förlorade två man innan den 40 man starka indonesiska styrkan flydde tillbacka över gränsen. Några dagar senare anföll indonesierna igen ett par kilometer därifrån, men gurkhas slog återigen tillbacka attacken. Men först sedan de tvingats begära stöd av artilleri och attackhelikoptrar.

Vid det här laget var stora enheter brittiska förband och samväldesstyrkor väl befästa längs hela gränsen. Alla bosättningar hade direkt kommunikation med grannarna och alla hade tillgång till artilleriunderstöd. Eftersom de vanliga infanteriförbanden nu hade vant sig vid djungelpatrullering ägnade sig SAS främst åt hemliga operationer över gränsen.

Första räderna över gränsen

Nu när SAS hade två stridande enheter på Borneo, B- och D-skvadronen, var man tillräckligt många för att kunna genomföra spaningsräder över gränsen in i Kalimantan. Till en början smög de fyra man starka SAS-patrullerna, ibland förstärkta med en lokal vägvisare, bara några hundra meter in på fientligt territorium eftersom läget var ganska oklart. På den tiden, före spaningssatelliterna, var Kalimantans inre i stort sett okänt land för malaysierna och britterna och de dåligt detaljerade indonesiska kartorna var naturligtvis inte tillgängliga för SAS.

Som säkerhetsåtgärd, om patrullerna skulle tillfångatas, bar männen vanlig brittisk arméuniform och de vanliga automatgevären. På så sätt kunde den brittiska ledningen hävda att männen var soldater som hade gått vilse, snarare än infiltratörer. Sakta men säkert skapade sig SAS en bild av terrängen söder om gränsen och kartlade alla framryckningsvägar som kunde användas av indonesiska enheter som korsade gränsen.

Senare, när situationen hade utvecklats så långt som till öppet krig, trängde spaningsförbanden betydligt längre in och SAS återgick till att använda sina speciella vapen, som hagelgevär med pumpmekanism och Armalite automatkarbiner. Vid vanliga operationer bestod en fyrmannapatrull av en spanare i täten beväpnad med hagelgevär, följd av gruppchefen och sedan signalisten, båda beväpnade med Armalite, med en kulspruteskytt i kön. Kulspruytan av typ GPMG (ksp 58) användes allmänt av britterna på Borneo, men SAS föredrog Brenkulsprutan eftersom den var lättare.

Nu hade SAS två uppgifter att sköta. Dels de långa patrullerna bakom linjerna med enbart de mest erfarna soldaterna och dels medverkan vid kortare operationer över gränsen med vanligt infanteri där de något mindreerfarna SAS-soldaterna och de som vilade efter nyligen utförda patrulluppdrag utnyttjades som guider. Uppgiften för de män som skötte den långa patrulleringen var att hitta fiendens kommunikations- och försörjningsleder, lokalisera deras läger i djungeln och rekognosera lämpliga platser för bakhåll. Eftersom baserna kunde ligga 20- 30 km från gränsen, i direkt fientlig terräng befolkad av troligtvis fientligt sinnade stammar, var det ingen lätt uppgift.

Djungelkrigets natur

För att kunna hitta fienden måste soldaterna utnyttja alla sina talanger. I den kvalmiga, mörka regnskogen fanns det gott om ormar, insekter och till och med farliga växter, för att inte nämna hotet från den indonesiska arméns skickliga djungelkrigare. Patrullerna var i allmänhet ute i cirka tre veckor och all utrustning och mat som de behövde måste bäras med från början eftersom det var omöjligt att förse dem med underhåll på andra sidan gränsen. I takt med att patrullerna trängde längre in på indonesiskt område medförde de allt lättare packning så att de kunde slå till mot de fiender de mötte och sedan snabbt dra sig tillbaka igen utan egna förluster. Till slut bar soldaterna inte mer än 15 kg torrfoder i ryggsäckarna, vatten, första hjälpen och ammunition i stridsbältet.

På grund av bristen på erfaret folk fick de soldater som återvände efter tre hårda veckor bakom fiendens linjer mindre än en vecka på sig för att hämta krafter inför nästa uppdrag. När SAS-soldaterna hade avslutat en omgång med tre patrulluppdrag såg de värre ut än fångar som suttit inspärrade i tio år på bara vatten och bröd. Oftast flögs de tillbaka till Hereford för att återhämta sig i några veckor innan det var dags att återvända till grottekvarnen.

Från början var det inte meningen att SAS fjärrpatruller skulle angripa indonesierna på Sarawaksidan av gränsen, men när tillfälle bjöds utnyttjade soldaterna situationen. För att hålla de brittiska förlusterna nere på absolut minimum, särskilt med tanke på att det gick att evakuera sårade med helikopter, måste all stridskontakt vara mycket kortvarig. Till stort förtret för soldaterna bestämde man från högre ort att all strid skulle genomföras enligt principen ”skjut och spring”. Men när SAS-soldaterna sköt slog de i allmänhet ut betydligt fler motståndare, innan de vände på klacken och sprang, än vad vanliga soldater skulle ha gjort.

SAS bästa vapen under räderna över gränsen var det dolda uppträdandet. Till och med gurkhas, som själva hade ett skrämmande rykte om sig att kunna dyka upp ur intet och utplåna motståndaren, respekterade SAS-soldaternas skicklighet. När berättelser om deras spöklikt utförda eldöverfall mot rutinerade indonesiska djungelkrigare spreds inom de brittiska styrkorna fick SAS smygande operatörer smeknamnet ”Tipp Toe Boys”.

Operation ”Claret” utökas

I ett försök att sprida kriget till Malackahalvön genomförde indonesierna i början av september 1964 ett angrepp med luftburna styrkor mot provinsen Johore. Anfallet understöddes av patruller som trängt in på västkusten, landsatta från havet. Men alla inkräktare tillfångatogs snabbt och Sukarno koncentrerade återigen intresset till Borneo.

Till en början begränsades Clareträderna till maximalt 5 km på andra sidan gränsen så att soldaterna skulle ha större chanser att få ut eventuella sårade landsvägen. Men senare, när indonesierna flyttade sina läger längre inåt landet för att undkomma brittiska attacker, tillät man upp till 20 km långa räder mot utvalda mål. Varje räd måste godkännas av högste chefen, generalmajor Walter Walker, och bara en operation fick utföras i taget. Men SAS spaningspatruller om fyra man betraktades inte som Claretoperationer i strikt mening och de fortsatte i regel som vanligt.

De flesta av de tidiga Clareträderna utfördes av gurkhas, eftersom general Walker hade bestämt att det bara var infanteri med minst en genomförd djungeloperation bakom sig som fick tränga in bakom fiendens linjer. Som guider medföljde oftast SAS-soldater som på så vis fick en tids välförtjänt vila efter sina långa spaningsuppdrag. Gurkharäderna genomfördes i allmänhet mot indonesiska huvudläger där fienden trodde att de befann sig långt utom fara. De första tecknet på att de var upptäckta var i allmänhet några pansarvärnsraketer och en orkan av kulspruteeld i gryningen eller i skymningen.

Gurkhas och Claymoreminor

Gurkhaförbanden var också experter på att utföra eldöverfall mot indonesiska patruller som försökte korsa gränsen i norr. Bår var oftast det snabbaste transportmedlet i regnskogen och SAS lokaliserade snart de vattenleder som indonesierna vanligen använde. Efter att ha rekognoserat lämpliga bakhåll lotsade de in större grupper av gurkhas som gömde sig i väntan på nästa båtlast med fiendesoldater. Det var inte många fiender som lyckades simma bort från ett sådant överfall när gurkhas väl hade öppnat eld.

Den amerikanske Claymoreminan är ett exempel på ny utrustning som blev tillgänglig vid den här tiden. Med en vikt på bara ett par kilo blev det här vapnet snabbt favorit inom SAS. Minan bestod av flera hundra runda kulor inbäddade i sprängmedel och omgivna av ett metallhölje. Den kunde utlösas antingen elektriskt eller med snubbeltråd och dödade allt inom en bred sektor. Om en SAS-patrull upptäckte en fientligt använd stig kunde de gömma sig vid sidan av stigen och ligga där och trycka tills en fiendepatrull dök upp. Truppminorna placerades ut så att de täckte hela vägsträckan och avfyrades elektriskt när hela den fientliga styrkan befann sig inom räckhåll. Stormen av stålhagel dödade de flesta i gruppen och SAS öppnade därefter eld med automatkarbiner och kulsprutor för att avsluta jobbet. Minuterna senare hade SAS försvunnit in i djungeln, oftast innan eventuella överlevande ens förstått vad som hade hänt.

Claymoreminorna kunde också förses med snubbeltråd. Minan monterades dolt några meter från en väl använd stig, eller så att den täckte bortre änden av en stockbro, och utlöstes med en utspänd tråd eller tryckplatta. Minan satt där och väntade tills nästa patrull kom och utlöste den, med förödande resultat. De minor och försåt som SAS gillrade kunde naturligtvis också ha dödat egna trupper och det var en av anledningarna till varför SAS guidade de vanliga infanteriförbanden och varför man bara genomförde en Clareträd i taget.

Ibland hände det att indonesiska trupper istället lyckades överraska SAS-patrullerna – det var ju faktiskt deras eget territorium – trotts att soldaterna vidtog alla tänkbara försiktighetsåtgärder. I allmänhet vinner den som skjuter först i djungeln men SAS kunde ofta, tack vare sin överlägsna skicklighet, vända ett hotande nederlag i seger. Men det gick inte att undvika att ett antal soldater sårades och att några få dödades och man tror att en SAS-soldat tillfångatogs för att senare bli torterad till döds.

Skyddet av Sabah och Sarawak

Som ett direkt resultat av Claretoperationerna minskade de indonesiska militära inbrytningarna i Sabah och Sarawak dramatiskt under det sista kvartalet 1964 och under första kvartalet året därpå. Varje framgångsrikt anfall från SAS och gurkhas tvingade den indonesiska armén att dra tillbacka sina operationsbaser allt längre från gränsen. Men trotts detta kunde de fortfarande, tack vare sin goda beväpning och utrustning, genomföra enstaka anfall mot byar och arméposteringar. Nästa stora indonesiska anfall skulle komma i slutet av april 1965.

SAS utvecklades och fick nya uppgifter. Under oroligheterna på Borneo utbildade regementet ett av fallskärmsjägarbrigadens spaningskompanier så att det kunde genomföra räder över gränsen på samma sätt som SAS hade gjort. Och 1966, innan kampanjen på Borneo avslutades, bildades G-kompaniet 22 SAS av det spaningskompaniet och ett antal frivilliga från 2:a fallskärmsjägarregementet.

I de västligaste delarna av Sarawak hade brittiska 2:a fallskärmsregementet en underbemannad kompanipostering i byn Plaman Mapu. I gryningen den 27 april anföll en stor indonesisk arméavdelning understödd av granatkastare och raketgevär som sattes in mot de befästa värnen. De bröt igenom de yttre försvarslinjerna, men efter mer än en timmes närstrid tvingades de tillbaka, främst tack vare kompaniets fanjunkare som själv slet åt sig en kulspruta och drev på sina män. Två av de tio fallskärmsjägare som sårades avled senare av sina skador.

Anfallet mot Plaman Mapu blev avgörande för britterna och generalstaben gav nu klartecken för öppna operationer över gränsen in på indonesiskt område. Under de följande månaderna trängde flera bataljoner gurkhas och britter långt in i Kalimantan och dödade närmare 100 fiendesoldater mot fyra egna stupade. Från och med nu var president Sukarnos öde beseglat. Efter ett sista anfall mot Brunei med cirka 50 indonesiska soldater i mars 1966, som slutade med förlusten av 37 egna, berövade den indonesiska generalstaben presidenten en stor del av hans befogenheter och inledde förhandlingar med Malaysia. Så småningom, den 11 augusti 1966, kunde fredsfördraget undertecknas.

I backspegeln

SAS utvecklades och fick nya uppgifter. Under oroligheterna på Borneo utbildade regementet ett av fallskärmsjägarbrigadens spaningskompanier så att det kunde genomföra räder över gränsen på samma sätt som SAS hade gjort. Och 1966, innan kampanjen på Borneo avslutades, bildades G-kompaniet 22 SAS av det spaningskompaniet och ett antal frivilliga från 2:a fallskärmsjägarregementet.

Utan SAS förnämliga insatser på Borneo, särskilt den tidigt påbörjade kampanjen med ”kärlek och förståelse” och fjärrspaningspatrullerna i det senare skedet, kunde konfrontationen mycket lätt ha kunnat slutat på ett helt annat sätt. Undertecknandet av fredsöverenskommelsen mellan Malaysia och Indonesien 1966 innebar över tre årtionden av fred i den delen av världen. Som Walker själv sa om regementet: ”Jag betraktar 70 man från SAS som lika värdefulla som 700 soldater i ett vanligt infanteri. Jag tänker då främst på ”kärlek och förståelse”, gränsbevakning, tidig förvarning, infiltrering och ögon och öron som dessutom kan bita ifrån.” Återigen hade SAS åstadkommit spektakulärt resultat.