Eftersom man saknade lämplig övningsterräng i området måste all utbildning bedrivas på plats med improviserad utrustning. Man koncentrerade sig främst på förmågan att navigera i öknen, utbildning på olika typer av vapen, inklusive tyska och italienska, nattorientering och extrem fysisk träning. När den grundläggande hopputbildningen från de improviserade tornen var avklarad kördes männen med lastbil till Kairo för att hoppa på riktigt från RAF:s transportflygplan av typ Bristol Bombay. I november 1941 var förbandet redo och den 16 samma månad, efter flera veckors planering, var det dags för det första riktiga uppdraget mot fem av axelmakternas framskjutna flygfält. Hela styrkan sånär som på fem soldater, skulle släppas i grupper om tolv man ca 30 km från respektive flygfält. Efter att ha förstört så många som möjligt av de flygplan som stod uppställda på marken skulle grupperna, var för sig sammanträffa med patruller ur Long Range Desert Group (LRDG) för transport tillbacka till Kabrit.

De första framgångarna

Efter en mycket kort vila flögs återstoden av Stirlings förband till oasen Jalo långt bakom fiendens linjer där LRDG hade etablerat en framskjuten postering. Därifrån, den 8 december 1941, skulle Stirling och ”Paddy” Mayne leda ett överfall mot en italiensk flygbas. Några dagar senare skulle ”Jock” Lewes och Bill Fraser leda sina män i attacker mot två andra mål. I fyra dygn körde LRDG Stirling och Maynes grupper genom den öppna och okänd terrängen tills de slutligen befann sig ca 80 km söder om staden Sirte. En spaningsgrupp fortsatte framåt i ett ensamt fordon för att rekognosera runt flygfältet, men hittade ett annat och ur attacksynpunkt attraktivare flygfält vid Tamit i närheten. Efter en del diskuterande bestämde man att de båda grupperna, den ena med fyra man och den andra med fem, skulle angripa var sitt flygfält. Stirling tog Sirte och Mayne Tamit. På grund av de minfält och kraftiga försvarsanläggningar som Stirling upptäckte vi flygfältet i Sirte kunde hans överfall inte genomföras. I stället placerade de ut sprängladdningar på de lastbilar som de hittade i en uppställd italiensk fordonskonvoj. Mayne och hans män såg att flygfältet i Tamit inte alls var lika väl försvarat och kunde placera ut sina laddningar på flygplanen och genomförde sedan, med handgranater och kulsprutor, ett överfall mot piloternas mäss medan flygplanen exploderade i bakgrunden. Innan fienden ens hade samlat sig var gruppen på väg tillbacka ut i öknen. Kort där efter bekräftade RAF:s flygspaning att attacken mot Tamit hade resulterat i 24 förstörda fiendeplan. Den andra gruppen hade lyckats ännu bättre och slagit ut inte mindre än 37 flygplan vid Agedabia.

Framgångarna vid Tamit och Agedabia bekräftade att Stirlings teorier var riktiga. Efter bara några dagar attackerade man samma flygfält på nytt. Tamit drabbades återigen hårt och ”Paddy” Mayne förstörde ytterligare 27 flygplan. Återigen utnyttjade man lastbilar från LRDG för transporterna, men en av de återvändande grupperna hade oturen att överraskas i öppen terräng av en Messerchmitt. ”Jock” Lewes, som vid det laget var lika berömd som David Stirling, dödades av automatkanoneld.

Operationer i början av 1942

På bara några veckor hade de 21 medlemmar ur L Detachment förstört över 100 av axelmakternas flygplan och det var mer än vad RAF kunde skryta med på flera månader. Men som resultat av framgångarna var det aktuella ökenområdet nu alltför fullt av fientliga trupper för att operationerna skulle kunna fortsätta där på en tid och SAS återvände till basen i Kabrit för att planera nya uppdrag. de var tillbacka i Jalo första veckan i januari 1942, stärkta och med massor av nya idéer. Det första uppdraget i den här fasen av kriget skulle bli överfall mot hamnanläggningar och oljedepåer i hamnstaden Bouerat, som kontrollerades av italienarna.

Återigen var det LRDG som svarade för transporten och hela gruppen åkte faktiskt rakt in i staden på en av lastbilarna. Laddningar placerades ut i lagerbyggnader och fästes på en mängd fulltankade tankbilar i hamnområdet innan styrkan drog sig tillbacka utan att ha väckt vaktposternas uppmärksamhet. Medan de snabbt körde därifrån exploderade hamnen i ett eldhav.

Stirling hade nu befordrats till major och tack vare sin nya grad och sina kontakter kunde han rekvirera mer och bättre utrustning till SAS. Förutom den högre graden hade Stirling fått befogenheter att rekrytera flera män till L Detachment. Han lockade till sig ett antal britter, 50 soldater från de fria franska styrkorna samt special förbandet Greek Sacred Squadron. Och under de följande sex månaderna utförde SAS mängder av framgångsrika överfall mot fiendens flygfält, bränsledepåer och hamnanläggningar.

SAS jeeppatruller

I början av juli 1942 dök ett antal lätta amerikanska terrängfordon, av typen Willys Jeep, upp i öknen och Stirling lade beslag på dem. Vickerskulsprutor, tunga Browningkulsprutor och hållare för bränsle och vatten dunkar monterades på fordonen så att de motsvarade SAS krav. Nu hade grupperna egna terränggående fordon och därmed kunde operationsområdet utvidgas. Dessutom var jeeparna snabbare och mer manövrerbara än LRDG:s lastbilar. Det blev möjligt att köra rakt igenom ett flygfält eller annan anläggning, skjuta sönder och minera allt inom synhåll och försvinna innan fienden han reagera. Den speciella jeeptaktiken kom till mest av en slump när Stirling under en räd mot flygfältet i Bagoush den 7 juli 1942 upptäckte att bara hälften av de 40 bomber som man placerat ut exploderat. Innan fienden hunnit hämta sig snodde han runt jeepen, körde tillbacka längs de uppställda flygplanen och sköt sönder de plan som ännu var oskadda. När männen i styrkans två andra jeepar såg vad han gjorde följde de efter, skjutandes för fullt. Eftersom metoden visade sig vara så framgångsrik använde man den så snart det var möjligt istället för den tidigare smygtaktiken, inte minst därför att den demoraliserande effekten på fienden blev ännu större. Nu kunde axelmakternas soldater och piloter inte längre känna sig säkra för nattliga anfall, oavsett hur långt från fronten de var förlagda. I oktober 1941 döptes L Detachment formellt om till 1st SAS Regiment, men begräppet SAS fruktades av tyskar och italienare över hela Nordafrika långt innan dess. Den lilla styrkan hade så stor negativ effekt på axelmakternas moral att man organiserade särskilda enheter som skulle spåra upp och tillfångata patrullerna efter genomförda räder. Jaktpatrullernas framgångar var i allmänhet mycket begränsade, men i januari 1943 lyckades man gripa David Stirling själv. Efter flera våghalsiga flyktförsök hamnade han till slut på slottet Colditz.

”Paddy” Mayne, som redan från början hade arbetat under Stirling och var en av hans närmaste vänner, övertog ledningen av förbandet och fortsatte att driva verksamheten på samma sätt. Vid den här tiden höll ytterligare ett SAS-regemente på att bildas och till chef för den styrkan utsågs överstelöjtnant William Stirling, David Stirlings bror. I maj 1943 var 2nd SAS Regement insatsklart, men vid det laget var ökenkriget redan slut. Nu behövdes SAS inför de allierades invation av Sicilien.