Under den relativt lugna perioden mellan regementets återkomst från Aden (1967) och uppdragen i Ulster (1969) och Oman (1970) medverkade SAS officiellt inte i några aktiva operationer. Men eftersom regementet måste upprätthålla förmågan att möta okända hot och utmaningar sökte man aktivt efter möjligheter att öva i så realistiska situationer som möjligt.

På kontinenten gav de årliga NATO-övningarna stora möjligheter att träna fjärrspaning och öva underrättelseinhämtning, innästling på hårdbevakade anläggningar eller helt enkelt att testa allierade förbands beredskap och reaktioner. Men jämfört med regnskogen och de arabiska högplatåerna erbjöd övningar i Tyskland, Danmark eller Norge inte någon större utmaning. Däremot gav vänligt sinnade länders gästfrihet i Afrika, Centralamerika, Mellanöstern och Sydostasien SAS möjlighet att i fientlig omgivning öva inför kommande operationer. I gengäld delade regementets erfarna personal med sig av sina specialkunskaper till värdlandets soldater.

Vid sidan av konventionella övningar, utbytesprogram med specialstyrkor i länder som var allierade med Storbritannien och tjänst vid Brittish Army Training Teams världen runt, lånades soldater också ut till andra regeringar för speciella uppdrag. I många av tredje världens länder lever härskare och monarker, oavsett om de är demokratiskt valda eller har ärvt sin maktställning, i rädsla för lönnmördarnas kulor. Utlåning av specialtränad SAS-personal för utbildning av statschefernas livvakter bidrog inte bara till att upprätthålla stabiliteten inom samväldet och andra vänligt sinnade nationer, utan skapade dessutom arbetstillfällen jorden runt för män som annars skulle ha rullat tummarna. Information om den politiska utvecklingen över hela världen samlades in av dessa välplacerade kronans tjänare och den, tillsammans med data från brittiska underrättelsetjänster, bearbetades i Hereford av Operations Planning and Intelligence Cell som ofta kallades ”Kreml” av soldaterna. Om någon av Storbritanniens allierade riskerade att utsättas för en kupp eller revolution, ville SAS ha vetskap om det i förväg.

Antirevolutionär krigföring

I början av 1970-talet började ”Kreml” att få grepp om den irländska republikens arméns (IRA) aktiviteter i Ulster, just när massakern i München i september 1972 på de israeliska olympiadeltagarna till sist fått världens massmedia att rikta strålkastarljuset mot den internationella terrorismen (den palestinska gruppen Svarta september tog gisslan och mördade 11 israeliska idrottsmän under de olympiska spelen). Förutom att bevaka relativt konventionella uppror och kupper i vänligt sinnade länder måste nu SAS nu hålla ögonen på ett växande internationellt brödraskap bestående av politiska extremister och fundamentalistiska grupper som var ute efter att slå mot demokraterna i väst. Bakom sig hade de starkt motiverade aktivisterna ekonomiskt stöd från den globala kommunistiska revolutionen och från diktatorer som ville ge igen för gammal ost. För att bevaka utvecklingen bildades därför en ny grupp, kallad Counter Revolutionary Warfare Wing (CRW), i Hereford några månader efter attacken i München.

Det enda tydligt gemensamma motivet hor de svårbegripliga revolutionära organisationer som hade sina sympatier i båda extremerna på den politiska skalan, var hoppet om att krossa den nuvarande världsordningen till förmån för sina egna inskränkta intressen. De var fullt beredda att hjälpa varandra, oavsett politiska skillnader, och finansieringen från tredje part tillät dem att skaffa det bästa i frågan om vapen och kommunikationsutrustning så att de kunde verkställa sina planer. Arabiska grupper låg i täten, varav många stödde rättmätiga krav som inte kunde tillgodoses vid valurnorna eftersom de inte fick lov att rösta. Men tyska, japanska och i mindre utsträckning irländska aktivister, samarbetade ihop. 1970-talet skulle bli den internationella terrorismens och flygplanskaparnas årtionde.

SAS hade aldrig varit särskilt intresserat av publicitet och sedan München hade man för det mesta lyckats undvika rampljuset. Men när den internationella terrorismen spreds över världen läckte den brittiska regeringen tillräckligt med information om regementets nya roll för att terroristerna skulle förstå att Storbritannien inte tänkte finna sig i att bli någon lätt måltavla. Vid ungefär samma tid bildade andra europeiska länder, främst Frankrike och Västtyskland, paramilitära antiterroriststyrkor med specialkompetens och det var ingen större hämlighet att SAS tränade och utbytte information med dem.

Mot slutet av 1974 var SAS Counter Terrorism Team (CTT) en permanent enhet ungefär samma personalstyrka som en tropp och rekryterad från de fyra stridande skvadronerna. CTT hade ett eget högkvarter, egna kommunikationer och en egen transportgrupp i Hereford. Eftersom terrorhotet hade blivit så stort hade CTT full frihet att välja de vapen som var mest lämpliga för uppgiften, oavsett kostnad, tillverkningsland eller bristande kompatibilitet med beväpningen inom landets övriga väpnade styrkor. Dessutom hade man tillgång till de ekonomiska medel som krävdes för inköp av den utrustning som man ansåg sig behöva för att klara uppgiften utan att man behövde kämpa med den civila byråkratin. Det innebar bland annat att man kunde införskaffa det senaste och bästa som fanns på den internationella marknaden vad gällde samband och avlyssning.

De första operationerna

Snabbhet var också av största betydelse om CTT effektivt skulle kunna konfrontera beväpnade kapare och gisslantagare och därför var det ett klokt beslut av regeringen att ge gruppen direkt tillgång till vanliga flygplan och helikoptrar.

På marken hade de en egen flotta av Range Rovers som erbjöd en perfekt kombination av hög landsvägsfart och utmärkta terrängkörningsegenskaper. Det enda som SAS verkar ha saknat i fråga om transportmedel var en egen ubåt, men naturligtvis hade kusinerna inom Special Boat Service (SBS) de nödvändiga kontakterna om de behövde låna en sådan.

Nästa gång SAS hamnade på förstasidorna i rollen som terrorbekämpare behövde man inte ens gå till aktion för att nå önskat resultat. I september 1975 startade IRA en omfattande bomb- och mordkampanj i London. Man slog till mot tunnelbanestationer för att skapa maximala störningar och små sprängladdningar lämnades på restauranger krävde otaliga offer. Men den 6 december upptäcktes en fyrmannagrupp från IRA i Mayfair och man jagade in deras bil i en återvägsgränd i ett bostadsområde. Utan flyktmöjlighet och enbart beväpnade med handeldvapen tvingade sig terroristerna in i en lägenhet och tog ett medelålders par som gisslan. Den operationen, som blev känd som belägringen av Balcombe Street, kom att vara i nästan sex dygn.

Belägringen av Balcombe Street

Belägringen var i första hand en uppgift för polisen och hanterades nästan uteslutande av Scotland Yards antiterroristenhet, men SAS fanns med i bakgrunden som rådgivare. Polisen stängde av både elektriciteten och telefonen till lägenheten och började sedan långsamt att förhandla fram en fredlig lösning på situationen. Redan från början gjorde man klart för terroristerna att man inte skulle göra några eftergifter och att deras enda möjlighet var att ge upp. Samtidigt hade övervakningsexperter i de angränsande lägenheterna full kontroll över terroristernas minsta rörelse. Den kvinnliga gisslan släpptes i utbyte mot varm mat, men det verkade som terroristerna var beredda att hålla ut trotts dödläget i åtminstone ytterligare några dygn.

Men vid lunchtid följande dag hörde IRA-männen på radio att SAS stod beredda att avsluta belägringen. De bestämde sig nästan omgående för att förhandla fram en uppgörelse med polisen eftersom de föredrog ett säkert fängelsestraff hellre än att riskera ett angrepp från SAS. Med händerna över huvudet gick de ut, en efter en, och gav sig inför kamerorna. Utan att lyfta så mycket som ett finger hade SAS åstadkommit ett rejält propagandanederlag för IRA. Terroristerna dömdes senare till minst 30 års fängelse sedan de förklarats skyldiga till sex mord.

De mest kända internationella terrororganisationerna i mitten på 1970-talet var den västtyska Baader-Meinhofligan, den palestinska Svarta septemberrörelsen och Röda arméfraktionen som hade anhängare över hela världen. Algeriet och senare Libyen erbjöd dessa organisationer både hemmabas och träningsmöjligheter och Sovjetunionen och Kina bidrog med finansiellt stöd. Men trots att de här grupperna i många avseenden var varandras politiska motsatser, hyllade både de och deras supportrar det gamla arabiska ordspråket ”min fiendes fiende är min vän”. Delvis för att stärka banden mellan organisationerna, men också för att förvirra säkerhetstjänsterna, utförde man ofta operationer å varandras vägnar. Nästa gång SAS experter från CTT gick till offentlig aktion var tillsammans med västtyska kollegor i kampen mot arabiska terrorister i ett afrikanskt land.

Torsdag den 13 oktober 1977 lyfte en av Lufthansas Boeing 737 från Mallorca på väg till Frankfurt med 91 passagerare och besättningsmän. De flesta av passagerarna, däribland sju barn, var semesterfirare på väg hem men två av paren var i själva verket terrorister. Beväpnade med enhandsvapen och sprängdeg stormade de båda männen förarkabinen strax efter starten och beordrade piloten att i stället flyga till Rom, medan deras kvinnliga kollegor höll kabinpersonalen i schack med sina vapen. De presenterade sig själva som medlemmar i Röda arméfraktionen, fast de hade arabiskt ursprung, och ställde sina krav till den spanska trafikledningen. Förutom 10 miljoner pund i lösensumma krävde man också frigivning av 11 medlemmar i Baader-Meinhofligan som satt fängslade i Västtyskland.

GSG 9

Efter massakern i München hade den västtyska regeringen bildat en speciell antiterrorenhet. Styrkan kallades GSG 9 (Grenzschutsgruppe 9), bestod av ett 50-tal man som sorterade under gränsskyddsgrupperna (Bundesgrenzschutz) och hela personalstyrkan bestod av frivilliga. De flesta hade tidigare tjänstgjort i västtyska armén som fallskärmsjägare eller bergsjägare och alla var skickliga skyttar. Redan från början övade och arbetade GSG 9 i nära samarbete med SAS och tog efter många av det brittiska förbandets metoder och rutiner. Samarbetet fortsätter än i dag och medlemmar från båda organisationerna arbetar sida vid sida i de NATO-skolor som utbildar soldater för fjärrspaning och krigföring i bergsterräng.

När kapningen av Lufthansaplanet blev känd aktiverades GSG 9 och personal från SAS anslöt sig till dem. Efter bränslepåfyllning i Rom flög 737:an till Cypern och sedan till Bahrain där den stannade över natten. I gryningen dagen därpå hade enheten från GSG 9 repeterat taktiken, övat och var klara att lämna Frankfurt ombord på en Boeing 707. Styrkan, som uppgick till cirka 30 man, var fullt beväpnad och medförde laddningar för att spränga flygplansdörrar och annan specialutrustning. Men redan dessförinnan hade en förpatrull på tre man flugit ner till Persiska viken. Tyskarna hade också bett sin brittiska systerorganisation om hjälp och tips eftersom det var väl känt att britterna hade god kännedom om förhållandena i området och om de aktuella ländernas säkerhetstjänster. SAS erbjöd sig att bistå med sin ställföreträdande chef, major Alastair Morrison och en av sina duktigaste underofficerare, sergeant Barry Davis.

De brittiska soldaterna medförde ett antal speciella chockgranater. Det var pyrotekniska nymodigheter som utvecklats av SAS och som kunde användas i slutna utrymmen utan att gisslan skadades alvarligt. Chockgranater exploderar med en knall som är så kraftig att den som inte bär hörselskydd blir tillfälligt döv samtidigt som granaten avger ett intensivt, bländande ljussken som förblindar alla som inte bär ögonskydd. Antiterroristenheterna inom SAS och GSG 9 utbildas för att uppträda i skyddsmask med färgade glas och bär kommunikationsutrustning med öronsnäckor och därför blir effekten av chockgranaterna obetydlig för dem. Men för oförberedda kapare i ett svagt upplyst rum blir effekten av chockgranaterna totalt förvirring i kombination med förlorad synförmåga och hörsel.

Slutdestination Mogadishu

På fredagsmorgonen lämnade det kapade flygplanet Bahrain och flög till Dubai där den västtyska ambassadören hela dagen med obetydlig framgång försökte förhandla med terroristerna från trafiktornet. Kaparna befarade att en antiterroriststyrka höll på att samlas och bestämde sig för att ge sig av före mörkrets inbrott. De meddelade att de skulle flyga till den före detta RAF-basen på ön Masirah utanför Oman, men begav sig istället mot Salalah i provinsen Dhofar. Men när de försökte landa upptäckte de att landningsbanan vad blockerad. Hellre än att välja Masirah, där de antagligen misstänkte att en välkomstkommitté stod i beredskap, beordrades piloten att flyga till Aden i Yemen.

Efter att ha gjort en hård landning lämnade piloten, flygkapten Jurgen Schumann, flygplanet för att inspektera landningsställen och rusade därefter bort till flygledartornet för att berätta för myndigheterna var på flygplanet som sprängladdningarna hade placerats. Kaparna krävde att han skulle komma tillbaka omedelbart och hotade med att annars spränga flygplanet och jemeniterna gav efter. Piloten tvingades att starta på nytt och beordrades, när de hade nått marschhöjd, att lämna över till andre piloten. Sedan släpade terroristledaren, Zohair Akache ut piloten i kabinen och sköt honom i huvudet inför de skräckslagna passagerarna. När flygplanet landade nästa gång, i Mogadishu i Somalia, kastades pilotens kropp ner på banan. Men i och med att terroristerna hade dödat en i gisslan fanns det ingen återvändo och GSG 9, som följt planet hela vägen, gjorde sig beredda att rycka in.

När mörkret föll på kvällen den 17:e och 737:an stod stilla på plattan gjorde antiterroriststyrkan de sista förberedelserna. Gruppen hade bara varit tillsammans i några timmar, men alla hade övat den här typen av operationer många gånger tidigare i de flygplanschassi som användes vid utbildning av kabinpersonal. Klockan var 2.00 och det återstod 45 minuter innan kaparna skulle spränga planet i luften. Då närmade sig snabbt och tyst ett antal svartklädda figurer som utan att bli upptäckta intog utgångsställningar under flygkroppen i små grupper nedanför varje dörr och nödutgång. PÅ given signal sprängdes dörrarna, chockgranater kastades in, lättviktsstegar restes mot flygplanets båda sidor och attackstyrkan störtade in.

Gisslan befrias

Inne i flygplanet togs terroristerna med fullständig överraskning och alla fyra identifierades snabbt och sköts. Innan terroristledaren dog av skadorna kastade han in två handgranater i passagerarkabinen, men som tur var exploderade de under stolarna och ingen kom till skada. Den andra manliga terroristen och en av kvinnorna avled genast, men den återstående kvinnan, Souhaila Sayeh överlevde trots flera skottsår. Och gav segertäcken ”Victory V” när hon bars bort med bår. Ingen av de 86 passagerarna eller de fyra återstående besättningsmedlemmarna skadades allvarligt vid attacken. Kort efteråt bekräftade den brittiska regeringen att SAS hade varit inblandat, både i operationens planering och i själva attacken tillsammans med gruppen från GSG 9. Vid senare antiterroristoperationer ställde GSG 9 sin personal och planeringsförmåga till SAS förfogande.