Aden 1964-67
I april 1964 drogs SAS in i konflikten i Aden. Man utkämpade två helt olika slags krig: mot stambefolkningen i bergsregionen Radfan och mot terrorister som opererade i själva hamnstaden Aden. Men politiska misstag försvårade SAS arbete.
Under 1950-talet och i början av 1960-talet delades det land som nu är Yemen mellan det självständiga Nordyemen och det brittiskt protektorat runt hamnstaden Aden i söder. I ett försök att stabilisera den vanskliga politiska situationen inför det brittiska tillbakadragandet föreslog man en federation bestående av 18 västliga stamområden och tre större östliga territorier, men på grund av politisk oförmåga kom förslaget inte längre än till pappersstadiet. Egypten, som vid den här tiden var prosovjetiskt och antibrittiskt samtidigt som man var starkt panarabiskt under sin karismatiske ledare Nasser, understödde en kupp i Nordyemen och gav hjälp till jemeniter och antibrittisk stambefolkning i protektoratet, allt för att destabilisera Aden.
Britterna hade försummat att vidta lämpliga åtgärder vid kontakterna med invånarna i området runt Aden och när man plötsligt befann sig i väpnad kamp visade man prov på det slags politiska svaghet som gjorde nederlaget i det närmast ofrånkomligt.
Aden hade varit i brittiska händer sedan 1839 och för det sjöfartsberoende brittiska imperiet var staden en viktig hamn. Öppnandet av Suezkanalen hade förkortat avstånden mellan Storbritannien och landets kolonier i Fjärran Östern och Australien, men de ångdrivna fartygen behövde fortfarande bunkringshamnar för kol världen över. Kolningsstationerna anlades längs de stora sjölederna från Storbritannien och Aden låg perfekt, precis vidinfarten till Röda havet.
Storbritannien insåg Adens värde, annekterade staden 1839 och administrerade den från Indien. År 1900 hade brittiska flottan en stor marinbas i Aden och Storbritannien lade dessutom beslag på stora landområden runt hamnområdet. År 1937 blev Aden en kronkoloni och i februari 1959 förenades sex av emiraten, sultanen och andra ”statsbildningar” i de västra och östra Adenprotektoraten i Sydarabiska federationen (FSA) under brittiskt beskydd. I slutet av 1963 hade ytterligare 10 områden, tillsammans med kolonin Aden, anslutit sig. De små staterna accepterade federationen under förutsättning att britterna skulle stanna tills full självständighet införts, något som skulle ske före 1968.
Det hela var en diplomatisk dröm, men verkligheten visade sig bli helt annorlunda. Britterna hade inte gjort mycket för regionens invånare och aldrig uppmuntrat någon direkt lojalitet mot kronan. Man hade nöjt sig med att muta lokala krigsherrar och härskare med vapen, ammunition och pengar. När de panarabiska och kommunistiska ideologierna blev aktuella övergav invånarna i inlandet snabbt sina självutnämnda brittiska härskare.
Fientligheterna börjar
Radfanomfådet i Dhala, norr om den brittiska stödjepunkten Aden, befolkas av den fruktade bergsstammen Queteibi som sedan länge hade tagit ”tull” av alla resenärer och karavaner som färdades längs huvudvägen genom Thumier tillstaden Dhala. Med hjälp av pengar och vapen från Yemen och Egypten blockerade man vägen och trakasserade federala trupper i området. Mot slutet av 1963 hade säkerheten i Radfan brutit samman så till den grad att britterna blev tvungna att vidta åtgärder.
I januari 1964 inleddes operation ”Nutcracker” och två bataljoner från Federala Regular Army (FRA), understödda av brittiska helikoptrar och attackflyg, genomförde en styrkedemonstration och trängde in i Radfan. Tyvärr behövdes FRA snart på andra platser och man lät rebellerna återta kontrollen. Under februari och mars 1964 tog rebellerna tillbaka alla högt belägna områden och återupptog attackerna mot Dhalavägen i sådan omfattning att britterna tvingades sätta igång ytterligare en operation för att rensa upp området.
Radforce
Eftersom det vid det här tillfället inte fanns några lämpliga styrkor tillgängliga i området måste en snabbinsatsstyrka, som senare blev känd som Radforce, skrapas ihop av soldater från marinkåren och garnisonstrupper. Kärnan i den hoprafsade brigaden utgjordes av en infanteribatajon från East Anglian Regiment från garnisonen i Aden, lokala soldater från Federal Regular Army, 45 Commando RM och ett kompani från 3:e fallskärmsjägarbataljonen som flögs in från Bahrain. Som understöd hade de en skvadron pansarbilar (4 Royal Tank Regiment), ett hästdraget haubitsbatteri (Royal Horse Artillery) och två divisioner Hunter attackflygplan från RAF.
Under tiden hemma i Hereford, återhämtade sig männen i A-skvadronen efter den andra fem månader långa djungelperioden på Borneo. På schemat stod ökenutbildning i protektoratet Aden redan i maj samma år. Lyckligtvis slumpade det sig så att skvadronchefen redan befann sig i Aden för att förbereda utbildningen när brigadgeneral Hargroves samlade ihop den nya styrkan. Skvadronchefen erbjöd hjälp från SAS och brigadgeneralen accepterade genast förslaget. I mitten av april hade A-skvadronen flugit ner till Aden för att vänja sig vid klimatet, men av säkerhetsskäl hade männens hustrur och familjer fått veta att de hade gett sig iväg till Salisbury Plain på övning.
Vid ankomsten till Aden gav sig A-skvadronen genast iväg
Operationer från Thumier
Inom två veckor efter ankomsten var A-skvadronen öronmärkt för att leda den operation som skulle kasta ut rebellerna från Radfan. Operationens viktigaste moment var att inta de två högsta topparna nordost om Thumier eftersom de behärskade fiendens försörjningsleder från gränsen i norr. Fallskärmsjägarkompaniet skulle hoppa över det södra målet, som fick kodnamnet Cap Badge, och marinkåren luftlandsattes
Eftersom fallskärmsjägarna bara hade ett kompani i landet och inga guider fanns tillgängliga, fick A-skvadronens 3:e tropp i uppgift att markera fallskärmsjägarnas hoppzon. Patrullen, som bestod av nio man, lämnade Thumier på kvällen den 29 april för att under natten ta sig till hoppzonen där de skulle hålla sig dolda under dagen och spana innan de hjälpte fallskärmsjägarna ner kvällen därpå. Trotts att SAS inte brukade användas för att hjälpa fallskärmsjägare med den typen av uppgifter, så var det en teknik som alla som hade tjänstgjort i SAS fallskärmstropp behärskade till fulländning.
Uppgifterna går isär om hur 3:e troppen nådde utgångspunkten den 29:e. Enligt en publicerad uppgift luftlandsattes de med helikopter med understöd av artilleri, men det verkar mycket osannolikt. Enligt andra källor ska männen ha färdats uppför Wadi Rabwa i pansarbilar av typ Saladin och sedan fortsatt i skydd av mörkret när terrängen blev för svår för bilarna. Med tanke på att hela området var fullt av prickskyttar som sköt på allt som rörde sig verkar alternativet med pansarbilarna det mest troliga.
Kapten Robin Edwards förde befälet över 3:e troppen. Han kom från ett infanteriregemente och hade nyligen anslutit sig till SAS men mottagits väl av sina män. Trots att den unge officeren hade drabbats av polio efter urvalsutbildningen hade han lyckats besegra sjukdomen och återfått full stridskraft inom ett år, det var ingen dålig prestation. Den styrka som valts ut för operationen hade handplockats och bestod av två fyrmannagrupper, som var och en leddes av en sergeant som hade en korpral och två meniga under sig. Alla, utom signalisten – menige Warburton, var veteraner med minst en tjänstgöringsperiod på Borneo bakom sig.
Edwards patrull
3:e troppen skulle enligt planerna marschera de cirka tolv kilometerna fram till målet i skydd av mörkret, natten den 29:e. Om vägen hade varit fri från rebellförband, som spaningsrapporterna antydde, hade uppgiften varit enkel för det erfarna förbandet. Men så fort de gav sig iväg stod det klart att bergen kryllade av beväpnade män och därför måste framryckningen ske långsamt och försiktigt. Det dröjde inte länge förrän menige Warburton fick svåra magkramper och de övriga patrullmedlemmarna måste fördela hans packning mellan sig, däribland radion som vägde
Ungefär tre timmar före det första morgonljuset konstaterade kapten Edwards att de med den marschhastigheten inte skulle hinna fram i tid för att hitta lämpliga gömställen före gryningen, även om de klarade sig helskinnade de få återstående kilometrarna fram till målet. Men ett stycke högre upp i samma område där de nu befann sig fanns ett antal sangars, värn av sten och klippor, som skulle skydda troppen från spanande ögon under dagen och det verkade förnuftigt att gömma sig där. Och från de högt belägna stenblocken kunde hoppzonen och den omgivande terrängen bevakas direkt. Om allt gick enligt planerna kunde de ge sig av i skymningen nästa kväll och markera hoppzonen. Edwards hoppades att deras signalist skulle ha återhämtat sig till dess.
Upptäckta
När Det började ljusna upptäckte männen att deras gömställe bara låg någon kilometer från en liten by. I gryningen klättrade beväpnade män från byn upp i bergen för att ställa sig på post, men tursamt nog kom ingen i närheten av klippvärnen. Allt gick bra de första fem timmarna, men sedan råkade SAS-soldaterna ut för samma slags otur som drabbade ”Bravo Två-noll” drygt tjugofem år senare. För européer är de arabiska och asiatiska öknarna kala och öde, men för de människor som bor där erbjuder naturen åtminstone ett knapert levebröd. Arabiska grödor kan vara svårodlade, men fritt kringströvande bergsgetter kan överleva också på den glesaste vegetation. Tyvärr åtföljs getterna i allmänhet av herdar.
När getterna långsamt betade sig upp längs flodfåran i närheten av soldaternas gömställe tryckte sig männen hårt mot marken och höll andan. Bakom getterna gick en herde, manade på eftersläntrare och samtalade på långt håll med en kvinna som var på väg upp från byn. Det var ofrånkomligt att herden skulle få syn på dem, förr eller senare, och om de försökte tysta honom skulle hans kvinnliga följeslagare bli vittne.
När herden till slut gav det väntande larmet slogs han ut med ett enda välriktat skott. Men inte förrän både hans och kvinnans rop larmat varenda människa i byn. I det här området betraktades innehav av ett gevär som det första tecknet på att man hade blivit vuxen och därför var alla både beväpnade och fullt kapabla att använda sina vapen. Under de första förvirrande minuterarna sköt de vältränade SAS-soldaterna ner ganska många i den framryckande horden, men snart kastade sig motståndarna ner i skydd för att bedöma situationen.
De läxor man lärt från generationer av stråtröveri och strider mellan stammarna var inte bortglömda. Sakta och försiktigt kravlade de sig upp och intog eldställningar utmed en ås ovanför klippvärnen där de kunde skjuta prick på soldaterna. Men Edwards hade förstått vad de hade i kikaren och samtidigt som de första skotten avlossades begärde han eldunderstöd från ett par av RAF:s Hunter attackplan som cirkulerade runt högt ovanför. När planen öppnade eld med sina automatkanoner mot åsen återvände rebellerna snabbt i skydd bland klipporna nedanför. Men de utsatta SAS-soldaterna hade ingen möjlighet att dra sig ur i dagsljus.
Under de följande timmarna fortsatte rebellerna att skjuta mot de kroppsdelar som soldaterna oavsiktligt råkade blotta. Ungefär en timme före solnedgången träffades en av korpralerna två gånger i benet, men eftersom rebellerna använde hemstöpta kulor som de själva laddade i begagnade hylsor fick han bara lättare köttsår. Ungefär samtidigt fick en annan soldat ett köttsår tvärs över axelpartiet. Trots att de hade rejält ont båda två var de fortfarande fullt stridsdugliga.
Signalist Warburton kallade in ytterligare flygattacker som höll angriparna nere tills solen började sjunka bakom bergen, men precis innan det blev helt mörkt försökte rebellerna storma ett av klippvärnen. De första sköts ner på närstridsavstånd och de övriga drog sig klokt nog tillbacka för att invänta mörkrets definitiva inbrott. Snart skulle det vara helt svart, flygplanen återvände till basen och Edwards och hans män förberedde sig för en staplande reträtt. Man slog sönder den stora radion så att fienden senare inte skulle kunna använda den för att avlyssna britternas radiotrafik och man lämnade kvar ryggsäckarna. Som en överraskning för ivriga fiender som gärna ville utforska ställningarna sedan SAS hade dragit sig tillbaka begärde man en eldstöt från artilleriet.
Styrkan delades upp i två halvor så att de kunde understöda varandra under tillbakaryckningen. När den första omgången, under Edwards befäl, förberedde sig på att ge sig av upptäckte man att soldat Warburton hade dödats, träffad av flera skott, och hans reservradio hade förstörts. Motvilligt konstaterade man att man var tvungen att lämna kvar kroppen. Medan den andra omgången, under befäl av en sergeant, sköt nedhållande eld från ställningar bredvid klippvärnen försökte Edwards och hans tre återstående män att ta sig därifrån. Men efter bara några meter träffades kaptenen av flera skott och föll ihop och de flesta rebellerna riktade elden mot honom för att sökerställa att han verkligen dog. De övriga tre lyckades rusa i skydd och sköt sedan nedhållande eld så att den andra omgången kunde dra sig ur i klassisk växelvis tillbakaryckning. Rebellerna, som var sämre skolade i stridsteknik, fortsatte samtidigt att skjuta mot klippvärnen och på kapten Edwards kropp.
Under de följande tre eller fyra timmarna sökte sig de överlevande männen, varav två var sårade, försiktigt fram genom den bergiga terrängen i riktning mot lägret i Thumir. Vid ett tillfälle upptäckte de två soldater som täckte reträtten att de var förföljda och tog skydd medan de lät de övriga fem fortsätta. När fyra rebeller nådde fram till de dolda männen, varav den ene var den sårade korpralen, blev de nedgjorda i en storm av kulor. När ännu en grupp rebeller efter en kort stund nästan lyckades komma ifatt SAS-soldaterna, upprepade samma soldater proceduren med samma lyckade resultat.
Cirka sju timmar efter att de lämnat klippvärnen och utan sambandsmöjligheter nådde man fram till Dhalavägen där männen grupperade sig till försvar i väntan på gryningen, rädda för att ängsliga egna trupper skulle öppna eld mot dem i mörkret. Kort efter gryningen stoppade de en passerande pansarbil och de båda sårade soldaterna plockades upp. De övriga fem marscherade tillbaka till lägret. Den sårade korpral som upptäckte och sedan lade sig i bakhåll för de rebeller som följde efter de överlevande belönades senare med Military Medal.
Politiska pinsamheter
Medan 9:e troppen hade legat i skydd bakom klippvärnen på morgonen den 30:e hade en styrka bestående av soldater från East Anglian Regiment förstärkt med pansarbilar från 4 RTA genomfört en avledande manöver upp längs Wadi Rabwa, men mötts av hårdare motstånd än väntat. Vid det laget insåg man dels att de underrättelserapporter som man var bedrövligt ofullständiga och att rebellerna i Radfan var betydligt tuffare än vad man först hade räknat med. Eftersom SAS inte hade lyckats nå fram till och markera luftlandsättningszonen inställdes nattens fällning, trots att 3 Para erbjöd sig att hoppa i blindo. Till slut visade det sig att det tog hela Radforce förenade styrka över en månad att rensa området på rebeller.
Trotts att 9:e troppen inte lyckats med uppgiften, delvis på grund av otur men också på grund av att en man hade blivit sjuk, hade patrullen kämpat med stort mod som väl svarade mot SAS bästa traditioner. Kapten Edwards och menige Warburtons kroppar hämtades senare, men rebellerna hade huggit av huvudena och satt dem på pålar till allmänt beskådande i Yemen. Tyvärr fick deras familjer nyheten om männens tragiska öde via medierna när de fortfarande trodde att deras kära befann sig på övning på Salisbury Plain.
Ända till britterna drog sig tillbaka från Aden tjänstgjorde alla tre stridande SAS-skvadronerna korta perioder i protektoratet mellan turerna på Borneo. Vistelserna i öknen, som sällan varade mer än några veckor, var egentligen ren utbildning men man höll i allmänhet till på fientligt område. Till en början bestod tjänsten oftast av fjärrspaning, eller långa perioder på dolda observationsposter i öken. Men mot slutet av kampanjen försköts tyngdpunkten till underrättelse tjänst i bebyggda områden.
I juli 1964 gick britterna med på att låta protektoraten bli självständiga 1968, men man avsåg fortfarande att behålla militärbasen i Aden. Från den stunden bedrev två av de tre nationalistiska organisationerna förenade kampanjer för att visa sin överlägsenhet och förmåga att härska efter självständigheten. Förs och främst bekämpade man britterna, men också varandra. Den sovjetkontrollerade National Liberation Front (NLF) var den mest aktiva under 1964 och 1965, men den egyptiskstödda Front for the Liberation of South Yemen (FLOSY) övergick till allmän terrorism 1966 (president Nasser i Egypten hade sett hur hans stöd till grannlandet Yemen resulterat i utropandet av Yemen Arab Republic i september 1962 och hoppades därför på att få till stånd ännu en arabisk nationaliststat i söder och försåg därför FLOSY med vapen, utbildning och träningsläger). Från och med slutet av februari månad 1966, när den nytillträdda Wilsonregeringen i Storbritannien proklamerat ett fullständigt brittiskt tillbakadragande, orsakade maktkampen mellan FLOSY och NLF en snabb ökning av våldet mot allt brittiskt. Våldsamheterna riktades oftast mot lätta mål som britternas familjer.
”Keeni meeni”
De smala labyrintliknande gränderna i distriktet Crater i Aden var lika farliga för brittiska armén som gatorna i Belfast skulle bli några år senare. Prickskyttar och granatkastande terrorister, som kände området som sin egen ficka, utnyttjade de slingriga gränderna för snabba bakhåll och flykt. Den brittiska underrättelsetjänsten använde informatörer, men civilklädda agenter och arméofficerare som arbetade i området var vidöppna för angrepp, precis som alla andra européer, som lyste som fyrar i omgivningen. För att flytta kriget till terroristerna kallades SAS in för att upprätta dolda observationsposter och skapa särskilda antiterroristgrupper.
Vid de här operationerna, som regementet kallade ”keeni meeni jobs” utnyttjade man soldater med lämpligt utseende som med rätt klädsel kunde passera som araber. Det var inte så svårt som det låter eftersom de flesta soldaterna hade rejäl solbränna efter åratals arbete utomhus och många talade hyfsad arabiska. Eftersom de flesta soldater var magra kunde även de med ljust hår se arabiska ut genom att odla skägg och färga håret, under förutsättning att de hade långa, raka näsor.
I slutet av december 1967, efter mycket politiskt kannstöpande och onödiga brittiska förluster, överlämnades protektoraten till det marxistiska NLF som bildade den prosovjetiska People´s Democratic Republic of Yemen (som varken var demokratisk eller för folket). Men för SAS innebar de läxor man lärt av närstrid och erfarenheterna av uppdrag i stadsmiljö att man hade en bra grund att stå på när 1970-talets internationella terrorism fick stora delar av förbandets arbete att ändra karaktär.
Men det var inte mycket till belöning för tre år av strider och kriget i Aden skulle plåga Storbritannien långt in i framtiden. Den nya regimen i Aden började genast försöka destabilisera grannlandet Oman som Storbritannien enligt avtal skulle beskydda. Men i Oman kom SAS att få friare händer och då blev också resultatet helt annat.
Tillbaka